Årsarkiv: 2012

Intervjuad i Kobra om undergångsskildringar

File:Cosmopolis Poster.jpg

Imorgon onsdag 10/10 handlar Kobra i SVT om Undergångsskildringar i fiktionens värld. Det är det andra programmet av två som uppmärksammar vår relation till undergången. Jag är intervjuad om hur vi människor förhåller oss psykologiskt till undergången och vad vår rädsla och fascination fyller för funktion. Utgångspunkten för samtalet är David Cronenbergs bioaktuella och skruvade framtidsskildring Cosmopolis. En deprimerande dystopi som har sina poänger men samtidigt bir väldigt svårtillgänglig. Såhär presenterar Kobra sitt program:  

I kulturella skildringar av hur människan och civilisationen utplånas blandas livligt forskning och fantasi. Mayaindianernas profetia, feltolkad eller inte, har inspirerat en störtflod av böcker, teaterpjäser och filmer med undergångstema. Mer verklighetsförankrade teman som extremt väder varvas med zombies och arga aliens. Vilket syfte tjänar undergångsskildringarna – vad är det egentligen vi är så rädda för? Om detta berättar bland andra den hyllade romandebutanten Susanna Lundin, psykologen Jonas Mosskin och regissören Sally Palmquist Propocé, aktuell på Orionteatern i Stockholm.

Krönika för tidningen Camino om vårt behov av hopp

Senaste numret av tidningen Camino (sep-november) har ett intressant temanummer om ekopsykologi. Jag medverkar med en krönika om vårt behov som människa av att känna hopp. Såväl i terapi som när vi tänker på miljön och utmaningarna för mänskligheten med klimatet. På fredag 5 oktober kl. 17.30 medverkar jag i ett panelsamtal ”Camino Live på Eco Now-mässan på Müchenbryggeriet. Rubriken är ”Så kan hållbara företag ta hjälp av psykologin”. Här är krönikan i sin helhet.

***

År 2004 gick jag en kvällskurs kallad Världens Eko på Stockholms Universitet. Jag fick se en bild av snösmältningen på toppen av Kilimanjaro. På 100 år hade snön nästan försvunnit. Det var en hårresande bild och en bild som konkretiserade växthuseffektens snabbhet. Bildens budskap kombinerades med hoppingivande fakta. Det finns bra teknik och förnyelsebar energi för att lägga om vårt energisystem men det saknas ännu tillräcklig politisk vilja.

Bilden av Kilimanjaros smältande glaciär var för mig en stark känslomässig upplevelse. En sådan upplevelse som påverkar oss människor psykologiskt och för alltid är vi förändrade. Inte sällan leder dessa upplevelser till handling och gör att vi människor tar ut nya riktningar i våra liv.

Psykoanalytikern Alexander skrev för längesedan om vad som åstadkommer förändring i terapi. Det krävs att klienten får en ”corrective emotional experience” det vill säga en känslomässig och positiv upplevelse i terapin tillsammans med terapeuten, för att verkligen kunna bearbeta svåra livserfarenheter. Hur gärna vi än vill som människor går det sällan att enbart tänka sig fram till förändring. Känslorna måste med.

Psykologin har gång på gång visat i mängder av studier att känslornas roll är central. Men det krävs också positiva erfarenheter, exemeplvis i mötet med en psykolog i terapi, för att nya alternativ och vägar framåt ska möjliggöras. Alarmistiska budskap och bilder aktiverar våra känslor och medvetande vilket är bra. Det kan leda till att vi vaknar upp ur vardagslunken och invanda föreställningar om saker och ting. Men det räcker inte. Katastrofbudskap ger oss inget hopp om förändring eller några strategier för att gå vidare. Inte sällan leder det till vanmakt, apati och desillusionering.

I mötet med klienter är min uppgift inte sällan att vara det ställföreträdande hoppet, som tror att klientens svårigheter kan övervinnas. I perioder är det mitt hopp som för processen framåt och som kan föra klienter mot ljuset i tunneln. Det handlar inte om ett överdrivet peppande som på dagens sociala medier, utan en förvissning om att terapi kan göra livet bättre och en acceptans inför det faktum att det kan ta tid.

Inom miljörörelsen har det efter decennier av domedagsprofetior blivit mer fokus på positiva exempel som kan tjäna som hopp för människor. Utan hopp och utan förebilder som vågar tro på att en annan utveckling är möjlig lämnas människor i desperation och förtvivlan. Det är inget bra sätt för den som vill verka för att skapa ett hållbart samhälle.

