Årsarkiv: 2011

Ny säsong av Psykologer läser böcker

Foto: Joel Stockman

 

Psykologer läser böcker är tillbaka med en ny säsong. Under fyra torsdagar i höst kommer publiken att analysera och diskutera romaner tillsammans med inbjudna gäster. Moderator för samtalen är Jonas Mosskin, psykologstudent och bloggare samt Jenny Jägerfeld, psykolog och författare.

Den här säsongen lämnar vi samtidens psykologiserande bakom oss och vänder blickarna mot de moderna klassiker som på olika sätt etsat sig kvar i vårt minne. Vi tar oss an en brottsanklagad tjänsteman, en skrivande flicka med nervsammanbrott, en kåt medelålders kvinna samt en tärningspelande psykoanalytiker. I centrum står de inre processerna hos karaktärer som ställer den viktiga frågan: Hur ska man egentligen leva sitt liv?

Först ut den 15 september är Franz Kafkas Processen. I den får vi följa Josef K som häktas utan att få veta vad han står anklagad av. Processen är en ångestframkallande vandring i rättsväseendets labyrinter. Situationen blir alltmer klaustrofobiskt för Josef K som blir desperat och paranoid. Processen är en existentiell roman som väcker många psykologiska frågor, utan att ge några givna svar. Gäster är advokat Claes Borgström och psykoanalytikern Agnes Mesterton.

På analyssoffan den 20 oktober hamnar också Sylvia Plath klassiska bok Glaskupan. Det är en delvis självbiografisk skildring av en begåvad ung kvinna med skrivarambitioner. Som student vinner hon ett novellpris och får praktisera på en damtidning i New York. Sommarens dålighetsliv i kombination med en begynnande depression leder fram till ett nervöst sammanbrott och självmordsförsök. Glaskupan gestaltar en ung kvinnas inre liv i ett begränsande 1950-tals USA. Gäst är författaren och psykologen Kristina Sandberg.

3 november analyserar vi Kerstin Thorvall skandalomsusade bok Det mest förbjudna. Den blev föremål för hätska diskussioner i 1970-talets Sverige och väcker än idag mycket känslor. I den självbiografiska romanen förvandlas en hämmad flickas uppväxt till en utsvävande medelålders kvinna som sätter sig själv i främsta rummet. Maken och barnen kommer i andra hand. Hon har en uppdämt aptit på livet inte minst sexuell hunger som behöver tillfredställas. En modern medelålders kvinna eller bara en otrogen och ansvarslös mamma? Bakom alla laddade omdömen skymtar dessutom en psykologisk problematik. Gäster är Alexandra Billinghurst, psykolog och psykoanalytiker samt Ola Jameson psykolog med KBT-inriktning.

1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Huvudpersonen, en uttråkad psykoanalytiker bestämmer sig för att göra sitt liv mer intressant. Han slår tärning om olika liv och påbörjar en genomgripande förändring av sin livssituation via okonventionella metoder såsom våldtäkter, mord och tärningspartyn. Boken har inspirerat många tonåringar att sätta krydda på sitt liv. Gäst är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm.

Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt Välkomna!

PS: Gå med i Psykologer läser böcker på Facebook. Missa inte heller premiären av Psykologer tittar på film den 27 september. Mer om det inom kort.

Psykologisk analys av romanen Spådom

Förlaget Natur & Kultur har gjort om sin tidigare bokklubb för psykologiböcker (NOK direkt) och bytt namn till Bokfokus. En av nymodigheterna är att medlemmarna får en fräschare medlemstidning. I Bokfokus nr 3, 2011 skrev jag en kort psykologisk analys av Magnus Dahlströms hyllade roman Spådom (Bonniers). Psykologer läser böcker kommer vara på plats på Bokmässan i Göteborg och då kommer vi bland annat att analysera Spådom. Här är texten i sin helhet:

***

Magnus Dahlström var en ung och lovande författare i slutet på 1980-talet. Efter några hyllade romaner och pjäser blev det tyst. Efter 15 års tystnad är han tillbaka med romanen Spådom. Det är en märklig bok. Tre historier om tre olika tjänstemän i offentlig sektor som alla tampas med den egna byråkratiska organisationen. En läkare, en polis och en socialsekreterare. Det är en slags fenomenologisk studie i vardagen på ett kontor. Klienter, möten, bedömningar, fikaraster, rapportskrivande, utlåtanden, överklaganden, väntan. Korridorer, pärmar, scheman. Rutiner.

