Etikettarkiv: liv

Psykologer läser böcker: Tärningsspelaren av Luke Rhineheart

Imorgon 1 december avslutar vi denna klassikersäsong av Psykologer läser böcker. Då diskuterar Jenny Jägerfeld tillsammans med psykiatern, psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm kultboken Tärningsspelaren av Luke Rhineheart (pseudonym för George Cockcroft). I boken får vi följa psykiatrikern Luke Rhinehart som av allt att döma lever ett gott liv med egen praktik, fru och två barn. Luke börjar… dock känna sig extremt uttråkad över sitt förutsägbara liv och bestämmer sig en kväll för att låta tärningen styra sitt liv. Det första beslutet som tärningen fattar åt honom är att han ska gå ner och våldta grannfrun, något han också gör.

Boken ansågs mycket kontroversiell när den kom, dels för sin kritiska hållning till psykiatrin och psykoanalysen och dels för att den avhandlar ämnen som mord, våldtäkt och utlevande sexualitet på ett mycket lättsamt och till synes icke-problematiserande vis. Den är baserad på Cockcrofts egna erfarenheter av att låta slumpen styra sitt liv genom att kasta en tärning.

Plats, Kulturhuset biblioteket Plattan. Tid: 19.00. Fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med Psykologförbundet och tidningen Modern Psykologi.

Varmt Välkomna!

Kärleksförsök och svek – en själsläkarens berättelser

Psykoanalytikern och författaren Clarence Crafoord kommer i dagarna ut med sina memoarer. Titeln är Kärleksförsök och svek – en själsläkares berättelser (Natur & Kultur, 2010). Memoarer är en märklig genré som kan vara både fågel eller fisk. I Crafoords fall är det fågel. Han sätter tonen i boken genom att beskriva sitt 60-års kalas där hans äldste som ger honom en vidräkning för alla sveken. En hjärtskärande skildring som på ett utlämnande sätt framställer honom själv från skuggsidan.

I boken får vi följa lille Clarence från födseln som den åldrade mannen fantiserar om det! De första stapplande stegen sker i en överklasstillvaro tillsammans med jungfrur på Östermalm. Mammans flyktiga närhet får mig att tänka på ”70-talets kyliga mödrar” som under en tid ansågs ge upphov till Borderline som vuxna. Borderlinepatienter kom Crafoord att arbeta och beskriva senare i sitt yrkesliv.

Den unge mannens förtjänstfulla väg mot vuxenheten och karriären som läkare är skildrat på ett gripande och engagerande sätt. På sina håll kan det bli en smula gubbigt men som läsare fascineras jag i den äldre mannens perspektiv på sitt liv och sin yrkeskarriär. Crafoord väljer att utbilda sig till psykoanalytiker vid sidan om sin psykiatrikerbana. Det är beklämmande att läsa om hur svårt hans analytiker har att möta och förstå Clarence. En terapeutrelation kan innehålla mycket distans samtidigt som den kan vara alldeles underbar.

Crafoord liv blir också till en illustration över hur Sveriges psykiatriska- och terapeutiska historia från en person som hela tiden befunnit sig mitt i skeendet. Där emellan skymtar fruar och barn förbi. Familjens nedtonade plats blir i sig till en skildring av hur vårt samhälles könsroller ofta skapat problematiska familjekonstellationer där fäderna blivit helgpappor. Crafoord språk är uppriktigt, varmt med en särskild känsla för det kvinnliga väsendet.

När jag slår igen boken efter påskens streckläsning, förundras jag över hur fascinerande en människas liv kan vara.

Uppdaterad: Recension i SvD, Corren, Tidningen Kulturen

Google stängde ute Teds kartsajter

IT-entreprenören Ted Valentin rapporterade förra veckan att Google portat hans kartsajter av någon mystisk anledning. 80 % av trafiken försvann under två veckor. Teds rop på hjälp fick Google att göra en pudel enligt Dagens Industri. Någon har gjort ett manuellt misstag och svartlistat Teds sajter. Alla verkar glada och nöjda när felet rättats till. Men få pratar om det skrämmande att Googla har sådan monopolsituation och sådant inflytande över våra liv och samhälle. Det känns olustigt att ett företag får makt på det sättet. Kanske något för framtida piratister att ta upp. Där finns ju en stor integritetsproblematik tycker jag. Piraterna ”gillar ju som bekant internet”.

Äldre är realister men mindre optimistiska

På en middag för några dagar sedan kom vi att diskutera humörsvängningar under dagen. Själv beklagade jag mig över att banala saker som att kaffet blev för svagt eller att jag blev prejad av en bil på väg till skolan kan få mig att bli på dåligt humör under flera timmar. ”Du ska se att det går över Jonas, när du blir lite äldre”, sade mina vänner som hade 5-10 år mer på nacken. Vi flinade tillsammans, men faktum är att det finns mycket forskning som styrker den tesen. BPS Research Digest skriver om en studie som handlar om äldre är mindre optimistiska men mer realsistiska när de uppskattar sin dåtida och sin framtida livsnöjdhet. Margie Lachman och hennes kollegor lät 3 000 personer i USA svara på samma enkät med nio års mellanrum.Då visade det sig att yngre och medelålders personer underskattade hur lyckliga de hade varit, men överskattade sin framtida lycka.

”The young have an illusion of continued improvement, seeing the past as worse than it really was and the future as better than it turns out to be,” the researchers said. ”This illusion is consistent with their motivational orientation toward continued growth and gains.”

Det låter rimligt. Intressant är också att äldre som var 65+ var mer realistiska i sina skattningar. De var visserligen mindre optimistiska men deras realism inför dåtid och nutid gör dem sannolikt mindre besvikna. BPS fortsätter:

”Lachman’s team also looked out how adaptive it was for people to have either rose-tinted or darkly clouded views of their past and future. The results showed that at whatever age, it is beneficial to have a more realistic view of the past and future. Those participants who more accurately perceived their past and future happiness tended to suffer less depression and enjoy better health.

Det tycks alltså vara bättre att vara realistisk och mindre chans att man blir deprimerad. Även om kopplingen mellan humör och lycka inte är klockren så finns det studier som visar att vi med tilltagande ålder får ett stabilare humör. Kanske finns det en koppling mellan humör och livsglädje på kort och lång sikt.

Källa: Margie E. Lachman, Christina Röcke, Christopher Rosnick, Carol D. Ryff (2008). Realism and Illusion in Americans’ Temporal Views of Their Life Satisfaction: Age Differences in Reconstructing the Past and Anticipating the Future Psychological Science, 19 (9), 889-897 DOI: 10.1111/j.1467-9280.2008.02173.x

Analys av filmen Sung Song Blue

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Hur unik är djuret människan, egentligen?

Det var rubriken för ett seminarium som Populärare Vetenskap arrangerade på Bokmässan i fredags. Anders Piltz katolsk präst, författare och professor konstaterade att ”inga apor anordnar bokmässor”. Per Enflo, matematikprofessor kontrade med att ”den tekniska utvecklingen går fortare än vi föder barn”. Det tycktes få Piltz i gasen ännu mer. ”Det är viktigt att känna av vilka hormonduschar som vi träffas av när vi går på grannens tomt”. Peter Gärdenfors, författare och professor i kognitionsvetenskap ville hellre tala om den unika mänskliga förmågan att samarbeta i stora grupper. Piltz fortsatte i samma spår som tidigare och menade att inga andra djur ordnar etiska kongresser.

Sedan kom diskussionen att kretsa kring vårt behov av mening. Som utgångspunkt tog de Gärdefors bok ”Den meningssökande människan”. ”Meningen med livet, är meningen med livet”, avslutar Gärdenfors i den boken. Det tyckte Piltz var fegt. ”Forskningen ska inte svara på meningen med livet”, de ska vi grubbla på menade Gärdenfors. Piltz citerade Thomas av Aquino som ansåg att sökandet efter meningen är kanske det enda behov som vi människor har som inte har ett självklart objekttillfredställelse såsom hunger, törst, sex etc.

