Etikettarkiv: SvD

Mediapsykologen breder ut sig – intervju i SvD om psykologrollen i förändring

FullSizeRender

Idagsidan i SvD fyller 4o år och i samband med detta har man haft en serie artiklar om psykologins ställning och om psykologer. Jag var en av de intervjuade psykologerna. Min upplevelse är att psykologerna på kort tid tilldelats en inflytelserik plats av media men att få psykologer tänker på detta eller reflekterar över det ansvar det innebär. Det är givetsvis ett växelspel mellan oss mediala psykologer och media. Min känsla är att det funnits en föreställning om vad en psykolog är och kan tala om i media. Den föreställningen har förskjutits och förändrats Idag är psykologer experter på människor och mänskligt beteende och kan tillfrågas om alltifrån skvaller till budgetstup och hur man skall hantera svärfar på julen. Det är idag så många psykologer som syns och hörs i media att det inte går att hålla reda på alla. Psykologyrkets tilltagande status har samtidigt inte alltid följts av samma inflytande och makt inom sjukvård, folkhälsoarbete, socialpolitik, skolan eller arbetslivet eller för den delen av särskilt märkvärdiga löner. Det finns en diskrepans mellan en föreställning om av status upplyfta psykologer och det ansvar, makt och förtroendet som psykologer har att leda samhällsviktiga institutioner. Min gissning är att medialiseringen av psykologyrket på sikt leder till mer reell makt och inflytande i samhället. Förhoppningsvis kan det leda till ett mänskligare samhälle.  Läs mer

Psykologiska salonger på Stadsbiblioteket

Svenska Dagbladets Idagsidan startar psykologisk salong i samarbete med Stadsbiblioteket. Tre kvällar under hösten får publiken lyssna till intressanta gäster som diskuterar psykologiska frågor i Rotundan på Stadsbiblioteket vid Odenplan. Det handlar om unga gamlingar, svåra känslor som avundsjuka samt skilsmässor.

21 oktober 19-20.30 Ungdomlingar

Allt fler gamlingar känner sig allt mer ungdomliga. De har mer energi och värderar i högre grad än andra ett spännande liv, enligt Idagsidans artikelserie Ungdomlingar. Nu blir Ungdomlingarna första temat i ett helt nytt samarbete mellan Idagsidan och Stadsbiblioteket. Kom och träffa Kajsa Telander, 91, som skrivit böcker om att bli gammal, fd överingenjören Axel Odelberg, 85, och professor Lars Andersson, 63, som myntat begreppet ”ålderism”. Samtalsledare: Agneta Lagercrantz, SvD. Läs Idagsidans artikelserie om ungdomlingar här

11 november Svåra känslor

Hur kan man komma ur de svåra känslornas grepp och samtidigt lära sig något viktigt om sig själv? Detta diskuteras av psykologen och författaren Marta Cullberg Weston – aktuell med boken Avund och konkurrens – och författaren och zen coachen Inger Edelfeldt, som kom ut med boken Hur jag lärde mig att älska mina värsta känslor förra året. Gäster: Psykolog Marta Cullberg Weston och författare Inger Edelfeldt. Samtalsledare: Maria Carling.

20 januari Skilsmässa
Gäster: Psykolog Madeleine Gauffin Rahme + gäst Samtalsledare: Susen Schultz
Hur och när ska man bryta upp? Ska man göra det alls? Varför är det så svårt? Varför blir skilsmässor som de blir och vad kan vi lära oss av det? Ett samtal med SvD:s psykolog och psykoterapeut Madeleine Gauffin Rahme som är medförfattare till boken Jämställdheten börjar i plånboken. Ta makten över din ekonomi.

Stereotyp bild av KBT och (PDT för den delen)

k_ver620_557219b

Psykologen Anna Kåver skrev nyligen en debattartikel i SvD där hon klagade över den stereotypa bilden i media av vad KBT är för något. Ett påstående som man måste hålla med om. KBT är också relation, djup och medmänsklighet. Däremot tycker jag det är feltänkt av Kåver att skylla på media. Min erfarenhet är att man får den mediebild man förtjänar. Och i tio års tid har ledande företrädare för KBT basunerat ut att man är en evidensbaserad, manualbaserad terapimetod som jobbar här och nu med konkreta verktyg för att förändra beteenden. Det är svårt att höra andras röster i den flod av företrädare som salufört KBT på detta sätt. Det är inte konstigt att media presenterar KBT på precis detta sätt.

