Dumt att sparka tränaren – krönika i Modern Psykologi #4 2011

Just nu kan du läsa min senaste krönika i senaste numret av Modern Psykologi #4 2011. Där skriver jag lite om varför det är dumt att sparka tränaren och varför bra stämning i laget eller arbetsgruppen är guld värt.

***

Så här års brukar det bli en diskussion om att sparka tränaren i de allsvenska fotbollslag som presterat under förväntan. Varje år tvingas ett par tränare kasta in handduken, även om de ofta inte varit i klubben särskilt länge och omöjligen kan lastas för klubbens dåliga resultat. Men för klubbledningarna känns det alltid bra att ”göra något” och då kickar man tränaren. För ett par år sedan presenterade Leif Arnesson på Mittuniversitetet en studie över utvecklingen i Elitserien i hockey 1975-2005. I studien jämfördes hockeylagen som hade sparkat sina tränare med lag som behållit tränaren trots dåliga resultat. Det visade sig att de klubbar som behållit tränaren lyckades bättre. Vi människor verkar ha en tendens att hellre göra något enkelt istället för att långsiktigt förändra en situation. Det känns bättre och är en mer aktiv handling att sparka tränaren än att satsa på att utveckla gruppen. Enligt Arnessons beräkningar förefaller det optimalt att byta tränare ungefär vart femte år.

I mina tonår spelade jag hockey i den lilla bruksortsklubben Näldens IF i Jämtland. Andra säsongen gick det plötsligt väldigt bra. Trots att halva laget var ett år yngre än våra motståndare spelade vi jämt och vann flera gånger mot toppklubben ÖIK (från Östersund). Men en bit in i slutspelet blev det dålig stämning i laget. Flera av de tongivande farsorna bråkade sinsemellan och en av våra stjärnor gick över till ÖIK mitt under pågående serie. Den dåliga stämningen i gruppen fick konsekvenser. Vår fantastiske målvakt sviktade, vi förlorade flera matcher mot sämre motstånd och så var drömmen om att vinna serien krossad.

Ungefär samtidigt avslutade den gamle sovjetiske storspelaren Vladimir Krutov sin karriär i ÖIK:s A-lag. Krutov var en av de sovjetiska stjärnorna som ingick OS-laget 1980. Sovjet var storfavoriten och förlorade i princip aldrig några matcher. I slutspelet mötte man USA, vars lag bestod av ett gäng unga collegegrabbar som bara tränat tillsammans under ett halvår. I en uppvisningsmatch innan OS vann Sovjet med 9-2. Men i OS lyckades USA med sitt Miracle on Ice och vann hela turneringen efter att ha slagit Sovjet med 4-3 i en legendarisk match. Sovjets mytomspunne förbundskapten Tikhonov bytte ut stormålvakten Tretjak till allas förvåning, efter ett misstag i första perioden. Tikhonov kallade det senare för sitt livs största misstag.

USA:s coach Herb Brooks var en kontroversiell och hårdför typ som lade mycket krut på att svetsa samman gruppen. Spelarna hade en citatbok med knäppa uttryck som Brooks svängde sig med. Det amerikanska OS-laget i hockey är ett klassiskt exempel på hur sammanhållning och stämning i gruppen kan vara avgörande för nå framgång. Arnessons forskning lyfter fram felslutet att kortsiktigt lasta tränaren för ett lags dåliga resultat. Vi letar gärna syndabockar och frälsare såväl i näringslivet som på arbetsplatser, istället för att skapa en trygg atmosfär och en stark vilja att jobba mot ett gemensamt mål. Lite större tro på att utveckla grupper och organisationer skulle inte skada i dessa individualistiska tider.

Dogtooth, filmrecension för Psykologtidningen

Dogtooth är en hyllad grekisk film av regissören Giorgios Lanthimos. Filmen har premiär i juni, men hyllades redan i Cannes 2009 av juryn med ett särskilt omnämnande. Filmen gjordes innan finanskrisen som gjort Grekland till ett krisland. Dogtooth är en plågsam feel-bad film med många lager som tidigare har analyserats inom ramen för Psykologer tittar på film.

