För en tid sedan publicerade Psykologtidningen (nr 1/2016) min essä om sorgens väsen. I artikeln förklarar jag varför även vi psykologer har svårt att tala om sorg. Utgångspunkten är några personliga erfarenheter i mitt liv och i min professionella roll som psykolog som gjorde att jag fick upp ögonen för detta ämne. Min största tröst fann jag i litteraturen, den hjälpte mig mest på traven när jag sörjde: ”Litteraturen min dagliga tröst, terapeuten mitt veckovisa stöd”. Hela essän finns att läsa här: PT 1 2016 Essä Jonas Mosskin.
Etikettarkiv: tabu
Om faran med att gjuta cement över känslolivet
I gårdagens Aftonbladet (15/6) skrev jag en debattartikel om faran med att gjuta cement över känslolivet, med anledning av en stort uppslagen DN-intervju med Tina Nordström. Artikeln fick stort gensvar och har delats över 10 000 gånger på Facebook och hundratals gånger på Twitter. Många hundratals uppskattande kommentarer om gillande och personliga meddelande från när och fjärran. Uppenbarligen satte texten fingret på vår svårighet att prata om psykisk ohälsa. Just svårigheten att kunna prata med vänner, familj arbetskamrater, arbetsgivare är något som vi på Mind möter dagligen i vår stödverksamhet. Läs mer
Våga prata om psykisk ohälsa – inslag med mig i Gomorron Sverige
Igår startade Aftonbladet sin kampanj #Otillräcklig för att bryta tabu kring att prata om psykisk ohälsa. Jag medverkade i SVT:s Gomorron Sverige tillsammans med Christian Dahlström, som själv haft erfarenheter av depression och panikångest och som skrivit en handbok i ämnet. Det är en viktig fråga att vi gör det mer socialt accepterat att våga prata om hur vi mår. Det blir dubbelt börda för alla som mår dåligt om man dessutom inte kan prata om det med kollegor, vänner och familj. Vi vet från forskningen att socialt stöd är viktigt för att undvika sjukskrivning. Det vore önskvärt att vi skapar en kultur där det inte ses som ett tecken på svaghet att berätta om att vi mår dåligt, utan att det är ett tecken på svaghet att inte våga prata om psykiska besvär.
PS: Se även föreningen Minds arbete i ämnet, där jag sitter i styrelsen. Läs mer
Psykologer tittar på film visar Syskonbädd 1782
Torsdag 25 mars, kl 18 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Cinemateket och Filmhuset och visar Vilgot Sjömans klassiker, Syskonbädd 1782. Vilgot Sjöman var under hela sitt liv intresserad av tabun, och i Syskonbädd 1782 är motivet incest mellan syskon. Det gustavianska syskonparet spelas av Bibi Andersson och Per Oscarsson och Jarl Kulle spelar en avundsjuk baron som är tredjepart. Sjöman själv frågade sig om filmen handlade om drömmen om syskonsjälen. Och hur är det idag: har queera perspektiv och vår tids syn på sexualitet förändrat förhållandet till gamla tabun? Efter visningen analyserar och diskuterar Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och sex- och relationsrådgivare i Aftonbladet.
Filmen är 93 minuter lång och samtalet äger rum direkt efter filmen i Bio Mauritz. Filmhusets café är öppet till 20.00. Biljetter kan bara köpa i kassan på Filmhuset, som är öppet dagligen mellan 13-18. För den som har Cinemateketkort kostar det 45 kr. Annars är biljettpriset 65 kr.
Varmt välkomna!
Persbrandt och den förbjudna aggressiviteten
I söndagens Expressen (sid 32-33) är jag intervjuad och kommenterar fenomenet Beck och Gunvald Larsson. Eller snarare fenomenet Mikael Persbrandt om du frågar mig. I Christoffer Brasks ambitiösa artikeln om Beckfilmerna är jag en av många som kommenterar. Eftersom artikeln inte ligger på nätet citerar jag några rader:
”Jonas Mosskin, psykolog och initiativtagare till filmklubben Psykologer tittar på film, menar att ”egentligen är den här typen av alfahannar ute”. Men säger sedan:
– När man ser Mikael Persbrandt i de här filmerna – och annars också – visar han lite av den förbjudna aggressivitet som moderna män inte får visa. Det är tabubelagt att visa aggressivitet i vårt samhälle. Män kan göra det i trafiken och på fotbollsmatcher, men aldrig annars. Han är det vi skulle vilja vara men inte vågar. Samtidigt som han är det lite för mycket.
Förklarar det att även kvinnor gillar Gunvald Larsson?
– Det var någon som sa: ”Han är en sån som man vill ligga med”. Jag tror att det är kittlande för både män och kvinnor, man tycker att de här könsstereotyperna är häftiga. Sedan kan man fråga sig hur häftigt det är efter tre veckor i en relation”.
Mitt förhållande till Beckfilmerna är svalt och jag har oftast tröttnat framför TV:n över den simpla dramaturgin. 90-tals filmerna med Gösta Ekman håller en helt annan nivå för att inte tala om böckerna av Sjöwall/Wahlöö. Där är Gunvald Larsson den mest intressanta karaktären som förändras över tid och blir alltmer komplex. I 2000-talets Beck har de här nyanserna skalats bort och kvar har vi en fullfjädrad Persbrandt som lever ut (även om han spelar över då och då) den manliga aggressiviteten. Han blir en slags symbolfigur, en gladiator som härjar runt och gestaltar de mörka sidor av testosteron och konkurrens som inte tolereras idag. Undantaget är på helgnätterna där alkoholen blir en ursäkt för att leva ut underliggande drifter.
Precis som kulturbloggaren Kalle Lind säger i artikeln tror jag att folk blandar ihop Persbrandt och Gunvald Larsson. Det är intimt förknippade med varandra. Myten om Persbrandt är i och för sig mycket större än Beckfilmerna även om den har gjort honom populär bland vanligt folk.
Man kan fråga sig varför aggressivitet blivit ett tabu idag. Jag har inget bra svar. En ytlig förklaring skulle kunna vara att dagens människor inte alls är fysiskt aktiva eller behöver använda sin aggressivitet för att överleva. Det var inte många generationer sedan som jakt var en naturlig del av varje mans vardag. Sexualiteten känns inte längre som det viktigaste tabu, inte på det sätt som gjorde att psykoanalytikerna med Freud i spetsen upphöjde dess roll. I dag är aggressivitet och normbrytande beteende mer känsliga tabu. Vad tror ni andra?
PS: För övrigt är jag ju ännu inte färdig psykolog för den som undrar.
Sömnigt om Freud
En sömnig Understreckare diskuterar Sigmund Freud i lördagens SvD. ”Freud kilade sig in mellan tro och vetande” är rubriken och skribenten är Jayne Svenungsson, lektor i teologi. Essän utgår ifrån den nyöversättning av Freuds samlade skrifter som Natur och Kultur började ge ut 1996. Idag återstår endast bandet med index,
Svenungsson utgår från band X där Freuds skrifter om ”Samhälle och Religion” återfinns. Där kan man bland annat läsa klassikern ”Totem och tabu” (1913) liksom ”Vi vantrivs i kulturen” (1930). Essän tar visserligen upp att Freud i sin föresats att plocka isär och analysera religionen och andra vetenskaper, satte den egna psykoanalytiska teorin i förgrunden på bekostnad av giltigheten i den egna tolkningen. Därför blir Freuds analyser och förklaringar spekulativa och ovetenskapliga om än fantasifulla.
Det är ju sant, men vet vi inte redan det? Jag undrar verkligen hur många som intresserar sig för den här typen av texter idag. Inte är det många.
PS: Jag skrev för längesedan om Band XI som handlar om ”Konst och litteratur”. Här ett referat från ett seminarium om boken. Det handlar ganska mycket om Freuds spännande konstanalys av Mosesmonumentet av Michelangelo.
Samtal om Carl Johan De Geers nya bok
Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).
Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.
De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.
”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.
De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.
Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.
Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.
Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.
Psykologer tittar på film visar Idioterna
Nästa psykfilm blir på torsdag den 25 september. Då visar jag Idioterna (DAN, 1998), av Lars von Trier. Idioterna har visserligen bara 10 år på nacken men känns redan som en modern klassiker. Idioterna var den andra filmen som kom till efter Dogma-95 manifestet. Den handlar om en grupp förvirrade personer som bor tillsammans i ett kollektiv. De leker idioter och spelar utvecklingsstörda. Karaktärerna i filmen talar om att ”finna sin inre idiot”, vad nu det skall betyda. Är det bara nonsens eller ligger det något i det? Gruppsexscenen med porrskådisar blev omtalad liksom filmens besatthet av att utmana tabu. Det är med andra ord upplagt för en djuplodande psykologisk analys av Idioterna men kanske också av von Trier själv.
Till vår hjälp att prata om filmen har vi Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker. Han är till vardags verksam som överläkare på Gamla Stan-Södermalms psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning. Frydman är även redaktör för tidningen Svensk Psykiatri.
Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida: https://www.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx
Övriga visningar under hösten är:
30 oktober: Water Lillies, (FRA 2007), av Céline Sciamma. Gäst är Fredrik Livheim, leg. psykolog.
20 november: 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.
Varmt Välkomna!
Gå med i Psykfilm på Facebook.
Självmordets olidliga hipphet
Kinky Afro skriver intressant om kopplingen mellan hiphop och självmord. Jag citerar:
”Det känns som att självmordsgenren länge tyngts av kopplingarna till black metal, långt hår, Nemi, kyrkbränningar och uttråkade teens som sitter hemma och karvar sig själva i armarna eftersom korvkioskerna stänger så tidigt på kvällarna i Värmland.
Men det behöver inte vara så. Mycket av den bästa hiphopen på senare tid har haft ovanligt tydliga vibbar av ilska eller deppighet. Det handlar inte nödvändigtvis om att musiken låter ovanligt aggressiv och brölig, ofta är det tvärtom: nedtonat och kontemplativt. Det lär visserligen vara så att svarta amerikaner mer sällan tar sina egna liv än vita, och inom hiphopen har dysterhet traditionellt setts som tecken på fjollig svaghet, men kanske är trenden på väg att vända.”
Förutom att tipsa om artister som rappar om självmord så aktualiserar inlägget vår ambivalens inför att prata om frågan. Det är fotfarande ett tabubelagt ämne i samhället och det gör det svårt för behandlare, psykologer och psykiater att tackla problemet. På psykiatrikursen som jag läser nu har vi talat en del om att det finns tydliga rekommendationer för hur man ska undersöka självmordstankar hos patienter. Om det tidigare var ett problem att man inte vågade fråga, så kan det idag fortfarande vara väldigt svårt för patienter att våga prata om funderingar på att ta sitt liv, trots att en psykiater frågar om det. Förutom ett samhälleligt tabu finns det ett inre tabu och det har inte försvunnit.
Kinky Afro tipsar även om den något udda sidan Självmord.com. Där kan man läsa om 168 olika sätt att ta sitt liv. En mer officiell sida är NASP (Nationellt Centrum för Suicid Prevention) på KI.
Incest och gränslösa familjeband i Savage Grace
Bra skådespelare. En fascinerande och tragisk historia som berör. Bra kläder, miljöer, scenografi etc. Alla förutsättningar fanns i filmen Savage Grace (2007) i regi av Tom Kalin, ändå är resultatet mediokert. Kalin illustrerar storyn och manuset blir till pliktskyldiga repliker inklämda på en och en halv timme. Julianne Moore är filmens dragplåster. Hon spelar den deprimerande och aningen maniske överklassfrun Barbara Daly Beakland. Hon har ett gränslöst förhållande till sin son Tony (Eddy Redmayne) i motsats till sin frånvarande make Brooks (Stephen Dillane), en klassiskt karriärist. Filmen börjar 1946 i New York, sedan förflyttas handlingen rapsodiskt framåt via Paris 1959, Cadaques och Mallorca 1967-68, samt London 1972 där sonen mördar Barbara.
Barbara och Brooks går skilda vägar 1968 när Brooks är otrogen med Blanca, Tonys flickförbindelse. Tony verkar inte bry sig så mycket han fördjupar istället sin homosexuella relation. Barbara och Tony förälskar sig sedan i den levnadsgladne Sam. Barbara har svårt att acceptera Tonys homosexualitet. Deras relation blir allt mer insnärjd och till slut förför hon Tony för att försöka få honom att överge sin sexuella läggning. Strax efteråt dödar Tony modern med kniv. Läs mer