Läget är allvarligt. Miljökriserna är många. Men utan hopp och utan positiva känslomässiga upplevelser kommer visionen om ett hållbart samhälle aldrig att kunna genomföras. Vetenskapen behöver den energin för att kunna bli en del av framtidens lösningar på miljöproblemen. Vi människor behöver lite hopp för att våga skrida till handling och en stor portion acceptans.

Rapport från Psykologer ser på konst och ateljébesöket hos Jon Brunberg

26 september gjorde Psykologer ser på konst ett ateljébesök hos konstnären Jon Brunberg. Samtalet med Brunberg kom att handla mycket om vilken funktion och betydelse gränser har för Brunbergs konstnärsskap. I flera av de projekt som han jobbat med under de senaste decenniet finns det en gemensam koppling i uttrycket, där gränser på olika sätt manifesteras konkret eller i abstrakt form i konstverk, filmer och illustrationer.

En stor del av samtalet kom att kretsa kring Brunbergs konstnärliga praktik och metod. På måga sätt är den förankrad i en slags nyfiken utforskande undersökning som inte så lite påminner om akademikerns och forskarens metod och process. Men där forskaren på ett universitet är upptagen av referenser och fakta för att styrka egna teser, använder Brunberg sin kunskap som han fått i researchprocessen för att gestalta ett subjektivt och experimenterande uttryck. Inte sällan helt utan uppenbara referenser till den undersökande metoden i sig. Här uppstår ett tomrum mellan uttrycket och allt researcharbete som blir intressant. Ändå upplever jag att jag som betraktare ändå känner att här möter jag ett konstnärligt subjekt som bemödat sig med en väldigt gedigen research, vilket gör att jag möter en genuin undersökning, om än i subjektiv form.

Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det hä

r flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Den här tanken fick jag också i samband med Brunbergs projekt om tolerans och intolerans för gymnasieungdomar. Där ”curerar” och agerar han redaktör för en informationsfilm och för en antologi om tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv. De tre författarna (Liria Ortiz, Fred Saboonchi och Tomas Böhm) är alla psykologer/läkare och skriver varsitt kapitel om tolerans och intolerans. För mig som psykolog blev jag dock mer intresserad av Brunbergs projekt, process och idé. Hur kom det sig att han vände sig till just psykologin och hur såg han på psykologins möjlighet att bistå människor och hans projekt ,var frågor som jag funderade över. Det blev för mig också tydligt att det finns något i den konstnärliga processen som den här typen av interaktiv konst inbegriper som jag var nyfiken på och ville veta mer av. Det blev min drivkraft till att ta kontakt med Brunberg för att göra ett ateljébesök och verkligen tala om dessa saker.

Många av dagens konstnärer jobbar idag med konstnärliga processer och konstverk som främst är iscensättningar i en medial offentlighet. Lars Vilks, Anna Odell, NUG, Makode Linde, Dror Feiler, Marie-Louise Lindberg de Geer m.fl. har alla på ett eller annat sätt använt media för att skapa sina

verk. Brunbergs konstprojekt använder andra på ett liknande sätt även om det sker i ett lugnare och mer finstämt sätt, men det finns likartade mekanismer i detta upplever jag. Brunberg själv både bloggar och twittrar om konst vilket gör honom till en rolig samtalspartner när det handlar om konst, media och politik. Det är därför intressant att höra hur Brunberg ser på sitt skapande och sin konstnärliga process.

Det är omöjligt att återge alla vindlingar som samtalet tog. Kort kan sägas att under ateljébesöket fick jag även lära mig vikten av att ha ett orutat kollegieblock och en telefon utan möjlighet att kommunicera på internet och sociala medier. Friheten från media ger ett utrymme för andra tankar. Tankar som kanske kan bli till konst.

Stort tack till alla som kom, lyssnade och deltog. Stort tack till Jon som lät Psykologer ser på konst komma på besök.

PS: Jon Brunberg har själv bloggat om sina tankar om den konstnärliga processen innan och efter ateljébesöket.

 

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Psykologer ser på konst gör ateljébesök 26 september

Ateljébesök hos Jon Brunberg

Psykologer ser på konst inleder hösten med ett ateljébesök. 26 september hälsar vi på hos konstnären Jon Brunberg, i hans ateljé i Stockholm. Brunberg har i sitt konstnärskap rört sig i gränslandet mellan konst, politik, pedagogik och psykologi.Förra året genomförde Brunberg ett konstprojekt för grupputställningen P.K. – en utställning om intoleransForum för Levande Historia. Utställningen som fortfarande pågår riktar sig till gymnasieungdomar.

Här ett kort videoklipp om projektet. Inom ramen för detta projekt släppte Brunberg antologin Tolerera där psykologen Liria Ortiz, Fred Saboonchi och psykoanalytikern Tomas Böhm skriver om olika aspekter av tolerans och intolerans utifrån ett psykologiskt perspektiv. Brunberg arbetar även sedan många år med konstprojektet The Polynational War Memorial. Projektet presenterades på Wanås 2008 och syftar till att bygga ett monument över alla de som dött i krig sedan 1945.

Brunberg har även utvecklat Maktverktyget där man som användare enkelt och digitalt kan mäta sin egen politiska makt och påverkan i jämförelse med andra. Brunberg bloggar om makt, konst och politik och är även en av få aktiva konstnärer som twittrar. Läs t.ex Brunbergs kommentar om Makode Lindes och Tårtgate.

Ateljébesöket och samtalet äger rum på Färgkontoret, i Liljeholmen, Lövholmsgränd 12, 1tr, börjar kl. 19-21. Kom i tid! Vi bjuder på vin och lite tilltugg. Antalet platser är begränsat till max 20 personer, så maila till jonas@mosskin.se och berätta om du kommer. Entré 200 kr.

Varmt välkommen!

PS: Gå gärna med i Psykologer ser på konst på Facebook.

Psykologer läser böcker hösten 2012

Psykologer läser böcker är tillbaka med en ny säsong!

Psykologer läser böcker inleder hösten med ett samtal som vi kallar Psykologer skriver böcker. De senaste åren har allt fler psykologer tagit steget över och skrivit böcker. Vad handlar den här trenden om och hur kan vi förstå att så många psykologer vill bli författare? Det sägs att psykologyrket har status men kanske har författaryrket högre status än alla andra yrken? Är arbetet som psykolog så tråkigt och jobbigt att vissa ser skrivandet som en flyktväg till rampljuset? Eller är skrivandet ett sätt att slippa möta självupptagna klienter dagarna i ända? Och vad har egentligen författaryrket och psykologyrket gemensamt?

20 september samtalar psykologerna och författarna Kristina Sandberg, Per Naroskin och Jenny Jägerfeld om skrivande och psykologande. Kristina Sandberg kommer i höst ut med sina andra bok i en romansvit om kvinnor. Hennes första bok Att föda ett barn (2010) fick mycket bra kritik och nu komemr del 2 ”Sörja för de sina”. Per Naroskin är psykologen, kåsören och spanaren som nu gör debut som romanförfattare. Hans bok ”Fuskaren som försvann” handlar om två psykologer. Jenny Jägerfeld är psykolog och författare som 2010 fick Augustpriset för sin ungdomsroman ”Här ligger jag och blöder”, i år är hon aktuell med ”Het”, en antologi med erotiska noveller för ungdomar.

Moderator för samtalet är psykologen Jonas Mosskin. Samtalet äger rum på Biblioteket Plattan på Kulturhuset i Stockholm kl. 18-19.30. Fri entré. Psykologer läser böcker är ett samarbete med Psykologförbundet, Modern Psykologi och Norstedts. Gå gärna med i Psykologer läser böcker på Facebook.

Varmt välkomna!

Jonas Mosskin & Jenny Jägerfeld

PS: 25 oktober analyserar vi Augustprisvinnaren 2011, Korparna av Thomas Bannerhed. 8 november läser vi Skaparkriser av Johan Cullberg och pratar om Strindberg och 4 december blir det premiär för Psykologer läser Bibeln i samarbete med Seglora Smedja i Sofia Kyrka.

Missa inte heller Psykologer ser på konst som gör ett ateljébesök hos konstnären Jon Brunberg 26 september.

