Under våren och sommaren hade fackförbundet SACO en kampanj som de kallade för Veckans Akademiker. Vi var tio utvalda representanter från olika yrkesgrupper som twittrade och berättade om vår vardag. Under vecka 25 twittrade jag på @akademikerliv om mitt arbete som PTP-psykolog på St Lukas. Det var intressant att möta en ny publik på sociala medier som kanske inte visste så mycket om psykologi eller om psykologyrket generellt. Kampanjen var så lyckad att SACO planerar en fortsättning med nya twittrare. Håll utkik framöver.
Etikettarkiv: psykolog
Psykologer tittar på film flyttar in hos Cinemateket
Nu är det klart: Följande pressmeddelande gick ut idag:
Den populära samtalsserien Psykologer tittar på film flyttar till hösten in hos Cinemateket. Det blir tre samtal i Filmhuset med identitet och sexualitet som övergripande tema.
– Cinemateket har ett viktigt folkbildande uppdrag om film. Det stämmerväl överens med vår ambition att göra psykologin tillgänglig för allmänheten genom film och samtal, säger Jonas Mosskin, psykolog och grundare av Psykologer tittar på film.
Med sig har Mosskin den nya partnern Åsa Maj Jonzon, psykologtuderande och journalist. Tillsammans kommer de att se och analysera filmer ihop med publiken och inbjudna gäster.
Ur A Real Young Girl av Catherine Breillat.
Tisdagen den 11 september, tar sig Mosskin, Jonzon och psykologen Anna Karlstedt sig an franska Catherine Breillats provokativa debutfilm A Real Young Girl (1976), om en uttråkad tonårstjej på sommarledighet, som tar av sig trosorna i tid och otid och fantiserar om taggtråd-och-daggmask-sex med den nye hunken vid sågverket. Filmen, efter Breillats egen roman, vägrade distributören att visa under 20 år på grund av det explicita innehållet.
Ytterligare visningar
Torsdagen den 15 november visas Under the Skin (1997) av Carine Adler. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Camilla Rudeberg från DBT-teamet på BUP. Torsdagen den 6 december visas Catfish (2010) av Henry Joost och Ariel Schulman. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Peter Lilliengren. Cinematekets hela program släpps i augusti.
Kontakt: Jonas Mosskin, www.psykfilm.com, 073-650 51 03 eller
Lova Hagerfors, programchef Cinemateket: 08-665 11 20 lova.hagerfors@sfi.se
Mosskin.se fyller fem år!
Idag fyller Mosskin.se fem år! Det känns både avlägset och nära på samma gång. Den gången var jag en otålig och brådmogen psykologstudent som var trött på det inbundna psykologiska samtalet som så sällan relaterade till samhället och allmänheten. Idag är jag färdig med studierna, jobbar som psykolog och lever familjeliv. Nuförtiden skriver jag lika ofta artiklar och krönikor i andra mer etablerade forum. Trots det är bloggen den som ligger mig närmast om hjärtat. Bloggen har under hela tiden varit en självklar kanal för mig att föra ett psykologiskt samtal. För mig är nätet och sociala medier ofta början på en dialog och en diskussion om psykologiska frågor, som jag därefter tar med mig till vänner, kollegor och arbetskamrater.
Sedan ett drygt åt har min aktivitet på många sätt förflyttats från bloggen till Twitter. Idag har jag samla känsla som jag hade när jag startade bloggen att jag var med och skapade ett samtal om psykologi. Då var det bloggen som var nybyggarland, men idag är det på många sätt Twitter som håller på att etablera ett samtal om psykologi där psykologer håller på att ta plats.
Det har under dessa fem år varit tydligt att media blivit alltmer intresserade och nyfikna på psykologer och psykologi. Jag får förfrågningar varje vecka om att uttala mig om alla möjiga frågor utifrån ett psykologiskt perspektiv. I den mån jag kan och har lust ställer jag upp, men jag försöker även hänvisa till andra kollegor som kanske är bättre lämpade på att svara. Min känsla är att samspelet mellan medier och psykologer håller på att bli tätare och mer initierat. I det ligger ett ansvar att förvalta och företräda en yrkeskår. Därför handlar min roll idag lika ofta om att förklara och berätta hur psykologer tänker och resonerar. Om Mosskin.se finns kvar under nästkommande fem år, tror jag att det kommer bli än mer diskussion om hur psykologiska frågor och psykologer i allmänhet samspelar på internet och i sociala medier. Ett yvigt samtal likt en dans med många olika stilar. Jag hoppas kunna vara med och påverka inriktningen på det utrymme som psykologer får i det offentliga samtalet. För min och andra psykologkollegors skull.
PS: Läs även mitt första inlägg på bloggen från 2007 där jag berättar om varför jag bloggar. Det är fortfarande sant.
Nytt jobb som psykolog på Sankt Lukas
Jag har ett nytt jobb. Sedan januari har jag börjat arbeta som psykolog på St Lukas i Stockholm. Här gör jag även min PTP som psykolog under ett års tid. Det är ett spännande arbete som spänner mellan olika områden. På Sankt Lukas tar vi emot både privatpersoner och företagskunder.
Sankt Lukas är en gammal och traditionsrik organisation som funnits sedan 1939. Det är en folkrörelse med fristående mottagningar som finns på 32 orter i Sverige, men 48 mottagningar totalt. Varje mottagning, styr sig själv och är en stiftelse med en styrelse och ett antal anställda som jobbar på mottagningen. Tillsammans finns även förbundet Sankt Lukas i Sverige som är en paraplyorgansation som håller samman de olika fristående mottagningarna.
Sankt Lukas är en ideell stiftelse som vill möta varje människa utifrån dennes unika situation. Förbundet vilar på kristna och humanistiska värderingar om varje människas unika behov och berättelse.
Som en del av mitt jobb på Sankt Lukas kommer jag även vara med och utveckla vår utåtriktade verksamhet och kommunikation på sociala medier. Det handlar dels om att sprida kunskaperna om Sankt Lukas i samhället så att fler ska känna till oss. Men det handlar också om att nå ut till tonåringar och unga vuxna som är en målgrupp som vi prioriterar och som inte alltid vet om att Sankt Lukas finns och kan erbjöda ett stöd. Unga vuxna rör sig idag på nätet i stor utsträckning och vår ambition är att vi ska synas, delta och vara en dialogpartner för unga vuxna i Sverige idag. Vi vet att unga människor under 30 år har högre arbetslöshet, sämre psykisk hälsa och en tuffare ekonomisk situation än 10-20 år sedan. Vi hoppas kunna fånga upp den gruppen och bli en självklar partner när man behöver hjälp på traven med val i livet.
Du kan redan nu följa mitt och mottagningens arbete på Sankt Lukas i Stockholm på Twitter: @StLukasSthlm eller gå in och gilla oss på Facebook.
Silverbuffeln synad – krönika i Modern Psykologi
I senaste numret av Modern Psykologi #6/2011 kommer jag ut som feminist. Efter att ha varit på en konferens med nästan bara äldre män som höll låda, blev jag förbannad och tog bladet från munnen. I skottgluggen den här gången silverhannar med ekonombakgrund som tror de vet någon om psykologi. Här är krönikan i sin helhet.
Det finns en typ av man som gör mig beklämd. Mannen har haft ett välkrattat liv. Studerat till civilekonom eller civilingenjör eller både och – om han varit riktigt ambitiös. Mannen har satsat allt på karriären. Gjort affärer, pratat siffror. Rest och världsvant tagit sig fram. Chefat och bossat. Filat på affärsplaner, skummat bokslut. Fått rejält med bonus. Bildat familj. Jobbat ännu mera. Försakat fru och barn. Men så vid 45–50 år har målet att sälja och tjäna ännu mera pengar åt arbetsgivaren blivit tomt. Tillvaron har blivit meningslös. Då går han någon kurs, åker på retreat, hittar sig själv. I sin mitt i livet-kris börjar mannen intressera sig för psykologi och ledarskap. Det blir nystart i karriären, mannen börjar coacha andra i hur man ska vara som chef och ledare. Sitter i styrelser och är mentor för yngre manliga chefer. Han konsultar ”fritt” i näringslivet.
