– Bägge är slutna organisationer som befinner sig i kris.
Etikettarkiv: psykiatri
Psykoterapiinstitutet läggs ned
Förra vecka rapporterade DN (ej på nätet) att Psykoterapiinstitutet inom Stockholms läns landsting läggs ned. Istället bildas ett nytt kompetenscentrum för psykoterapi, CPF. Dagens Medicin har rapporterat om detta liksom Wemind. Så här skriver Dagens Medicin:
Psykoterapiinstitutet har främst varit inriktat på psykodynamisk terapi. Tanken med det CPF är att se till att patienterna ska få tillgång till behandling med såväl psykodynamisk terapi som KBT och andra former av terapi. 9 miljoner kronor avsätts för forskning och utveckling, medan 13 miljoner ska gå till några av de psykiatriska klinikerna för att utveckla metoder och behandlingsformer.
Det har under en längre tid figurerat rykten om att Psykoterapiinstitutet ska förändras och det har varit svårt att få ett klart grepp om bakgrunden till detta. En del av förändringen nu hänger också ihop med att Citybanan ska byggas och lokalerna ligger precis intill spåren vid Södra Station vilket gör att man tvingas flytta verksamheten under en längre tid. Men förutom det är mitt intryck att det i evidensens tidevarv funnits en långsiktig plan att komma åt ett av de viktigare FOU-enheterna som jobbar med psykodynamisk terapi. Det är djupt olyckligt att man försöker strömlinjeforma och anpassa alla enheter efter samma mall; (läs evidens enligt ett medicinskt paradigm). Det leder till enfald och inte mångfald. Vad vi idag behöver är fler enheter som satsar på psykoterapi forskning och utveckling från olika angreppssätt, inte färre. Vill man trycka dit flummet då ska man inte lägga med Psykoterapiinstitutet utan se över andra verksamheter och enheter. Tyvärr verkar inte den insikten finnas på Karolinska Institutet och det är sjupt beklagligt.
Se även Britta Blombergs ledare i Mellanrummet nr 19/2008 som utvecklar sin kritik mot den här utvecklingen.
Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning
Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.
Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?
Vår rätt att leka psyksjuka
Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:
– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.
Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?
Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?
Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.
Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.
Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.
Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.
PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:
”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”
Konstfack, Anna Odell, 2008
Mig övertygar det inte…
Självutlämnande om bipolär sjukdom
Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005). Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:
Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.
Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.
Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:
Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...
Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.
Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.
Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.
Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.
PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP
och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.
Vart går psykiatrin?
Under hösten har ABF haft föreläsningsserien Vart gårt psykiatrin? På torsdag kväll (11 december) är det sista för säsongen och då är rubriken ”Bara piller eller bara prat? – om psykiatrins behandlingsmetoder”. Alain Topor är moderator och talar gör Alexander Wilczek, psykiater och psykoterapiforksare, Ami Rohnitz från RSMH (Riksförbundet för mental hälsa) och Ingrid Carlberg, journalist och författare till boken Pillret om läkemedelsindustrin. Seminariet pågår mellan 19-21 och arrangeras i samarbete mellan ABF RSMH, SFPH (Svensk Förening för Psykisk hälsa) och Tankesmedjan inom Stockholms psykiatri. Entré 50 kr.
Skör gör dig skörare
En studie på KI rapporterar att risken för att ta livet av sig ökar om personen tidigare gjort ett självmordsförsök. Så här skriver KI i sitt pressmeddelande:
En person av tio som gör ett självmordsförsök tar senare sitt liv. Men kunskapen om vilka faktorer som påverkar risken för ett fullbordat självmord är begränsad, något som gör det svårt att identifiera och ge särskild hjälp till personer med den högsta självmordsrisken.
Det här är ju i och för sig inget konstigt. Vi vet att sårbarhet leder till förhöjd risk för mängder av psykiska problem. Det finns även forskning som tycks visa att om vi är med om något obehagligt så trampar vi upp en väg i hjärnan. Det gör att vi får en ökad känslighet inför framtida liknande uppelvelser. KI fortsätter:
En forskargrupp vid Karolinska Institutet presenterar nu långtidsuppföljning av nästan 40 000 personer som har vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök. Resultaten visar att risken för senare fullbordat självmord skiljer sig tydligt mellan olika diagnosgrupper. Risken var särskilt hög för personer som vid det första självmordsförsöket hade diagnostiserad schizofreni, bipolär sjukdom eller svår depressionssjukdom.
Studien, som följde personerna under 21 år eller längre, visar också att en stor del av de fullbordade självmorden skedde inom de första åren efter det första självmordsförsöket. Också korttidsprognosen var särskilt dålig för personer med schizofreni, bipolär sjukdom och allvarlig depression.
Just psykiska sjukdomar leder i sig till svårt lidande för människor. Den ångest och själsliga smärta det innebär att ha schizofreni, bipolär sjukdom eller att vara djupt deprimerad är svårt för en normalfrisk person att förstå. Bra att studien har ett så stort urval som 40 000 personer som gjort ett självmordsförsök. Det ger extra tyngd tycker jag. Studien visar också vikten av att psykiatrin är snabb, flexibel och omhändertagande på ett tidigt stadium. Där finns det väl en del att önska sig. Tidigare fanns det många försök med små mobila psykiatriteam men i rationaliseringarnas tidevarv har de flesta försvunnit. De hade vi behövt idag.
Referens: Dag Tidemalm, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, Bo Runeson ”Suicide risk after a suicide attempt by psychiatric disorder: Long-term total population follow-up of 39,685 suicide attempters”, British Medical Journal, online 19 november 2008
Män i kris
ABF Stockholm är inne i något slags stim för tillfället med flera intressanta seminarier. Nu på torsdag 30 oktober handlar det om män i kris. Att mansbilden är i ständig förändring förstår man när velourpappor blev utskrattade för 30 år sedan. Här en äldre DN-artikel om den mansgruppen som Jan Guillou tyckte var en samling mjukismän. Nu känns de mer rumsrent och nästan inne på något sätt. Iallafall innanför tullarna kan man kan faktiskt skryta om hur mycket pappaledig man är. Nåväl. Så här skriver ABF i sitt program:
När en man hamnar i kris är det inte bara hans eget liv som påverkas negativt. Manscentrum är professionell mottagning för män i kris som i år fyller 20 år. Detta vill vi uppmärksamma genom att i ett öppet seminarium blicka bakåt och framåt när det gäller behandlingen av män i kris.
Medverkande: Pelle Jansson, verksamhetschef på Manscentrum; Johan Cullberg, professor i psykiatri, psykoanalytiker och författare; Thomas Böhm, läkare, psykoterapeut och författare; Ulf Calvert, terapeut Manscentrum; Eva Hedlund, leg psykoterapeut, hedersdoktor och författare, Nyamko Sabuni, integrations- och jämställdhetsministern. Samtalsledare: Jens Orback.
Tid: Kl 13.00-16.30, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré
Goda resultat för långvarig psykodynamisk psykoterapi
Det rapporterade DN:s Anna Bratt i veckan. Den hittils största metastudien om psykoterapi visar att långvarig psykodynamisk terapi är effektivare mot vissa tillstånd än kortare terapiformer. Studien har gjort av två tyska forskare Falk Leichensring och Sven Rabung. De har granskat 23 olika studier, med sammanlagt 1 053 patienter. En av slutsatserna är att långvarig psykoterapi (här definierat som 50 sessioner eller mer) är effektivare mot allvarliga tillstånd som till exempel personlighetsstörningar och kronisk psykisk sjukdom. Terapiformen fungerar också väl mot patienter som har flera psykiska problem. Marie Åsberg, professor i psykiatri på KI som inte gjort sig känd som någon psykoanalytikerförespråkare precis, uttalar sig i artikeln på följande sätt:
”Det här är tillstånd där korttidsterapier, som till exempel kognitiv beteendeterapi, inte fungerar lika bra. Problemen är mer djupliggande och kräver mer tid.”
Hon säger också att ”det här är en välgjord studie, som visar att det finns belägg för psykodynamisk psykoterapi faktiskt fungerar mot flera tillstånd.”
Hur ska man då värdera en sådan här studie? Man ska ta det med ro, precis som de flesta andra studier som uttalar sig tvärsäkert om evidens och påvisad effekt. Det råder en förvirrad och uppjagad stämning i psykologkåren och i den offentliga debatten om evidens hit och dit. Hittils har det varit en ojämn kamp där KBT-lägret haft trumf på hand och då har företrädare för KBT basunerat ut metodens förträfflighet och vetenskaplighet i alla möjliga sammanhang. För psykodynamikerna blir då en sådan här studie ett nytt vapen i den här ideologiska kampen. Men eftersom diskussionen ofta förs utan att vetenskapsteori, metod och begrepp definieras blir det ofta jämförelser mellan äpplen och päron. Så länge diskussionen förs på en primitiv och okritisk nivå kan man slå varandra i huvudet med att hitta felaktigheter i olika studier och metoder.
Det viktiga som forskningen om behandling och psykoterapi bör komma fram till, är att det finns flera vägar som leder till resultat och att de är olika bra beroende på terapeut, klient, antal sessioner, metod etc. Innerst inne vet alla det, fast vi vet inte de exakt proportionerna mellan alla variabler. Det irriterar mig att så få vågar stå för den hållningen. En smula intellektuell hederlighet vore på sin plats i den här diskussionen. Det har varit alldeles för mycket affektivt, ideologiskt prat i evidensdiskussionen. Jag hoppas på mer sans och att psykologer håller sams.
Tore skriver om det här på Psykologiaktuellt där han redogör för de vetenskapliga tekniska aspekterna av studien. Hans invändningar har också väckt lite diskussion.
Psykologen Pär Boork bloggar också om det här och är mer positiv. Han får dock mothugg i sitt inlägg från psykologen Stefan Rundgren som tycker studien är oseriös. En kritik som kan riktas mot många tidigare studier i ämnet också.
Här är en länk till tyskarnas abstract.
Psykiatrins ansikten
Så heter en kampanj som ska locka fler läkare att vilja bli psykiatriker. Nilsonne och WeMind har skrivit om initiativet liksom Dagens Medicin. ”Psykiatrins ansikten” är en turné runt i Sverige som Läkarförbundet stöder. Det är ett faktum att få läkarstudenter väljer ett lågstatus område som psykiatrin som dessutom har dåligt rykte. Till skillnad från vissa som hävdar att det är flummets fel så tror jag att problemet är större än så. Jag tror också att det är den nya tidens stränga fokus på medicinering och knappa resurser som stöter bort folk. En förvirrad evidensdiskussion som försöker stöta bort alternativ och som håller sig på en låg intellektuell nivå gör ju inte heller det lockande bör unga, entusiastiska läkare (och psykologer för den delen också) att söka sig till psykiatrin. Högt i tak och ett öppet förhållningssätt, mer resurser och en större humanism det tror jag skulle vara recept för att vända den negativa bild som allmänheten har av svensk psykiatri.