Nyligen blev jag ombedd att skriva en essä för DN Kultur om Rorschachtestet. En metod och ett test som väckt känslor i snart hundra år. I essän beskriver jag historiken bakom och hur metoden har utvecklats trots att samma tio tavlor används år efter år. Du kanske tänker att det där bara är flum och nys, men faktum är att Rorschach är en av de mest studerade personlighetstesten. Läs mer
Det är rubriken på en längre artikel i Modern Psykologi #1 2011 som jag skrivit. I den försöker jag reda ut hur sociala medier påverkar oss som individer. Med hjälpa av socialpsykologi och sociologer tecknar jag ett rörligt identitetslandskap där vi ikläder oss olika roller på t.ex. Facebook. Här är hela artikeln i sin helhet.
***
På Facebook ikläder vi oss olika roller, precis som på en teaterscen. Skillnaden är att det inte är fiktion utan oss själva vi gestaltar.
På en middag för ett tag sedan satt vi några vänner och diskuterade våra helgplaner. Vi insåg att de flesta av oss inte skulle veta vad som händer om det inte vore för Facebook. Plattformen har för många blivit både en eventkalender och ett sätt att hålla koll på nära vänner och flyktiga bekanta. De arma stackare som inte deltar missar både släktträffar, inflyttningsfester, utförsäljningar av märkeskläder eller det senaste virala skämtet. Ingen av oss vid middagsbordet hade anat detta när vi gick med i Facebook 2007. Men hur påverkas vi psykologiskt av att Facebook har blivit infrastrukturen för vårt sociala liv?
I internets begynnelse förkunnade såväl nätentusiaster som forskare att vi kunde skapa oss nya identiteter och bli någon annan på nätet. Den virtuella verkligheten var kvalitativt skild från vår vanliga gråtrista värld, där vi alltid måste vara oss själva. På den tidiga webbens sociala forum var folk anonyma eller använde alias, vilket gjorde att man sällan visste vem som var vem. Den tiden är sedan länge förbi. Webben är idag mer social, en process som inleddes med bloggarna och accelererade med Facebook.
I USA är Facebook redan den mest välbesökta sajten, före Google, och detta lär snart ske även i Sverige. I dag är mer än hälften av alla svenskar med i Facebook och när sajten nyligen låg nere under två timmar i Sverige blev det blev till förstanyhet i de större mediernas webbupplagor. Att händelsen fick uppmärksamhet kanske kan förstås som att våra sociala liv tillfälligt var nere eller ur funktion.
En av de viktigaste förändringarna som Facebook fört med sig är att vi slutat vara anonyma på nätet. Den tekniska plattformen har uppmuntrat oss att vara dem vi är med alla våra förtjänster och brister. Det har blivit till en social konvention att vara uppriktig, om än något förskönande. Det är ingen tillfällighet att strukturen i Facebook uppmuntrar oss att sluta vara anonyma. Om alla är sig själva och berättar om sina intressen, vanor och vad de ”gillar” är det så mycket lättare att skräddarsy annonser och riktade erbjudanden till varje individ, vilket ju är sökmotorn Googles huvudsakliga affärsidé.
Öppenheten på Facebook har gjort att intresset vuxit för att studera hur vi framställer oss som på nätet. En intressant studie The Faces of Facebookers av Zywicka och Danowski vid universitetet i Illinois jämförde människors personlighet med deras profil och aktivitet på Facebook. Personer som var mer extroverta, med ett stort kontaktnät tycktes bli ännu mer populära i sociala medier. De uttryckte sig oftare och var mer självutlämnande på Facebook. De hade också fler vänner på Facebook. Fenomenet kallas för ”rich get richer”. Samma studie visade också att de som hade en introvert personlighet i vanliga livet var mer försiktiga på sociala medier. De förhävde sig inte utan framställde sig snarare torftigare än befogat. Intressant nog hade dessa introverta personer fått fler sociala kontakter än tidigare, tack vare sociala medier. Alltså ”poor get richer”. Forskarna liknar det vid en slags stimulanseffekt.
Socialpsykologen Erving Goffman var en inflytelserik teoretiker på 60- och 70-talet. Han var framförallt fascinerad av att studera vardagslivets psykologi, till exempel hur vi pratar i telefon eller hur människor går på en gata. Goffman liknar sociala sammanhang vid en teater där vi regisserar och spelar upp våra identiteter för varandra. Hans tes är att vi försöker framställa oss i förskönande dager för att verka intressanta, attraktiva och intelligenta.
Goffmans beskrivning av livet som utspelas på en teaterscen ger en bra bild av hur vi beter oss på sociala medier. Vi ikläder oss olika roller och iscensätter våra identiteter för en halvt offentlig allmänhet. Vi förskönar, lägger till och drar ifrån vår bild av oss själva. Inte så att vi luras, men vi är måna om att ge rätt intryck. Eller snarare det intryck som vi för närvarande vill lansera. Goffman studerade social interaktion på arbetsplatser och menade att olika yrkesgrupper spelar ett spel inför utomstående. Ofta är arbetet uppdelat i en öppen och en stängd del. Ett typexempel är restaurangen vars köksdel är smutsig, skrikig och där glåporden haglar. Mot gästerna är serveringspersonalen däremot överdrivet vänlig. Gästerna i sin tur, tar gärna sin tilldelade roll. Det liknar hur många patienter inom sjukvården eller hos psykologen försöker vara duktiga och svara på det sätt som de tror att doktorn vill.
Martin Berg är sociolog i Malmö och forskar om sociala medier. Han ser Goffmans tankar som ett sätt att beskriva hur vi handskas med andra människor på ett medvetet plan.
– Men man kan fråga sig hur medvetna vi egentligen är, säger Martin Berg. Vi imiterar andra och lär oss hur vi ska bete oss. Han hänvisar till sociologipionjären George Herbert Mead som menade att vi har svårt att få syn på oss själva.
– Bästa tillfället att bli varse vårt jag är när vi ser oss själva genom andra. I dag har vardagen blivit föremål för feedback på ett sällan skådat sätt. Att skriva en statusuppdatering på Facebook om att man äter pizza till middag kan plötsligt bli föremål för en diskussion. Någon ”gillar det”. Men vad är det man gillar egentligen: pizzan, att jag äter middag eller kanske att jag berättar att jag finns? Idag får en massa människor feedback på vardagshändelser. Det kommer att få konsekvenser, säger Martin Berg. Frågan är vilka.
Anthony Giddens är en av nutidens mest inflytelserika sociologer. Han har beskrivit hur vår kultur sedan 1980-talet har blivit alltmer självreflexiv. Vi funderar helt enkelt mer på oss själva och vilka vi är. Enligt Giddens beror detta på att gamla institutioner som stat, kyrka, partier och föreningar, som tidigare hjälpt till att organisera våra liv, nu mist sitt grepp över oss. Internet har accelererat den här utvecklingen och med sociala medier har vi nu möjlighet att fördjupa oss i skapandet av vår identitet och samtidigt lägga oss i andras.
I sin examensuppsats undersökte psykologen Linda Hellqvist fem personers statusuppdateringar på Facebook under två veckors tid. Det visade sig att de flesta hade en humoristisk ton. Flera beskrev att det var viktigt att folk kommenterade deras statusuppdateringar och då gällde det att vara rolig för att få uppmärksamhet. Folk uttryckte att när de upplevde motgångar och problem så försökte de vända dessa till något positivt. Många var också överens om att det inte passade sig att vara deppig eller må dåligt på Facebook. Hellqvist frågar sig vart negativa känslor tar vägen om de inte får uttryckas på sociala medier. Håller vi på att skapa en konvention om att inte prata om jobbiga saker?
Martin Berg påminner om att Facebook startades i USA och i grunden är ett uttryck för en amerikansk socialisationskultur.
– I USA är det mer av en peppkultur där man lyfter fram positiva saker. Det hade varit intressant att tänka sig ett Facebook som sprungit fram i en centraleuropeisk kultur. Då kanske vi hade haft mer av en deppkultur där professionella gråterskor florerat på Facebook, säger han.
Men åter till vårt jagblivande. Hur påverkas vi då av att vårt sociala sammanhang också presenterar sig själv på ett medvetet sätt? I boken Connected visar Harvardforskarna Nicholas A. Christakis och James H. Fowler hur beteenden smittar. Umgås du med tjocka människor löper du större risk för att vara överviktig. Hänger du med rika personer har du lättare att bli rik. Röstar vänner på ett visst parti, är det större sannolikhet att även du gör detta. Inte så konstigt egentligen. Men författarna har även studerat effekterna av sociala relationer som är flera steg bort. Kan det vara så att även dina vänners vänners vänner påverkar dina beteenden? Svaret verkar vara ja. Här blir plötsligt kopplingen till sociala medier viktig. För Facebook administrerar på många sätt just hur vi interagerar med våra bekanta och deras bekanta. Diskussioner, videoklipp och nyheter sprids som en löpeld genom kluster av personer på Facebook. Men det är framförallt information från vänner som ligger ett eller några få steg bort som poppar upp i ditt flöde på Facebook. En del sociologer menar att det här riskerar att skapa ett slags balkanisering av vårt sociala liv. Den nya tiden hotar på så sätt det sociala kontrakt som tidigare fanns mellan människor i ett land. Vi hörde alla ihop. I dag hör och ser vi bara det som är i vår närmaste bubbla. En studie har visat att endast 25 procent av nätanvändarna aktivt söker efter nyheter och information på egen hand.
En aning pessimistiskt verkar det som att vi tillsammans med våra vänner skapar bubblor som svävar omkring i en jättelik väv av hopkopplade människor. Närmare bestämt 500 miljoner. Man kan fråga sig om det är något nytt under solen. För är det inte precis så människor har levt även tidigare i historien? Kanske har vi haft en bedräglig fas under 1900-talet där radio, television och tidningar förmedlat en bild av ett gemensamt samhällsprojekt och nationalstat. Det har verkat som att vi delar samma verklighet men i själva verket har vi levt segregerat och nätverksbaserat precis som förut. Kanske har Facebook egentligen bara lyft fram människors sociala nätverk till ytan så att alla kan beskåda det.
För Facebook har gjort att vi har fått fakta om vem som har många kontakter och vem som har få. Vem som lägger ut roliga filmklipp och vem som gör namninsamlingar och diskuterar seriösa nyheter. Vem som ogenerat lägger ut semesterbilderna och vem som får flest grattningar när de fyller år. Det här är fakta vi känt på oss men nu får vi det svart på vitt.
Precis som Google är uppbyggt kring hårddata om vad vi söker för information, håller Facebook på att skapa en liknande databank om våra sociala liv. Man behöver inte vara dum för att förstå att den typen av information är guld värd för framtidens företag. Framtidens sociala medier kommer ge konsumenterna erbjudanden i realtid i mobilen på stan och tipsa om erbjudanden och butiker som är skräddarsydda just för dig. ”Du verkar vara en sådan som tänker – köp nya numret av Modern Psykologi och läs Jonas Mosskins spännande artikel om sociala medier”.
Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och frilansskribent.
DN och Dagens Medicin rapporterade igår om att SSRI kan förändra personligheten. Det är en studie som publiceras nu i dagarna i tidskriften Archives of General Psychiatry. Dagens Medicin sammanfattar studiens upplägg och resultat:
En neurotisk personlighet är, liksom låg grad av extrovert personlighet, en riskfaktor för depression, enligt amerikanska forskare bakom en ny studie. De har nu undersökt hur de två personlighetsdragen påverkas enligt skalan NEO-FFI vid behandling av depression.
I studien ingick 240 patienter med medelsvår till svår depression. 120 lottades till behandling med SSRI-läkemedlet paroxetin, medan 60 lottades till placebo och de övriga 60 fick kognitiv terapi.Efter åtta veckor hade deltagarna som behandlats med paroxetin fått större förändring – i riktning mot normalisering – av sina neurotiska och extroverta personlighetsdrag jämfört med deltagarna som fått placebo. Förändringen var oberoende av förbättring i depressionssymtom. Patienterna som fick placebo fick överlag stor förbättring av depressionssymtom men förändringen i de två personlighetsdragen var små. Den kognitiva terapin gav större förändringar på personligheten jämfört med placebo men inte i samma utsträckning som paroxetin. Effekten på det neurotiska personlighetsdraget var inte heller oberoende av den antidepressiva effekten.
Forskarna, som bland annat är verksamma vid University of Evanston i Illinois, drar slutsatsen att paroxetin tycks ha en särskild effekt på personligheten som går utanför dess effekt på depression. Om fynden kan bekräftas menar forskarna att de skulle kunna avskriva en rådande hypotes att förändring av personligheten under depressionsbehandling är en bieffekt av förändringen av depressionssymtom.
Jag blir lite förvånad över att det här fått sådan uppmärksamhet. Är inte en av poängerna med mediciner som SSRI att vi ska bli förändrade. De flesta som jag pratat med som ätit SSRI har vittnat om att de mer eller mindre blivit annorlunda i sin personlighet. För mig tycks det som att personlighetsbegreppet gjort lite väl konstlat och strikt. Förmodligen har man använt Big Five-begreppen neuroticism och extroversion i den här undersökningen. Min känsla (liksom mycket forskning) är att beteendemässiga förändringar leder till stora förändringar i våra liv. Det borde ju självklart leda till ”personlighetsförändringar” också. Den som motionerar varje dag kommer förmodligen bli annorlunda person tids nog, än soffpotatisen framför teven.
Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.
Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.
I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:
På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.
Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.
Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.
För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.
Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.
Man ska alltid vara skeptisk mot sådant som vetenskapen inte lyckats dokumentera. Extra skeptisk ska man vara mot teorier som har presenterats, undersökts och gång på gång inte visats sig hålla. En sådan seglivad teori är idén att vår personlighet beror på platsen i syskonskaran. Elisabeth Schönbeck verkar ha byggt sin karriär på att hobbyfilosofera och spekulera kring det här. Jag har tidigare skrivit om det tveksamma med hennes resonemang.
Schönbecks nya bok ”Äldst, yngst eller mittemellan” (Forum) handlar om det här och igår var hon intervjuad i DN Insidan. För det första finns det väldigt många studier som inte visat att storasyskon, mellanbarn eller småsyskon är på någon speciellt sätt. Se Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt” till exempel. Harris visar att några få studier har stött syskonteorin, men att gjorts så många studier att några till slut blivit signifikanta.
Det är intressant att läsa Schönbecks argumentation. Hon definierar aldrig vad hon menar. Passar inte teorin så börjar hon omdefiniera sina uppdelningar och kategorier. Mellanbarn blir visst storasyskon om det går för många år mellan barnen etc. Jag citerar DN-artikeln:
Även om man faktiskt kan se syskoneffekter i stora statistiska undersökningar finns det inga vetenskapliga studier som visar samma sak på individnivå. Men storasyster Schönbeck står på sig: Om mönstret inte tycks stämma är det bara att skrapa lite på ytan så hittar man mellanbarn som ändå är ”funktionella” storasyskon, ”funktionella” endabarn som har betydligt äldre eller yngre syskon och syskon som är födda så tätt att de är ”pseudotvillingar”.
Det här är kvalificerat snömos och det är skamligt att sådana här teorier får stort medialt utrymme. Skärpning journalister!
Uppdatering: Schönbeck fick även lägga ut texten i Studio Ett (onsdag 22 oktober). Ett inslag med återkommande stråkar i bakgrunden. Ett parodiskt strykande medhårs som saknade all hederlig journalistisk substans. Ovanligt för att vara i ett så seriöst medium program som Studio Ett.
I veckan har frilansjournalisten Annika Olsson gjort en omfattande artikelserie i DN om borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det även kallas. Det är fyra artiklar som tar upp olika aspekter av hur det är att leva med borderline samt olika typer av behandling såsom DBT (Dialektisk Beteendeterapi, med rötter i KBT) och MBT (Mentaliseringsbaserad Terapi, med rötter i psykodynamisk teori).
Några intressanta fakta är att cirka 85 % av alla som får diagnosen borderline är kvinnor. I befolkningen i stort är det cirka 1-2 % drabbas av borderline. Det finns många viktiga fakta om den här diagnosen. Självmord är vanligt förekommande. DN pratar om 10 %, jag har hört siffror som är betydligt högre. Särskilt bland de patienter som haft problematiken under många år. En stor del av kvinnorna som fått diagnosen också varit sexuellt utnyttjade. Jag minns inte siffrorna i huvudet men jag tror det var mer än 50 %. En annan intressant egenhet är att borderline är ett tillstånd som förändras över tid. När man gör uppföljningar av patienter över tid är det många som inte uppfyller diagnoskriterierna efter ett antal år. Den här tillfrisknanden om man kan tala om det, sker även om patienten ifråga inte behandlas. Diagnosen borderline är på så sätt mindre statisk än vad som hävdat tidigare.
Här är alla artiklarna. ”Det känns inte hopplöst längre”, del 1 (Intervju med psykiatern Åsa Magnusson). ”Det svåraste var att känna tillit”, del 2 (Intervju med Jessica som haft borderline). ”Vi lär patienten att reflektera”, del 3 (Intervju med Per Wallroth som är psykolog och som arbetar vid MBT-teamet i Huddinge som behandlar borderlinepatienter). ”Ökade krav gör fler sjuka”, del (Intervju med psykiatern Alexander Wilczek som forskat på KI om ärftliga aspekter av borderline).
En av psykolgerna som intervjuas är Per Wallroth. Han har tillsammans med läkaren och psykiatern Göran Rydén skrivit boken ”Mentalisering – att leka med världen” (Natur & Kultur, oktober 2008). Där beskrivs teorin och metoderna som ligger till grund för MBT-behandlingen. Jag har läst några kapitel och tycker det är bra. Mer om mentalisering och boken en annan gång.
Bloggar Psykiatern tipsar om en intervju som bloggen Psykbryt gjorde i somras med Göran Rydén som är behandlingsansvarig för MBT-teamet. Den ger många bra svar om vad MBT och MBT-teamet i Huddinge är och vad mentalisering handlar om.
Det rapporterade DN:s Anna Bratt i veckan. Den hittils största metastudien om psykoterapi visar att långvarig psykodynamisk terapi är effektivare mot vissa tillstånd än kortare terapiformer. Studien har gjort av två tyska forskare Falk Leichensring och Sven Rabung. De har granskat 23 olika studier, med sammanlagt 1 053 patienter. En av slutsatserna är att långvarig psykoterapi (här definierat som 50 sessioner eller mer) är effektivare mot allvarliga tillstånd som till exempel personlighetsstörningar och kronisk psykisk sjukdom. Terapiformen fungerar också väl mot patienter som har flera psykiska problem. Marie Åsberg, professor i psykiatri på KI som inte gjort sig känd som någon psykoanalytikerförespråkare precis, uttalar sig i artikeln på följande sätt:
”Det här är tillstånd där korttidsterapier, som till exempel kognitiv beteendeterapi, inte fungerar lika bra. Problemen är mer djupliggande och kräver mer tid.”
Hon säger också att ”det här är en välgjord studie, som visar att det finns belägg för psykodynamisk psykoterapi faktiskt fungerar mot flera tillstånd.”
Hur ska man då värdera en sådan här studie? Man ska ta det med ro, precis som de flesta andra studier som uttalar sig tvärsäkert om evidens och påvisad effekt. Det råder en förvirrad och uppjagad stämning i psykologkåren och i den offentliga debatten om evidens hit och dit. Hittils har det varit en ojämn kamp där KBT-lägret haft trumf på hand och då har företrädare för KBT basunerat ut metodens förträfflighet och vetenskaplighet i alla möjliga sammanhang. För psykodynamikerna blir då en sådan här studie ett nytt vapen i den här ideologiska kampen. Men eftersom diskussionen ofta förs utan att vetenskapsteori, metod och begrepp definieras blir det ofta jämförelser mellan äpplen och päron. Så länge diskussionen förs på en primitiv och okritisk nivå kan man slå varandra i huvudet med att hitta felaktigheter i olika studier och metoder.
Det viktiga som forskningen om behandling och psykoterapi bör komma fram till, är att det finns flera vägar som leder till resultat och att de är olika bra beroende på terapeut, klient, antal sessioner, metod etc. Innerst inne vet alla det, fast vi vet inte de exakt proportionerna mellan alla variabler. Det irriterar mig att så få vågar stå för den hållningen. En smula intellektuell hederlighet vore på sin plats i den här diskussionen. Det har varit alldeles för mycket affektivt, ideologiskt prat i evidensdiskussionen. Jag hoppas på mer sans och att psykologer håller sams.
Tore skriver om det här på Psykologiaktuellt där han redogör för de vetenskapliga tekniska aspekterna av studien. Hans invändningar har också väckt lite diskussion.
Psykologen Pär Boork bloggar också om det här och är mer positiv. Han får dock mothugg i sitt inlägg från psykologen Stefan Rundgren som tycker studien är oseriös. En kritik som kan riktas mot många tidigare studier i ämnet också.
Här är en länk till tyskarnas abstract.
Det finns en seglivad föreställning om att ordningen i syskonskaran påverkar vår personlighet. Jonah Lehrer (författare till boken ”Proust was a neuroscientist”) skriver på sin blogg The Frontal Cortex om varför syskonskaran inte spelar någon roll för personligheten. Så här skriver Lehrer:
What psychological phenomenon do you believe in but cannot prove? I’d have to go with birth order. Having grown up with three siblings, I can’t help but be convinced that my birth order (I’m the second oldest) has had a profoundly important influence on my personality.
That said, birth order is mostly bunk. Numerous scientific studies and meta-analyses have found that the phenomenon doesn’t seem to exist. There are few, if any, personality traits that consistently correlate with a child’s order within the family.
Jag har tidigare skrivit om Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”. I den ägnar hon ett helt kapitel åt att dissikera den här myten. Hon har gått i genom cirka 400 olika studier och funnit att de flesta är metodologiskt bristfälliga och att de flesta inte får fram något signifikans alls för att ordningen i syskonskaran spelar någon roll för vilken personlighet man utvecklar. Det här området är ett av de mest studerade inom psykologin och det borde därför ha genererats hållbara resultat om myten skulle vara sann, resonerar Harris.
Metro gjorde för en tid sedan en stor grej om att platsen i syskonskaran visst spelar roll för vilken typ av person man är. Metro använder en undersökning av SCB till stöd för sina tveksamma teser. I artikeln citeras beteendevetaren Elisabet Schönbeck. som okritiskt får lägga ut texten. Schönbeck tycks ha gjort karriär genom att tala om hur olika syskon blir på grund av ordningen i syskonskaran. Hon har tidigare medverkat i SvD och lagt ut texten i den här frågan. Så här pladdrar Schönbeck på i Metroartikeln:
Det äldsta barnet vill vinna tillbaka mammas och pappas kärlek från de yngre syskonen. Och det gör de genom att vara duktiga och ta ansvar, något de ofta fortsätter med hela livet. Om de får erkännande för att de presterar fortsätter de att göra det. Det är deras sätt att bli älskade på, säger Elisabeth Schönbeck. De yngsta barnen får större möjlighet att utveckla kreativa sidor. Småsyskon siktar mer på det nya, det moderna, framtiden. De äldre syskonen bevarar. Det visar sig både politiskt och i andra sammanhang. Enligt Elisabeth Schönbeck blir mellanbarnen ofta diplomatiska och duktiga på att lyssna på andra. De lägger också stor vikt vid rättvisa. De har fått kämpa där i mitten utan några privilegier vare sig som äldst eller yngst. Det gör att de också kämpar för andra.
Vart hon får alla sina antaganden och långtgående slutsatser ifrån är oklart. Men det frågade aldrig Metrojournalisten om.
Vetenskapsradion har en ambitiös temaserie om hjärnan. Under elva program tar man upp hjärnan utifrån olika aspekter. teman. Det har varit varierande tema. Det mesta är bekant för den initierade, men i stort är det en bra introduktion till all den kunskap som hjärnforskningen har producerat under de senaste decennierna. Det är sannerligen inte en lätt uppgift att på ett pedagogiskt sätt förklara hjärnan och modern neuropsykologi. Likväl är det en viktig uppgift för vetenskapsjournalister och psykologer.
Peter Gärdenfors, kognitionsprofessor och Hugo Lagercrantz, barnläkare filosoferade om medvetandet anatomi i det första programmet. Det blev en slags introduktion till svårigheterna att lokalisera alla processer i hjärnan. För även om vi vet en del idag så är hjärnan förvånansvärt okänd för oss.
I nästa program tog redaktionen upp den outvecklade tonårshjärnan. Jag har tidigare skrivit utförligt om ny forskning som indikerar att tonåringen har en utvecklad gas men att bromsen utvecklas senare. De här fynden kan förklara varför ungdomar har svårare än vuxna med tex. impulskontroll, empati och att förutse konsekvenser av sitt handlande. Hjärnan utvecklas sannolikt ända till 25-års ålder i frontalloben.
I ett program träffar Lena Nordlund nobelpristagaren Eric Kandel som berättade om alla de forskningsprojekt som han är inblandad i. Jag tipsade nyligen om en längre intervju med Kandel där han berättar om sin forskning om långtidsminnet som han gjort på havssnigeln Aplysia californica. Dessutom handlade ett program om hjärnskadornas betydelse för forskningen. Där intar fallet Phineas Gage en särställning. Ett fall som blev startpunkten för hjärnforskningen. Gage fick ju som bekant ett hjärnspett genom frontalloben och blev helt personlighetsförändrad. För en utförlig beskrivning av fallet Gage rekommenderar jag Antonio Damasios bok ”Descartes misstag”.
Elsa Helin försökte förstå spegelneuroner och den tänkande kroppen tillsammans med kognitionsforskaren Jessica Lindblom. Spegelneuronerna upptäcktes av italienaren Giacomo Ritzolatti och är på allas läppar sedan ett par år tillbaka. Det blev särskilt intressant när de pratade med dansterapeuten Birgitta Härkönen om känslor och rörelser och hur det hänger ihop. Härkönen förklarade hur koreografer ofta vill illustrera en känsla men en särskild rörelse. Ofta uppstår det diskussioner och missförstånd i skapandeprocessen eftersom dansaren inte alltid tycker att den rörelsen hänger ihop med den känslan. Dansaren och koreografen måste då försöka förstå vilken känsla som man vill uttrycka och gestalta. Det är ett intrikat samspel eftersom publiken sedan kanske uppfattar ytterligare en annan känsla. Dansterapi, kroppsterapi, psykodrama, rollspel etc. är alla oerhört kraftfulla uttryck när de används på rätt sätt. Damasios och många med honom har börjat länka ihop kropp och själ, känslor och hjärna. Det är en lovande utveckling att vetenskapen börjat intressera sig för det som många konstnärliga uttryck och terapiformer sysslat med under lång tid.
I mellandagarna publicerade DN två essäer av Tor Wennerberg där han beskriver anknytningsteorin. Med rubriken ”Den första kärleken” redogör Wennerberg för grunderna i anknytningsteorin för en lekmannaintresserad allmänhet. Han berättar om John Bowlbys banbrytande forskning under efterkrigstiden. Bowlby var verksam vid det berömda Tavistockkliniken i London. Bowlby och hans medarbetare James & Joyce Robertson gjorde bland annat filmen om lille John som blir lämnad på prov på barnhem när han var drygt ett år, dvs. under den viktiga anknytningsfasen. Johns separationsreaktioner var ett viktigt led för att förstå vikten av samspelet mellan barn och mor (eller som man upptäck senare även andra anknytningsobjekt). Läs mer