Etikettarkiv: självmord

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

paul-solo-475 På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Vår rätt att leka psyksjuka

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Självutlämnande om bipolär sjukdom

Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005). Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.

Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...

Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.

Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.

Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.

PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP

och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.

Hjärnstorm om självmord

Tidskriften Hjärnstorm är en av de där äldre kulturtidskrifterna som hänger kvar. Ofta är det väldit långa artiklar som åtminstone jag aldrig tagit mig igenom. Ikväll (8 januari) är det release på World News Café 18-21 för deras nya nummer 96/97. Men temat för nästa nummer är självmord vilket ju för oss psykologiskt intresserade alltid väcker ett slags kittlande avsmaksintresse. Särskilt med tanke på att det är författare och konstnärer som tar sig an denna fråga. Saxat ur innehållet.

#96/97, tema Självmord

* Med avstamp i Derridas dekonstruktioner av Freuds texter undersöker Joakim Löf självmordets förhållande till dödsdriften och exemplifierar det utifrån Sylvia Plaths liv och verk.
* Zac O’Yeah berättar om vilka nederlag som motiverar ett självmordsförsök i Indien och om ett besök vid statyn föreställande den helige Bahubali Swami som enligt legenderna ställde sig rakryggad på en klippas topp och ”lät sig själv dö”.
* Med hjälp av filosofer, författare och en mängd historiska exempel argumenterar Staffan Kling för att självmordet är en av människans grundläggande rättigheter.
* Christine Östling beskriver hur självmordet kan vara förknippat med specifika platser – till exempel floden Themsen.
* Anders Ekström redogör för en infekterad mediedebatt i samband med uppsalastudenten Otto Landgrens självmord i slutet av 1800-talet där olika världsåskådningar gör sitt bästa för att misstänkliggöra varandra.
* Religionsfilosofen Johan Modée skriver om religiösa självmord och hur de i högsta grad kan vara rationella utifrån trosuppfattningar som utlovar martyrskap och ett liv efter döden.
* I sin text om Bas Jan Aders liv och verk visar Bengt Jahnson-Wennberg hur den holländske konstnärens verk ofta handlade om ett förutsägbart men ändå plötsligt slut, och diskuterar hur Bas Jan Aders eget försvinnande vid en långsegling har påverkat synen på hans konstnärskap.
* I sin framställning om gothkulturens kritik av det normativa reflekterar filosofen Steven Dixon kring hur idén om självmordet kan vara ett sätt att ta kontroll mitt i det okontrollerbara.
* Författarna Astrid Trotzig skildrar i varsin text den abstrakta, men ändå gåtfullt påtagliga, känslan av förlust som dröjer sig kvar och präglar våra liv efter ett självmord – även om det gäller en avlägsen släkting eller en ytlig bekant.

Skör gör dig skörare

En studie på KI rapporterar att risken för att ta livet av sig ökar om personen tidigare gjort ett självmordsförsök. Så här skriver KI i sitt pressmeddelande:

En person av tio som gör ett självmordsförsök tar senare sitt liv. Men kunskapen om vilka faktorer som påverkar risken för ett fullbordat självmord är begränsad, något som gör det svårt att identifiera och ge särskild hjälp till personer med den högsta självmordsrisken.

Det här är ju i och för sig inget konstigt. Vi vet att sårbarhet leder till förhöjd risk för mängder av psykiska problem. Det finns även forskning som tycks visa att om vi är med om något obehagligt så trampar vi upp en väg i hjärnan. Det gör att vi får en ökad känslighet inför framtida liknande uppelvelser. KI fortsätter:

En forskargrupp vid Karolinska Institutet presenterar nu långtidsuppföljning av nästan 40 000 personer som har vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök. Resultaten visar att risken för senare fullbordat självmord skiljer sig tydligt mellan olika diagnosgrupper. Risken var särskilt hög för personer som vid det första självmordsförsöket hade diagnostiserad schizofreni, bipolär sjukdom eller svår depressionssjukdom.

Studien, som följde personerna under 21 år eller längre, visar också att en stor del av de fullbordade självmorden skedde inom de första åren efter det första självmordsförsöket. Också korttidsprognosen var särskilt dålig för personer med schizofreni, bipolär sjukdom och allvarlig depression.

Just psykiska sjukdomar leder i sig till svårt lidande för människor. Den ångest och själsliga smärta det innebär att ha schizofreni, bipolär sjukdom eller att vara djupt deprimerad är svårt för en normalfrisk person att förstå. Bra att studien har ett så stort urval som 40 000 personer som gjort ett självmordsförsök. Det ger extra tyngd tycker jag. Studien visar också vikten av att psykiatrin är snabb, flexibel och omhändertagande på ett tidigt stadium. Där finns det väl en del att önska sig. Tidigare fanns det många försök med små mobila psykiatriteam men i rationaliseringarnas tidevarv har de flesta försvunnit. De hade vi behövt idag.

Referens: Dag Tidemalm, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, Bo Runeson ”Suicide risk after a suicide attempt by psychiatric disorder: Long-term total population follow-up of 39,685 suicide attempters”, British Medical Journal, online 19 november 2008

Artikelserie om Borderline personlighetsstörning

I veckan har frilansjournalisten Annika Olsson gjort en omfattande artikelserie i DN om borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det även kallas. Det är fyra artiklar som tar upp olika aspekter av hur det är att leva med borderline samt olika typer av behandling såsom DBT (Dialektisk Beteendeterapi, med rötter i KBT) och MBT (Mentaliseringsbaserad Terapi, med rötter i psykodynamisk teori).

Några intressanta fakta är att cirka 85 % av alla som får diagnosen borderline är kvinnor. I befolkningen i stort är det cirka 1-2 % drabbas av borderline. Det finns många viktiga fakta om den här diagnosen. Självmord är vanligt förekommande. DN pratar om 10 %, jag har hört siffror som är betydligt högre. Särskilt bland de patienter som haft problematiken under många år. En stor del av kvinnorna som fått diagnosen också varit sexuellt utnyttjade. Jag minns inte siffrorna i huvudet men jag tror det var mer än 50 %. En annan intressant egenhet är att borderline är ett tillstånd som förändras över tid. När man gör uppföljningar av patienter över tid är det många som inte uppfyller diagnoskriterierna efter ett antal år. Den här tillfrisknanden om man kan tala om det, sker även om patienten ifråga inte behandlas. Diagnosen borderline är på så sätt mindre statisk än vad som hävdat tidigare.

Här är alla artiklarna. ”Det känns inte hopplöst längre”, del 1 (Intervju med psykiatern Åsa Magnusson). ”Det svåraste var att känna tillit”, del 2 (Intervju med Jessica som haft borderline). ”Vi lär patienten att reflektera”, del 3 (Intervju med Per Wallroth som är psykolog och som arbetar vid MBT-teamet i Huddinge som behandlar borderlinepatienter). ”Ökade krav gör fler sjuka”, del (Intervju med psykiatern Alexander Wilczek som forskat på KI om ärftliga aspekter av borderline).

En av psykolgerna som intervjuas är Per Wallroth. Han har tillsammans med läkaren och psykiatern Göran Rydén skrivit boken ”Mentalisering – att leka med världen” (Natur & Kultur, oktober 2008). Där beskrivs teorin och metoderna som ligger till grund för MBT-behandlingen. Jag har läst några kapitel och tycker det är bra. Mer om mentalisering och boken en annan gång.

Bloggar Psykiatern tipsar om en intervju som bloggen Psykbryt gjorde i somras med Göran Rydén som är behandlingsansvarig för MBT-teamet. Den ger många bra svar om vad MBT och MBT-teamet i Huddinge är och vad mentalisering handlar om.

Självmordets olidliga hipphet

Kinky Afro skriver intressant om kopplingen mellan hiphop och självmord. Jag citerar:

”Det känns som att självmordsgenren länge tyngts av kopplingarna till black metal, långt hår, Nemi, kyrkbränningar och uttråkade teens som sitter hemma och karvar sig själva i armarna eftersom korvkioskerna stänger så tidigt på kvällarna i Värmland.

Men det behöver inte vara så. Mycket av den bästa hiphopen på senare tid har haft ovanligt tydliga vibbar av ilska eller deppighet. Det handlar inte nödvändigtvis om att musiken låter ovanligt aggressiv och brölig, ofta är det tvärtom: nedtonat och kontemplativt. Det lär visserligen vara så att svarta amerikaner mer sällan tar sina egna liv än vita, och inom hiphopen har dysterhet traditionellt setts som tecken på fjollig svaghet, men kanske är trenden på väg att vända.”

