Etikettarkiv: forskning

Förbryllande forskning om blodflöde och nervaktivitet

bloodvesselactivation

BPS rapporterar om ett märkligt fynd av två forskare. Jag citerar:

Yevgeniy Sirotin och Aniruddha Das have reported that blood flow changes in the brain – the signal measured by brain scanners – are not always linked to changes in neuronal activity. Experts have known for some time that the relationship between blood flow and neuronal activity might be rather complicated but this is the first time that such an extreme mismatch has been demonstrated.

Neuroforskningen har ofta antagit att ökat blodflöde hänger samman med ökad nervaktivitet. Men det här verkar vara en förhastad slutsats. Det här fyndet komplicerar ytterligare bilden av hjärnan och vår strävan att förstå hur det hänger ihop. BPS konstaterar:

The interpretation of human brain imaging experiments is founded on the idea that changes in blood flow reflect parallel changes in neuronal activity. This important new study shows that blood flow changes can be anticipatory and completely unconnected to any localised neuronal activity. It’s up to future research to find out which brain areas and cognitive mechanisms are controlling this anticipatory blood flow. As the researchers said, their finding points to a ”novel anticipatory brain mechanism”.

Det är svårt att veta vad de här kan få för konsekvenser. David Leopold verksam vid National Institute of Mental Health, Bethesda kommenterar forskningen ”the findings were sure to raise eyebrows among the human fMRI research community”.

Hela studien finns att läsa här:

Yevgeniy B. Sirotin, Aniruddha Das (2009). Anticipatory haemodynamic signals in sensory cortex not predicted by local neuronal activity. Nature, 457, 475-479.

Det är inte bara stamceller som spelar roll

Marie Carlén, Jonas Frisén mfl. har på KI hittat ett spännande forskinngsfynd. Än så länge handlar det om försök på råttor, men ändå. Efter en stroke har hjärnans stamceller varit inblandad i återuppbyggnaden och repareringen av skadade hjärnceller. Men det är inte bara stamcellerna utan även andra nervceller som aktiverats. Forskarna kallar det för ett slags reservceller som aktiverats efter ett slaganfall. Av erfarenhet vet vi att många hjärnskadepatienter tillfrisknar mycket mer än vad många läkare och neuropsykologer tror. Vi är ofta för pessimistiska vittnar många patienter om. Kanske kan det här fyndet vara en liten del av förklaringen till återhämtningen?

DN rapporterar även om forskningen liksom Vetenskapsradion.

Källa: Carlén et al. (2009). Forebrain ependymal cells are Notch-dependent and generate neuroblasts and astrocytes after stroke. Nature Neuroscience AOP. DOI 10.1038/nn.2268

Psykoterapiinstitutet läggs ned

pi-entre1

Förra vecka rapporterade DN (ej på nätet) att Psykoterapiinstitutet inom Stockholms läns landsting läggs ned. Istället bildas ett nytt kompetenscentrum för psykoterapi, CPF. Dagens Medicin har rapporterat om detta liksom Wemind. Så här skriver Dagens Medicin:

Psykoterapiinstitutet har främst varit inriktat på psykodynamisk terapi. Tanken med det CPF är att se till att patienterna ska få tillgång till behandling med såväl psykodynamisk terapi som KBT och andra former av terapi. 9 miljoner kronor avsätts för forskning och utveckling, medan 13 miljoner ska gå till några av de psykiatriska klinikerna för att utveckla metoder och behandlingsformer.

Det har under en längre tid figurerat rykten om att Psykoterapiinstitutet ska förändras och det har varit svårt att få ett klart grepp om bakgrunden till detta. En del av förändringen nu hänger också ihop med att Citybanan ska byggas och lokalerna ligger precis intill spåren vid Södra Station vilket gör att man tvingas flytta verksamheten under en längre tid. Men förutom det är mitt intryck att det i evidensens tidevarv funnits en långsiktig plan att komma åt ett av de viktigare FOU-enheterna som jobbar med psykodynamisk terapi. Det är djupt olyckligt att man försöker strömlinjeforma och anpassa alla enheter efter samma mall; (läs evidens enligt ett medicinskt paradigm). Det leder till enfald och inte mångfald. Vad vi idag behöver är fler enheter som satsar på psykoterapi forskning och utveckling från olika angreppssätt, inte färre. Vill man trycka dit flummet då ska man inte lägga med Psykoterapiinstitutet utan se över andra verksamheter och enheter. Tyvärr verkar inte den insikten finnas på Karolinska Institutet och det är sjupt beklagligt.

Se även Britta Blombergs ledare i Mellanrummet nr 19/2008 som utvecklar sin kritik mot den här utvecklingen.

Mentalisera mera

Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.

Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.

I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.

Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.

För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.

Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.

Skör gör dig skörare

En studie på KI rapporterar att risken för att ta livet av sig ökar om personen tidigare gjort ett självmordsförsök. Så här skriver KI i sitt pressmeddelande:

En person av tio som gör ett självmordsförsök tar senare sitt liv. Men kunskapen om vilka faktorer som påverkar risken för ett fullbordat självmord är begränsad, något som gör det svårt att identifiera och ge särskild hjälp till personer med den högsta självmordsrisken.

Det här är ju i och för sig inget konstigt. Vi vet att sårbarhet leder till förhöjd risk för mängder av psykiska problem. Det finns även forskning som tycks visa att om vi är med om något obehagligt så trampar vi upp en väg i hjärnan. Det gör att vi får en ökad känslighet inför framtida liknande uppelvelser. KI fortsätter:

En forskargrupp vid Karolinska Institutet presenterar nu långtidsuppföljning av nästan 40 000 personer som har vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök. Resultaten visar att risken för senare fullbordat självmord skiljer sig tydligt mellan olika diagnosgrupper. Risken var särskilt hög för personer som vid det första självmordsförsöket hade diagnostiserad schizofreni, bipolär sjukdom eller svår depressionssjukdom.

Studien, som följde personerna under 21 år eller längre, visar också att en stor del av de fullbordade självmorden skedde inom de första åren efter det första självmordsförsöket. Också korttidsprognosen var särskilt dålig för personer med schizofreni, bipolär sjukdom och allvarlig depression.

Just psykiska sjukdomar leder i sig till svårt lidande för människor. Den ångest och själsliga smärta det innebär att ha schizofreni, bipolär sjukdom eller att vara djupt deprimerad är svårt för en normalfrisk person att förstå. Bra att studien har ett så stort urval som 40 000 personer som gjort ett självmordsförsök. Det ger extra tyngd tycker jag. Studien visar också vikten av att psykiatrin är snabb, flexibel och omhändertagande på ett tidigt stadium. Där finns det väl en del att önska sig. Tidigare fanns det många försök med små mobila psykiatriteam men i rationaliseringarnas tidevarv har de flesta försvunnit. De hade vi behövt idag.

Referens: Dag Tidemalm, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, Bo Runeson ”Suicide risk after a suicide attempt by psychiatric disorder: Long-term total population follow-up of 39,685 suicide attempters”, British Medical Journal, online 19 november 2008

