Skriver i DN Kultur om problemet med flygplatslitteraturens ensidiga fokus på effektivitet. Den som aldrig ställer sig frågan varför blir tom på känslor men utvecklar inte heller sitt omdöme. Författaren Charles Duhigg skriver oförblommerat positivt och medryckande om hur vi skall bli Smarter, better faster men ställer sig aldrig frågan om meningen med det.
Jag medverkade nyligen i Aftonbladet TV:s Partiprogrammet tillsammans med Migrationsverkets Generaldirektör Anders Danielsson. Samtalet handlar om faktaresistens, om rädslan för flyktingar och hur det ofta handlar om hur känslor föregår förnuft när vi fattar beslut och orienterar oss i vår omvärld. Samtalet berörde delvis temat som jag skrev om i DN Kultur: om varför vi har så svårt att balansera känslor från fakta och vad det finns för orsaker till fenomenet faktaresistens. Läs mer
I gårdagens Aftonbladet (15/6) skrev jag en debattartikel om faran med att gjuta cement över känslolivet, med anledning av en stort uppslagen DN-intervju med Tina Nordström. Artikeln fick stort gensvar och har delats över 10 000 gånger på Facebook och hundratals gånger på Twitter. Många hundratals uppskattande kommentarer om gillande och personliga meddelande från när och fjärran. Uppenbarligen satte texten fingret på vår svårighet att prata om psykisk ohälsa. Just svårigheten att kunna prata med vänner, familj arbetskamrater, arbetsgivare är något som vi på Mind möter dagligen i vår stödverksamhet. Läs mer
Senaste numret av tidningen Camino (sep-november) har ett intressant temanummer om ekopsykologi. Jag medverkar med en krönika om vårt behov som människa av att känna hopp. Såväl i terapi som när vi tänker på miljön och utmaningarna för mänskligheten med klimatet. På fredag 5 oktober kl. 17.30 medverkar jag i ett panelsamtal ”Camino Live på Eco Now-mässan på Müchenbryggeriet. Rubriken är ”Så kan hållbara företag ta hjälp av psykologin”. Här är krönikan i sin helhet.
***
År 2004 gick jag en kvällskurs kallad Världens Eko på Stockholms Universitet. Jag fick se en bild av snösmältningen på toppen av Kilimanjaro. På 100 år hade snön nästan försvunnit. Det var en hårresande bild och en bild som konkretiserade växthuseffektens snabbhet. Bildens budskap kombinerades med hoppingivande fakta. Det finns bra teknik och förnyelsebar energi för att lägga om vårt energisystem men det saknas ännu tillräcklig politisk vilja.
Bilden av Kilimanjaros smältande glaciär var för mig en stark känslomässig upplevelse. En sådan upplevelse som påverkar oss människor psykologiskt och för alltid är vi förändrade. Inte sällan leder dessa upplevelser till handling och gör att vi människor tar ut nya riktningar i våra liv.
Psykoanalytikern Alexander skrev för längesedan om vad som åstadkommer förändring i terapi. Det krävs att klienten får en ”corrective emotional experience” det vill säga en känslomässig och positiv upplevelse i terapin tillsammans med terapeuten, för att verkligen kunna bearbeta svåra livserfarenheter. Hur gärna vi än vill som människor går det sällan att enbart tänka sig fram till förändring. Känslorna måste med.
Psykologin har gång på gång visat i mängder av studier att känslornas roll är central. Men det krävs också positiva erfarenheter, exemeplvis i mötet med en psykolog i terapi, för att nya alternativ och vägar framåt ska möjliggöras. Alarmistiska budskap och bilder aktiverar våra känslor och medvetande vilket är bra. Det kan leda till att vi vaknar upp ur vardagslunken och invanda föreställningar om saker och ting. Men det räcker inte. Katastrofbudskap ger oss inget hopp om förändring eller några strategier för att gå vidare. Inte sällan leder det till vanmakt, apati och desillusionering.
I mötet med klienter är min uppgift inte sällan att vara det ställföreträdande hoppet, som tror att klientens svårigheter kan övervinnas. I perioder är det mitt hopp som för processen framåt och som kan föra klienter mot ljuset i tunneln. Det handlar inte om ett överdrivet peppande som på dagens sociala medier, utan en förvissning om att terapi kan göra livet bättre och en acceptans inför det faktum att det kan ta tid.
Inom miljörörelsen har det efter decennier av domedagsprofetior blivit mer fokus på positiva exempel som kan tjäna som hopp för människor. Utan hopp och utan förebilder som vågar tro på att en annan utveckling är möjlig lämnas människor i desperation och förtvivlan. Det är inget bra sätt för den som vill verka för att skapa ett hållbart samhälle.
Läget är allvarligt. Miljökriserna är många. Men utan hopp och utan positiva känslomässiga upplevelser kommer visionen om ett hållbart samhälle aldrig att kunna genomföras. Vetenskapen behöver den energin för att kunna bli en del av framtidens lösningar på miljöproblemen. Vi människor behöver lite hopp för att våga skrida till handling och en stor portion acceptans.
I senaste numret av Modern Psykologi #4/2012 gör jag och psykologen Malin Edlund en kortare psykologisk tolkning och analys av Fredrik Wretmans konstinstallation som kan ses på nya konsthallen Artipelag, utanför Stockholm. Wretmans konstverk greppade tag både i mig och Malin på ett känslomääsigt sätt. Vi funderar över gränsen mellan på låtsas och på riktigt och varför det är så skrämmande att se en installation av en ung flicka ligga på marken. Konstverket ingår i utställningen ”Platsens själ” och pågår fram till den 30/9.
SvD hade i lördags med anledning av 10 års minnet av 11 septemberattacken en mycket intressant artikel av Lina Wennersten. Den handlar om en ambitiös psykologisk studie som tog sin utgångspunkt i terrorattacken. Det handlar om vår förmåga att minnas. Saxat ur artikeln:
Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?
Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York.
Stora, omvälvande nyhetshändelser har ansetts ge upphov till det som psykologerna kallar för flashbulb memories…
En skakande nyhetshändelse får oss att minnas var vi var, vad vi gjorde och hur vi kände. Men minnet kan lura oss. Terrorattackerna den 11 september 2001 har gett forskarna en unik möjlighet att undersöka hur vi i efterhand ändrar i våra minnen.Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?
Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York….
–Man föreställde sig att hjärnan liksom tog en bild med stark blixt och att denna bild lagrades på ett särskilt sätt. Men fotoblixtminnen är inte som fotografier, så vi har varit tveksamma till att ens använda termen, säger den amerikanska forskaren Elizabeth Phelps vid New York University som också är chef för The Phelps lab, ett laboratorium där man studerar hur nervbanorna i hjärnan aktiveras vid olika typer av minnen, känslor och tankar.
Dagen då de två planen körde in i tvillingtornen befann hon sig i New York och blev uppringd av en orolig kollega som ville försäkra sig om att hon var oskadd. Men samtalet tog snart en annan vändning.
–Vi insåg att 11 september erbjöd ett sällsynt tillfälle för minnesforskare att utgå i från, eftersom det var en händelse som alla brydde sig om, berättar Elizabeth Phelps.
Inom en vecka hade de satt samman en forskargrupp och inlett arbetet med att samla in människors helt färska minnen av när nyheten om terrorattacken nådde dem. Över 3000 personer från sju olika städer i USA har rapporterat om sina minnen. Först bara några dagar efter händelsen, sedan ett år efteråt och därefter ännu en gång efter tre år.
–Vi kunde bekräfta det som även andra studier har visat, nämligen att folk tenderar att överskatta sin förmåga att minnas, säger Elizabeth Phelps….
Deltagarna tillfrågades om omständigheterna kring när de fick reda på vad som hade skett. De fick bland annat svara på var de befann sig, vilka andra som var där och hur de reagerade på nyheten. När ett år hade gått hade de rätt till 60 procent och efter tre år hade minnets träffsäkerhet gått ned till 55 procent. Det visade sig också att vi är bättre på att minnas saker som har med tid och plats att göra än att återkalla känslor. När det gäller minnet av platsen svarade deltagarna till ungefär 80 procent rätt, medan de bara hade till 40 procent rätt om sina känslor.
–Tesen är att vi har svårt att skilja våra nuvarande känslor från dem vi ursprungligen upplevde. När vi får frågan om hur vi kände när nyheten nådde oss så svarar vi snarare på hur vi känner inför händelsen nu. Men samma sak gäller när vi ska försöka förutse våra känslomässiga reaktioner – vi är inte bra på det heller, säger Elizabeth Phelps.
Det här är viktig grundforskning som verkligen ger oss bra ooch förnyad fakta kring det som minnesforskningen redan kommit fram till. Phelps verkar dock vara en intelligent forskare och resonerar vidare i artikeln:
Hennes teori är att starka känslor gör att vi fokuserar på att ta in den viktiga informationen, medan vi missar en hel del detaljer i bakgrunden. Efteråt minns vi några få saker väldigt tydligt och styrkan i minnet smittar av sig så att vi tror att vi minns mer än vad vi gör.
Det sociala trycket på att minnas stora nyhetshändelser tydligt tycks också spela roll för hur säkra vi anser oss vara på våra minnen. Och vi tenderar att rätta våra känslor i efterhand.
–Många amerikaner uppger att de kände stark ilska när de mottog nyheten om terrorattackerna, men det stämmer inte. I början var de bara chockade, ilskan kom långt senare, säger William Hirst, professor i psykologi vid The New School for Social Research.
Det sociala trycket att minnas är verkligen värt att lyfta fram. Det känner jag igen från mig själv. Ju fler som pratar om något desto mer känner man att man borde känna precis den känslan. Artikeln fortsäter:
När man har jämfört tyskars och amerikaners minnen av 11 september ett år efter attackerna så var amerikanerna betydligt mer säkra på att de mindes rätt, trots att de hade fel i ungefär samma utsträckning som tyskarna. Amerikanernas överdrivna självsäkerhet bottnar i att de känner ett större krav på sig att ha ett kristallklart minne av händelsen, menar William Hirst.
Men vi svenskar är inte mycket bättre själva:
När svenskar blev tillfrågade om huruvida de hade sett den autentiska filmen av hur Estonia-färjan sjönk så svarade ungefär hälften att de hade sett denna film, trots att det inte finns någon sådan. När forskarna lät en person i rummet säga den filmen glömmer man inte, ja då svarade 76 procent att de hade sett filmen som inte finns. Om personen i stället sade någon sådan film finns inte då sjönk andelen som ansåg sig ha sett filmen till 36 procent.
I höst utkommer två ledarskapsböcker av psykologer som båda verkar spännande. Christer Sandahl mångårig ledarskapskonsult och numera professor på KI har tillsammans med Erica Falkenström och Mia von Knorring skrivit boken ”Chef med förnuft och känsla – om professionalism och etik i ledarskapet” (Natur & Kultur). En av deras teser är att det är dags att ta på allvar känslor och aspekter av känslolivet när vi chefar. Förnuftiga ledare förstår vikten av att hålla koll på sitt eget känsloliv och låta det guida i olika sammanhang, samt att lyssna på medarbetarnas känslor. Här en artikel om boken i Naturvetarna.
En annan bok som verkar ha ett mer praktiskt fokus är Sara Henrysson Eidvall ledarskapskonsult på Sandahl & Partners som tillsammans med årets chef 2009, Palle Lindberg, kommunchef i Botkyrka skrivit boken ”Träna Ledarskap” (Liber). Deras budskap och tes är att det går att öva upp ledarskap och att man kan lära sig att bli en bra chef. Här en intervju i tidningen Chef.
Lars Strannegård, professor i företagsekonomi skrev en bra och tänkvärd Understreckare i SvD för en tid sedan. Den handlade om att anseende har blivit den nya hårdvalutan. Han skriver:
Det råder likväl något slags konsensus bland samhällsvetare om att det finns en utbredd osäkerhet kring vem som är trovärdig i dagens västerländska samhällen. Vem man kan lita på när det blåser snålt är inte längre självklart. 1900-talets modernitet innebar ett skapande av stora system, väloljade byråkratier och en tilltro till rationella beslutsprocesser. Men när allt fler system nu upplevs som kollapsade så försvagas också tilltron till gamla institutioner. Auktoriteter och experter som tidigare åtnjöt stor legitimitet har tappat mycket av sin fornstora glans.
Trovärdighet och anseende hänger ihop med trygghet tror jag. Många människor upplever osäkerhet kring roller, arbeten, strukturer och system. Vissa individer (majoriteten) försöker skydda sig genom att benhårt hålla fast vid en ståndpunkt eller ett perspektiv. Men då riskerar man att ständigt tvingas titta bort och bortförklara fenomen och trender i vår tid. Ett postmodernt eller senmodernt samhälle med enorma informationsmöjligheter kräver ett flexibelt förhållningssätt. Strannegård pekar på att samhällets institutioner har ändrats och fortsätter:
I den ”flytande” moderniteten ser alltså inte regleringen ut som tidigare. Hårda lagar som gäller i alla länder blir svåra, för att inte säga omöjliga, att införa. Istället blir reglerna mjukare till sin karaktär men likväl ofta både inflytelserika och effektiva.
Strannegård tar även upp hur anseende hänger ihop med känslor och med psykologi:
Forskare inom sociologi, psykologi och marknadsföring har på olika sätt visat att människor är känslostyrda i större utsträckning än vad många samhällsteorier traditionellt utgått ifrån. Vi köper produkter och tjänster från företag som vi litar på, vi arbetar i organisationer vars grundvärderingar vi respekterar och rekommenderar till andra sådant som vi själva är positivt inställda till. En organisations eller individs anseende skapas av attityder, åsikter och känslor, och när dessa skall styras vädrar varumärkesbyggare och pr-konsulter morgonluft. Om människor vore mindre känslostyrda skulle de flesta reklambyråer slå igen och de flesta pr-konsulter söka sig till andra branscher. Men i den värld som Solove och Power skisserar är ”känsloproduktionen” central; associationer, upplevelser och relationer måste kontinuerligt laddas positivt.
Här får plötsligt psykologer en roll att spela i kommunikationsfrågor såväl interna som externa. För om de är några som är experter på känslor så är det psykologer. För något så flummigt och subjektivt som känslor styr hur vi tänker och handlar. Inte tvärtom.
Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.
Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?
Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.
Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.
I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:
På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.
Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.
Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.
För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.
Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.