Förutom att tipsa om artister som rappar om självmord så aktualiserar inlägget vår ambivalens inför att prata om frågan. Det är fotfarande ett tabubelagt ämne i samhället och det gör det svårt för behandlare, psykologer och psykiater att tackla problemet. På psykiatrikursen som jag läser nu har vi talat en del om att det finns tydliga rekommendationer för hur man ska undersöka självmordstankar hos patienter. Om det tidigare var ett problem att man inte vågade fråga, så kan det idag fortfarande vara väldigt svårt för patienter att våga prata om funderingar på att ta sitt liv, trots att en psykiater frågar om det. Förutom ett samhälleligt tabu finns det ett inre tabu och det har inte försvunnit.

Kinky Afro tipsar även om den något udda sidan Självmord.com. Där kan man läsa om 168 olika sätt att ta sitt liv. En mer officiell sida är NASP (Nationellt Centrum för Suicid Prevention) på KI.

Stort problem med självmord bland krigsveteraner

Inom ramen för min psykologutbildning läser vi en kurs i psykiatri på Karolinska Institutet. En av föreläsarna var Per Sandberg som är psykolog och verksam på Kris och Traumacentrum. Sandberg tog upp det psykiska problem som svåra trauman innebär. PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) är så pass jobbigt att leva med att många som inte får behandling till slut tar livet av sig. Cirka 100 000 -150 000 amerikanska Vietnamveteraner har begått självmord ofta på grund av att de lidit av PTSD berättade Sandberg. Det ska jämföras med drygt 58 ooo amerikanska soldater som dödades under Vietnamkriget. Det är svårt att veta i vilken utsträckning PTSD är orsaken och i vilken utsträckning de här personerna ändå skulle tagit livet av sig men siffrorna är anmärkningsvärda. Det påminner om förr i tiden när det farligaste var att ligga bakom fronten i tältläger under vidriga sanitära förhållanden. Fler dog av sjukdomar än av krigshandlingar.

Det finns olika uppgifter om hur många amerikanska soldater som begår självmord efter avslutad tjänstgöring i Irak, Afghanistan. Mellan 14-18 exsoldater tar livet av sig varje dag under den senaste åren. Expressen rapporterade nyligen att minst 6 256 exmilitärer begick självmord i USA bara under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak. Räknar man lågt blir det cirka 5 000 soldater som begår självmord varje år.Minst hälften av soldatsjälvmorden verkar enligt CBS siffror kunna hänföras till krigserfarenheter. Bland veteranerna ligger andelen självmord på cirka 19–21 personer per 100 000, bland befolkningen som helhet knappt 9 per 100 000.

År 2005 fick 72 000 Vietnamveteraner stöd från försvaret för sina PTSD symptom. Det är en ofattbart hög siffra tycker jag. Sandberg menade att svenska försvaret mörkar siffrorna för hur många svenska soldater som tjänstgjort utomlands i exempelvis Kongo, Libanon och Afghanistan och som tagit livet av sig. Om siffror blev officiella skulle de inte få ihop nog med frivilliga unga män hävdade Sandberg.

För den intresserade har jag tidigare skrivit om Tor Wennerbergs essä i DN, där han beskriver den historiska utvecklingen i synen på PTSD och hur den hänger samman med Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Avslutningsvis ett äldre inlägg om självmordstatistiken för ett antal europeiska länder.

Vägverket bygger skyddsräcken för att förebygga självmord

WeMind rapporterar att Vägverket ska satsa på att förebygga självmord genom att bygga räcken på vissa utvalda broar. Susanne Ringskog Vagnhammar skriver i Läkartidningen om aktuell forskning som visar att skyddsräcken kan minska självmorden från höga broar. Jag misstänker att psykiatern David Eberhard ser det som ett bakslag. Han har ju tidigare ironiserat över Sverige som ”Trygghetsnarkomanernas land”. I sin bok tar han bland annat upp Vägverkets tankar om suicidprevention. Nu tycks det alltså bli verklighet.

Det handlar om några enstaka fall men Vägverket tycker uppenbarligen att det är värt pengarna. Jag funderar på vilken nytta samma pengar skulle kunna göra för att rädda några andra liv. Till exempel genom att förbättra luften på Hornsgatan eller genom att minska sjöfylleriet och alla drunkningsolyckor. I artikeln sägs det också att samhällets mål är en nollvision vad det gäller antalet självmord. Idag begås cirka 1200 självmord i Sverige varje år. Men är det verkligen en självklart hållning? Finns det verkligen inte ett enda självmordsfall som är frivilligt, önskat och väl överväkt?

Här en äldre artikel om Vägverket och broräcken i SvD.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur