Etikettarkiv: Facebook

Facebook fyller 10 år – intervjuad av TV4 Nyheterna

4 februari blev jag intervjuad av TV4 Nyheterna med anledning av att Facebook fyller 10 år. Mycket har hänt sedan dess. Själv har jag varit med sedan sommaren 2007. Sociala nätverk har blivit en del av vårt vardagsliv, och vårt sociala ekosystem. Det är på många sätt en fantastiskt utveckling, då Facebook och andra sociala nätverk har gjort trösklarna lägre för att ta kontakt med ytliga bekanta. Samtidigt är det allt fler psykologiska studier som indikerar att vi blir nedstämda och mindre lyckliga av att vara för mycket på Facebook. Jag har tidigare varit tveksam till den typen av slutsatser men senaste året har det kommit några välgjorda studier som visat att människor jämför sig mer med andra och känner sig ensamma om man är för mycket på Facebook. Det är lätt att tro att alla andra lever perfekta liv, eftersom så många framhäver resor, middagar, fester, och positiva nyheter till sina kontakter. På grupp- och samhällsnivå leder det till att en förskönande och idealiserad bild av våra liv tar över. Vi blandar ihop att våra 300 bekanta på Facebook inte alla är i Thailand, bor i lyxiga lägenheter, har ett fantastiskt jobb och ser snygga ut. Alla gör och är inte detta samtidigt men vi lägger ihop alla dessa berättelser på sociala medier till en sammanhållen bild som vi jämför oss mot. Och då verkar ju just vårt liv, ganska mediokert.

PS: Den här studien visar på ett tydligt sätt hur vi blir mindre lyckliga av Facebook.

Vådan av att ha en relation på nätet

Idag är jag intervjuad i Aftonbladet om vådan av relationer på nätet. I december 2012 visade Psykologer tittar på film dokumentären Catfish (USA, 2010) av Shulman & Joost. I den får vi följa Nev som har ett förhållande med en tjej på nätet och över telefon. Det visar sig vara en hemmafru och medelålders mamma från Mellanvästern.

Nu är Nev tillbaka med tv-serien Catfish (på MTV) där han i varje avsnitt hjälper andra som blivit lurade på nätet att hitta sina bedragare. Med anledning av det blev jag intervjuad av Aftonbladet om varför vi människor låter oss luras. Ett svar är att vi människor normalt i sociala sammanhang tror att andra människor är uppriktiga. Vi vill tro gott om andra och därför blir vi lättlurade av den som har en annan agenda. En del som upprätthåller relationer på nätet får en slags kick av detta. Det blir ett spänningsmoment och en kul grej som sedan är svårt att avsluta. Ett visst mått av sund skepticism kan vara bra för den som inte vill bli lurad på nätet.

Psykologer tittar på film visar Catfish

Så var det dags för säsongens sista Psykologer titar på film. Torsdag 6 december visar vi Catfish av Joost och Schulman (USA, 2010). I filmen får vi följa några unga hippa New York-killar träffar över Facebook en mystisk ung flicka som visar sig vara en fantastisk tecknare från en liten by i Michigan. En av dem inleder en intensiv relation över sociala medier och telefon med flickans äldre syster. Snart är hela familjen involverad, samtidigt som en obehaglig fråga kryper på. Finns den här familjen i Michigan överhuvudtaget? Och är hela filmen egentligen en låtsasdokumentär?

Filmen skildrar en generation uppvuxen med nätets sociala koder och avvägar. Den ställer viktiga frågor om vad är egentligen en relation?

Gäst är psykologen och psykoterapeuten Peter Lilliengren. Han har en inriktad mot anknytning, relationer och affektfokuserad psykodynamisk terapi och är doktorand på Stockholm Universitet. Moderator är Jonas Mosskin, psykolog.

Filmen visas på Cinemateket, Filmhuset, Borgvägen, kl 18.00.

Varmt Välkomna!

PS: Gå gärna med i Psykologer tittar på film på Facebook.

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Mår vi dåligt av Facebook? – intervju med mig i Radio 1

I helgen blev jag intervjuad av Radio 1 i deras nyhetsmagasin. Jag försöker nyansera bilden av sociala medier och Facebook och avlivar myten om att vi blir olyckliga av Facebook. Du kan lyssna här, cirka 22 minuter i sändningen från vecka 10.

Jag chattade med DN:s läsare om Facebook och psykiskt mående

Igår chattade jag på DN.se med läsarna om Facebook, sociala medier och hur vi påverkas psykologiskt av det. Spännande frågor och hektiskt tempo. Förvånansvärt givande att möta läsare och nyfikna i realtid. Får lust att göra om det framöver. Mina svar från chatten finns att läsa här. En ganska tydlig bild av hur jag ser på sociala medier och Facebook framkommer i chatkonversationen.

Gör Facebook oss olyckliga?

”Facebook sprider olycka” var rubriken på en artikel i DN Kultur idag. En artikel med krigsrubriker leder till förväntningar och farhågor på stora problem med psykisk ohälsa hos användarna. När man sedan läser det finstilta i forskningsrapporten av Leif Denti, doktorand i psykologi på Göteborgs Universitet så framkommer en betydligt mindre tvärsäker ton. Som vanligt är mediebilden av nyheten i sig ett problem för att seriöst diskutera forskingsnyheten. Nåväl.

Brit Stakston på JMW blir trött på budskapet och är bl.a. skeptisk till urvalet som är ett så kallat bekämvlighetsurval. Forskarna har skapat ett Facebookevent och utifrån detta samlat in frågor och hittat respondenter, via en så kallad snöbollsmetod. Det vill säga att användare som svarat på enkätstudien har uppmanats att värva andra som också gör studien etc. Detta förfaringssätt är inte helt oomtvistat och det är tveksamt om urvalet är representativt. Trots att man fick ihop 1011 respondenter så vet vi lite om när, hur och varför just de personer som fyllde i frågorna gjorde detta, och utifrån vilket motiv. 33,1 % var t.ex. män vilket är proportionerligt lite i förhållande till Facebook i stort, där kvinnor endast är marginellt fler än männen. 29,3 av respondenterna är studenter vilket också är högre än Facebookanvändarna överlag. Antalet vänner i genomsnitt hamnar också högt 312 i studien vilket är åtminstone 100 fler än vad man traditionellt brukar räkna med (150-200 vänner brukar vara normalt i andra studier). Detta indikerar att urvalet är en aning skevt. Unga kvinnor som studerar är alltså överrepresenterade.

Niclas Strandh, sociala mediestrateg, är också kritisk till de långtgående slutsatserna av studien, liksom att studien genomförts med en pr-byrå och kommunicerats på ett ”pr-mässigt sätt”. Strand skriver på Second Opinion:

Blir folk olyckliga av Facebook? Det vet vi inte. Generellt så är det nog så att lycka och olycka inte påverkas så oerhört mycket av ett enda nätverk eller en avgränsad handlingsbenägenhet utan av hela livskontexten. Undersökningen känns generellt som mycket FUD, som mycket påverkad av forskarnas förförståelse av både beteende och onlinelivet. Det är synd att man inte valt att göra något mer, något mer trovärdigt när man trummar upp att man göra Sveriges största Facebookundersökning.

Jag får några reflektioner om den här studien. Det framkommer att det endast är kvinnor som signifikant mår sämre om de använder Facebook mycket. Sämst mår unga lågutbildade kvinnor mår föga överraskande sämst. Eftersom urvalet består av fler unga kvinnor som studerar så kommer hela undersökningen att präglas av vad denna grupp svarar. Det vi vet generellt från studier är att unga kvinnor mår allt sämre psykiskt under de senaste 10-20 åren. Det har flera större forskningsstudier och rapporter visat. Denti och Nilssons forskning har troligtvis fångat in just denna grupp i sin studie. De säger själva i studien att de inte vet kausaliteten, dvs. vad som är hönan och ägget. Antingen är de som spenderar mycket tid på Facebook mer olyckliga än andra eller så är blir de olyckliga av att vara där. Det verkar sannolikt att de flesta redan är rätt olyckliga innan de loggar in på nätverket. Dock är det sannolikt att en inte obetydlig minoritet faktiskt mår sämre av att se sina ambitiösa vänner ha jobb, karriär, partner och intressen när de själva är arbetslösa och modlösa.

Kvantitativa studier med enkäter har ofta ett problem när det handlar om att förklara varför respondenterna svara som de gjort. Jag skulle önska att forskarna även samlat in kvalitativ data från respondenterna för att på så sätt få lite mer material som underbygger enkätsvaren. Trots alla brister med studien finns det några intressanta siffror i undersökningen som jag skulle vilja lyfta fram:

56 % uttryckte att motivet med att logga in på Facebook var att få tiden att gå. I åldergruppen 14-26 år var siffran så hög som 67%.

27 % uttryckte att de ville komma bort från saker som de måste göra. I åldergruppen 14-26 år svarade 36 % det.

22 % svarade att de ville komma bort från krav och ansvar.

På frågan om den främst anledningen till att skriva en statusuppdatering svarade 39 % att få uppmärksamhet. 26 % för att provocera andra och 24 % för att skryta om någonting. En smula förvånande franka och uppriktiga svar, vilket får mig att tvivla en smula på seriositeten hos respondenterna.

Min slutsats är att forskarna har satt siffror på ett antal fenomen och användarområden som är bra för vidare forskning. Vidare så kan det inte uteslutas att det finns en grupp med användare av sociala medier som faktiskt mår sämre av att fördriva sin tid på sociala nätverk, istället för att tag i sina liv. Men de höga brösttonerna och de långgående slutsatser som forskarna och deras pr-strateger lät basunera ut idag, håller inte. Därtill är studien för dåligt gjort och underlaget för osäkert.