I Dogtooth får vi följa tre vuxna barn som lever instängda i ett välbärgat villahem utanför Aten. De får inte gå utanför tomten och hålls fångna i familjens våld. Regissörens ambition var från början att göra en film där föräldrarnas omsorg och skydd av barnen visar sig bli till en stjälpande hand istället för till hjälp. Men under inspelningsprocessen som präglades av improvisation samt med uppdagandet av historien om Josef Fritzl som spärrade in sin familj, förvandlades Dogtooth till en mörk berättelse. Det finns en obehaglig sadististisk stämning mellan barnen som tar sig uttryck i allehanda märkliga lekar. Barnen har fått lära sig allehanda märkliga ord och begrepp som på ett illustrativt sätt visar hur inlärt vårt språk och våra beteenden är. De undervisas hjälpligt av modern hemma och gör uppträdanden som får mig att tänka på julfester på bygdegården.

Filmen balanserar det absurda i att barnen får lära sig att Frank Sinatra är deras farfar, att katter är zombies och att de har en bror som rymt hemifrån och blivit dödad. Det är komiskt samtidigt som det är djupt tragiskt. Utråkade av tristess och brist på stimulans konkurrerar barnen om föräldrarnas gunst i olika tävlingar. Barnen leker sadistiska lekar med varandra och deras världsbild är så förvrängd att det blivit normalt att klippa sönder armar och ben på barbiedockor.

Fadern, en direktör på en fabrik dikterar och kontrollerar allt familjen gör. Hans psykopatiska drag förklaras aldrig men vi anar en uppblåst självbild med narcisstiska drag, kombinerat med en stark rädsla för omvärlden. Mannen, familjefadern som våldför sig på sin familj blir också en illustration till hur vår civilisation kryllar av män med problematiska maktanspråk som tagit såväl familjer som hela länder i gisslan.

Barnens enda kontakt med yttervärlden är en kvinnlig säkerhetsvakt från faderns jobb. Hon förs varje vecka med ögonbild till familjen, för att träffa sonen på tu man hand. Faderns föreställning om att sonens sexuella behov måste tillfredställas blir samtidigt till en öppning för barnen. Mötet med yttervärlden visar sig svårt för fadern att kontrollera. Barnens hunger på intryck och influenser utifrån gör dem sårbara men samtidigt lär de sig fort.

Filmen har många nivåër. Det är dels en mardrömsliknande familjetragedi, samtidigt som är det en beskrivning av hur man kan styra barn att lära sig acceptera det mesta. Men det ger också en bild av det grekiska samhällets snabba förändringar där familjen som institution hotas av globalisering och modernitet. I individualismens tidsålder flyr rika familjer till gated communitys för att skydda sig.

Lanthimos jobbar mycket med kameran och lyckas förmedla en obehaglig instängd känsla. Det är ibland suddigt och tyst på ett sätt som förstärker apatin. Upptrappningen av restriktioner och våld hotar att driva familjen mot en katastrof. Den äldsta dottern börjar ana föräldrarnas manipulation liksom barnen egna begär som tycks allt svårare att kontrollera måste få en lösning. Man anar pubertetens utvecklingskraft, som här blir ett hopp om förändring. Filmen är ett måste för psykologer, såvida man inte har fått nog av ångest på jobbet.

PS: Här en bra intervju med regissören i tidskriften Electric Sheep.

Sociala medier från ett psykologiskt perspektiv

Socialmedia from a psychological perspective [slideshare id=8153104&w=425&h=355&sc=no]

Jag har jobbat en del under våren med föreläsningar om sociala medier parallellt med mitt uppsatsskrivande. Här är en slideshare till allmän beskådan på engelska om hur man kan betrakta sociala medier från ett psykologiskt perspektiv. Med lite inspiration från sociologer och socialpsykologin. Det är en ganska teoretisk presentation med många praktiska frågor att besvara och reflektera över. Kom gärna med kommentarer eller synpunkter. Är du intresserad av en föreläsning eller workshop om sociala medier, tveka inte att kontakta mig.

Psykologer läser böcker analyserar Min Kamp av Karl-Ove Knausgård

31 maj kl 18.00 är det dags för säsongens sista Psykologer läser böcker. Den här gången tar vi oss an den första delen i Karl-Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografi, med den provokativa titeln Min kamp (del två kommer nu i maj). Min kamp är en omtumlande läsupplevelse som växelvis skildrar olika delar av författarens liv; uppväxten i början av 70-talet på norska Sörlandet, livet som trebarnsfar i Malmö samt inte minst hur Karl-Ove och hans bror ordnar upp det stinkande hus där den fruktade pappan systematiskt supit ihjäl sig och gjort sin egen mor till medberoende.

Till hjälp att analysera boken har vi Björn Philips, psykolog och psykoterapeut, verksam vid Beroendecentrum i Stockholm. Moderator: Jenny Jägerfeld.

Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.

Varmt välkomna!

PS: Psykologer läser böcker har en sida på Facebook. Om du trycker på ”gilla” så får du information om allt som händer.

I höst är vi tillbaka med en ny säsong och nya spännande romaner att analysera!

 

Seminarium om självmord och internet

Föreningen Psykisk Hälsa presenterar rapporten ”Du är ett troll tror jag” – om självmordshets och självmordsprevention på internet. Rapporten diskuteras på ett seminarium den 7 juni, i Stockholm. Rapporten ger förslag på hur samhället kan förhindra självmord via internet. Den har tagits fram av en arbetsgrupp bestående av experter inom psykiatri, kommunikation och juridik från Föreningen Psykisk Hälsa och NASP (Nationell Prevention av Suicid och Psykisk Ohälsa). Tråkigt nog är jag fortfarande i Berlin, men jag rekommenderar verkligen den som är intresserad att anmäla sig.

Medverkande är
Socialminister Göran Hägglund
Per-Anders Rydelius, professor i barn- och ungdomspsykiatri, ordf Föreningen Psykisk Hälsa
Danuta Wasserman, professor i suicidologi, verksamhetschef NASP
Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt
Michael Westerlund, fil dr., forskare inom självmord och internet
Olav Bengtsson, chef för BUP Stockholm
Carl von Essen, Generalsekreterare Föreningen Psykisk Hälsa

Tid: 7 juni kl 9.00 – 10.30, Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Pris: 100 kr (50 kr för medlemmar i Föreningen Psykisk Hälsa). Seminariet sänds via www.psykiskhalsa.se och bambuser.com

PS: Läs mer on internet och självmord som jag skrivit om här och här.

Journalisters okunnighet om psykologi och hatet mot psykoanalysen

Det finns en tendens hos svenska journalister att vara antingen ointresserad eller tillåta sig själv att vara okunnig om psykologiska frågor. När man sedan uttalar sig eller skriver om psykologi svänger man sig med felaktiga resonemang eller skildrar psykologin efter förlegade mönster. Så skulle man aldrig behandla ämnen som ekonomi, sport eller medicin. Det är tröttsamt för mig som valt detta som yrke.

Johan Wennström, driven journalist och liberal/konservativ debattör, ibland på SvD och numera på Expressen Kultur har varit en som engagerat sig i psykologiska frågor, Tyvärr har hans inhopp mest kännetecknats av ideologisk debattvilja än genuin lust att ta psyket på allvar. Jag är glad för Wennströms ämnesval men tycker resonemangen är onödigt tillspetsade.

I vintras skrev Wennström en mycket kritisk artikel om teaterpjäsen Bli en dåre på Teater Giljotin. Wennströms kritik mot kulturvärldens förhärligande av dårskapen och det onormala, verkade bitvis befogad då teatern tycktes romantisera galenskapen. Senare framkom det i en debatt i SR Nya Vågen att Wennström inte hade sett pjäsen förrän efter artikeln publicerats, men att han då ”stärktes i sin uppfattning”. Det kallas för kognitiv bias och är ett väldokumenterat psykologiskt fenomen. Människor bekräftar ofta det man redan vet istället för att leta efter information som motsäger detta. Att journalister inte ens bemödar sig med att se de pjäser som man sedan kritiserar, är osnyggt och förtar delar av de poänger Wennström faktiskt förde fram.

Wennström skriver idag ånyo med psykologiskt tema. Det är en svavelosande ”recension” på Expressen Kultur, av boken 10 skäl att älska Freud (Natur & Kultur, 2011) som utkommer i vår.Hoppeligen har Wennström läst boken. Själv har jag varken sett pjäsen eller läst den. Men jag studsar till på höga tonläget i artikeln. Det är inte mycket till recension utan mest ett angrepp på psykoanalysen som Wennström sågar med fotknölarna. Här ett citat:

”För verkligheten är att psykoanalysen är en verkningslös metod för behandling av psykiska besvär. Dess påståenden att psykiska tillstånd av ångest, oro och depression härrör ur barndomen är fria fantasier. Ingenting kan ledas i bevis.

Men i ett försök att rädda detta rivningsklara teoribygge har några ur kretsen kring den psykoanalytiska kulturtidskriften Divan kommit ut med antologin 10 skäl att älska Freud.

Läsaren ska få ”kika in på vad som händer i det psykoanalytiska rummet”. Men vad man får inblick i är i själva verket ett tankegetto.”

Wennström verkar fäktas mot väderkvarnar och dömer ut hela psykoanalysen. På twitter skriver han:

Ingenting om vad vi nu vet om beteende och psykiska besvär stöder psykoanalytiska perspektiv.

Det är ungefär som att döma ut hela socialismen för vad Marx tänkte, eller fysikern Marie Curie som inte fattade att radioaktivitet var farligt. Den typen av argumentation är inte övertygande. Det skulle vara kul om Wennström använde sin vassa penna till att sätta sig in i psykologin på riktigt. Det behövs verkligen fler debattörer med kunskap och engagemang i psykiska frågor. Om Wennström gjorde det och avstod från att föra ideologiskt drivna teser, skulle han märka att det t.ex. finns en röd tråd mellan psykoanalysens tankar om samspel mellan barn och föräldrar, objektrelationsteorin och den moderna anknytningsteorin.

Psykoanalysen och psykoanalytiker har gjort sig skyldiga till många felslut och teoretiska tokigheter genom åren. Ett ensidigt tolknings- och orsaksresonemang har haft många problematiska sidor. Vill man leta fel kommer man finna dem. Precis som den som vill hitta brister och etiska snedsteg hos andra psykoterapeutiska inriktningar. Men psykoanalysen har också stimulerat och gett upphov till mängder av moderna psyokoterapeutiska förhållningssätt och tekniker som dessutom har vetenskapligt stöd. T.ex. mentaliseringsbaserad terapi mot borderline/instabil personlighetstörning, depressionsbehandling och behandling av personlighetsstörningar. Dessa moderna former av psykodynamiska terapimetoder har sitt ursprung i psykoanalysen och har lånat delar av det teoretiska ramverk som Wennström menar är totalt felaktigt.

Låt oss föra en seriös diskussion bortom älskandet och hatandet av Freud. Det blir bara dumt. Jag håller med Wennström att psykoanalysens idépaket tagit i sin ortodoxa helhet är tveksamt, och jag älskar inte Freud, men den intresserade kommer hitta många viktiga teorier och förhållningssätt hos psykoanalysen som har givit mycket och fortsatt gör det till den moderna psykologin. Det glöms ofta bort.

PS: Försökte starta en tråd på twitter i frågan med #psykoanalys men man måste följa både mig och Johan för att hitta hela vår twitterdiskussion.

Lek och verklighet om genuina möten och kreativitet á la Winnicott

Sedan en tid tillbaka har en scen återkommit gång på gång. Min dotter sätter plötsligt av i hög fort krypande över golvet. Hon signalerar tydligt att jag ska komma efter, så jag jagar henne över golvet runt i hallen och in i nästa rum och i nästa. Flera gånger går jag från ett rum och våra blickar möts, och då sätter hon fart och jag förstår att nu börjar jaga-leken.

Den här korta episoden av lek fick mig att dra mig till minnes en av de psykoanalytiska klassikerna, DW Winnicotts Lek och verklighet (Natur & Kultur 1981) som jag började läsa. I den berättar barnterapeuten Winnicott om sina erfarenheter och jämför barnets lek med den vuxnes kreativitet. Han liknar även det rum som uppstår i leken med den psykoterapeutiska processen. Här ett litet citat:

Psykoterapi äger rum i två lekområden som delvis sammanfaller, patientens och terapeutens. Psykoterapi handlar om två människor som leker tillsammans. Följden av detta är att när det inte går att leka måste terapeutens arbete inrikta sig på att få patienten att övergå från ett tillstånd där han inte kan leka till ett tillstånd där han kan leka.

Det Winnicott beskriver är en grundläggande förutsättning för att ett genuint möte mellan människor ska uppstå. Att man befinner sig i ett gemensamt mellanrum där man, möts, leker, pratar och har ett verkliget utbyte. Det här mänskliga samspelet grundläggs redan det första året i leken mellan barnet och den vuxne. Men det är på många sätt samma möte senare i livet i det Winnicott kallar för mellanområde eller övergångsområde. Winnicott drar många paralleller mellan leken och terapiprocessen. För mig är det uppenbart att detta gäller möten med klienter som konsult, pedagogens roll eller för den delen att leda offentliga samtal på en scen. Det måste uppstå någon form av samgående för att ett kvalitativt och meningsfullt samtal ska komma till stånd. Om inte det sker finns ingen magi och då är det en seg eller död process. Jag har flera gånger känt att jag måste försöka öppna upp en dialog som gått i stå eller som är trevande. Psykologens roll blir i många professionella samtal att skapa ett rum eller en stämning för att leken ska uppstå. Det här mötet som Winnicott beskriver liknar vad senare teoretiker som t.ex. Daniel Stern kallat för intersubjektivitet och som jag tidigare bloggat om. Winnicott menar att en terapeutisk process liksom vårt kreativa skapande arbete bär spår av det lilla barnets lek. Leken är förutsättningen för vår mer sofistikerade utveckling och inte något som växer bort.

Mest fascinerande är kanske att ett litet barn tar ett sådant initiativ till samspel. På något sätt är det beviset på att barnet tar klivet in i en intersubjektiv värld och att hon upplever sig själv vara agent i detta rum.

Psykologstudent 11, börjar idag i Lund

Idag börjar Psykologstudent 11, i Lund eller PS 11 som folk säger. Temat för årets konferens är ”psykologer på väg”. Arrangörerna säger själva att de vill fokusera på hur psykologer ska ta sig an nya spännande projekt och områden. I tre dagar träffar flera hundra psykologstudenter och andra i branschen och pratar, föreläser och snackar skit. Det är fjärde året sedan starten i Linköping via Uppsala och Göteborg förra året. Det är också första gången som jag inte har möjlighet att vara med. Känns lite konsigt då det varit en del av mina studier att detta återkommit.

Som vanligt är det ett späckat program med olika föreläsare. Förhoppningsvis dyker jag upp på PS12 som lär vara i Umeå. Lycka till alla besökare och till arrangörsgruppen!

Artikel om filmen Mitt mörka hjärta

I Film & TV nr 4/2010 gjorde jag en intervju med filmarna Staffan Julén och Marius van Niekerk och pratade om deras film Mitt mörka hjärta. Den handlar om ett försök att komma tillrätta med det dåliga samvetet efter Angolas hemska inbördeskrig. Filmen går på svenska biografer nu så därför lägger jag upp min artikel i sin helhet.

***

Mitt mörka hjärta

Ett gnistrande kallt och vintrigt Stockholm upplever Halofenomen. Tre solar och regnbågens färger lyser upp himlen. Städdagarna avlöser varandra på Gröndals gator och jag försöker febrilt hitta parkeringsplats för min gamla Volvo. I en gammal kontorsbyggnad i ett nästan övergivet industriområde invid Cementas fabrik i Liljeholmen träffar jag filmarna Staffan Julén, regissör och producent samt Marius van Niekerk, manusförfattare, medregissör och huvudperson.

I vår kommer deras dokumentärfilm My Heart of Darkness. I den får vi följa Marius resa tillbaka till krigets Angola. Som 17-årig sydafrikan i slutet av 1970-talet hamnade han hos fallskärmsjägarna. Det vita Sydafrika var då involverat i ett blodigt inbördeskrig i Angola. Ett krig som involverade kalla krigets huvudaktörer och dess olika regionala företrädare. Marius förband skickades ömsom in i djungeln, ömsom till Rhodesia eller andra ställen där Sydafrikanska intressen stod på spel. När Marius sedan återvände och ånyo skulle skickas tillbaka till fronten för att tjänstgöra i tre månader, gick han under jorden och deserterade. Han började jobba med att ge information till unga blivande soldater om förhållanden i armén och i krigets Angola. Till slut tvingades Marius lämna Sydafrika och via Israel (det enda landet man kunde resa till utan visum i 80-talets Sydafrika) kom han så småningom till Sverige.

Filmens titel och foto anspelar på Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta men kanske ännu mer på Coppolas Apocalypse Now som ju är inspirerad av samma bok. I filmen får vi följa Marius som återvänder till Angola för att möta människorna och säga förlåt. Återgälda den skuld som plågat honom i hela hans vuxna liv. Minnena från krigets fasor har för honom inneburit ett liv med PTSD (post traumatiskt stress syndrom). Ångestattacker, mardrömmar, depression, sömnsvårigheter, vredesutbrott är några vanliga symptom för människor med PTSD som inte sällan drabbar krigsveteraner.

Marius berättarröst ledsagar oss framåt i handlingen. Han får med sig tre angolanska krigsveteraner som en smula motvilligt följer honom på en försoningsresa i djungeln. Samuel, Patrick och Mario som alla representerade olika stridande falanger. Färden går mestadels med motorbåt inte helt olik den resa kapten Willard (Martin Sheen) gör i försöket att nå den galne Kurtz i Apocalypse Now. Drömska bilder i ett bedårande afrikanskt landskap där de vilda djuren hoppar åt höger och vänster. Det får mig att tänka på sceneriet i Mitt Afrika samt alla naturfilmer där en röst med brittisk accent ackompanjerat djurens magiska värld. Däremellan berättas ohyggliga historier av Marius och hans resenärer. Massgravar, avrättningar, tortyr, våldtäkter, barnsoldater, bomber och död. Fruktansvärda vittnesmål som gör mig illamående. Kriget i Angola beräknas ha krävt nära en miljon dödsoffer, samt fått ett av Afrikas naturresursrikaste länder att backa in i framtiden.

–       Vi har medvetet försökt kontrastera den tunga berättelsen med paradisiska andningspauser. Samtidigt är det lite av en känga till alla naturfilmare. Om de bara vände kameran åt ett annat håll skulle en del obehagliga sanningar uppdagas säger Staffan, regissör till filmen.

Marius nickar.

–       Det här är en sökande resa efter sanningen. Det är en psykologisk film där jag vill ställa frågor om ont och gott och konfrontera mig själv och människor med sanningen om kriget. Samtidigt är den undflyende. Svaret finns lika lite hos Kurtz som i djupet av Angolas djungel.

Grunden i berättelsen har Marius arbetat med till och från i många år. Under 90-talet var han involverad i att leda och utbilda grupper av krigsveteraner både i Sverige och i Sydafrika. För honom var det ett sätt att bearbeta sina egna traumatiska minnen. Han har skrivit om sina upplevelser, gjort några kortare dokumentärer. Planerna har ofta vuxit och involverat många aktörer, som att organisera försoningsresor med sydafrikaner och kanske bygga upp förstörda byar och samhällen i Angola. Men så träffade han Staffan för fem år sedan som hjälpte honom att renodla berättelsen. Att fokusera mer på sin egen upplevelse och den inre resa som han själv gjort och också gör i filmen. Då föll historien på plats.

–       Vi gjorde faktiskt manuset som ett tolvstegsprogram, fast vi komprimerade det till sju steg, säger Staffan.

–       Från början var jag skeptisk till att använda mig själv så mycket. Det handlade nog om att jag ville observera andra och slippa gräva ner mig i min smärta och skuld. Men det blev mycket bättre när jag lämnade ut mig själv. Jag behövde ge mer av mig själv för att få de andra att öppna sig, säger Marius.

Men tolvstegsplanen fallerar. Efter några veckor börjar Samuel, Patrick och Mario att ifrågasätta Marius och hela idén med projektet.

–       Vi hade kommit allt närmare känsliga och jobbiga minnen. Saker som de inte ville prata om. De ifrågasätta min historia och blev misstänksamma. Var jag verkligen en krigsveteran? Vad var syftet med filmen, ville jag inte bara bli kändis som gjorde en film. Samuel fick ångest av processen då smärtsamma minnen kom tillbaka. Jag blev överraskad av den reaktionen. Jag tvingades backa undan, lämna vår plan och låta dem styra mer vad vi skulle göra.

En gripande scen är när Patrick och Samuel inser att det stridit mot varandra i ett av krigets största slag. Likt småpojkar skrattar de, leker krig med varandra och delar sina minnen. Ett fantasifullt och allvarligt sätt att bearbeta sina krigsupplevelser.

I slutet av filmen tar Samuel initiativ till en traditionell försoningsrit i sin hemby. Det blir för byn ett konkret bevis för att personer från olika sidor kunde mötas i en rituell ceremoni. Förbrödringen och dansen visade lokalborna att forna fiender inte längre dödar varandra. Trots att Angolas inbördeskrig avslutades 2002 är det ett land som fortfarande är etniskt och politiskt uppdelat och med stark misstro mellan människor.

Hur ser ni på exotismen i filmen? Fotot och i viss mån filmens slut där byborna offrar en get blir för mig en bild av hur Afrika tar över?

–       Vi har medvetet försökt spela på exotiska bilder av Afrika. Och så ville vi även visa att filmen också är en process som förändras, säger Staffan.

–       Jag har ju egentligen en jävla uppförsbacke i filmen. Jag är vit, sydafrikan och krigsveteran. Det är inte direkt en person som betraktaren vill identifiera sig med samtidigt som man tvingas ta del av historien från mitt perspektiv, säger Marius.

Den afrikanska naturens fantastiska prakt bryter ibland bokstavligen av den tunga berättelsen. Elefanter, flodhästar och krokodiler dyker upp. Angolas djurliv har också återvänt.

–       Man kan idag se hur elefanterna tågar tillbaka i riktning mot Angola. Under kriget sköts de eller flydde. Jag minns en gång när jag låg i bushen under en eldstrid och en skalbagge kröp förbi. Det kändes som att den och naturen hade ett syfte, inte jag, fortsätter Marius.

Marius skuldkänslor har drivit honom mot ett försök att försonas både med sig själv men också att göra något konkret. I terapisammanhang är det många som brukar varna för att konfrontera världen utanför terapirummet. Det blir inte alltid så bra att ställa föräldrar, syskon och andra nyckelpersoner mot väggen. Jag frågar om det inte funnits en tvekan att så konkret försöka manifestera en vilja till försoning.

–       Visst har jag varit skraj ibland, säger Marius. Jag var rädd för vad angolaner skulle tycka om mig som en före detta fiende. Det fanns en risk att de skulle döda mig. Men jag har också varit rädd för vad vita krigsveteraner i Sydafrika ska säga och ta sig till. Många lever kvar i Apartheidtidens världsbild. Min erfarenhet är dock att det krävs att man försöker göra något konkret för att bearbeta sin skuld. Det har hjälpt mig och många andra som jag träffat. Gruppterapi är verkligen bra mot PTSD.

Filmen har biopremiär i vår på Folkets Bio och turnerar just nu runt på olika festivaler. Skuld, hämnd men också krigets meningslöshet är teman i My Heart of Darkness. Det är en lång resa för Angola och andra länder som slitits sönder av långa inbördeskrig. I filmen blir det tydligt att angolanerna Samuel, Patrick och Mario skyller kriget på sina ledare. De blev alla mer eller mindre tvångsrekryterade som tonåringar. Deras upplevelse är att ansvaret ligger hos någon annan. För Marius har det personliga ansvaret trängt djupare.

–       Jag vill kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att pappa har försökt reparera saker och ting, säger Marius.

