Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.

Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.

Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.

Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.

Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.

Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.

Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.

Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.