Förra söndagen såg jag en fin konsert med Einsturzende Neubaten på Berns. En krytiskt namn som Fredrik Strage förklarar på följande sätt:

Einstürzende Neubauten betyder ”instörtande nybygge”. En kort tid efter att gruppen bildats i Berlin 1980 kollapsade stadens nybyggda kongresshus eftersom en arkitekt hade slarvat han räknade ut takets vikt. Einstürzende Neubauten såg det som ett gott omen. Här skulle rivas.

Det var med spänd förväntan jag cyklade genom stan på väg till Berzelii Park. Jag hade svårt att föreställa mig vilken publik som skulle vara där. Själv upptäckte jag bandet av en slump för ett par år sedan. Soundtracket till filmen ”Berlin Babylon” som jag ännu inte har lyckats se gjorde att jag fick upp ögonen för detta märkliga band. Publiken visade sig vara blandad. Även om kläderna mestadels gick mestadels i svart var åldrar, frisyrer och skor skiftande. Alltifrån tonårspopkids till frustande tyskar (som fick mig att tänka på Hassans sketch om ”10 000 tyska bögar”).

Einsturzende Neubaten är ett industrielektropunkband som vad jag förstått gjort en märklig resa mot ett lugnare och melodiösare sound på senare tid. Deras förkärlek att använda allehanda hjärnföremål i sin musik har dock inte mattats. Scenen såg mer ut som en byggarbetsplats där de mellan varje låt var tvungen att byta ut rör, mot metall, järnskrot, borrar och plasttunnor.

Det är ett fantastiskt pretensiöst band. Samtidigt menar Po Tidholm i DN att de är hundra procent allvarliga i sin musik och att det inte finns någon postmodern ironi i deras musik. Det kan mycket väl stämma, men hela bandets utstrålning känns likväl postmodern. Det är en intressant paradox som illustrerar mångtydigheten i vår kultur.

Då och då ger sångaren Blixa Bargeld ifrån sig något av sina karaktäristiska skrik. De flesta låtarna är lugna. Publken står och vaggar och väntar på att få röja till en hårdare låt. Det finns en rörande dialog mellan fansen och bandet under hela konserten. Många i publiken verkar kunna det mesta utantill.

Efter andra inklappet kommer Blixa Bargeld in med en svart tygkasse. I det finns ett hundratal lappar med ord som medlemmarna ska improvisera till. De tar alla några lappar och börjar genast byta och sno lappar av varandra. En tilltagande förvirring råder. Vem ska spela och med vilket instrument. Efter tio minuter av förberedelser, skratt och snack blir det till slut en låt. Så här går det tydligen till när bandet experimenterar fram nya låtar i studion. Jag blir full i skratt över att göra det så svårt för sig när de kunde ha kommit in och rivit av en hit och gjort alla fansen glada. Slutnumret liknar ett slags intellektuellt charadmemory som jag är glad att jag fick bevittna.

PS: Fredrik Strage tipsar om ett klipp från en konsert med bandet från Düsseldorf 1980. Där kan man se hur en kundvagn kan användas som ett instrument.

På Wikipedia finns en utförlig beskrivning av bandet. Där fick jag lära mig att Blixa Bargeld varit medlem i Nick Cave and the Bad Seeds mellan 1983 0ch 2003.

Bandets egen hemsida.