Nu är mannen i 60-årsåldern och i slutet av sin karriär. Självsäkert förklarar han för allt och alla hur man ska göra. Föreläser på konferenser där han presenterar sig själv som ekonom och som person med koll på psykologi. Mannen tror sig ha kontroll över sakernas tillstånd, men i själva verket har han ingen koll alls. Eftersom han aldrig tänker egna tankar utan bara refererar till hur folk har gjort förut, är han hjälplös inför livet. Han kan bara värdera saker i pengar och kan inte förstå värden i livet annat än som medel för att uppnå större lönsamhet. Han begriper sig inte på kultur, kanske möjligen som smörjmedel i äktenskapet eller som skådespel på bolagsstämmor. Han förstår inte värdet av gemensamma lösningar i samhället. Han åker aldrig kommunalt. Han tror att ideella organisationer är till för dem som inte platsar i yrkeslivet. Han anser hotet om global uppvärmning vara överdrivet. Han avbryter jämt och ständigt, undervisar oss yngre och mästrar kvinnor i största allmänhet. Ser dem som lite mindre värda, men fina att titta på. Han tror att ödmjukhet handlar om att ”sadla om” men fortsätta i precis samma hjulspår.
Jag retar mig på honom och hans typ. Jag blir förbannad över att de tror sig veta något om psykologi. De är bufflar, som för länge sedan borde ha tagit ett steg åt sidan. De har investerat så mycket prestige att de inte kan släppa garden. De måste till varje pris fortsätta att känna sig viktiga. Även om deras omgivning innerligt önskar att de någon gång skulle börja lyssna på andra, på riktigt. Men de förstår inte vad ett verkligt möte innebär. Den typen av möten som psykologer och psykoterapeuter dag ut och dag in håller på med.
I mina bästa stunder har jag överseende med dessa silverhannar. Tänker att det är synd om dem och att de är tragiska mansfigurer från en annan tidsålder. Men ibland kan jag inte hålla mig. Då tappar jag mitt humör och skriver en sådan här krönika.
Psykologen som fick Nobelpriset
I nya numret av Modern Psykologi (#6/2011) skriver jag en artikel om psykologen som fick Nobelpriset. Så syns psykologin i Tomas Tranströmers poesi.
Foto: Ulla Montan
Liksom många andra, jublade jag när Peter Englund kom ut från Svenska Akademiens sammanträdesrum och berättade att Tomas Tranströmer var årets Nobelpristagare i litteratur.Jag kände mig patriotiskt glad på samma sätt som när Sverige vinner OS-guld. Tomas Tranströmers tonsäkra lyrik talar direkt till mig och många andra. Men min stolthet rörde inte bara Tranströmers nationalitet och poesi. Poeten Tomas Tranströmer har också varit verksam som psykolog, ända tills han drabbades av stroke i 60-årsåldern.
På 1950-talet studerade Tomas Tranströmer både litteratur och psykologi vid Stockholms universitet. Han slog igenom vid 24 års ålder med debuten 17 dikter år 1954 och tog snart även psykologexamen. Under en femårsperiod arbetade han med kriminella på ungdomsanstalten Roxtuna. År 1965 flyttade han till Västerås och kom att jobba på bland annat det lokala Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, med arbetslösa och sjukskrivna. Han mötte människor som behövde hjälp att komma tillbaka till arbetet eller byta inriktning efter en kris.
Mot slutet av sitt yrkesliv jobbade Tranströmer halvtid som psykolog och ägnade resten av tiden åt skrivande, översättningar, uppläsningar och resor. Jag ringer psykiatern och psykoanalytikern Daniel Frydman, som i likhet med Tomas Tranströmer också tillbringar somrarna på Runmarö i Stockholms skärgård. Kan han skönja psykologen bakom Tranströmer poesi?
– Tomas Tranströmer har en enastående iakttagelseförmåga. Man kan tänka sig att han hade nytta av det i sitt arbete när han mötte människor, säger Daniel Frydman.
– Vi lär oss inte iakttagandets konst under utbildningen. Men mötet med klienter ger oss välbehövlig träning och en referensram för våra iakttagelser om människor. Psykologjobbet har förmodligen gett honom stor tillgång till material om andra människors livsvärldar.
Tomas Tranströmer säger i en intervju i Psykologförbundets tidning Psykologtidningen 4/2011 att den långa dikten Galleriet, ur Sanningsbarriären, 1978, uttryckligen handlar om hans arbete som psykolog och tog många år att skriva. I dikten sover han över på ett motell vid E3:an och drar sig till minnes asiatiska masker från ett museibesök:
som tränger fram genom glömskans vita vägg
Jag ligger vaken och ser dem kämpa
och försvinna och återkomma.
Dikten fortsätter:
Några lånar drag av varann, byter ansikten
långt inne i mig
där glömska och minne bedriver sin kohandel.
och mot slutet av dikten:
Jag låg över på sömngångarnas motell.
Många ansikten härinne är förtvivlade
andra utslätade
efter pilgrimsvandringen genom glömskan.
För mig låter det som om maskerna och ansiktena är minnet av klienter som han mött genom åren. Kanske speglar dikten ett dåligt samvete över att den hjälp han som psykolog har kunnat ge ofta bara är en bråkdel av vad som skulle ha behövts.
Det är en erfarenhet som Daniel Frydman känner igen sig i:
– Vi möter nästan aldrig någon annan till hundra procent. Det orkar vi inte. Och frågan är om det går.
Många av Tomas Tranströmers dikter börjar med en vardaglig scen, han rakar sig, har ser en långtradare, eller betraktar en skalbagge som väcker en association hos honom, och då öppnar sig livets mysterium i det lilla ögonblicket. Litteraturhistorikern Staffan Bergsten skriver i sin biografi Tomas Tranströmer: ett diktarporträtt att poeten själv har förklarat att allt han säger i en dikt måste vara sant. Kanske finns det en tro hos honom att varje enskild människas upplevelse i sig själv räcker för att förmedla känslan av att vara människa, vare sig det handlar om honom själv eller en klients berättelse.
”Han var privat”, skriver Staffan Bergsten på ett annat ställe i sin bok. Kanske var Tomas Tranströmer privat på det sätt som psykologer ofta är. Det har varit kutym att vara restriktiv med att berätta om sig själv och sitt privatliv för klienter.
Jag åker till Västerås och träffar psykologkollegan Lars Parland, som arbetade med Tomas Tranströmer på AMI under åren 1980–90. Vi promenerar längs Svartån.
– Tomas är en försynt och anspråkslös person. Han har humor och var en omtyckt kollega. När han sade något, då lyssnade man, säger Lars Parland.
– På 1980-talet var AMI i Västerås en speciell arbetsplats. Åke Nordin, som också var poet i sin ungdom, var avdelningschef. Det var högt i tak och en öppen stämning. Tomas var engagerad i sitt arbete och i sina klienter. Vi kolleger beundrade hans dikter, men det talades sällan om det.
Vi passerar domkyrkan där Tomas Tranströmer lär ha varit en flitig besökare när det var orgelkonserter på lördagar.
– Tomas är ju andlig på ett plan som många uppskattar i hans poesi, säger Lars Parland. Det finns ett existentiellt djup i dikterna, och där finns det en likhet med psykologrollen. Varje möte med en annan människa är unikt.
Inför Nobelpriset: Psykologer läser Tomas Tranströmer
Inför Nobelpriset: Psykologer läser Tomas Tranströmer
Med anledning av att författaren och psykologen Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur arrangerar Psykologer läser böcker en Tomas Tranströmer-special på Kulturhuset i Stockholm.
Tomas Tranströmer uppmärksammas ofta för sin skildring av naturen och existensen. Men få känner till att Tranströmer under stora delar av sitt författarliv även varit verksam som psykolog. Fragment av hans psykologiska yrkesliv vävs på ett skickligt vis in i många av hans verk. Anstalter, mottagningsrum och möten passerar med en uppenbar känsla för närvaro.
När Psykologer läser Tomas Tranströmer arrangeras i Hörsalen på Kulturhuset står det psykologiska perspektivet i centrum. Vi har bjudit in några välkända psykologer för att diskutera och analysera Tranströmers verk. Vad händer när man läser Tranströmer ur ett psykologiskt perspektiv? Kan man få tröst och hjälp av hans poesi? Eller bota sin ångest och uppnå mindfulness?
Kvällen inleds med uppläsning av Samuel Fröler. Därefter följer ett samtal mellan poeten och psykologen Ulf Karl Olov Nilsson, psykologen och författaren Anna Kåver samt Per Naroskin, psykolog som även är känd från Spanarna i P1. Moderator är Jonas Mosskin, frilansskribent och blivande psykolog.
Tid: Kl. 19.00, 29 november, Plats: Kulturhuset, Hörsalen
Entré 120 kr och biljetter köper du på Kulturhusets webbplats, i biljettkassan på våning 0 eller på telefon 08-508 315 08. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med Psykologförbundet och tidningen Modern Psykologi.
Varmt Välkomna!
PS: Gå med i Psykologer läser böcker på Facebook. 1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Gäst då är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Missa inte heller Psykologer tittar på film 22 november. Då visas Dolt Hot, av Michael Haneke. Du kan redan nu köpa biljetter till filmvisingen.
Är du psykolog och vill delta i min studie om sociala medier?
Jag håller just nu på med min psykologexamensuppsats vid Psykologiska Institutionen på Stockholms Universitet. Nu letar jag intervjupersoner. I min uppsats vill jag undersöka hur psykologer ser på sig själva och sin yrkesroll i relation till sitt användade av sociala medier. Jag skulle vilja komma i kontakt med dig som är praktiserande psykolog (gärna i ett kliniskt sammanhang) för att göra en intervju. Det är bra om du använder eller har erfarenhet av sociala medier på något sätt. Det kan handla om att du bloggar, är aktiv på Facebook, Twitter och LinkedIn eller kanske använder Flickr eller något annat socialt nätforum. Det behöver inte handla om att du använder sociala medier i ditt behandlingsarbete utan det räcker med att du använder det privat.
Jag beräknar att intervjun tar max 60 minuter och sker kanske enklast på din arbetsplats. Lättast är om du bor i Stockholmsområdet, men jag kan också träffa dig som bor och är verksam i någon annan del av landet. Intervjun kommer jag sedan att analysera. Du som respodent kommer självklart att behandlas konfidentiellt. Om du känner någon annan psykolog som du tycker att jag borde ta kontakt med, så får du mer än gärna tipsa mig.
Jag kan utlova en intressant pratstund, trevligt fika och förstahandsläsning av den färdiga examensuppsatsen. Har du några frågor, tveka inte att höra av dig till mig. Med hopp om kontakt!
Lek och verklighet om genuina möten och kreativitet á la Winnicott
Sedan en tid tillbaka har en scen återkommit gång på gång. Min dotter sätter plötsligt av i hög fort krypande över golvet. Hon signalerar tydligt att jag ska komma efter, så jag jagar henne över golvet runt i hallen och in i nästa rum och i nästa. Flera gånger går jag från ett rum och våra blickar möts, och då sätter hon fart och jag förstår att nu börjar jaga-leken.
Den här korta episoden av lek fick mig att dra mig till minnes en av de psykoanalytiska klassikerna, DW Winnicotts Lek och verklighet (Natur & Kultur 1981) som jag började läsa. I den berättar barnterapeuten Winnicott om sina erfarenheter och jämför barnets lek med den vuxnes kreativitet. Han liknar även det rum som uppstår i leken med den psykoterapeutiska processen. Här ett litet citat:
Psykoterapi äger rum i två lekområden som delvis sammanfaller, patientens och terapeutens. Psykoterapi handlar om två människor som leker tillsammans. Följden av detta är att när det inte går att leka måste terapeutens arbete inrikta sig på att få patienten att övergå från ett tillstånd där han inte kan leka till ett tillstånd där han kan leka.
Det Winnicott beskriver är en grundläggande förutsättning för att ett genuint möte mellan människor ska uppstå. Att man befinner sig i ett gemensamt mellanrum där man, möts, leker, pratar och har ett verkliget utbyte. Det här mänskliga samspelet grundläggs redan det första året i leken mellan barnet och den vuxne. Men det är på många sätt samma möte senare i livet i det Winnicott kallar för mellanområde eller övergångsområde. Winnicott drar många paralleller mellan leken och terapiprocessen. För mig är det uppenbart att detta gäller möten med klienter som konsult, pedagogens roll eller för den delen att leda offentliga samtal på en scen. Det måste uppstå någon form av samgående för att ett kvalitativt och meningsfullt samtal ska komma till stånd. Om inte det sker finns ingen magi och då är det en seg eller död process. Jag har flera gånger känt att jag måste försöka öppna upp en dialog som gått i stå eller som är trevande. Psykologens roll blir i många professionella samtal att skapa ett rum eller en stämning för att leken ska uppstå. Det här mötet som Winnicott beskriver liknar vad senare teoretiker som t.ex. Daniel Stern kallat för intersubjektivitet och som jag tidigare bloggat om. Winnicott menar att en terapeutisk process liksom vårt kreativa skapande arbete bär spår av det lilla barnets lek. Leken är förutsättningen för vår mer sofistikerade utveckling och inte något som växer bort.
Mest fascinerande är kanske att ett litet barn tar ett sådant initiativ till samspel. På något sätt är det beviset på att barnet tar klivet in i en intersubjektiv värld och att hon upplever sig själv vara agent i detta rum.
Psykologer läser böcker analyserar Ursäkta att man vill bli lite älskad
Torsdag 31 mars kl 19 är det åter dags för Psykologer läser böcker. Då kommer den prisade författaren Johanna Thydell och analyserar sin senaste ungdomsroman Ursäkta att man vill bli lite älskad, en vansinnigt rolig men på samma gång vemodig bok om att vara kär, om att ha en bästis som är lite coolare, snyggare och populärare än man själv och om att gå lite för långt bara för att få en gnutta bekräftelse.
”Det finns de som orädda räcker upp handen när någon frågar om det existerar några frivilliga. Det finns de som kör sitt eget rejs och faktiskt inte bryr sig så mycket om vad andra tycker. Det finns de som har tillit till sig själva, som innerligt tror och vet att de klarar av saker. Och så finns det Nora Jonasson.”
Moderator är författaren och psykologen Jenny Jägerfeld. Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.
Varmt Välkomna!
PS: Gå med i vår nya sida för Psykologer läser böcker på Facebook och ”gilla den” så får du all information om allt som händer. Övrigt under våren:
19 april, kl. 18, analyserar vi Just Kids, av Patti Smith. Gäster är Kajsa Grytt, musiker och David Frydman, psykiater och psykoanalytiker.
31 maj, kl. 18, pratar vi om Min Kamp, av Karl-Ove Knausgårds. Gäst är Björn Philips, psykolog.