Dahlströms blick är fäst vid detaljerna. Dammet på golvet. Sorlet utanför fönstret. Solkatten på väggen. Han noterar pauser i knappa meningsutbyten. Förändrade tonlägen. Det händer inte så mycket. Det är en extremt återhållen prosa om arbetslivets tristess och vardagsbestyren för svenska byråkrater. Språket är torrt och kliniskt som en desinfektionsflaska på toaletten.
I dialoger mellan karaktärerna och deras fruar skymtar verklighetens folk. Känslan av otillräckligheten som föräldrar. Medelmåttornas mediokra varande i en moraliskt torftig miljö. Ensamheten. Enheter som ska verka för den lilla människans bästa, men som på något sätt blir cyniska. Obehaget.

Det råder en kuslig stämning. Vi får följa tankeströmmar och dagdrömmar hos tjänstemännen. Samtal som avbryts, distraheras av de anställdas osorterade tankar. Det är som att vara inne i en annan människas hjärna utan att få den filtrerad. Jag börjar tänka på hur personlighetsstörda personer ibland porträtteras på film. De där vrickade männen som känslokallt registrerar människor och sedan utnyttjar dem. Men i Spådom gör de inte mycket. De begår inget överlagt våldsbrott. De stryper ingen. Men kusligheten består. Incidenter inträffar som blottar tillkortakommanden. När som helst kan sammanbrottet komma.

Den obehagliga stämningen mellan kollegorna. Personkemi döljer otrygga vuxna medmänniskor. Avstånden mellan tjänsterummen. Förtäckta hot, insinuationer. Misstänkta hot och trakasserier. Någon förföljs, lite klaras upp.

Felbehandlingar, felbedömningar och försiktig kritik. Karaktärerna strävar alla efter att bli befordrade. Alla tittar misstänkt på kollegor som kanske kommer söka samma chefsposition. Polisen och socialsekreteraren kommer upp ett pinnhål i hierarkin. De får lite makt att styra kollegor att fatta obekväma beslut att bli mer effektiva. En kvinna blir omplacerad efter samarbetssvårigheter. De öppna dörrarna som är känslomässigt slutna. De tråkiga arbetsuppgifterna. Det är stort att beskriva något så torrt.

Dahlströms bok är en nykter manlig blick på kontorets förlamande värld, där människor krymper en smula, varje dag. Kvar blir jag med en klaustrofobisk känsla som får mig att inte vilja jobba på ett kontor eller bli en myndighetsperson. Vill du?

Dumt att sparka tränaren – krönika i Modern Psykologi #4 2011

Just nu kan du läsa min senaste krönika i senaste numret av Modern Psykologi #4 2011. Där skriver jag lite om varför det är dumt att sparka tränaren och varför bra stämning i laget eller arbetsgruppen är guld värt.

***

Så här års brukar det bli en diskussion om att sparka tränaren i de allsvenska fotbollslag som presterat under förväntan. Varje år tvingas ett par tränare kasta in handduken, även om de ofta inte varit i klubben särskilt länge och omöjligen kan lastas för klubbens dåliga resultat. Men för klubbledningarna känns det alltid bra att ”göra något” och då kickar man tränaren. För ett par år sedan presenterade Leif Arnesson på Mittuniversitetet en studie över utvecklingen i Elitserien i hockey 1975-2005. I studien jämfördes hockeylagen som hade sparkat sina tränare med lag som behållit tränaren trots dåliga resultat. Det visade sig att de klubbar som behållit tränaren lyckades bättre. Vi människor verkar ha en tendens att hellre göra något enkelt istället för att långsiktigt förändra en situation. Det känns bättre och är en mer aktiv handling att sparka tränaren än att satsa på att utveckla gruppen. Enligt Arnessons beräkningar förefaller det optimalt att byta tränare ungefär vart femte år.

I mina tonår spelade jag hockey i den lilla bruksortsklubben Näldens IF i Jämtland. Andra säsongen gick det plötsligt väldigt bra. Trots att halva laget var ett år yngre än våra motståndare spelade vi jämt och vann flera gånger mot toppklubben ÖIK (från Östersund). Men en bit in i slutspelet blev det dålig stämning i laget. Flera av de tongivande farsorna bråkade sinsemellan och en av våra stjärnor gick över till ÖIK mitt under pågående serie. Den dåliga stämningen i gruppen fick konsekvenser. Vår fantastiske målvakt sviktade, vi förlorade flera matcher mot sämre motstånd och så var drömmen om att vinna serien krossad.

Ungefär samtidigt avslutade den gamle sovjetiske storspelaren Vladimir Krutov sin karriär i ÖIK:s A-lag. Krutov var en av de sovjetiska stjärnorna som ingick OS-laget 1980. Sovjet var storfavoriten och förlorade i princip aldrig några matcher. I slutspelet mötte man USA, vars lag bestod av ett gäng unga collegegrabbar som bara tränat tillsammans under ett halvår. I en uppvisningsmatch innan OS vann Sovjet med 9-2. Men i OS lyckades USA med sitt Miracle on Ice och vann hela turneringen efter att ha slagit Sovjet med 4-3 i en legendarisk match. Sovjets mytomspunne förbundskapten Tikhonov bytte ut stormålvakten Tretjak till allas förvåning, efter ett misstag i första perioden. Tikhonov kallade det senare för sitt livs största misstag.

USA:s coach Herb Brooks var en kontroversiell och hårdför typ som lade mycket krut på att svetsa samman gruppen. Spelarna hade en citatbok med knäppa uttryck som Brooks svängde sig med. Det amerikanska OS-laget i hockey är ett klassiskt exempel på hur sammanhållning och stämning i gruppen kan vara avgörande för nå framgång. Arnessons forskning lyfter fram felslutet att kortsiktigt lasta tränaren för ett lags dåliga resultat. Vi letar gärna syndabockar och frälsare såväl i näringslivet som på arbetsplatser, istället för att skapa en trygg atmosfär och en stark vilja att jobba mot ett gemensamt mål. Lite större tro på att utveckla grupper och organisationer skulle inte skada i dessa individualistiska tider.

Dogtooth, filmrecension för Psykologtidningen

Dogtooth är en hyllad grekisk film av regissören Giorgios Lanthimos. Filmen har premiär i juni, men hyllades redan i Cannes 2009 av juryn med ett särskilt omnämnande. Filmen gjordes innan finanskrisen som gjort Grekland till ett krisland. Dogtooth är en plågsam feel-bad film med många lager som tidigare har analyserats inom ramen för Psykologer tittar på film.

I Dogtooth får vi följa tre vuxna barn som lever instängda i ett välbärgat villahem utanför Aten. De får inte gå utanför tomten och hålls fångna i familjens våld. Regissörens ambition var från början att göra en film där föräldrarnas omsorg och skydd av barnen visar sig bli till en stjälpande hand istället för till hjälp. Men under inspelningsprocessen som präglades av improvisation samt med uppdagandet av historien om Josef Fritzl som spärrade in sin familj, förvandlades Dogtooth till en mörk berättelse. Det finns en obehaglig sadististisk stämning mellan barnen som tar sig uttryck i allehanda märkliga lekar. Barnen har fått lära sig allehanda märkliga ord och begrepp som på ett illustrativt sätt visar hur inlärt vårt språk och våra beteenden är. De undervisas hjälpligt av modern hemma och gör uppträdanden som får mig att tänka på julfester på bygdegården.

Filmen balanserar det absurda i att barnen får lära sig att Frank Sinatra är deras farfar, att katter är zombies och att de har en bror som rymt hemifrån och blivit dödad. Det är komiskt samtidigt som det är djupt tragiskt. Utråkade av tristess och brist på stimulans konkurrerar barnen om föräldrarnas gunst i olika tävlingar. Barnen leker sadistiska lekar med varandra och deras världsbild är så förvrängd att det blivit normalt att klippa sönder armar och ben på barbiedockor.

Fadern, en direktör på en fabrik dikterar och kontrollerar allt familjen gör. Hans psykopatiska drag förklaras aldrig men vi anar en uppblåst självbild med narcisstiska drag, kombinerat med en stark rädsla för omvärlden. Mannen, familjefadern som våldför sig på sin familj blir också en illustration till hur vår civilisation kryllar av män med problematiska maktanspråk som tagit såväl familjer som hela länder i gisslan.

Barnens enda kontakt med yttervärlden är en kvinnlig säkerhetsvakt från faderns jobb. Hon förs varje vecka med ögonbild till familjen, för att träffa sonen på tu man hand. Faderns föreställning om att sonens sexuella behov måste tillfredställas blir samtidigt till en öppning för barnen. Mötet med yttervärlden visar sig svårt för fadern att kontrollera. Barnens hunger på intryck och influenser utifrån gör dem sårbara men samtidigt lär de sig fort.

Filmen har många nivåër. Det är dels en mardrömsliknande familjetragedi, samtidigt som är det en beskrivning av hur man kan styra barn att lära sig acceptera det mesta. Men det ger också en bild av det grekiska samhällets snabba förändringar där familjen som institution hotas av globalisering och modernitet. I individualismens tidsålder flyr rika familjer till gated communitys för att skydda sig.

Lanthimos jobbar mycket med kameran och lyckas förmedla en obehaglig instängd känsla. Det är ibland suddigt och tyst på ett sätt som förstärker apatin. Upptrappningen av restriktioner och våld hotar att driva familjen mot en katastrof. Den äldsta dottern börjar ana föräldrarnas manipulation liksom barnen egna begär som tycks allt svårare att kontrollera måste få en lösning. Man anar pubertetens utvecklingskraft, som här blir ett hopp om förändring. Filmen är ett måste för psykologer, såvida man inte har fått nog av ångest på jobbet.

PS: Här en bra intervju med regissören i tidskriften Electric Sheep.

Sociala medier från ett psykologiskt perspektiv

Socialmedia from a psychological perspective [slideshare id=8153104&w=425&h=355&sc=no]

Jag har jobbat en del under våren med föreläsningar om sociala medier parallellt med mitt uppsatsskrivande. Här är en slideshare till allmän beskådan på engelska om hur man kan betrakta sociala medier från ett psykologiskt perspektiv. Med lite inspiration från sociologer och socialpsykologin. Det är en ganska teoretisk presentation med många praktiska frågor att besvara och reflektera över. Kom gärna med kommentarer eller synpunkter. Är du intresserad av en föreläsning eller workshop om sociala medier, tveka inte att kontakta mig.

Psykologer läser böcker analyserar Min Kamp av Karl-Ove Knausgård

31 maj kl 18.00 är det dags för säsongens sista Psykologer läser böcker. Den här gången tar vi oss an den första delen i Karl-Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografi, med den provokativa titeln Min kamp (del två kommer nu i maj). Min kamp är en omtumlande läsupplevelse som växelvis skildrar olika delar av författarens liv; uppväxten i början av 70-talet på norska Sörlandet, livet som trebarnsfar i Malmö samt inte minst hur Karl-Ove och hans bror ordnar upp det stinkande hus där den fruktade pappan systematiskt supit ihjäl sig och gjort sin egen mor till medberoende.

Till hjälp att analysera boken har vi Björn Philips, psykolog och psykoterapeut, verksam vid Beroendecentrum i Stockholm. Moderator: Jenny Jägerfeld.

Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt välkomna!

PS: Psykologer läser böcker har en sida på Facebook. Om du trycker på ”gilla” så får du information om allt som händer.

I höst är vi tillbaka med en ny säsong och nya spännande romaner att analysera!

 

Seminarium om självmord och internet

Föreningen Psykisk Hälsa presenterar rapporten ”Du är ett troll tror jag” – om självmordshets och självmordsprevention på internet. Rapporten diskuteras på ett seminarium den 7 juni, i Stockholm. Rapporten ger förslag på hur samhället kan förhindra självmord via internet. Den har tagits fram av en arbetsgrupp bestående av experter inom psykiatri, kommunikation och juridik från Föreningen Psykisk Hälsa och NASP (Nationell Prevention av Suicid och Psykisk Ohälsa). Tråkigt nog är jag fortfarande i Berlin, men jag rekommenderar verkligen den som är intresserad att anmäla sig.

Medverkande är
Socialminister Göran Hägglund
Per-Anders Rydelius, professor i barn- och ungdomspsykiatri, ordf Föreningen Psykisk Hälsa
Danuta Wasserman, professor i suicidologi, verksamhetschef NASP
Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt
Michael Westerlund, fil dr., forskare inom självmord och internet
Olav Bengtsson, chef för BUP Stockholm
Carl von Essen, Generalsekreterare Föreningen Psykisk Hälsa

Tid: 7 juni kl 9.00 – 10.30, Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Pris: 100 kr (50 kr för medlemmar i Föreningen Psykisk Hälsa). Seminariet sänds via www.psykiskhalsa.se och bambuser.com

PS: Läs mer on internet och självmord som jag skrivit om här och här.

Journalisters okunnighet om psykologi och hatet mot psykoanalysen

Det finns en tendens hos svenska journalister att vara antingen ointresserad eller tillåta sig själv att vara okunnig om psykologiska frågor. När man sedan uttalar sig eller skriver om psykologi svänger man sig med felaktiga resonemang eller skildrar psykologin efter förlegade mönster. Så skulle man aldrig behandla ämnen som ekonomi, sport eller medicin. Det är tröttsamt för mig som valt detta som yrke.

Johan Wennström, driven journalist och liberal/konservativ debattör, ibland på SvD och numera på Expressen Kultur har varit en som engagerat sig i psykologiska frågor, Tyvärr har hans inhopp mest kännetecknats av ideologisk debattvilja än genuin lust att ta psyket på allvar. Jag är glad för Wennströms ämnesval men tycker resonemangen är onödigt tillspetsade.

I vintras skrev Wennström en mycket kritisk artikel om teaterpjäsen Bli en dåre på Teater Giljotin. Wennströms kritik mot kulturvärldens förhärligande av dårskapen och det onormala, verkade bitvis befogad då teatern tycktes romantisera galenskapen. Senare framkom det i en debatt i SR Nya Vågen att Wennström inte hade sett pjäsen förrän efter artikeln publicerats, men att han då ”stärktes i sin uppfattning”. Det kallas för kognitiv bias och är ett väldokumenterat psykologiskt fenomen. Människor bekräftar ofta det man redan vet istället för att leta efter information som motsäger detta. Att journalister inte ens bemödar sig med att se de pjäser som man sedan kritiserar, är osnyggt och förtar delar av de poänger Wennström faktiskt förde fram.

Wennström skriver idag ånyo med psykologiskt tema. Det är en svavelosande ”recension” på Expressen Kultur, av boken 10 skäl att älska Freud (Natur & Kultur, 2011) som utkommer i vår.Hoppeligen har Wennström läst boken. Själv har jag varken sett pjäsen eller läst den. Men jag studsar till på höga tonläget i artikeln. Det är inte mycket till recension utan mest ett angrepp på psykoanalysen som Wennström sågar med fotknölarna. Här ett citat:

”För verkligheten är att psykoanalysen är en verkningslös metod för behandling av psykiska besvär. Dess påståenden att psykiska tillstånd av ångest, oro och depression härrör ur barndomen är fria fantasier. Ingenting kan ledas i bevis.

Men i ett försök att rädda detta rivningsklara teoribygge har några ur kretsen kring den psykoanalytiska kulturtidskriften Divan kommit ut med antologin 10 skäl att älska Freud.

Läsaren ska få ”kika in på vad som händer i det psykoanalytiska rummet”. Men vad man får inblick i är i själva verket ett tankegetto.”

Wennström verkar fäktas mot väderkvarnar och dömer ut hela psykoanalysen. På twitter skriver han:

Ingenting om vad vi nu vet om beteende och psykiska besvär stöder psykoanalytiska perspektiv.

Det är ungefär som att döma ut hela socialismen för vad Marx tänkte, eller fysikern Marie Curie som inte fattade att radioaktivitet var farligt. Den typen av argumentation är inte övertygande. Det skulle vara kul om Wennström använde sin vassa penna till att sätta sig in i psykologin på riktigt. Det behövs verkligen fler debattörer med kunskap och engagemang i psykiska frågor. Om Wennström gjorde det och avstod från att föra ideologiskt drivna teser, skulle han märka att det t.ex. finns en röd tråd mellan psykoanalysens tankar om samspel mellan barn och föräldrar, objektrelationsteorin och den moderna anknytningsteorin.

Psykoanalysen och psykoanalytiker har gjort sig skyldiga till många felslut och teoretiska tokigheter genom åren. Ett ensidigt tolknings- och orsaksresonemang har haft många problematiska sidor. Vill man leta fel kommer man finna dem. Precis som den som vill hitta brister och etiska snedsteg hos andra psykoterapeutiska inriktningar. Men psykoanalysen har också stimulerat och gett upphov till mängder av moderna psyokoterapeutiska förhållningssätt och tekniker som dessutom har vetenskapligt stöd. T.ex. mentaliseringsbaserad terapi mot borderline/instabil personlighetstörning, depressionsbehandling och behandling av personlighetsstörningar. Dessa moderna former av psykodynamiska terapimetoder har sitt ursprung i psykoanalysen och har lånat delar av det teoretiska ramverk som Wennström menar är totalt felaktigt.

Låt oss föra en seriös diskussion bortom älskandet och hatandet av Freud. Det blir bara dumt. Jag håller med Wennström att psykoanalysens idépaket tagit i sin ortodoxa helhet är tveksamt, och jag älskar inte Freud, men den intresserade kommer hitta många viktiga teorier och förhållningssätt hos psykoanalysen som har givit mycket och fortsatt gör det till den moderna psykologin. Det glöms ofta bort.

PS: Försökte starta en tråd på twitter i frågan med #psykoanalys men man måste följa både mig och Johan för att hitta hela vår twitterdiskussion.

Lek och verklighet om genuina möten och kreativitet á la Winnicott

Sedan en tid tillbaka har en scen återkommit gång på gång. Min dotter sätter plötsligt av i hög fort krypande över golvet. Hon signalerar tydligt att jag ska komma efter, så jag jagar henne över golvet runt i hallen och in i nästa rum och i nästa. Flera gånger går jag från ett rum och våra blickar möts, och då sätter hon fart och jag förstår att nu börjar jaga-leken.

Den här korta episoden av lek fick mig att dra mig till minnes en av de psykoanalytiska klassikerna, DW Winnicotts Lek och verklighet (Natur & Kultur 1981) som jag började läsa. I den berättar barnterapeuten Winnicott om sina erfarenheter och jämför barnets lek med den vuxnes kreativitet. Han liknar även det rum som uppstår i leken med den psykoterapeutiska processen. Här ett litet citat:

Psykoterapi äger rum i två lekområden som delvis sammanfaller, patientens och terapeutens. Psykoterapi handlar om två människor som leker tillsammans. Följden av detta är att när det inte går att leka måste terapeutens arbete inrikta sig på att få patienten att övergå från ett tillstånd där han inte kan leka till ett tillstånd där han kan leka.

Det Winnicott beskriver är en grundläggande förutsättning för att ett genuint möte mellan människor ska uppstå. Att man befinner sig i ett gemensamt mellanrum där man, möts, leker, pratar och har ett verkliget utbyte. Det här mänskliga samspelet grundläggs redan det första året i leken mellan barnet och den vuxne. Men det är på många sätt samma möte senare i livet i det Winnicott kallar för mellanområde eller övergångsområde. Winnicott drar många paralleller mellan leken och terapiprocessen. För mig är det uppenbart att detta gäller möten med klienter som konsult, pedagogens roll eller för den delen att leda offentliga samtal på en scen. Det måste uppstå någon form av samgående för att ett kvalitativt och meningsfullt samtal ska komma till stånd. Om inte det sker finns ingen magi och då är det en seg eller död process. Jag har flera gånger känt att jag måste försöka öppna upp en dialog som gått i stå eller som är trevande. Psykologens roll blir i många professionella samtal att skapa ett rum eller en stämning för att leken ska uppstå. Det här mötet som Winnicott beskriver liknar vad senare teoretiker som t.ex. Daniel Stern kallat för intersubjektivitet och som jag tidigare bloggat om. Winnicott menar att en terapeutisk process liksom vårt kreativa skapande arbete bär spår av det lilla barnets lek. Leken är förutsättningen för vår mer sofistikerade utveckling och inte något som växer bort.

Mest fascinerande är kanske att ett litet barn tar ett sådant initiativ till samspel. På något sätt är det beviset på att barnet tar klivet in i en intersubjektiv värld och att hon upplever sig själv vara agent i detta rum.

Psykologstudent 11, börjar idag i Lund

Idag börjar Psykologstudent 11, i Lund eller PS 11 som folk säger. Temat för årets konferens är ”psykologer på väg”. Arrangörerna säger själva att de vill fokusera på hur psykologer ska ta sig an nya spännande projekt och områden. I tre dagar träffar flera hundra psykologstudenter och andra i branschen och pratar, föreläser och snackar skit. Det är fjärde året sedan starten i Linköping via Uppsala och Göteborg förra året. Det är också första gången som jag inte har möjlighet att vara med. Känns lite konsigt då det varit en del av mina studier att detta återkommit.

Som vanligt är det ett späckat program med olika föreläsare. Förhoppningsvis dyker jag upp på PS12 som lär vara i Umeå. Lycka till alla besökare och till arrangörsgruppen!