Ett intressant spår som kom upp på slutet handlade om att kråkor är smarta djur. Kråkfåglar kan tydligen tillverka verktygm de kan planera och samarbeta. Kråkor känner till och med igen sin egen spegelbild. Deras hjärnors är dessutom större i förhållande till sin kropp än människan.De nämnde också kort evoultionsforskaren Robin Dunbars forskning. Dunbar merar att människor började organisera sig i större grupper och det födde ett behov av att skvallra om gruppmedlemmarna. Putsningen och skvallret gjorde att talspråket utvecklades.

En intressant detalj som kom upp är också att människor har vita ögonvitor. Det är en bra förutsättningen för att kunna följa andras blick så att vi förstår vad andra riktar sin uppmärksamhet på.

Den här typen av diskussioner riskerar att bli antingen för filosofiska eller för vetenskapliga, men panelen med moderator Ann Fernholm lyckades hålla sig på en perfekt nivå.

Självmordets olidliga hipphet

Kinky Afro skriver intressant om kopplingen mellan hiphop och självmord. Jag citerar:

”Det känns som att självmordsgenren länge tyngts av kopplingarna till black metal, långt hår, Nemi, kyrkbränningar och uttråkade teens som sitter hemma och karvar sig själva i armarna eftersom korvkioskerna stänger så tidigt på kvällarna i Värmland.

Men det behöver inte vara så. Mycket av den bästa hiphopen på senare tid har haft ovanligt tydliga vibbar av ilska eller deppighet. Det handlar inte nödvändigtvis om att musiken låter ovanligt aggressiv och brölig, ofta är det tvärtom: nedtonat och kontemplativt. Det lär visserligen vara så att svarta amerikaner mer sällan tar sina egna liv än vita, och inom hiphopen har dysterhet traditionellt setts som tecken på fjollig svaghet, men kanske är trenden på väg att vända.”

Förutom att tipsa om artister som rappar om självmord så aktualiserar inlägget vår ambivalens inför att prata om frågan. Det är fotfarande ett tabubelagt ämne i samhället och det gör det svårt för behandlare, psykologer och psykiater att tackla problemet. På psykiatrikursen som jag läser nu har vi talat en del om att det finns tydliga rekommendationer för hur man ska undersöka självmordstankar hos patienter. Om det tidigare var ett problem att man inte vågade fråga, så kan det idag fortfarande vara väldigt svårt för patienter att våga prata om funderingar på att ta sitt liv, trots att en psykiater frågar om det. Förutom ett samhälleligt tabu finns det ett inre tabu och det har inte försvunnit.

Kinky Afro tipsar även om den något udda sidan Självmord.com. Där kan man läsa om 168 olika sätt att ta sitt liv. En mer officiell sida är NASP (Nationellt Centrum för Suicid Prevention) på KI.

Är gränsen mellan liv och död knivskarp?

Insidan skriver idag om narkosläkaren Karl-Henrik Fridblom och hans erfarenheter av patienter i akuta situationer. I artikeln tar man upp frågan om ”gränsen mellan liv och död är knivskarp eller ett landskap man kan vistas i och färdas över?” 35 års yrkeserfarenhet har gett Fridholm mycket tid att fundera över tillstånd i utkanten av vårt medvetande. För att klassificera barns medvetande brukar man tala om sex vakenhetsnivåer. Nivå 1 kallas för djup sömn och nivå 2 för lätt sömn. För att klassificera mänskliga upplevelser bör nog djup sömn och lätt sömn problematiseras. Gränsen mellan liv och död passar inte riktigt in i den här klassificeringen. Fridholm tycker sig ha märkt att den sjukes egen vilja har betydelse för om förloppet går bra och patienten överlever. Det förefaller ju inte otroligt med tanke på allt vi vet om betydelsen av motivation och positivt tänkande för att lyckas. Läs mer →

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur