Etikettarkiv: ModernPsykologi

Om svårigheterna att vara anhörig – krönika i Modern Psykologi

mp1410_lrez

I nya numret av Modern psykologi (nr 10/2014) skriver jag om svårigheterna att ha en förälder eller ett syskon som lider av psykiska problem. Det påverkar hela familjesystemet och inte sällan får de anhöriga egna svårigheter i livet som gör att de söker psykoterapi. I en intressant studie från KI fann man att anhöriga till schizofrenipatienter spenderade 22,5h/vecka med att vårda och hjälpa till. De lade dessutom ner 2600kr/månad i ekonomiskt stöd. Att var anhörig är sannerligen inte lätt. Jag sitter i styrelsen för Mind, en förening som hjälper och stöttar både drabbade och anhöriga på olika sätt, bland annat via Föräldrartelefonen, Äldretelefonen och Självmordsupplysningen.se.

Uppdatering: Nu kan du läsa min krönika i sin helhet på Modern Psykologis blogg.

Läs mer →

Låt barnen säga hejdå – krönika om döden

Förra året skrev jag en krönika i Modern Psykologi (nr 7/2013) om hur det gick till när vi tog avsked av min farfar när jag var liten. Hur vi barn tog initiativ under sorgeprocessen. Krönikan blev mycket uppskattad och tidningen Svensk Palliativ Tidskrift ville gärna återpublicera den. Här kan du läsa den i sin helhet. Läs mer →

Vi behöver varandra för klimatet – krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (nr 5/2014) skriver jag en krönika om varför vi behöver varandra och politiken för att värna klimatet. Det är inte lätt med hållbarhet. Till och med psykologer har svårt att tänka långsiktigt. Läs mer →

Därför behövs mer kultur och samtal i vården – krönika i Modern psykologi

krönikamodernbild

I förra numret av Modern Psykologi (nr 2/2014) skrev jag en krönika om behovet av kultur och samtal i vården. Där berättade jag lite om några erfarenheter från ett forskningsprojekt kallat Kulturpaletten som forskare Eva Bojner Horwitz och professor Töres Teorell, har lett. Där var vi ett antal personer som erbjöd en kulturupplevelse (i mitt fall film) och samtal med en grupp kvinnor med stress och utmattningssyndrom på vårdcentraler i Stockholm. Projektet stöttades av 1,6 miljonersklubben och en längre text om forskningsprojektet finns att läsa här. Läs mer →

Psykologer läser böcker analyserar Knausgårds Min Kamp Del 2

24 mars Psykologer läser böcker analyserar Min Kamp del 2 Psykologer läser böcker sätter tänderna i andra delen i Karl-Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografi Min kamp. 2011, analyseras Psykologer läser böcker Min Kamp del 1.

Läs mer →

Om döden – krönika i Modern psykologi (nr 7/2013)

För en tid sedan skrev jag en krönika i Modern Psykologi (nr 7/2013) om döden och hur barn ibland kan hjälpa vuxna att hantera en sorgeprocess. Här är texten.

***

När jag var nio år dog min farfar. Vi bodde i Jämtland och min pappa åkte ner till Stockholm dagarna innan. På en vecka dog han av lunginflammation, tarmvred och något mer som jag inte minns. Han var en 86-årig farbror som såg uruselt, gick långsamt och åt ett konstigt brunt pulver varje morgon på en sked. Det var svårt att leka med farfar, men ibland brukade vi titta på Wimbledontennisen ihop. Jag önskade att han skulle vara en sån där härlig farfar som vissa kompisar hade, men det var han inte.

På morgonen när farfar dött ringde pappa och berättade. Jag grät, minns jag. Jag blev förvånad över att pappa inte grät och var utom sig. Men det var han inte. Jag sade direkt att jag ville åka ner och titta på farfar. Det ville min bror Johannes också. Vi ville båda träffa honom. Sist vi sett honom var en sommardag när vi åkte buss på Strandvägen. Då kunde han gå med käpp, men nu var han borta. Död. Pappa lät förbryllad. Titta på farfar, han var ju död. Mamma förstod. Vi ville ta avsked.

Några dagar senare var vi i Stockholm. Pappas bror och vår kusin följde också med till bårhuset. Det var en solig höstdag och min bror plockade löv utanför för att lägga på farfar. Det var en mörkt svalt rum. I mitten låg farfar på en bår, klädd i en vit särk. Vi tittade. Kände och tog. Han var kall. Det var ett lik, men han såg fortfarande ut som farfar. Johannes lade löv på honom. Vi tog avsked. Jag minns att det kändes bra. Vi var där. Fick se honom. Förstå. Säga hejdå. Pappa har berättat att vi var 45 minuter i bårhuset och att både han och min farbror ville gå efter fem minuter, men att de stannade kvar för vår skull. Efteråt gick vi på kondis och åt prinsesstårta.

Min farfars önskan var att bli strödd för vinden på den bergssluttning i Dolomiterna där han hade vandrat varje sommar. Så en månad senare åkte vi allesammans till Italien. Två familjer och en änka. Vi hittade en brant åkersluttning i trakten med mäktiga berg i fjärran. Farfars aska låg i en brun pappkartong. Det var vindstilla så askan hamnade mest i en hög på åkern. Vi stod där en stund och pratade. Pappa spelade munspel. Det var ganska fint. När vi var färdiga, klarnade himlen upp och en jättelik bergstopp kom fram. Ett sublimt sken som hämtat från en Kaspar David Friedrich-målning.

Det här var länge min enda upplevelse av döden. Det var också ett barns behov av att ta farväl. Det var viktigt för mig och något jag alltid kommer att minnas. Döden är väldigt olika för oss människor. När min farfar dog, hjälpte vi barn de vuxna att förstå ritualernas betydelse för att vi som människor ska kunna härbärgera dödens oåterkallelighet. Något de vuxna var glada för efteråt. Barn förstår mer om döden än vad vi vuxna tror.

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, bloggare och skribent.

Psykologbesöket är en klassfråga – krönika i Modern Psykologi nr 2/2013

I senaste numret av Modern Psykologi 2/2013 skriver jag en krönika om att psykologbesöket är en klassfråga. I texten berättar jag om varför jag skäms över att vi i dag har en orättvis och ojämlik sjukvård när det handlar om psykiska problem. Här är krönikan i sin helhet.

***

PSYKOLOGBESÖKET ÄR EN KLASSFRÅGA

Godtycke styr vilken hjälp du får

En vanlig fråga vi psykologer får är exakt vart man ska vända sig för att få hjälp när man mår dåligt. Märkligt nog har vi professionella sällan något bra svar på det.
    Jag säger ofta att man ska vända sig till sin vårdcentral. Men samtidigt som var tredje besök handlar om psykologiska problem, får patienten sällan träffa en psykolog eller psykoterapeut där, trots att vårdcentralen sedan 1990-talet kallas för ”första linjens psykiatri”. Tanken är att psykologiska och psykiatriska problem ska fångas upp, bli diagnosticerade, remitterade eller behandlade på ett tidigt stadium.
    Det här systemet fungerar dessvärre inte. Det är helt godtyckligt vilken hjälp och vilket bemötande du får på din vårdcentral. På tio minuter hinner din läkare sällan fånga upp ditt problem. Ibland får du träffa en kurator för några stödsamtal. Du kanske får något antidepressivt läkemedel utskrivet, ofta med dålig eller ingen uppföljning. Har du tur får du träffa en psykolog på vårdcentralen eller får en remiss på fem samtal till en psykolog. Där slutar ofta det offentliga åtagandet.
    Du blir troligen inte upplyst om att många vanliga psykologiska behandlingar som har stöd i forskningen, till exempel KBT, ofta kräver 15 eller 20 sessioner. På många vårdcentraler remitterar man bara till en mottagning, eller ger bara klienter möjlighet att gå i kbt. Har du särskild tur får du i samråd med din läkare/psykolog bestämma själv om du vill pröva andra psykologiska metoder som också har bra evidens, till exempel psykodynamisk terapi eller interpersonell terapi.
    Det är lika godtyckligt oavsett om du går till en privat eller offentligt driven vårdcentral. Lagstiftningen är för svag och tvingar inte vården att erbjuda en jämlik vård där klienten själv är delaktig. Det är ett problem i sjukvården överlag, men när det gäller psykologiska och psykiatriska problem är läget extra illa. Det framgår sällan vad just din vårdcentral har att erbjuda. Det lönar sig därför att kolla runt. Har du råd kan du vända dig till en privat praktik och kanske betala 800–1 200 kronor per session. Men det kräver förkunskap, för en del privata aktörer anpassar inte sin behandling till dig som klient. Du måste pröva dig fram på egen hand.
    Är man nedstämd, har ångest eller har råkat ut för en livskris är det jobbigt nog att lyfta telefonen, eller komma i väg till vårdcentralen. Att dessutom kräva att människor ska göra massor av research för att få rätt hjälp är orimligt. Att få psykologisk behandling är i dag en klassfråga. Pengar, kontakter och slumpen avgör vem som blir hjälpt. Det är en skam att människor inte får den behandling de behöver och det är samhällsekonomiskt olönsamt. Fler blir sjukskrivna och hamnar i psykiatrin, vilket kostar ännu mer pengar. Jag skäms varje dag jag går till jobbet över sakernas tillstånd i välfärdslandet Sverige.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent.

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Psykologer ser på konst och tolkar den

I senaste numret av Modern Psykologi #4/2012 gör jag och psykologen Malin Edlund en kortare psykologisk tolkning och analys av Fredrik Wretmans konstinstallation som kan ses på nya konsthallen Artipelag, utanför Stockholm. Wretmans konstverk greppade tag både i mig och Malin på ett känslomääsigt sätt. Vi funderar över gränsen mellan på låtsas och på riktigt och varför det är så skrämmande att se en installation av en ung flicka ligga på marken. Konstverket ingår i utställningen ”Platsens själ” och pågår fram till den 30/9.

Psykologi till havs

26-27 april deltar jag i Modern Psykologis kunskapskryssning 26–27 april. Jag och Jenny Jägerfeld kommer göra en specialkväll om Strindberg och En dåres försvarstal. Det är ett späckat program med många andra intressanta föredrag. Hela programmet finns här nedan.

Torsdag 26/4
16.45 Ombordstigning

18.00 Cinderella avgår till Mariehamn

18.00–19.30
Psykologer läser Strindberg
Jenny Jägerfeld, psykolog och författare
Jonas Mosskin, psykolog och skribent
Med anledning av Strindbergåret 2012 tar Psykologer läser böcker sig an En dåres försvarstal. Boken är en febrig skildring av Axels (August Strindbergs) äktenskap med Maria (Siri von Essen). Det är inte bara en hänsynslös uppgörelse med hustrun, utan också en psykologisk studie av en destruktiv parrelation. ”Ibland tror jag mig vara inspärrad på ett dårhus, men man är inte så nogräknad när man älskar, tyvärr”, utbrister Axel.

19.30 Välkomstdrink och mingel

Fredag 27/4
9.30–12.00
Positiv psykologi 1: Broaden & build theory
Jenny Rickardson, psykolog, Psykologifabriken
Negativa känslor som ilska och rädsla har en tydlig funktion evolutionärt; de förbereder oss på att fly eller slåss mot hot i vår omgivning. Men vad har positiva känslor för överlevnadsfunktion? Psykologen Jenny Rickardson sammanfattar den positiva psykologins viktigaste forskningsfynd genom Barbara Fredricksons teori Broaden & build – Fight or flight-systemets mindre kända motpol.

Positiv psykologi 2: Dygder
Johan Wennström, författare till boken Dygdens glädje
Kan den positiva psykologin ge svar på varför de psykiska ohälsotalen och känslorna av meningslöshet ökar i västvärlden? Enligt en rad av dess företrädare är svaret ja! Utifrån sin bok Dygdens glädje förklarar Johan Wennström om hur vi bättre kan skydda oss från depression, hitta mening och upptäcka ett liv värt att leva med hjälp av dygder och positiv psykologi.

Smärtbehandling med ACT
Mike Kemani, psykolog på Karolinska universitetssjukhuset
Acceptance and commitment therapy (ACT) har under de senaste 10 åren gjort ett tydligt avtryck både i praktisk behandling och inom forskningen. Mike Kemani berättar vad ACT är och om Karolinska universitetssjukhusets världsledande arbete med ACT för att lindra kronisk smärta.

12.00 Lunch

13.30–15.00
Anknytning och mentalisering
Tor Wennerberg, psykolog och författare
Tor Wennerberg talar om anknytning utifrån ett evolutionsbiologiskt perspektiv och beskriver varför relationer fungerar som vårt främsta överlevnadsinstrument. Han tar dessutom upp det som kallas mentaliseringsförmåga, alltså människans unika förmåga att förstå sig själv och andra utifrån inre, mentala tillstånd, och hur den har påverkat och omdanat den mänskliga anknytningen.

Trots – hos barn och vuxna
Malin Alfvén, psykolog, tilldelades Stora Psykologpriset 2011
Vi trotsar i perioder genom hela livet fast vi säger det på olika sätt i olika åldrar. Redan under det första levnadsåret har bebisen sina ”trotsperioder” och trotsåldern vid två-tre år känner vi alla till. Nya perioder av trots och utveckling inträffar flera gånger under livet. Och vad är trettio- och fyrtioårskriserna annat än trotsperioder?

15.oo Ankomst till Stockholm

FAKTA
Pris: 1 579 kr. I priset ingår 6 föredrag, del i dubbelhytt kategori B, vin vid torsdagens mingel, buffémiddag inklusive dryck, frukost och lunch. Annan hyttplats eller annat middagsalternativ kan bokas.

Tid och plats: 26 april kl 16.45, Vikingterminalen, Stockholm. Åter 27 april kl 15.30.

Bokning: 08-452 40 20, vardagar 9–17. Eller mejla team8@vikingline.com
Uppge kod MP2012.