Den första intervjun med en främmande person blir inte som jag tänkt mig. Hur skulle den kunna bli det? Man gör sig bilder och tankar i förväg men sedan stänger man dörren, sitter mitt emot en annan person och undrar vad som ska hända. Det är på många sätt en utmanande situation. Den intervjuade vet inte vad vi ska prata om och ingen av oss känner varandra. Nu har vi femton minuter på oss att utforska situationen, rummet och stämningen.
När vi sitter tillsammans efteråt i vår handledargrupp slår det mig hur mycket av diskussionerna som handlar om hur man ska vara. Vad är för rättframt? Vad är för passivt? När tar man för mycket/lite plats. Den enda rimliga slutsatsen är att man bör vara sig själv i den här situationen, precis som alla andra situationer i livet. Det enda jag är bra på, det är att vara mig själv. Att vara sig själv på ett medvetet plan är att inte vara fullt medveten om det. Att kunna följa med en annan människa i samtalet, samtidigt som man behåller kontrollen i tanken. Jag tror att svårigheten ligger i att vi i dagens samhälle är trogna oss själva i för liten utsträckning. Vi famlar efter en manual eller en sanning istället för att lita på det vi redan kan och vet. Att vara oss själva.