Likadant är det med psykodynamiker och psykoanalytiker. I decennier har man pratat om djup, barndom, flum, betonat det svåra och viktiga att gå till botten med patienternas omedvetna. Det tar flera år minst att komma till insikt etc. idag suckar många i detta läger om att media, beslutsfattare och patienter har fått en skev bild av psykodynamiskt terapi. Företrädare som hyllat det svåra och komplexa med PDT har städigt lyfts fram på bekostnad av andra mer konkreta metoder och perspektiv som också finns inom PDT (tex. olika typer av korttidsterapier och forskning som stödjer PDT som terapiform). Ingen kan vara förvånad över mediebilden av mossiga psykodynamiker som endast pratar om Oidipuskomplex.

Alla stereotyper har ett visst mått av sanning annars skulle de inte fortsätta att existera. Det tar lång tid att ändra människors och medias bild av organisationer, rörelser och människor. Det enda sättet att förä dra bilden är att börja ”vara och göra det nya”. Tids nog kommer allmänhetens bilder och föreställningar ändras. Men då krävs det att en och annan KBT-are pratar om något annat än beteendeanalyser och psykodynamiker lyfter fram andra aspekter än Freuds sexualfaser. Än så länge har de flesta suttit stilla i den egna båten och accepterat dessa förenklade bilder.

Thomas Drost på WeMindbloggen på samma tema.

Idagsidan har börjat blogga

header_idagredaktio_404981c.jpg

SvD:s Idagredaktionen tar upp kampen med DN:s insidan. DN kontrade med sju psykologiexperter i höstas men än så länge är det SvD som tar sig an de nya kommunikationssätten. På Idagbloggen som startades under hösten skriver redaktionen om stort och smått. Senaste inlägget är skrivet av Anders Haag och handlar om terapiformen som löser alla problem: KBT. Nästan iallafall. Inlägget innan handlar om vampyrer kan rädda Volvo. En blandad kompott med andra ord. Kul att SvD är med. Nu gäller det bara att skaka liv i filmbloggen.

Mentalisera mera

 9789127026513.jpg

Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline  (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.

Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.

I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.

per.jpg

Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.

För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.

Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.

 

 

Sömnigt om Freud

9789127058194.jpg

En sömnig Understreckare diskuterar Sigmund Freud i lördagens SvD. ”Freud kilade sig in mellan tro och vetande” är rubriken och skribenten är Jayne Svenungsson, lektor i teologi. Essän utgår ifrån den nyöversättning av Freuds samlade skrifter som Natur och Kultur började ge ut 1996. Idag återstår endast bandet med index,

Svenungsson utgår från band X där Freuds skrifter om ”Samhälle och Religion” återfinns. Där kan man bland annat läsa klassikern ”Totem och tabu” (1913) liksom ”Vi vantrivs i kulturen” (1930). Essän tar visserligen upp att Freud i sin föresats att plocka isär och analysera religionen och andra vetenskaper, satte den egna psykoanalytiska teorin i förgrunden på bekostnad av giltigheten i den egna tolkningen. Därför blir Freuds analyser och förklaringar spekulativa och ovetenskapliga om än fantasifulla.

Det är ju sant, men vet vi inte redan det? Jag undrar verkligen hur många som intresserar sig för den här typen av texter idag. Inte är det många.

PS: Jag skrev för längesedan om Band XI som handlar om ”Konst och litteratur”. Här ett referat från ett seminarium om boken. Det handlar ganska mycket om Freuds spännande konstanalys av Mosesmonumentet av Michelangelo.

Debatten om stadsbiblioteket

b11745.jpeg

Eftersom jag är DN-prenumerant har jag varit slö nog att missa att det varit en bra debatt under hösten om det nya stadsbiblioteket i SvD. Det är en viktig och intressant debatt som DN obegripligt struntat i. Heike Hanadas Delphinum vann ju som bekant tävlingen för en tid sedan, Entusiasmen har varit minst sagt låg inför projektet. I veckan kom endast 30 personer på presentationen av förslaget där Hanada själv medverkade tillsammans med bland andra stadsarkitekt Per Kallstenius. En marknadsförinsmiss eller ett tecken på en jaså-inställning till det vinnande förslget? Tävlingen visar att frågan är fel ställd tycks sammanfatta den allmänna känslan efter att Delphinum vann. Läs mer

Svar från SvD:s politiske chefredaktör

Jag blev arg på SvD:s ledare från den 5 juni och skrev ett öppet brev till Per Gudmundson på ledarredaktionen. Gudmundson hänvisade till den politiske chefredaktören PJ Anders Linder. Så här svarade han:

”Hej!
Tack för mejl. Det stämmer att SvD inte tycker att Sverige ska stödja en
regering där Hamas ingår (vilket inte bör utesluta humnaitär hjälp).
Artikeln till minne av sexdagarskriget syftar bl a till att påminna om den
israeliska demokratins utsatthet. Israel gör åtskilligt som förtjänar
kritik, och sådan kritik har SvD framfört många gånger, men SvD anser också
att kritiken i omvärlden mot Israel ofta är ensidig.
Med vänliga hälsningar
PJAL”

Det var ju vänligt av Linder att svara även om hans svar är lagom vagt och allmänt hållet.

Öppet brev till Per Gudmunsson på SvD

Hej!

Jag läser din blogg med stort intresse. Särskilt dina kritiska synpunkter om den islamistiska rörelsen som sällan tränger fram i mainstreammedia. Och som ännu inte konverterad frihetlig vänster var det med stor behållning jag läste din text om Göteborgskravallerna. Nåväl. Nu är du en del av SvD-ledarredaktion och som sådan hoppas jag du hjälper till att nyansera diskursen om Mellanöstern. 5 juni skriver SvD en synnerligen illa skriven ledare. Såväl språkligt som innehållsmässigt. Den förvirrade artikeln tycks vara ett inrikespolitiskt inlägg mot att socialdemokraterna ordnar en demonstration med rubriken ”Fred Nu!”, men i sin iver att vara arg på Mona och Socialdemokraterna skriver man en Ledaren full av felaktigheter och utan perspektiv. Perspektivlöshet anklagar Ledaren andra för när man själv beskriver verkligheten på marken lika enögt som Condoleazza Rice skulle ha gjort.

Snälla Per, säg att du inte håller med om beskrivningen i ledaren. Den antipragmatism SvD:s ger uttryck för är på sin höjd ideologisk renlärig men konsekvenserna av denna renlärighet är ju förödande. Några saker artikeln är så perspektivlösa att de bör redogöras för i klartext.

Här är några frågor till dig och SvD-ledarredaktion.

1. Artikeln insinuerar att Carl Bildt vill få till en mer normal biståndshantering. Är det bättre att ge bistånd indirekt via svåröverskådliga organisationer än att ge den direkt till den palestinska myndigheten som är vald i ett demokratiskt val?

2. Är det en bra lösning att inte ha diplomatiska kontakter med den Hamasledda palestinska regeringen, trots att det är den demokratiskt valda representanten för det palestinska folket?

3. Måste man inte förhandla med de som har makten hur obehagliga man än tycker att de är om man vill uppnå fred?

4. SvD skriver: ”Om den arabiska nationen fick bestämma skulle Israel inte finnas.” Vilken är den arabiska nationen? Arabvärlden, Palestina, eller någon annan? Hur kan man uttrycka sig så slarvigt. Den finns som bekant kristna araber. Bara för att göra det hela mer komplicerat. Vad menar SvD egentligen?

5. SvD väljer att kalla muren för skyddsbarriär trots att Haagtribunalen tex. har kommit fram till att den bör kallas just för mur. Varför kallar ledaren muren för skyddsbarriär?

6. Ledaren blandar bort korten med kritiken mot muren. Israel har rätt att försvara sig men man har byggt muren till stor del på ockuperad mark. Tycker inte SvD att det är rätt att kritisera Israel för det?

I samma tidning som denna ledare finns en bra artikel om förhållandena i de av Israel ockuperade Golanhöjderna. En balanserad och läsvärd skildring av cowboys, druser och ambivalensen inför att lämna tillbaka Syrien till Golan. Den pragmatism som israelerna i reportaget uttrycker är fjärran från SvD ledare. Det är en gåta för mig att båda dessa beskrivningar kan stå i samma tidning.

Kan du förklara hur det här hänger ihop Per?

Tacksam för svar

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Jinges kommentar på SvD:s Ledare.