Ectasy kan lindra posttraumatisk stress

Igår rapporterade DN om att ectasy visat sig lindra Posttraumatisk stresssyndrom (PTSD). Studien gjordes visserligen på enbart på 21 personer. En amerikansk läkare Michael Mithoefer har behandlat ett antal patienter som har PTSD med psykoterapi. En grupp fick förutom terapi dessutom ecstasy och en annan annan kontrollgrupp fick terapi+sockerpiller. När grupperna följdes upp två månader senare hade det som fått ecstasy färre symptom på PTSD. Det är visserligen en liten studie men den pekar på flera intressanta saker. Dels att det har godkänts ur forskningsetisk synpunkt att få lov att göra den här typen av studier. Men också att droger faktiskt kan påverka vårt medvetande och nervssystem i en positiv riktning. Det är forfarande omtvistat om det är ”rätt” att ge centralstimulatia till barn och ungdomar som lider av AD/HD. Jag misstänker att ecstasy är mer kontroversiellt. Själv skulle jag gärna se studier där man testar olika typer av droger på friska normalfungerande personer under kontrollerade former för att på så sätt utforska vår hjärna. Varför inte LSD-studier i laboratoriemiljö till exempel?

Dagens Medicin skriver också om studien liksom Nature News.

Therapeutic Assessment

17-19 november pågår Sveriges Neuropsykologers Förenings Riksstämma i Sundsvall. Temat är neuropsykologi och terapi = sant? En av de som ska tala är Stephen E. Finn. Han är en förnyare inom klinisk neuropsykologi och testområdet. Nyligen var han även i Göteborg och föreläste om sin metod.

Finn är neuropsykolog och har utvecklat utvecklat therapeutic assesment som sin grej. I hans bok ”In our clients shoes” (2007) berättar han kunnigt och läsvärt om sitt sätt att arbeta. Kort handlar det om att se även utredningsprocessen och testförfarande som en intervention i sig. Det här sättet att tänka att test är en intervention i sig är egentligen något som har varit vanligt inom andra psykologiska fält. Kul att se att det även kommit till testpsykologin. Enligt Finn gäller det att använda sig av det här sättet att tänka och erfarenheten som en medveten del i behandlingen med klienten. En psykologisk utredning bör vara en positiv erfarenhet för klienten som kan skapa förändring och utveckling i dennes situation. Finn (och fler med honom) menar att klienten ska vara delaktig hela tiden. Det gäller när utredningsuppdraget formuleras liksom när tester och observationer genomförs. Så långt kan de flesta sträcka sig. Men Finn menar också att psykologen ska formulera rekommendationer för åtgärder i samarbete med klienten liksom i psykologutlåtandet. Han skriver också personligt utformade brev till klienten efter avslutat utredning.

Jag har hört att APA nyligen godkänt hans forskning (tvyärr ingen referens om det) och evidensklassat metoden therapeutic assessment vilket är spännande eftersom den är ganska djärv. Språket i ”In our clients shoes” är bitvis ganska tekniskt även om det är personligt hållet. Boken riktar sig främst till psykologer som arbetar med kliniska utredningar. Boken går att köpa här tex. Förhoppningsvis är hans nya bok som kommer under 2009 ännu mera tillgänglig för andra än psykologer som jobbar med testning.

Psykodynamisk kortidsterapi och mätning av ögonrörelser

Det är mycket events så här års när vi är på väg in i adventstider. På onsdag 19 november håller kommer Patricia Coughlin Della Selva en gästföreläsning om psykodynanisk korttidsterapi på Stockholms Universitet. Det känns som att det har varit mycket snack om korttidsterapi utifrån ett psykodynamiskt perspektiv, men det har oftast varit med kniven mot strupen. Ur programmet:

Patricia Coughlin Della Selva har lång erfarenhet av kliniskt arbete och forskning. Hon kommer att tala om ISTDP som är en klassisk korttidsterapi modell på psykoanalytisk grund som utvecklats av H. Davanloo och därefter vidareutvecklats av Della Selva. I två böcker, varav den ena skrivits i samarbete med David Malan, beskriver Della Selva teori och metod för denna korttidsterapimodell, och påvisar effekt vid uppföljning efter 1, 5 och 10 år.

