Etikettarkiv: vård

Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.

Vår rätt att leka psyksjuka

 1000px-liljeholmsbron_stockholm.jpg

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Skör gör dig skörare

chatterton.jpg

En studie på KI rapporterar att risken för att ta livet av sig ökar om personen tidigare gjort ett självmordsförsök. Så här skriver KI i sitt pressmeddelande:

En person av tio som gör ett självmordsförsök tar senare sitt liv. Men kunskapen om vilka faktorer som påverkar risken för ett fullbordat självmord är begränsad, något som gör det svårt att identifiera och ge särskild hjälp till personer med den högsta självmordsrisken.

Det här är ju i och för sig inget konstigt. Vi vet att sårbarhet leder till förhöjd risk för mängder av psykiska problem. Det finns även forskning som tycks visa att om vi är med om något obehagligt så trampar vi upp en väg i hjärnan. Det gör att vi får en ökad känslighet inför framtida liknande uppelvelser. KI fortsätter:

En forskargrupp vid Karolinska Institutet presenterar nu långtidsuppföljning av nästan 40 000 personer som har vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök. Resultaten visar att risken för senare fullbordat självmord skiljer sig tydligt mellan olika diagnosgrupper. Risken var särskilt hög för personer som vid det första självmordsförsöket hade diagnostiserad schizofreni, bipolär sjukdom eller svår depressionssjukdom.

Studien, som följde personerna under 21 år eller längre, visar också att en stor del av de fullbordade självmorden skedde inom de första åren efter det första självmordsförsöket. Också korttidsprognosen var särskilt dålig för personer med schizofreni, bipolär sjukdom och allvarlig depression.

Just psykiska sjukdomar leder i sig till svårt lidande för människor. Den ångest och själsliga smärta det innebär att ha schizofreni, bipolär sjukdom eller att vara djupt deprimerad är svårt för en normalfrisk person att förstå. Bra att studien har ett så stort urval som 40 000 personer som gjort ett självmordsförsök. Det ger extra tyngd tycker jag. Studien visar också vikten av att psykiatrin är snabb, flexibel och omhändertagande på ett tidigt stadium. Där finns det väl en del att önska sig. Tidigare fanns det många försök med små mobila psykiatriteam men i rationaliseringarnas tidevarv har de flesta försvunnit. De hade vi behövt idag.

Referens: Dag Tidemalm, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, Bo Runeson ”Suicide risk after a suicide attempt by psychiatric disorder: Long-term total population follow-up of 39,685 suicide attempters”, British Medical Journal, online 19 november 2008

 

Att vara förälder och fånge är inte lätt

foto-3.jpg

Gert Svensson skriver idag på DN Insidan om anstalten Engelsborg i Danmark. Där får barnen bo tillsammans med mamman på en särskild anstalt som anpassats för föräldrar som sitter i fängelset. Även partners får möjlighet att bo där. Beskrivningen av Engelsborg liknar mer ett stödboende eller kollo än ett fängelse. Det låter fantastiskt om alla barn till interner fick den här möjligheten som fångarna på Engelsborg får. Själv funderar jag på kostnaderna. Det låter dyrt och krävande. Å andra sidan är det kostsamt att på lång sikt trasa sönder familjer i onödan. Barn till kriminella måste få samhällets stöd annars hamnar de lätt snett.

På Engelsborg arbetar man med familjerna utifrån ett systemiskt familjeterapeutiskt perspektiv. Man kan väl sägas att med det menas att man ser hela familjen som ett system där helheten är mer än delarna. När en förälder hamnar i fängelse påverkar det hela familjen och genom att försöka behandla hela familjen hoppas man kunna nå bättre resultat än att bara behandla och stödja den intagne. I grunden en ganska självklar inställning som den svenska kriminalvården tycks ha förtvivlat svårt att tillämpa i praktiken. Ett tecken på det är ju att jag blir förvånad varje gång det vårdande inslaget står i fokus i fängelsesammanhang. Det känns sällsynt efter åren med Bodström.

I Sverige får tydligen föräldrar ha sina barn på anstalt fram tills ett års ålder. I artikeln berättar forskaren Annelie Björkhagen Turesson om ett upprörande fall. En mamma som tagit hand om sin dotter fick lämna bort barnet när det blev ett år gammalt. Barnet placerades då i en fosterfamilj trots att det endast återstod tre månader av mammans straff. Med tanke på vad vi idag vet om hur små barn påverkas negativt av separationer är det fullständigt oacceptabelt tycker jag. Vid ett års ålder håller barnet på att etablera en trygg anknytning till föräldern. Stör man den processen på det sättet riskerar man att skada det lilla barnet för resten av livet.

”Sverige borde lära av Danmark”, säger Barnombudmannen Lena Nyberg. Det är verkligen ett understatement.

Att möta barn och ungdomar i sorg, konferensrapport

I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.

Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad. Läs mer

Sjukdom till salu

DN-journalisten Ingrid Carlberg har skrivit boken ”Pillret” som utkommer inom kort. Där tar hon upp läkemedelsföretagen som skapar nya sjukdomar och diagnoser genom pr-kampanjer och gratiskurser. DN publicerade i söndags ett utdrag av boken som handlar om ”sjukdom till salu”. Det handlar om GAD eller generaliserad ångest. Läkemedelsbolaget Wyeth har framgångsrikt etablerat GAD pånytt. Som bot mot generaliserad ångest bör man anävnda Efexor heter det preparat som Wyeth menar hjälper mot GAD. Trots att psykiatrin och läkarvetenskapen gång på gång slagit fast att GAD är en trubbig diagnos som inte urskiljer vanlig oro och olustkänslor från depression har Wyeth gjort Efexor till en succé. Enligt Carlberg har Christer Allgulander och Paniksyndromsällskapet har tagit Efexor och GAD till sin barm och blivit talespersoner på seminarier och gratiskurser. Eftersom reklam för läkemedel är börbjudet i Sverige tvingas man gå omvägen genom att skapa uppmärksamhet i media för problem som kan avhjälpas med Efexor. Ett annat sätt är att sponsra föreningar eller att erbjuda gratis föreläsningar och kurser för läkare och andra behandlare.

Carlberg berättar i artikeln att pr-byrån Andréasson PR var särskilt lyckosamma med sina broschyrer ”Måndag. Att leva med ständig ängslan” samt ”Ängslas du för mycket för småsaker”. Wyeth sålde Efexor för över 200 miljoner per år 2002. SFAM (svensk förening för allmänmedicin) stämplade kampanjen som ”årets bottennapp 2003”. Rådets ordförande var min föredetta distriktsläkare från vårdcentralen i Krokom, Jan Håkansson.

Läs också vad jag skrivit tidigare om det växande antalet diagnoser samt samspelet mellan läkemedel och sjukdomar.

Fler kommentarer om antidepressiva läkemedel och till artikeln på Psykbryt, Resursbloggen och Kia Mundebo.

”Fjärilen i glaskupan” filmrecension

re625_350_1.jpg

Jag har recenserat ”Fjärilen i Glaskupan” i Psykologtidningen nummer 3/2008.

Föreställ dig att du är en man i dina bästa år. Du är snygg, har tre barn och en vacker fru som du bedrar då och då. Du är en beundrad chef för en internationell modetidning. Då råkar du utför en stroke och hamnar i koma. När du vaknar upp är du totalt förlamad, sånär som på ditt vänstra öga som du kan blinka med. Du har drabbats av det mycket ovanliga ”locked-in-syndrom”. Detta var vad som hände Elles chefredaktör Jean-Dominique Bauby, vars bok (”Le Scaphandre et le papillon”) nu har blivit film. ”Fjärilen i glaskupan” är konsekvent filmad med en inifrånblick där betraktaren får uppleva Baubys klaustrofobiska värld sedd från ett öga. Perspektivet är ibland suddigt, obegripligt, hotfullt och på sniskan. Nervtrådarna i det andra ögat är skadade och för att ögat inte ska torka ut syr man igen det. Stygn för stygn tills det blir mörkt. Män i vita rockar talar med honom. Han svarar men märker efter ett tag att svaren bara hörs i hans huvud. Paniken stegrar. De hör mig inte! Snart överlämnas han till en talpedagog som ska hjälpa honom att kommunicera, och en sjukgymnast. Läs mer

Tre myndigheter samarbetar

runtikrim6_s01.jpg
Kriminalvårdens personaltidning, Runt i Krim (nr 6, nov 2007, finns att ladda ned som pdf) berättar om ett projekt i Göteborg där tre myndigheter samarbetar. På Järntorgsmottagningen i Göteborg arbetar Kriminalvården sedan i våras tillsammans med Socialtjänsten och Sjukvårdens beroendeklinik. Tre socialsekreterare, tre sjuksköterskor, en läkare, psykolog, sekreterare samt projektsamordnare arbetar på mottagningen som har öppen mottagning varje dag.

Det har länge varit ett faktum att många av frivårdens klienter har missbruksproblem och eller psykiska problem. Men ofta har stela byråkratiska strukturer gjort att dessa personer hamnat mitt emellan. Med inspiration från Huddinge Sjukhus och Treklöverprojektet där rättspsykiatrin, beroendevården och kriminalvården har nu samarbeten över blockgränserna spritts sig till Göteborg. Det låter som en självklar intuitiv lösning att samarbeta. Men självklarheter är ibland undantag.

Begås det flest självmord i Finland?

”Färre självmord begås i Finland”, förkunnade en artikel i SvD 6 augusti. 1990 tog 1520 personer sitt liv i Finland. 2005 hade siffran sjunkit till 994 personer. På femton år hade antalet självmord minskat med 35 %. Det är en dramatisk förändring som jag började fundera på. Är det unikt för Finland eller passar det in i en global trend? Och hur är det med självmord? Är Finland och Sverige deppigaste i världen? Läs mer

Hur ska man bemöta människor inom psykiatrin?

På psykologstudent kom det ett långt anonymt inlägg från en person som jobbat inom psyikatrin och dessutom varit inlagd för depression. Han ger sex konkreta exempel på svåra situationer inom psykiatrin och undrar hur man ska hantera dem. Anonyma bloggar och inlägg är problematiska, men jag tycker ändå att det här var ett konkret sätt att skapa en diskussion kring bemötande. Tore försöker sig på att svara. Någon annan som vågar? Läs mer