PS: Jag chattade för övrigt idag med DN.se-läsare om Facebook, sociala medier och de psykologiska konsekvenserna för oss människor. Du hittar alla svar från mig och på läsarnas frågor här. Här är ett klipp från Nyhetsmorgon med Leif Denti.

Socialpsykologin nyckeln till sociala medier

För en tid sedan skrev jag en krönika för Psykologtidningen nr 3/2011. Rubriken ”Socialpsykologin nyckeln till sociala medier” var ett försök att sätta fingret på vad psykologin behöver för att förstå nätet och kommunikationen på sociala nätverk. Här är krönikan i sin helhet.

***

Sedan 1980-talet har det blåst individualistiska vindar såväl i politiken som inom psykologin. Utvecklingen av internet och sociala medier kräver dock att vi vänder oss till socialpsykologin för att förstå det digitala landskapet.

I och med att sociala medier kommit in i människor liv är det uppenbart att vi tränas och socialiseras i en ständig interaktiv process, där vi skapar oss själva i relation till andra. Det egna självets introspektion möter en ständig feedback från vår kontaktsfär. I det sociala rummet Facebook, deltar 4,4 miljoner svenskar och 600 miljoner i världen. I skrivande stund är t.ex. drygt 1800 psykologer och psykologstudenter medlemmar i en livaktiggrupp, som diskuterar alla möjliga professionella frågor.

Sociologen Anthony Giddens beskrev på 1990-talet i sin bok Modernitet och självidentitet den senmoderna människan som självreflexiv. Han menar att dagens människor befinner sig i en terapeutisk kultur av ständig introspektion. Att vara modern idag innebär att frågan: Hur ska jag leva? måste besvaras genom dagliga beslut om hur jag ska uppträda, vad jag ska ha på mig, äta och vilket som är mitt nästa karriärsteg.

Det gör att samtidens människor ständigt måste reflektera över sin existens för att kunna fungera i en skenande värld. Giddens finner stöd för att vi i vår strävan att förverkliga oss själva, försöker kontrollera tiden, rummet, bostaden och kroppen. Självförverkligandets moraliska ledord är att vara autentisk. Giddens tankar stämmer väl in på dagens samtidsmänniska som utvecklas på sociala nätverk.

Men vilket slags socialt rum är Facebook? Det är lätt att glömma att det avskalade gränssnittet på Facebooks system, inte är neutralt utan att det stimulerar en viss typ av social interaktion. Ju mer vi berättar om våra beteendemönster, desto lättare är det för systemet att marknadsföra ett erbjudande till just dig.

En teoretiker som åter blivit aktuell i internetforskning är socialpsykologen Erving Goffman. Han beskrev hur vi i ett analogt samhälle försöker styra människors uppfattning om oss själva till exempel genom att på Facebook genom medvetna val ge ett visst intryck. Goffman talar om Impression Management.

Några intressanta studier har visat att de flesta tycker att de själva inte är för självutlämnande på Facebook, men att 72 procent tycker att deras vänner är det. Extroverta individer var föga förvånande mer självutlämnande än introverta på sociala medier. Den som har för få vänner är mindre populär, men för många vänner gör att man inte uppfattas som autentisk. I en intressant studie angav många att de gärna delade med sig av personlig information samtidigt som de var oroliga för den egna integriteten. Få vidtog dock några åtgärder mot detta. Att vara självutlämnande verkar vara det säkraste sättet att bli populär, dock till priset att man avslöjar privata detaljer.

Människor på sociala medier tycks generellt ha en föreställd publik som består av de personer man har mest kontakt med. Samtidigt läser hundratals andra så det är troligt att vi då och då glömmer bort den vida sociala arena vi rör oss i. Facebook som system utövar ett socialt tryck. Jag har flera bekanta som gått med, gått ur, men sedan krupit till korset för att de inte vill missa fester, evenemang och att delta i ett socialt sammanhang. Ett socialt samtal som flera studier visat präglas av en lättsam, glättig och peppande ton.

Det återstår mycket forskning och diskussion inom psykologin för att vi ska få grepp om samtidsmänniskan. Man behöver inte vara socialkonstruktivist för att se hur människor på 2010-talet utvecklas på och via sociala medier. Det är dags att ”gilla” socialpsykologin då den är nödvändig för att förstå den här processen, i dessa föränderliga tider har den kanske snart hög status igen.

Myten om Facebookdepressioner

Igår publicerade American Journal of Pediatrics en rapport Clinical Report of The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families. Rapporten är skriven av Gwenn Schurgin O’Keeffe & Kathleen Clarke-Pearson och har väckt mycket uppmärksamhet på nätet eftersom man går ut med att Facebook kan orsaka depression hos barn och ungdomar. Idagsidan bloggar om detta och har läst rapporten. Medias tvist kring Facebookdepressioner verkar ta spinn, men när det kommer till kritan så är det få eller lite referenser som faktiskt tyder på att sociala medier leder till depression eller andra psykiska diagnoser. I den 7-sidiga rapporten (fri att ladda ned) talar man om både fördelar och nackdelar för ungdomar som använder sociala medier. John M Grohol som ligger bakom PsychCentral tycker att rapporten är ute och cyklar. Han pekar på skillanden mellan korrelation och orsakssamband. Att ungdomar som är deprimerade också lever ut sin depression på sociala medier och använder dessa betyder ju i sig inte att de är deprimerade på grund av sociala medier. Det är höljt i dunkel huruvida Facebookanvändande leder till depressioner. Klart är att sociala nätverk påverkar oss, men det är inte klart på vilket sätt och därför går det inte att tala om Facebookdepressioner. Grohol tycker att rapportförfattarna är slappa och partiska och väljer ut studier som styrker deras teser och kontrar med ett antal studier som går i motsatt riktning. Ungefär så ser forskningsläget ut. Det är tvetydigt.

PS: O’Keeffe et al. (2011). Clinical Report: The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families (PDF). Pediatrics. DOI: 10.1542/peds.2011-0054

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag kommer ut som krönikör i senaste numret av Modern Psykologi (nr 2/2011). Där skriver jag om ”collapsing context” och svårigheterna av att kommunicera med mamma, chefen och barndomsvänner i samma kanal. Här kommer krönikan i sin helhet.

***

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag tror det var i höstas som jag fick en vänförfrågan från min mamma på Facebook. Tidigare hade jag diskret avfärdat gamla skolkamrater, men min egen mamma kunde jag inte tacka nej till, även om det inte kändes helt rätt. Året innan skrev en släkting på min sambos ”wall” och grattade när hon var gravid. Trots att inlägget snabbt raderades så var det flera vänner som fick reda på nyheten av den anledningen. När förlossningen närmade sig och våra profiler nedsolkades av alla kommentarer visste alla att vi skulle få barn. Det irriterade mig att inte själv kunna bestämma hur jag skulle berätta om det. Hur tänker folk egentligen? Tänk om förlossningen gått åt skogen?

Det senaste året har människor 50+ äntrat Facebook, men jag har inte förstått konsekvensen av förändringen förrän min mamma gick med. För när gamla lärare, ytliga kollegor, farbröder och mammor blivit en del av mina vänner på Facebook har dynamiken förändrats. Jag kan inte berätta om mitt liv med samma självklarhet eftersom olika generationer har skilda syn på världen. Sociala grupper som jag rör mig emellan har olika referensramar. Det blir allt svårare att ta ut svängarna, skämta eller bara tramsa när alla ens sociala kontakter ser detta. Någon kommer bli trampad på tårna. Och vad har egentligen affärsbekanta, barndomsvänner och studiekamrater egentligen gemensamt?

Fler jag träffar uttrycker att det är svårt att använda sociala medier som det var tänkt sig, nämligen att interagera och umgås med vänner och bekanta. Facebook har tvingat människor att föra ihop sina parallella identiteter i samma sfär. Systemet verkar förutsätta att det automatiskt är dåligt att särskilja olika delar av sig själv. I själva verket vet vi från psykologin att det är ändamålsenligt att dela upp information och att inte berätta allt för alla. Vi vill inte heller alltid veta allt om alla. Mammor ska inte alltid veta vilka udda intressen man har och chefer behöver inte veta vilka svartklubbar man går till på helgen.

Det här fenomenet att allt samlas i samma flöde kallas för ”context collapse” och har av vissa beskrivits som ett hot mot sociala plattformar som lite för aggressivt försöker tvinga in alla i samma form. För när våra sociala lager kollapsar och blandas samman blir de också på sikt mindre relevanta. Bruset och röran blir för stor och värdet för var och en minskar. Kanske skulle man kunna beskriva det som en intressant diskussion runt ett bord på en fest, som det ansluter sig fler och fler personer till. Snart har samtalet förändrats, förytligats och blivit mer generellt istället för specifikt och personligt som det var innan.

Många har i flera år sagt att filtrering är det nya på nätet. Nätverkssajternas sociala filtrering är omogen och invaderar privatlivets sfärer. Om det inte blir ändring kommer folk att överge plattformar som Facebook och flytta sitt sociala interagerande till platser på nätet som tillåter att man delar upp sina sociala relationer. Kanske kan man rent av förstå samtidsmänniskans fixering vid köket, hemmet och privatlivet som ett resultat av att vi så sällan får vara i fred från en invaderande omvärld på nätet.