Etikettarkiv: trauma

EMDR, terapimetodernas mysterium

En av de underligare terapimetoderna som trots allt har evidens för sig är EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Terapimetoden används för att behandla traumatiserade patienter (PTSD). I EMDR återberättar patienten händelsen samtidigt som blicken är fäst på terapeutens fingrar som rörs från sida till sida. Syftet är att växelvis stimulera vänster och höger sida av hjärnan. EMDR utvecklades år 1989 av Francine Shapiro. Den bilaterala stimuleringen tros underlätta hjärnans bearbetning av det traumatiska minnet. Det lär vara en lång och komplicerad process att bli EMDR-terapeut vilket gjort att metoden inte blivit ännu mer utbredd. Forskning inom området har ännu inte klarlagt exakt hur denna process fungerar. Det tror jag också är en anledning till att psykoterapeuter drar sig för att använda metoden. För mig personligen är det ett otillfredställande läge att vi inte vet varför det funkar.

BPS Research Digest funderar över vad det egentligen är som är verksamt.

”It suggests instead that the mechanism underlying EMDR is a more general effect based on taxing the big boss of short-term memory – the central executive.

If it’s true that taxing the central executive of working memory is key to EMDR’s success – what’s going on? ”The experience of holding a traumatic memory in mind, made more palatable by the central executive’s attentional resources being taxed, may ultimately work to foster acceptance of those memories,” the researchers said.

In other words, performing a concurrent task, be it eye movements or some other distraction, while also recalling a painful memory, allows a person to be exposed to that memory, without having the mental resources available to get too upset by it. Over time, this process acts like a form of gentle exposure to the memory, as the person learns that they can, after all, cope with their past.

Det återstår mycket forskning innan vi kan fastställa vad som sker vid EMDR och för den delen vad som är verksamt i psykoterapi. De vet vi alldeles för lite om idag. Just exponering är ett begrepp som framför allt används inom KBT. Min känsla är att exponering är en av de viktiga komponenterna även i psykodynamisk terapi och psykoanalys. Men mer om det en annan gång.

PS: Självklart finns det en EMDR-förening i Sverige.

Källa: Shapiro, F. (1989). Efficacy of the eye movement desensitization procedure in the treatment of traumatic memories. Journal of Traumatic Stress, 2, 199-223.

Mentalisering är på modet

Tillbaka från Mellanöstern läser jag en bra översikt om begreppet mentalisering. Tor Wennerberg skriver en bra essä i DN den 16 juli. Han redogör för begreppet mentalisering som kommit att bli allt viktigare under den senaste åren. Några av huvudpersonerna i den utvecklingen har varit Jon G Allen, Peter Fonagy och Anthony W Bateman. De har bedrivit omfattande klinisk forskning och skrivit ett flertal böcker i ämnet varav den senaste ”Mentalizing in Clinical Practice” kom ut i år.

Piaget och andra kognitionspsykologer upptäckte tidigt att barnets tar flera kognitiva skutt när de förstår att andra inte ser världen på samma sätt som de själva. Det här steget brukar ske någon gång mellan 4 och 7 år för det lilla barnet. Tidigare talade man om ”theory of mind” dvs. att barnet förstod att andra personer har tankar, känslor och upplevelser som skiljer sig från den egna upplevelsen. Att utveckla en kognitiv förståelse för andras medvetande ansågs vara en av fundamenten för att kunna utveckla empati. Fonagy och de andra mentaliseringsteoretikerna har skiftat fokus. De menar att förmågan att reflektera kring medvetande dvs. att mentalisera är minst lika viktigt kring det egna självet som . Självreflektionen och prövandet i tanken är ett sätt för ett barn och för ossvuxna att förstå våra tankar och känslor. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det att föräldern tolkar, intonar och härbärgerar barnets känslor. På så sätt kan barnet lära sig att förstå sig själv.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) som författarna arbetat med handlar om att lära klienten att mentalisera. Till en början har terapiformen prövats på Borderlinepatienter men idag menar Fonagy att de flesta typer av psykiska problem kan förbättras om patienten får en öka förmåga till mentalisering.

Wennerberg tar också upp de fördjupade problem som övergrepp och psykiska trauman i unga år kan medföra. För att utveckla en god mentaliseringsförmåga krävs det tilltro till andra, närhet och trygghet. Ett barn som upplevt svåra saker kan få svårt att lära sig mentalisera eftersom det är anknytningspersonerna som oftast står för träningen av mentaliseringsförmågan.

I Sverige har bland annat Göran Rydén och Per Wallroth jobbat med MBT och introducerat mentalisering som teori. I höst kommer deras bok ”Mentalisering” på Natur och Kultur.

Psykologstudent tipsar förövrigt om en två dagars konferens om MBT och mentalisering den 2-3 oktober. Arrangör för arrangemanget är MBT-teamet på Huddinge Sjukhus.

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.

Stort problem med självmord bland krigsveteraner

Inom ramen för min psykologutbildning läser vi en kurs i psykiatri på Karolinska Institutet. En av föreläsarna var Per Sandberg som är psykolog och verksam på Kris och Traumacentrum. Sandberg tog upp det psykiska problem som svåra trauman innebär. PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) är så pass jobbigt att leva med att många som inte får behandling till slut tar livet av sig. Cirka 100 000 -150 000 amerikanska Vietnamveteraner har begått självmord ofta på grund av att de lidit av PTSD berättade Sandberg. Det ska jämföras med drygt 58 ooo amerikanska soldater som dödades under Vietnamkriget. Det är svårt att veta i vilken utsträckning PTSD är orsaken och i vilken utsträckning de här personerna ändå skulle tagit livet av sig men siffrorna är anmärkningsvärda. Det påminner om förr i tiden när det farligaste var att ligga bakom fronten i tältläger under vidriga sanitära förhållanden. Fler dog av sjukdomar än av krigshandlingar.

Det finns olika uppgifter om hur många amerikanska soldater som begår självmord efter avslutad tjänstgöring i Irak, Afghanistan. Mellan 14-18 exsoldater tar livet av sig varje dag under den senaste åren. Expressen rapporterade nyligen att minst 6 256 exmilitärer begick självmord i USA bara under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak. Räknar man lågt blir det cirka 5 000 soldater som begår självmord varje år.Minst hälften av soldatsjälvmorden verkar enligt CBS siffror kunna hänföras till krigserfarenheter. Bland veteranerna ligger andelen självmord på cirka 19–21 personer per 100 000, bland befolkningen som helhet knappt 9 per 100 000.

År 2005 fick 72 000 Vietnamveteraner stöd från försvaret för sina PTSD symptom. Det är en ofattbart hög siffra tycker jag. Sandberg menade att svenska försvaret mörkar siffrorna för hur många svenska soldater som tjänstgjort utomlands i exempelvis Kongo, Libanon och Afghanistan och som tagit livet av sig. Om siffror blev officiella skulle de inte få ihop nog med frivilliga unga män hävdade Sandberg.

För den intresserade har jag tidigare skrivit om Tor Wennerbergs essä i DN, där han beskriver den historiska utvecklingen i synen på PTSD och hur den hänger samman med Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Avslutningsvis ett äldre inlägg om självmordstatistiken för ett antal europeiska länder.

Att möta barn och ungdomar i sorg, konferensrapport

I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.

Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad. Läs mer →

Drömseminarium

Det här är den andra delen som handlar om drömmar. I del 3 ska jag berätta mer om drömseminariets metod. Läs även del 1, som handlar om mitt förhållande till drömmar.

En fredag varje månad samlar Anders Carlberg, grundaren av Fryshuset, en grupp personer som tillsammans analyserar drömmar. Gruppen brukar vara mellan 20-30 personer. Carlberg förklarar att det brukar kallas för seminarium och inte gruppterapi om man är fler än tio deltagare. Drömseminarierna har pågått i över fem år. Så här säger Carlberg själv om hur han började med drömgrupper, i en intervju i TCO-tidningen 2006:

”I ett dussin år har han ägnat sig åt drömmar, bokstavligen om man kan säga så när ordet förs på tal. Tre saker hade inträffat inom en och samma vecka. – Jag var heldeppad. Läste Erich Fromms bok »Det glömda språket«. Jag träffade Rigmor Robèrt, läkare och analytiker.

Därefter berättar Anders Carlberg, satt sju män under nio år varenda vecka och diskuterade vad dom senast drömt. – Till vår förvåning upptäckte vi att alla av oss hade en själ. Det är därför han håller i sitt månatliga drömseminarium på Fryshuset.” Läs mer →

Psykologiska trauman behöver samhällets förståelse

Tor Wennerberg, psykologstudent, skriver en essä i DN. I essän tar han upp den amerikanske psykiatern Judith Herman som en av pionjärerna inom traumabehandling. Hermans och Wennerbergs tes är att det krävs ett accepterande samhälle som är villigt att erkänna de psykologiska trauma som en individ gått igenom, annars riskerar behandlingen och förståelsen utebli. Som exempel tar Wennerberg synen på kvinnors hysteri under Freuds dagar, krigsneuroser under Världskrigen och sexuella övergrepp ända fram till vår samtid. Det finns alltid en maktaspekt av vems trauma eller psykiska lidande som bejakas. Herman menar att det var först när Vietnamsoldaterna kom hem och drabbades av Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som fenomenet togs på allvar. Det kunde ske tack vare att det fanns ett samhälleligt tryck på att ta itu med detta problem. Därefter etablerades snabbt kunskap om PTSD som fenomen och behandlingsmetoder utvecklades. På 1980-talet kunde forskare och behandlare konstatera att samma psykiska processer som är igång vid krigstrauman också finns vid andra psykiska trauman, som tex. sexuella övergrepp. Hermans bok, ”Trauma and recovery” finns sammanfattad i punktform här och finns att köpa här.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur