Det blev ett välbesökt och mycket lyckat seminarium om arbetsmiljöns betydelse för depression och utmattningssyndrom, som Mind arrangerade. Professor Töres Theorell presenterade SBU:s forskningsrapport och jag modererade ett samtal med Liza Radon HR-specialist på Swedbank, Kristina Hagström, hälsostrateg på Skandia och Selene Cortes, ambassadör från organisationen Hjärnkoll. Hela seminariet finns att se på Minds hemsida. Läs mer
Etikettarkiv: forskning
Kan film fungera som självhjälp? – gästade Morgonpasset i P3
12 mars gästade jag Morgonpasset i P3 mellan kl 8-9 och talade om hur film kan fungera som självhjälp. Lyssna på programmet här.
Facebook fyller 10 år – intervjuad av TV4 Nyheterna
4 februari blev jag intervjuad av TV4 Nyheterna med anledning av att Facebook fyller 10 år. Mycket har hänt sedan dess. Själv har jag varit med sedan sommaren 2007. Sociala nätverk har blivit en del av vårt vardagsliv, och vårt sociala ekosystem. Det är på många sätt en fantastiskt utveckling, då Facebook och andra sociala nätverk har gjort trösklarna lägre för att ta kontakt med ytliga bekanta. Samtidigt är det allt fler psykologiska studier som indikerar att vi blir nedstämda och mindre lyckliga av att vara för mycket på Facebook. Jag har tidigare varit tveksam till den typen av slutsatser men senaste året har det kommit några välgjorda studier som visat att människor jämför sig mer med andra och känner sig ensamma om man är för mycket på Facebook. Det är lätt att tro att alla andra lever perfekta liv, eftersom så många framhäver resor, middagar, fester, och positiva nyheter till sina kontakter. På grupp- och samhällsnivå leder det till att en förskönande och idealiserad bild av våra liv tar över. Vi blandar ihop att våra 300 bekanta på Facebook inte alla är i Thailand, bor i lyxiga lägenheter, har ett fantastiskt jobb och ser snygga ut. Alla gör och är inte detta samtidigt men vi lägger ihop alla dessa berättelser på sociala medier till en sammanhållen bild som vi jämför oss mot. Och då verkar ju just vårt liv, ganska mediokert.
PS: Den här studien visar på ett tydligt sätt hur vi blir mindre lyckliga av Facebook.
Varför är det så svårt att göra lyckade sammanslagningar av organisationer?
Idag 7 Januari är jag intervjuad av SVT Kulturnyheterna om sammanslagningar av kulturinstitutioner. Här är en utförligare beskrivning av vad jag tror är viktigt när det gäller fusioner. Här ligger klippet uppe på SVT:s webbsida.
Sunt bondförnuft och idealism ligger ofta bakom sammanslagningar av organisationer. Om två företag som båda jobbar bra, blir en enhet skulle man väl kunna ta det bästa från båda organisationerna och bygga på detta, så blir den nya organisationen bättre. Eller?
Faktum är att forskningen visar att fusioner och då främst från näringslivet, inte leder till ett förbättrade resultat. Istället råder det motsatta. 70 % av alla fusioner leder INTE till önskat resultat. Den viktigaste förklaringen till detta är att 70 % av energin vid en sammanslagning läggs på strukturella och juridiska aspekter men dessa påverkar på sin höjd 30 % av de fel och problem som finns i den nya organisationen. Att man inte lyckas med fusionen handlar ofta om att man inte tar hänsyn och hanterar de kulturskillnader som råder i de två ursprungliga organisationerna. För ofta fokuserar man på besparingar och rationaliseringar men det är inte detta som skapar nytta, lönsamhet och glädje i den nya sammanslagna organisationen.
Ett vanligt fel är att man inte heller förbereder personalen och ledningen på fusionen tillräckligt mycket. Det krävs ofta långt och gediget förarbete för att lotsa personalen till en ny gemensam känsla i den nya organisationen. Det tar ofta lång tid och kräver också ofta erfarna konsulter som stöttar ledning, chefer och medarbetare för att tillsammans bygga det nya. Det kan ta flera år och är inget konstigt i det.
Utmaningen för ledningen och personalen är att hålla skapandet av det nya gemensamma i fokus och inte hamna i för mycket diskussioner om besparingsvinster. Det är ofta rationaliseringar och besparingar som fäller sammanslagningar. Få människor i en ny större organisation motiveras av att gå till jobbet och rationalisera (särskilt inte inom kultursektorn). På kort sikt kan såklart besparingar vara effektiva eller rationella men på lång sikt handlar det om att driva en ny vision och skapa en mission som kan mobilisera den nya organisationen, och det görs inte av många och långa rationaliseringsdiskussioner.
Det finns forskning som visar att organisationer ofta lägger krutet också på att ta sig an problemorienterande personer i personalen. Detta gör i sin tur att de individer som kan vara med och lyfta en organisation får mindre utrymme. Men resultatet att hela organisationen blir mindre motiverade och stämningen sämre. Därför bär man så långt det är möjligt ge kraft att driva organisationen framåt till de som är med på båten och dessa kan i sin tur entusiasmera andra i personalgruppen. Det gäller inte bara vid fusioner utan i stor utsträckning allt förändringsarbete i en organisation där man vill skapa en förändrad kultur och mer önskade beteenden.
Det är lätt att underskattar kraften i kulturkrockar. Det finns kulturkrockar överallt (klassikern i företaget är mellan produktions- och marknadsavdelning) och att alltför lite resurser läggs på att hantera de olika kulturernas historia, hantera de olika bilder och föreställningar man har av varandras uppdrag och organisation samt att man inte alltid tar hänsyn till respektive ursprungsorganisations särart vid en sammanslagning. I näringslivet handlar det ofta om att en större aktör köper upp en mindre aktör och då förväntas den mindre aktörens medarbetare ”anamma” den större partens organisationskultur. Detta är sällan en fungerande strategi. Om olika organisationskulturer inte benämns och hanteras professionellt (gärna med stöd av utomstående konsulter) är det lätt att två parallella kulturer lever vidare i många år, och att problembeteenden från båda två ursprungsorganisationerna ”lever vidare”. Så att det sämsta med två organisationer finns kvar och inte som man ju vill ta med sig det bästa från två aktörer till den nya organisationen.
När det gäller kulturinstitutioner finns det sällan några marknadsmässiga skäl att slå ihop två stora organisationer. Där handlar det istället ofta att låta personal och kulturskapare få ha så stor frihet som möjligt för att våga ta konstnärligt djärva beslut. Det behövs en lagom balans av styrning och ledning. Det är lätt att det blir för överorganiserat i stora byråkratiska organisationer, men det är också lätt hänt att det blir för löst och inte sammanhållande nog.
Det är också speciellt när det handlar om offentliga institutioner som slås samman. Det är inte självklart att effektivitet eller hög produktion är målet på samma sätt som i ett företag som producerar en produkt. Det bört sägas att det finns lite forskning om vad som händer när kulturinstitutioner eller för den delen offentliga institutioner (som sammanslagningen av KI och Huddinge Sjukhus t.ex.) fusioneras. Det görs lite forskning om detta, och följs ofta upp bristfälligt.
Avslutningsvis kan sägas att fusioner ofta leder till mycket stora kostnader initialt vid själva sammanslagningen och att eventuella ekonomiska vinster kommer långt senare och dessa är inte alltid så stora som man skulle vilja.
Referens: Marks & MErvis. Joing forces: Reaping the benefits of Mergers and Acquistions.
Vetenskapskongressen ECP 2013 startar
Imorgon är det invigning för ECP 2013. En stor internationell psykologikongress som anordnas vartannat år. Jag har under tre års tid varit en del av organisationskommittén, på uppdrag av Psykologförbundet. Jag väntar med spänning på hur hela veckan kommer att bli. Kanske ses vi där på Stockholmsmässan i Älvsjö? Kolla in på www.ecp2013.se för att se hela programmet.
Rapport från Psykologer ser på konst och ateljébesöket hos Jon Brunberg
26 september gjorde Psykologer ser på konst ett ateljébesök hos konstnären Jon Brunberg. Samtalet med Brunberg kom att handla mycket om vilken funktion och betydelse gränser har för Brunbergs konstnärsskap. I flera av de projekt som han jobbat med under de senaste decenniet finns det en gemensam koppling i uttrycket, där gränser på olika sätt manifesteras konkret eller i abstrakt form i konstverk, filmer och illustrationer.
En stor del av samtalet kom att kretsa kring Brunbergs konstnärliga praktik och metod. På måga sätt är den förankrad i en slags nyfiken utforskande undersökning som inte så lite påminner om akademikerns och forskarens metod och process. Men där forskaren på ett universitet är upptagen av referenser och fakta för att styrka egna teser, använder Brunberg sin kunskap som han fått i researchprocessen för att gestalta ett subjektivt och experimenterande uttryck. Inte sällan helt utan uppenbara referenser till den undersökande metoden i sig. Här uppstår ett tomrum mellan uttrycket och allt researcharbete som blir intressant. Ändå upplever jag att jag som betraktare ändå känner att här möter jag ett konstnärligt subjekt som bemödat sig med en väldigt gedigen research, vilket gör att jag möter en genuin undersökning, om än i subjektiv form.
Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det hä
r flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.
Den här tanken fick jag också i samband med Brunbergs projekt om tolerans och intolerans för gymnasieungdomar. Där ”curerar” och agerar han redaktör för en informationsfilm och för en antologi om tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv. De tre författarna (Liria Ortiz, Fred Saboonchi och Tomas Böhm) är alla psykologer/läkare och skriver varsitt kapitel om tolerans och intolerans. För mig som psykolog blev jag dock mer intresserad av Brunbergs projekt, process och idé. Hur kom det sig att han vände sig till just psykologin och hur såg han på psykologins möjlighet att bistå människor och hans projekt ,var frågor som jag funderade över. Det blev för mig också tydligt att det finns något i den konstnärliga processen som den här typen av interaktiv konst inbegriper som jag var nyfiken på och ville veta mer av. Det blev min drivkraft till att ta kontakt med Brunberg för att göra ett ateljébesök och verkligen tala om dessa saker.
Många av dagens konstnärer jobbar idag med konstnärliga processer och konstverk som främst är iscensättningar i en medial offentlighet. Lars Vilks, Anna Odell, NUG, Makode Linde, Dror Feiler, Marie-Louise Lindberg de Geer m.fl. har alla på ett eller annat sätt använt media för att skapa sina
verk. Brunbergs konstprojekt använder andra på ett liknande sätt även om det sker i ett lugnare och mer finstämt sätt, men det finns likartade mekanismer i detta upplever jag. Brunberg själv både bloggar och twittrar om konst vilket gör honom till en rolig samtalspartner när det handlar om konst, media och politik. Det är därför intressant att höra hur Brunberg ser på sitt skapande och sin konstnärliga process.
Det är omöjligt att återge alla vindlingar som samtalet tog. Kort kan sägas att under ateljébesöket fick jag även lära mig vikten av att ha ett orutat kollegieblock och en telefon utan möjlighet att kommunicera på internet och sociala medier. Friheten från media ger ett utrymme för andra tankar. Tankar som kanske kan bli till konst.
Stort tack till alla som kom, lyssnade och deltog. Stort tack till Jon som lät Psykologer ser på konst komma på besök.
PS: Jon Brunberg har själv bloggat om sina tankar om den konstnärliga processen innan och efter ateljébesöket.
Gör smarta mobiler oss verkligen själviska?
Idag är jag intervjuad av TT om smarta mobiler och huruvida de gör oss själviska. Igår skrev SvD en stor artikel om en amerikansk studie av Rosalind Ferraro där man påstod att forskningen visade att vi blev mer själviska om vi använder våra smarta mobiler mycket. De typen av långtgående slutsatser tror jag inte att man kan dra på basis av den amerkikanska studien. Torbjörn Åkerstedt på Stressforskningsinstitutet uttalar sig också i SvD och menade att det finns likheter med missbruk.
Jag har läst studien och menar att det typen av slutsatser som media gör är felaktiga. I tre experiment har man visat att amerikanska collegestudenter bl.a. i en laboratoriesituation tycks vara mindre benägna att skäna pengar till lokala välgörenhetsorganisationer än de som inte använde sin mobiltelefon lika mycket. På basis av detta antas därför studenterna vara mindre intresserade av prosocialt beteende och därmed mer själviska. Jag är tveksam till det. För det första är det en väldigt snäv definition av prosocialt beteende. För det andra är urvalet som vanligt snävt. Medelåldern bland försökspersoner är 20-21 år och har lite andra vanor och värderingar än gemene man. Dessutom var det en stor övervikt av män i en av experimenten, cirka 70 %. Vi vet från andra studier att män tenderar att uttrycka större själviskhet och egoism än kvinnor, varför undersökningen får ett olyckligt slagsida åt ”själviska män”.
Det är viktigt att komma ihåg att medievanor och mobilvanor är olika i olika åldersgrupper. Alla vanor som 20-åringar har följer inte med uppåt tills vi blir 30 eller 40 år. T.ex. gå ut på krogen och festa, för att ta ett exempel. Därför behöver vi studier på bredare befolknnigsgrupper än amerikanska collegestudenter för att med säkerhet kunna uttala oss om de smarta mobiltelefonerna.
Det finns mycket i vårtr moderna förhållande till mobiltelefonerna som kan liknas vid en snuttefilt. Vi har den alltid till hands och kan hela tiden koppla upp oss mot oimvärlden och våra bekanta. Dock tror jag att studien och slutsatserna i svensk media är felaktig. Vårt uppkopplade liv gör oss inte mindre benägna att träffa våra nära vänner. Däremot tränger det kanske undan en del telefonsamtal eller slötittande framför tv:n eller liknande. Men det finns inte psykologisk forskning som stödjer tesen om att vi träffar våra vänner mindre än tidigare. Genomsnittspersonen har cirka 4-5 nära vänner och det har varit konstant över tid.
En viktig sak med vårt uppkopplade liv är att arbetslivet blivit mer gränslöst. Vi kan jobba både hemma och på fritiden. Balansen mellan arbete och annat kan för vissa personer vara ett problem. Denna typ av stress att alltid vara tillgänglig kan för en del människor bli ett problem framförallt i arbetslivet. Upplevelsen av att tappa kontrollen är det centrala. Om kraven blir för stora och vi inte känner att vi kan kontrollera vår tid, kan smarta mobiler där vi ständigt kan jobba bli ett problem. För de flesta människor är detta något som vi kan hantera.
Människor är vanedjur och vi lär oss beteenden och mönster som vi gör till slut utan att tänka på det. Att kolla mailen, sociala medier och surfa på nätet via mobiltelefonen kan bli till en vana som vi gör utan att tänka efter. Det betyder inte att vi gör detta för att vi är själviska utan för att vi skapat ett inlärt beteende. Vanans makt är stor. När Torbjörn Åkerstedt menar att användadet av mobiltelefonen kan ha likheter med missbruk, är det enligt mig ett sätt att säga att vårt användade kan bli till ett gissel och till något som vi inte kan kontrollera. Det gäller troligen bara några enstaka personer. Inte för den stora massan.
Slutligen skulle jag vilja uttrycka min besvikelse över massmediernas larm om att allt är farligt. Så är det inte. Inte ens sociala medier eller mobiltelefoner är farliga. Jag skulle önska att journalister var mer källkritiska till forskningsslutsatser som ofta hårddras föra tt nå igenom massmedias brus. Att media skapar larmrubriker av enstaka forskningsfynd är tyvärr ett problem vi vanliga människor får försöka att förhålla oss till. Trist men sant.
PS: Läs hela studien här.
Mår vi dåligt av Facebook? – intervju med mig i Radio 1
I helgen blev jag intervjuad av Radio 1 i deras nyhetsmagasin. Jag försöker nyansera bilden av sociala medier och Facebook och avlivar myten om att vi blir olyckliga av Facebook. Du kan lyssna här, cirka 22 minuter i sändningen från vecka 10.
Gör Facebook oss olyckliga?
”Facebook sprider olycka” var rubriken på en artikel i DN Kultur idag. En artikel med krigsrubriker leder till förväntningar och farhågor på stora problem med psykisk ohälsa hos användarna. När man sedan läser det finstilta i forskningsrapporten av Leif Denti, doktorand i psykologi på Göteborgs Universitet så framkommer en betydligt mindre tvärsäker ton. Som vanligt är mediebilden av nyheten i sig ett problem för att seriöst diskutera forskingsnyheten. Nåväl.
Brit Stakston på JMW blir trött på budskapet och är bl.a. skeptisk till urvalet som är ett så kallat bekämvlighetsurval. Forskarna har skapat ett Facebookevent och utifrån detta samlat in frågor och hittat respondenter, via en så kallad snöbollsmetod. Det vill säga att användare som svarat på enkätstudien har uppmanats att värva andra som också gör studien etc. Detta förfaringssätt är inte helt oomtvistat och det är tveksamt om urvalet är representativt. Trots att man fick ihop 1011 respondenter så vet vi lite om när, hur och varför just de personer som fyllde i frågorna gjorde detta, och utifrån vilket motiv. 33,1 % var t.ex. män vilket är proportionerligt lite i förhållande till Facebook i stort, där kvinnor endast är marginellt fler än männen. 29,3 av respondenterna är studenter vilket också är högre än Facebookanvändarna överlag. Antalet vänner i genomsnitt hamnar också högt 312 i studien vilket är åtminstone 100 fler än vad man traditionellt brukar räkna med (150-200 vänner brukar vara normalt i andra studier). Detta indikerar att urvalet är en aning skevt. Unga kvinnor som studerar är alltså överrepresenterade.
Niclas Strandh, sociala mediestrateg, är också kritisk till de långtgående slutsatserna av studien, liksom att studien genomförts med en pr-byrå och kommunicerats på ett ”pr-mässigt sätt”. Strand skriver på Second Opinion:
Blir folk olyckliga av Facebook? Det vet vi inte. Generellt så är det nog så att lycka och olycka inte påverkas så oerhört mycket av ett enda nätverk eller en avgränsad handlingsbenägenhet utan av hela livskontexten. Undersökningen känns generellt som mycket FUD, som mycket påverkad av forskarnas förförståelse av både beteende och onlinelivet. Det är synd att man inte valt att göra något mer, något mer trovärdigt när man trummar upp att man göra Sveriges största Facebookundersökning.
Jag får några reflektioner om den här studien. Det framkommer att det endast är kvinnor som signifikant mår sämre om de använder Facebook mycket. Sämst mår unga lågutbildade kvinnor mår föga överraskande sämst. Eftersom urvalet består av fler unga kvinnor som studerar så kommer hela undersökningen att präglas av vad denna grupp svarar. Det vi vet generellt från studier är att unga kvinnor mår allt sämre psykiskt under de senaste 10-20 åren. Det har flera större forskningsstudier och rapporter visat. Denti och Nilssons forskning har troligtvis fångat in just denna grupp i sin studie. De säger själva i studien att de inte vet kausaliteten, dvs. vad som är hönan och ägget. Antingen är de som spenderar mycket tid på Facebook mer olyckliga än andra eller så är blir de olyckliga av att vara där. Det verkar sannolikt att de flesta redan är rätt olyckliga innan de loggar in på nätverket. Dock är det sannolikt att en inte obetydlig minoritet faktiskt mår sämre av att se sina ambitiösa vänner ha jobb, karriär, partner och intressen när de själva är arbetslösa och modlösa.
Kvantitativa studier med enkäter har ofta ett problem när det handlar om att förklara varför respondenterna svara som de gjort. Jag skulle önska att forskarna även samlat in kvalitativ data från respondenterna för att på så sätt få lite mer material som underbygger enkätsvaren. Trots alla brister med studien finns det några intressanta siffror i undersökningen som jag skulle vilja lyfta fram:
56 % uttryckte att motivet med att logga in på Facebook var att få tiden att gå. I åldergruppen 14-26 år var siffran så hög som 67%.
27 % uttryckte att de ville komma bort från saker som de måste göra. I åldergruppen 14-26 år svarade 36 % det.
22 % svarade att de ville komma bort från krav och ansvar.
På frågan om den främst anledningen till att skriva en statusuppdatering svarade 39 % att få uppmärksamhet. 26 % för att provocera andra och 24 % för att skryta om någonting. En smula förvånande franka och uppriktiga svar, vilket får mig att tvivla en smula på seriositeten hos respondenterna.
Min slutsats är att forskarna har satt siffror på ett antal fenomen och användarområden som är bra för vidare forskning. Vidare så kan det inte uteslutas att det finns en grupp med användare av sociala medier som faktiskt mår sämre av att fördriva sin tid på sociala nätverk, istället för att tag i sina liv. Men de höga brösttonerna och de långgående slutsatser som forskarna och deras pr-strateger lät basunera ut idag, håller inte. Därtill är studien för dåligt gjort och underlaget för osäkert.
PS: Jag chattade för övrigt idag med DN.se-läsare om Facebook, sociala medier och de psykologiska konsekvenserna för oss människor. Du hittar alla svar från mig och på läsarnas frågor här. Här är ett klipp från Nyhetsmorgon med Leif Denti.
Är du psykolog och vill delta i min studie om sociala medier?
Jag håller just nu på med min psykologexamensuppsats vid Psykologiska Institutionen på Stockholms Universitet. Nu letar jag intervjupersoner. I min uppsats vill jag undersöka hur psykologer ser på sig själva och sin yrkesroll i relation till sitt användade av sociala medier. Jag skulle vilja komma i kontakt med dig som är praktiserande psykolog (gärna i ett kliniskt sammanhang) för att göra en intervju. Det är bra om du använder eller har erfarenhet av sociala medier på något sätt. Det kan handla om att du bloggar, är aktiv på Facebook, Twitter och LinkedIn eller kanske använder Flickr eller något annat socialt nätforum. Det behöver inte handla om att du använder sociala medier i ditt behandlingsarbete utan det räcker med att du använder det privat.
Jag beräknar att intervjun tar max 60 minuter och sker kanske enklast på din arbetsplats. Lättast är om du bor i Stockholmsområdet, men jag kan också träffa dig som bor och är verksam i någon annan del av landet. Intervjun kommer jag sedan att analysera. Du som respodent kommer självklart att behandlas konfidentiellt. Om du känner någon annan psykolog som du tycker att jag borde ta kontakt med, så får du mer än gärna tipsa mig.
Jag kan utlova en intressant pratstund, trevligt fika och förstahandsläsning av den färdiga examensuppsatsen. Har du några frågor, tveka inte att höra av dig till mig. Med hopp om kontakt!