25 november deltar jag i ett panelsamtal om digital folklighet på Internetdagarna. I fokus står mediebeteenden och identitet på nätet. Idag sker något som vi inte sett förut: en digital folklighet utvecklas; en digital vardag som verkar kunna förändra oerhört mycket. Hur blir vi digitalt folkliga? Är det farligt? En paneldebatt om påverkan och om inverkan och om vi borde vara oroade över det som händer. Medverkande är Nicklas Strandh, Marcin de Kaminski, Elza Dunkels, Katarina Graffman, Sara Larsson och Daniel Erkstam med flera. Läs mer
Etikettarkiv: socialamedier
Är du narcissist lille vän? – om skillnader mellan bekräftelsebehov och narcissism
Jag skriver om skillnaderna mellan narcissism och bekräftelsebehov för Augmented Society. Det finns en medial diskussion om vårt narcissistiska och självupptagna samhälle som jag försöker nyansera. Dessutom kommer jag med lite tips på karaktärer på film som skulle kunna beskrivas som narcissistiska.
PS: Augmented Society är Svenska Filminstitutets satsning där man lyfter fram filmens betydelse för att skildra samhället. Läs mer
Om gruppfenomen och gruppdynamik på nätet- intervjuad av Nyheter 24
Jag blev intervjuad av Nyheter24 med anledning av en ung kille skröt på sociala medier om sitt besök hos en prostituerad i Prag. Händelsen väckte många reaktioner, inte minst om den sexistiska tonen i kommentarstråden efteråt. Jag fick några frågor om beteenden på nätet med anledning av denna historia:
Varför väljer man att blogga om en sådan här grej helt öppet?
– Det är antagligen en medveten provokation från hans sida. Man vet att man man går över gränsen. Det vet de som kommenterar också, att man faktiskt går över en moralisk gräns.
Är kommentarerna dessa personers riktiga åsikter?
– För en del är det nog ett uttryck för uppriktiga sexistiska åsikter. Men få skulle stå för detta helt öppet och till exempel ställa upp i radio, teve eller en tidning. Det handlar om att man gömmer sig bakom en anonymitet på nätet.
Är det helt vanliga människor som som skriver sådant här?
– De flesta är vanliga, men det är klart det finns folk med sexistiska och problematiska åsikter. Bland unga killar och män i allmänhet kan det finnas en väldigt grabbig jargong, som förstärks av oreflekterad gruppdynamik. Det får lätt fritt spelrum på nätet.
Så påverkar sociala medier ledare och organisationer
15 november håller jag ett seminarium som AGSLO (Arbetsgruppen för studium av ledarskap och organisation) arrangerar. Jag kommer att föreläsa om de osäkerhetskänslor som väcks hos individer och grupper i en era av sociala medier. Seminariet är öppet för alla intresserade av ledarskap, chefskap och organisationsutveckling. Saxat från inbjudan:
Nätet och sociala medier omformar och utmanar dagens ledare och organisationer. Samtidens gränslösa mediesamhälle väcker såväl nyfikenhet som ångest hos individer och organisationer. För dagens ledare gäller det att balansera mellan ansvar, kontroll och tillit till medarbetarna. Det är inte lätt. Upplösta gränser på nätet och ändrade vanor på sociala medier väcker ofta osäkerhet och ledningens svar blir ofta än fler rigida policys. Hur kan man som chef och ledare förstå, navigera och leda i ett förändrat landskap där medarbetarna blir alltmer självständiga i förhållande till den egna organisationen? Hur kan man ta ta tillvara de resurser, engagemang och möjligheter som sociala medier kan erbjuda för organisationen?
I föreläsningen kommer Jonas Mosskin att ge ett psykologiskt perspektiv på ledarskap i de sociala mediernas epok.
Docent Magnus Larsson, Copenhagen Business School, kommer att vara moderator och samtalspartner.
Plats: Ivar LO , Sartunus konferens, Hornsgatan 15, Stockholm
Tid : Fredag 15 november 2013 kl. 13-16
Pris: 600:- + moms. (750:- inkl. moms
Anmälan: På AGSLO´s hemsida, www.agslo.se
Jonas Mosskin är leg. psykolog, coach och organisationskonsult. Han är frilansskribent och föreläser ofta om sociala medier. Jonas är även stiftelseråd i AGSLO och bloggar om psykologi på www.mosskin.se och på twitter: @jonasmosskin
Från padda till hemmasittare och Instagramupplopp – Föreläsning om barn och unga på sociala medier
I september föreläste jag för ett hundratal barn- och skolpsykologer på Föreningen Psifos Kompetensdagar i Luleå. Jag talade då dels om några ternder från vår föränderliga omvärld, men gick även igenom statistik om barn och ungas medievanor i Sverige. Den andra delen av föreläsningen sätter in sociala medier i ett socialpsykologiskt sammanhang. Jag förklarar grupp- och individbeteenden som skapas på sociala medier med utgångspunkt i några teoretiker som Erving Goffman, Zygmunt Bauman och Anthony Giddens. Slutligen presenterar jag den senaste psykologiska forskningen om sociala medier och vad den säger om mänslig interaktion på nätet. Om ditt företag eller din organisation är intresserad av att jag kommer och föreläser om sociala medier från ett psykologiskt perspektiv, tveka inte och ta kontakt med mig.
[slideshare id=26953262&doc=socialamedierpsifos-131007155102-phpapp02]
Psykologer tittar på film visar Catfish
Så var det dags för säsongens sista Psykologer titar på film. Torsdag 6 december visar vi Catfish av Joost och Schulman (USA, 2010). I filmen får vi följa några unga hippa New York-killar träffar över Facebook en mystisk ung flicka som visar sig vara en fantastisk tecknare från en liten by i Michigan. En av dem inleder en intensiv relation över sociala medier och telefon med flickans äldre syster. Snart är hela familjen involverad, samtidigt som en obehaglig fråga kryper på. Finns den här familjen i Michigan överhuvudtaget? Och är hela filmen egentligen en låtsasdokumentär?
Filmen skildrar en generation uppvuxen med nätets sociala koder och avvägar. Den ställer viktiga frågor om vad är egentligen en relation?
Gäst är psykologen och psykoterapeuten Peter Lilliengren. Han har en inriktad mot anknytning, relationer och affektfokuserad psykodynamisk terapi och är doktorand på Stockholm Universitet. Moderator är Jonas Mosskin, psykolog.
Filmen visas på Cinemateket, Filmhuset, Borgvägen, kl 18.00.
Varmt Välkomna!
PS: Gå gärna med i Psykologer tittar på film på Facebook.
Psykologisk salong om unga vuxna 28 november
SvD:s Idagsidan har just nu en viktig artikelserie om unga vuxna. Där är en av St Lukas Stockholms psykoterapeuter Ulrika Melander intervjuade bland andra om vårt arbete och satsning med unga vuxna. Några av oss har skrivit gästblogginlägg om olika aspekter av att vara ung på väg in i vuxenvärlden. Jag bidrar med en blogginlägg om ”att alla andra säger för mycket om sig själva på sociala medier”. Nästa vecka på onsdag 28 november anordnar Idagredaktionen ett samtal om unga vuxna. Jag kommer att delta tillsammans med två andra psykoterapeuter som också är intervjuad i artikelserien. Det är fritt inträde, men föranmälan krävs. Välkommen!
Psykologisk salong om vilsna unga vuxna
Idagredaktionen bjuder in till Psykologisk salong om unga vuxna – om svårigheter i relationer, rädsla, ångest och varför vissa fastnar på tröskeln till vuxenlivet.
Gäster: Psykoterapeuterna Karin Enqvist och Jan Löwdin samt psykologen Jonas Mosskin. Onsdagen den 28 november kl 18 i Rotundan på Stadsbiblioteket vid Odenplan.
Samtalsledare: Maria Carling, reporter på Idagsidan, SvD.
Fritt inträde men begränsat antal platser. Hämta biljetter i informationen på entréplanet eller boka via kundtjänst på telefon 08-508 30 900. Eller via e-post kundtjanst.ssb@stockholm.se
Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi
I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?
TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK
Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.
För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.
Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.
Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.
Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.
Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent
Gör smarta mobiler oss verkligen själviska?
Idag är jag intervjuad av TT om smarta mobiler och huruvida de gör oss själviska. Igår skrev SvD en stor artikel om en amerikansk studie av Rosalind Ferraro där man påstod att forskningen visade att vi blev mer själviska om vi använder våra smarta mobiler mycket. De typen av långtgående slutsatser tror jag inte att man kan dra på basis av den amerkikanska studien. Torbjörn Åkerstedt på Stressforskningsinstitutet uttalar sig också i SvD och menade att det finns likheter med missbruk.
Jag har läst studien och menar att det typen av slutsatser som media gör är felaktiga. I tre experiment har man visat att amerikanska collegestudenter bl.a. i en laboratoriesituation tycks vara mindre benägna att skäna pengar till lokala välgörenhetsorganisationer än de som inte använde sin mobiltelefon lika mycket. På basis av detta antas därför studenterna vara mindre intresserade av prosocialt beteende och därmed mer själviska. Jag är tveksam till det. För det första är det en väldigt snäv definition av prosocialt beteende. För det andra är urvalet som vanligt snävt. Medelåldern bland försökspersoner är 20-21 år och har lite andra vanor och värderingar än gemene man. Dessutom var det en stor övervikt av män i en av experimenten, cirka 70 %. Vi vet från andra studier att män tenderar att uttrycka större själviskhet och egoism än kvinnor, varför undersökningen får ett olyckligt slagsida åt ”själviska män”.
Det är viktigt att komma ihåg att medievanor och mobilvanor är olika i olika åldersgrupper. Alla vanor som 20-åringar har följer inte med uppåt tills vi blir 30 eller 40 år. T.ex. gå ut på krogen och festa, för att ta ett exempel. Därför behöver vi studier på bredare befolknnigsgrupper än amerikanska collegestudenter för att med säkerhet kunna uttala oss om de smarta mobiltelefonerna.
Det finns mycket i vårtr moderna förhållande till mobiltelefonerna som kan liknas vid en snuttefilt. Vi har den alltid till hands och kan hela tiden koppla upp oss mot oimvärlden och våra bekanta. Dock tror jag att studien och slutsatserna i svensk media är felaktig. Vårt uppkopplade liv gör oss inte mindre benägna att träffa våra nära vänner. Däremot tränger det kanske undan en del telefonsamtal eller slötittande framför tv:n eller liknande. Men det finns inte psykologisk forskning som stödjer tesen om att vi träffar våra vänner mindre än tidigare. Genomsnittspersonen har cirka 4-5 nära vänner och det har varit konstant över tid.
En viktig sak med vårt uppkopplade liv är att arbetslivet blivit mer gränslöst. Vi kan jobba både hemma och på fritiden. Balansen mellan arbete och annat kan för vissa personer vara ett problem. Denna typ av stress att alltid vara tillgänglig kan för en del människor bli ett problem framförallt i arbetslivet. Upplevelsen av att tappa kontrollen är det centrala. Om kraven blir för stora och vi inte känner att vi kan kontrollera vår tid, kan smarta mobiler där vi ständigt kan jobba bli ett problem. För de flesta människor är detta något som vi kan hantera.
Människor är vanedjur och vi lär oss beteenden och mönster som vi gör till slut utan att tänka på det. Att kolla mailen, sociala medier och surfa på nätet via mobiltelefonen kan bli till en vana som vi gör utan att tänka efter. Det betyder inte att vi gör detta för att vi är själviska utan för att vi skapat ett inlärt beteende. Vanans makt är stor. När Torbjörn Åkerstedt menar att användadet av mobiltelefonen kan ha likheter med missbruk, är det enligt mig ett sätt att säga att vårt användade kan bli till ett gissel och till något som vi inte kan kontrollera. Det gäller troligen bara några enstaka personer. Inte för den stora massan.
Slutligen skulle jag vilja uttrycka min besvikelse över massmediernas larm om att allt är farligt. Så är det inte. Inte ens sociala medier eller mobiltelefoner är farliga. Jag skulle önska att journalister var mer källkritiska till forskningsslutsatser som ofta hårddras föra tt nå igenom massmedias brus. Att media skapar larmrubriker av enstaka forskningsfynd är tyvärr ett problem vi vanliga människor får försöka att förhålla oss till. Trist men sant.
PS: Läs hela studien här.
Mår vi dåligt av Facebook? – intervju med mig i Radio 1
I helgen blev jag intervjuad av Radio 1 i deras nyhetsmagasin. Jag försöker nyansera bilden av sociala medier och Facebook och avlivar myten om att vi blir olyckliga av Facebook. Du kan lyssna här, cirka 22 minuter i sändningen från vecka 10.