Socialpsykologin nyckeln till sociala medier

För en tid sedan skrev jag en krönika för Psykologtidningen nr 3/2011. Rubriken ”Socialpsykologin nyckeln till sociala medier” var ett försök att sätta fingret på vad psykologin behöver för att förstå nätet och kommunikationen på sociala nätverk. Här är krönikan i sin helhet.

***

Sedan 1980-talet har det blåst individualistiska vindar såväl i politiken som inom psykologin. Utvecklingen av internet och sociala medier kräver dock att vi vänder oss till socialpsykologin för att förstå det digitala landskapet.

I och med att sociala medier kommit in i människor liv är det uppenbart att vi tränas och socialiseras i en ständig interaktiv process, där vi skapar oss själva i relation till andra. Det egna självets introspektion möter en ständig feedback från vår kontaktsfär. I det sociala rummet Facebook, deltar 4,4 miljoner svenskar och 600 miljoner i världen. I skrivande stund är t.ex. drygt 1800 psykologer och psykologstudenter medlemmar i en livaktiggrupp, som diskuterar alla möjliga professionella frågor.

Sociologen Anthony Giddens beskrev på 1990-talet i sin bok Modernitet och självidentitet den senmoderna människan som självreflexiv. Han menar att dagens människor befinner sig i en terapeutisk kultur av ständig introspektion. Att vara modern idag innebär att frågan: Hur ska jag leva? måste besvaras genom dagliga beslut om hur jag ska uppträda, vad jag ska ha på mig, äta och vilket som är mitt nästa karriärsteg.

Det gör att samtidens människor ständigt måste reflektera över sin existens för att kunna fungera i en skenande värld. Giddens finner stöd för att vi i vår strävan att förverkliga oss själva, försöker kontrollera tiden, rummet, bostaden och kroppen. Självförverkligandets moraliska ledord är att vara autentisk. Giddens tankar stämmer väl in på dagens samtidsmänniska som utvecklas på sociala nätverk.

Men vilket slags socialt rum är Facebook? Det är lätt att glömma att det avskalade gränssnittet på Facebooks system, inte är neutralt utan att det stimulerar en viss typ av social interaktion. Ju mer vi berättar om våra beteendemönster, desto lättare är det för systemet att marknadsföra ett erbjudande till just dig.

En teoretiker som åter blivit aktuell i internetforskning är socialpsykologen Erving Goffman. Han beskrev hur vi i ett analogt samhälle försöker styra människors uppfattning om oss själva till exempel genom att på Facebook genom medvetna val ge ett visst intryck. Goffman talar om Impression Management.

Några intressanta studier har visat att de flesta tycker att de själva inte är för självutlämnande på Facebook, men att 72 procent tycker att deras vänner är det. Extroverta individer var föga förvånande mer självutlämnande än introverta på sociala medier. Den som har för få vänner är mindre populär, men för många vänner gör att man inte uppfattas som autentisk. I en intressant studie angav många att de gärna delade med sig av personlig information samtidigt som de var oroliga för den egna integriteten. Få vidtog dock några åtgärder mot detta. Att vara självutlämnande verkar vara det säkraste sättet att bli populär, dock till priset att man avslöjar privata detaljer.

Människor på sociala medier tycks generellt ha en föreställd publik som består av de personer man har mest kontakt med. Samtidigt läser hundratals andra så det är troligt att vi då och då glömmer bort den vida sociala arena vi rör oss i. Facebook som system utövar ett socialt tryck. Jag har flera bekanta som gått med, gått ur, men sedan krupit till korset för att de inte vill missa fester, evenemang och att delta i ett socialt sammanhang. Ett socialt samtal som flera studier visat präglas av en lättsam, glättig och peppande ton.

Det återstår mycket forskning och diskussion inom psykologin för att vi ska få grepp om samtidsmänniskan. Man behöver inte vara socialkonstruktivist för att se hur människor på 2010-talet utvecklas på och via sociala medier. Det är dags att ”gilla” socialpsykologin då den är nödvändig för att förstå den här processen, i dessa föränderliga tider har den kanske snart hög status igen.