Och så något helt annat. På torsdag den 20 november anordnar Psykologiska institutionens (Sthlm Uni) laboratorium för kognitiv neurovetenskap öppet hus kl. 13-16. Saxat:

Det kommer bland annat att bli demonstration av teknik för mätning av ögonrörelser (eye tracking). Våra ögonrörelser påverkar vad vi uppmärksammar och vad vi blir medvetna om. Mätning av ögonrörelser ger därför viktiga indicier på vad som är viktigt för oss. Utrustningen vid Laboratoriet för kognitiv neurovetenskap tillåter mätning av ögonrörelser i många olika sammanhang till exempel framför datorn eller ute i trafiken. Föreläsare är Kenneth Holmqvist.

Adress: Frescati hagväg 9

Vi minns allt mer för varje generation

SvD skrev förra veckan om Lars-Göran Nilssons (professor på Stockholms Universitet) forskning om hur minnet utvecklats från generation till generation. I över 20 års tid har han drivit Betulaprojektet där man kartlagt demenssjukdomar i en omfattande longitudinell studie.Det har varit allmänt känt att IQ-poängen blir bättre för varje decennium som går. Den så kallade Flynneffekten har gjort att vi presterar lite bättre hela tiden på IQ-test. Den främsta anledningen till det antas vara att vi utbildar oss allt mer idag.

Att minnet även förbättras är något nytt. I den här grafen ser man hur minnet stadigt har förbättrats över tid. Framför allt har semantiskt minne blivit bättre. Vi vet inte orsaken till det här. Nilsson spekulerar i artikeln att vi kanske kan höja pensionsåldern i framtiden. Samtidigt ställer det moderna samhället allt större krav vilket kanske får motsatt effekt. En liten försämring i kognitiv förmåga, minne och arbetskapacitet gör att man inte platsar på arbetsmarknaden eftersom vi hela tiden jämförs med varandra.

EMDR, terapimetodernas mysterium

En av de underligare terapimetoderna som trots allt har evidens för sig är EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Terapimetoden används för att behandla traumatiserade patienter (PTSD). I EMDR återberättar patienten händelsen samtidigt som blicken är fäst på terapeutens fingrar som rörs från sida till sida. Syftet är att växelvis stimulera vänster och höger sida av hjärnan. EMDR utvecklades år 1989 av Francine Shapiro. Den bilaterala stimuleringen tros underlätta hjärnans bearbetning av det traumatiska minnet. Det lär vara en lång och komplicerad process att bli EMDR-terapeut vilket gjort att metoden inte blivit ännu mer utbredd. Forskning inom området har ännu inte klarlagt exakt hur denna process fungerar. Det tror jag också är en anledning till att psykoterapeuter drar sig för att använda metoden. För mig personligen är det ett otillfredställande läge att vi inte vet varför det funkar.

BPS Research Digest funderar över vad det egentligen är som är verksamt.

”It suggests instead that the mechanism underlying EMDR is a more general effect based on taxing the big boss of short-term memory – the central executive.

If it’s true that taxing the central executive of working memory is key to EMDR’s success – what’s going on? ”The experience of holding a traumatic memory in mind, made more palatable by the central executive’s attentional resources being taxed, may ultimately work to foster acceptance of those memories,” the researchers said.

In other words, performing a concurrent task, be it eye movements or some other distraction, while also recalling a painful memory, allows a person to be exposed to that memory, without having the mental resources available to get too upset by it. Over time, this process acts like a form of gentle exposure to the memory, as the person learns that they can, after all, cope with their past.

Det återstår mycket forskning innan vi kan fastställa vad som sker vid EMDR och för den delen vad som är verksamt i psykoterapi. De vet vi alldeles för lite om idag. Just exponering är ett begrepp som framför allt används inom KBT. Min känsla är att exponering är en av de viktiga komponenterna även i psykodynamisk terapi och psykoanalys. Men mer om det en annan gång.

PS: Självklart finns det en EMDR-förening i Sverige.

Källa: Shapiro, F. (1989). Efficacy of the eye movement desensitization procedure in the treatment of traumatic memories. Journal of Traumatic Stress, 2, 199-223.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur