Etikettarkiv: diskussion

Pillerdiskussion på ABF-huset

13014814_o_1.jpg

Jag skrev för en tid sedan om Ingrid Carlbergs nya bok ”Pillret”. Där tar hon upp problematiken med hur sjukdomar och diagnoser i hög utsträckning skapas av läkemedelsindustrin. Finns det ett preparat gäller det att finna en sjukdom att passa ihop det med.

Imorgon diskuterar Carlberg sin bok tillsammans med David Eberhard, psykiater och överläkare, Johan Schubert läkare och professor i psykoterapi på KI samt Richard Bergström, vd för Läkemedelsindustriföreningen. Både Eberhard och Schubert har mycket klokt att säga så det finns förutsättningar för en bra diskussion. Tyvärr är jag själv upptagen på annat håll. Samtalet börjar kl. 18 på ABF-huset på Sveavägen. Här är hela programmet.

Slutintryck från Psykologstudent 08

Psykologstudent 08, anordnades med bravur av termin 8 på psykologlinjen i Linköping. Det var ett proffsigt arrangemang för att vara första gången i sitt slag. Nationernas Hus var en perfekt plats för en konferens med 200 deltagare. Middagen och festen på kvällen får också lyckad även om jag har lite svårt för sjungandet.

Det var en uppsluppen stämning hela dagen. Jag mötte förväntan och nyfikenhet vem helst jag pratade med. Det kändes som ett speciellt ögonblick att vi studenter kom samman. Ska jag vara kritiskt mot något är det just det att vi studenter tilläts få så lite utrymme. Det är paradoxalt att låta fyra ”riktiga” psykologer berätta för oss hur det är, när syftet som jag uppfattade det, var att vi psykologstudenter skulle träffa varandra. För mig känns det självklart att vi studenter bör delta i workshops, diskussionsgrupper, paneldebatter och utbyter tankar tillsammans. Nu skedde det i det dolda. Jag är övertygad om att det finns enorma kunskaper, erfarenheter och idéer bland deltagarna som var där. Det var påfallande lite nytt från paneldiskussionen med de riktiga psykologerna. Det var samma svar som man hört förut:

”Det är så svårt att nå ut”. ”Man måste vara ordentligt påläst för att kunna uttala sig om något psykologirelaterat”. ”Det är lätt att media förenklar för mycket”.

En student frågade om de ”riktiga” psykologerna hade något konkret tips på en lyckad löneförhandling. Då blev det dödstyst på podiet.

Nej, min känsla som jag tror att jag delar med många är att vi har lite att hämta från den gamla tidens psykologer när det gäller att sluta terapifäktas, bryta ny mark, förhandla om löner, eller nå ut i media. Det är den yngre generationen som måste gå i bräschen. Det är vi som måste skapa opinion för viktiga psykologfrågor. Vi kommer inte be om ursäkt för vad vi kan. Vi kommer inte sitta stilla i båten. Vi har inte dåligt självförtroende. Allt det här och mycket mer tror jag hade kommit fram om vi luckrat upp de traditionella upplägget av konferensen. Så det blir min passning till Markus och gänget som på stående fot lovade en Psykologstudent 09 i Uppsala i januari nästa år.

Det var den sista konferensrapporten. Läs mina föreläsningsreferat med Magnus Stalby, Elisabeth Södersten, Sandra Bates och Håkan Nyman.

Några tankar om Jules och Jim och referat från en diskussion

jeanne-moreau_400.jpg

Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.

Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.

Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.

Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.

Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.

Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.

Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.

Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.

Flm om filmterapi

omslag23.jpg

Jacob Lundström skriver en läsvärd artikel om filmterapi i Flm #2. I artikeln intervjuas neuropsykologen Ursula S. Henningsson som jobbar med film i sitt terapeutiska arbete. Hon suckar åt de förenklade (amerikanska!) föreställningar om att man kan se ”Mandomsprovet” om man går i vuxengrubbeltankar. Enligt Henningsson är:

Filmen i sig är inget botemedel. Den kan fungera som en katalysator och starta ett samtal.

Det är verkligen sant. Det går inte att se en film och känna på ett visst sätt. Vi har olika föreställningsvärldar vilket gör att varje filmupplevelse är unik. Film är tacksamt på det sättet att det skapar en gemensam referensram för att föra en diskussion. Det gör filmen till ett bra instrument att använda i undervisningssyfte eller som psykfilmer. Henningsson berättar också vad som fick henne att inse filmens potential i behandlingarbete.

”Senare läste jag filmvetenskap och den första filmen vi såg på kursen var Bertoluccis Sista tangon i Paris. Ingen av mina unga klasskamrater tyckte om den, men under gruppanalysen berättade de samtidigt väldigt privata minnen som framkallats av filmen. Då förstod jag vilken enorm potential filmen har terapeutiskt verktyg.”

I sitt arbete arbetar Henningsson mycket med perceptionsstörningar och autistiska patienter. Hon har ofta samtal i större grupper. Hennes filmarkiv innehåller klipp från ett hundratal filmer med såväl skräck, action och relationer som tema.

Ett bra tillfälle att komma över senaste numret av Flm är imorgon då det är realeasefestAG 925.

Några tankar om Kulturhuset och Erik Sjöström

kulturhus153ny.jpg

Sedan en månad tillbaka har Kulturhuset i Stockholm en ny chef. Han heter Erik Sjöström och bloggar om sina första 100 dagar i huset. I förra veckan blev Sjöström intervjuad i DN på stan. Han har en bakgrund inom pr och marknadsföring senast från Folkoperan.
En sak som slog mig var att jag inte vet vem som var chef innan Sjöström tillträde. Frågan är om jag borde det? Kanske är det ett nytt skifte på gång att allmänheten vet vem chefen på Kulturhuset är.

Sjöström gör ett samlat och förnuftigt intryck i intervjun. Några citat:

Som jag ser det är kulturhuschefen 2008 skyldig att blogga. Eller åtminstone försöka. Sedan får vi se hur länge det är intressant att fortsätta, säger han och efterlyser feedback i form av kommentarer och mejl.

Jag håller med. Det är en demokratisk ynnest att få följa ledande personer och läsa om deras arbete. Att blogga som chef är en bra sätt att kommunicera med omvärlden. Samtidigt har Sjöström själv på sin blogg antytt att det är problematiskt att blogga som chef. Alla riktigt intressanta diskussioner och planer är man tvungen att hemlighålla för läsarna. Dessutom tar bloggande mycket tid i anspråk, någon som chefer sällan har gott om.

Han lägger till att de största sponsorerna är kulturarbetarna som håller allt flytande med eftergifter i allt från löner till anställningsvillkor.

Så sant. Läs mer

En svår situation, gästblogginlägg av Jonas Pils

Så var det premiär för ett gästblogginlägg. Det är en uppsats som Jonas Pils har skrivit. Han arbetar som mentalvårdare sedan ett par år inom Psykiatrin Södra i Stockholm. Arbetet är skrivet inom ramen för en internutbildning i socialpsykiatri (15hp) i samarbete med KI. Temat är vårdideologi och etik.

Uppsatsen handlar om hur man hanterar en svår situation som har relevans för såväl psykologer som lekmän. Vad ska man göra när ens klient börjar gråta? Hur ska man tänka? Jonas Pils personliga text belyser den här situationen.

En svår situation

Jag ska ha ett klassiskt 45-minuterssamtal med en patient, ”Lisa”, på SPE-mottagningen. Det är en kvinna vars äktenskap nyligen tagit slut. Lisa själv ville inte detta utan det är hennes man som inte vill vara tillsammans längre. Deras gemensamma son mår även han psykiskt dåligt, troligen mycket på grund av separationen. Han har försökt ta sitt liv en gång sedan Lisa och hennes man skilde sig.

Vad vi från psykiatrin säger att Lisa lider av är depression och/eller en krisreaktion. Behandlingen kan bestå i allt från ”lyckopiller” och starka lugnande tabletter till i princip ingenting, beroende på hur man ser på problematiken. Lisa har i samråd med sin läkare valt att endast använda sig av lugnande tabletter vid behov och skippa lyckopillren tillsvidare. Läs mer

”In Treatment”, ny HBO-serie om psykoterapi

jakeamy2_378.jpg

Jag har länge funderat över att den terapeutiska processen borde skildras på film. På seminariet ”Psykoanalys i evidensbaseringens tider” blev det en diskussion om huruvida det var lämpligt att släppa in mikrofonen eller inte i terapirummet. Under diskussionen påpekade någon att en isrealisk tv-serie (”Be Tipul”) skildrat den psykoterapeutiska processen just på detta sätt och gjort enorm succé.

HBO har nu tagit fasta på idén och körde igång den 28 januari med en amerikansk variant som kallas ”In Treatment”. Varje kväll får vi följa psykoanalytikern Paul Weston och hans patienter Laura, Alex, Sophie samt paret Jake & Amy. På fredagarna handlar det om när Paul Weston själv går till sin handledare Gina. Så här långt verkar reaktionerna vara blandade vad det gäller ”In Treatment”. Jezebel har sammanställt några presskommentarer.

Jag har inte själv sett något avsnitt men förutsättningarna finns för spännande terapi-tv. Tack till Pelle som påminde mig om ”In Treatment”.

Psykologer tittar på film är tillbaka!

psykfilm_kulturhusweb.jpg

Så är det äntligen klart med vårens program av Psykologer tittar på film. Efter att ha huserat på Ugglan och Street är Psykfilm glad att få flytta in på Kulturhuset och den nybyggda Klarabiografen. Tredje säsongens program innehåller gamla och nya filmer om terapeuter, familjer i kris, psykiska problem, tresamhet och lite humor. Efteråt blir det som vanligt samtal mellan publiken och en inbjuden gäst. Filmvisningarna börjar kl. 19.00. Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Det är torsdagar som gäller. Biljetter säljs i Kulturhuset infokassa från och med en vecka innan varje visning.

28 februari, ”Jules och Jim” av François Truffaut (FRA, 1962). Gäst är Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare.

27 mars, ”En familj som andra”, av Robert Redford (USA, 1980). Gäst är Eva Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut.

24 april, ”Motståndaren”, Nicola Garcia (FRA, 2002). Gäst är Cecilia Hector, leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker.

22 maj, ”Borat” av Sacha Baron Cohen (USA, 2006). Gäst är Per Naroskin, leg. psykolog, författare och komiker.

Läs mer

Tyck till om bloggen!

risros.jpg

Efter en svacka i december har trafiken, kommentarerna och diskussionen tagit fart igen på mosskin.se. Det är fler besökare och fler läsare och mer diskussion. Det är roligt men gör det mer angeläget att att piffa upp bloggen. När jag startade bloggen för snart ett år sedan var det en känsla av att kasta loss. Kastet var viktigare än alla tekniska detaljer. Därför finns det mycket man kan önska sig på bloggen. Jag kommer inom kort att uppgradera sajten med någon typ av arkiv och ett ”senaste-kommentarer” fält. Men det finns mycket man kan göra så därför frågar jag dig som läsare. Vad tycker du? Särskilt du som läser men inte kommenterar. Ge mig en hint.

Vad vill du läsa mer om? Vill du ha fler tips om seminarier, föredrag och arrangemang? Vill du ha mer tyckande om filmer och böcker? Eller är du en som hatar när jag bara tycker? Vill du läsa längre essäer om gränslandet psykologi och kultur? Vill du ha korta tips om intressanta bloggar? Vill du ha fler rapporter om den nyaste psykologiska forskningen? Eller tycker du som jag att mina tankar om politik, kommit i skymundan? Vill du få fler självutlämnande texter, kanske om hur det är att gå terapi eller att känna existentiell ångest?

Ingen åsikt är för dum. Ge mig ris och ros!

”Myten om föräldrars makt”

stor-myten-1.gif

Recension av Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”

Striden om arv och miljö har pågått länge inom psykologin. Den här striden har på senare tid blivit allt mer överspelad. Ett mer modernt sätt att se på en människa är att 50 % kommer från gener och 50 % från miljö. Man kan diskutera om det är 40/60 eller 30/70, eller 70/70. utgångspunkt är att diskutera och problematisera de 50 % som handlar om miljöpåverkan. Vilken miljö är det som påverkar barnet på väg mot vuxenheten? Såväl psykodynamiker som behaviorister har lyft fram föräldrarnas centrala roll. Nästan all forskning handlar om att på ett eller annat sätt bevisa att det är föräldrarna som påverkar sina barn till att bli dem de är. Harris håller inte med. Hon kallar det myten om föräldrars makt. I själva verket är det barnets sociala miljö på dagis, skola och i andra gruppkonstellationer som formar oss. Hennes teori brukar kallas för gruppsocialisationsteorin. Läs även min introduktion om författaren Judith Rich Harris. Läs mer