Självmordsupplysningen – ny sajt som ska förebygga självmord

Idag den 10 september är det internationella suicidpreventionsdagen. Idag lanserar så föreningen Psykisk Hälsa ett viktigt projekt för att förebygga självmord: Självmordsupplysningen.se ser dagens ljus. Det är en webbplats som i första hand via chatt ska vara en länk och ett stöd för den som har självmordstankar. Istället för att mötas av självmordsförhärligande sajter på nätet lanseras ett alternativ som förhoppningsvis kan fånga upp en del som mår dåligt. Varje vardag mellan 19-22 finns volontärer (socionom- och psykologstudenter) som chattar direkt med anhöriga eller med den som mår psykisk dåligt och har självmordsfunderingar. Det finns även möjlighet att maila frågor och få svar.

Det är glädjande att Psykisk Hälsa tagit detta initiativ på nätet något som jag och flera andra skrivit debattartiklar om tidigare. 1500 personer i Sverige tar livet av sig varje år. Det är 4ggr fler än i trafiken. Unga män är överrepresenterade i självmordsstatistiken. För män i åldersgruppen 15-44 år är det dessutom den vanligaste dödsorsaken!

Förhoppningsvis kan sajten bli ett komplement till psykiatrin och andra ideella projekt som bedrivs av olika organisationer. På sikt kan initiativ av det här slaget bli en integrerad del av primärvården och psykiatrin.

Jag har suttit med i referensgruppen för projektet som represenant från Sankt Lukas i Stockholm. Sankt Lukas kommer under en tid att stötta projektet och bidra med expertkunskap för att hantera mailfrågor som kommer in till självmordsupplysningen.se. Jag ser fram mot att följa projektet och är övertygad om att det är ett litet steg påväg mot färr självmord. Nedan saxar jag lite från pressmeddelandet om projektet:

På Självmordsupplysningen kan besökarna chatta, diskutera, maila frågor och läsa mer om självmord och psykisk hälsa. Sajten bemannas av volontärer som har fått utbildning i att hantera självmordsfrågor. Chatten kommer att vara öppen vardagar 19-22 och forumen vardagar 9-22.

Sajten riktar sig främst till unga vuxna, i synnerhet unga män, där självmord är den vanligaste dödsorsaken. Andra viktiga målgrupper är anhöriga till personer som överväger att begå självmord, samt personal på skolor och inom vården. Ett viktigt mål med webbplatsen är att minska tabuet kring att prata om självmord.

Självmordsupplysningen är ett långsiktigt projekt som drivs av föreningen Psykisk Hälsa. Sajten har utvecklats i nära samarbete med Fontänhuset Sköndal och RSMH (verksamheter för unga med erfarenhet av psykisk ohälsa). Andra viktiga partners i utvecklingsarbetet har varit KI/NASP (Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention av Psykisk Ohälsa) anhörigföreningen SPES (Suicidprevention och Efterlevandestöd), S:t Lukasstiftelsen, reklambyrån Ruth och webbyrån Jirafa. Projektet finansieras av bl a Arvsfonden och stiftelsen Solstickan.

Besök gärna Självmordsupplysningen.se , sprid information om sajten, och gilla sajten på Facebook .

 

Psykologer tittar på film har nypremiär på Cinemateket

Psykologer tittar på film flyttar in hos Cinemateket i Stockholm från och med i höst. Det blir tre filmvisningar per säsong, med efterföljande samtal och psykologisk analys.

Hösten 2012 är det övergripande temat identitet och sexualitet och första filmen ut är Catherine Breillats regidebut A Real Young Girl (FRA, 1976). I filmen får vi följa en uttråkad tonårstjej på sommarledighet som tar av sig trosorna i tid och otid och fantiserar om taggtråd-och-daggmasksex med den tystlåtne hunken vid sågverket. Anknytningsstörd, perverterad eller bara frisinnad flicka i konservativ lantlig miljö? Breillats debutfilm, efter hennes egen roman, fick ligga på hyllan i 20 år på grund av det explicita innehållet.

Moderator är psykologen Jonas Mosskin och medverkar gör även psykologen Anna Karlstedt samt psykologstudenten och journalisten Åsa Maj Jonzon. Åsa kommer även att dyka upp som moderator då och då framöver på Psykologer tittar på film.

A real young girl visas 11 september kl. 18.00 på Filmhuset i Stockholm. Entrébiljetten på 65 kr gäller för både film och samtal.

Ytterligare visningar

Torsdagen den 15 november visas Under the Skin (1997) av Carine Adler. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Camilla Rudeberg från DBT-teamet på BUP. Torsdagen den 6 december visas Catfish (2010) av Henry Joost och Ariel Schulman. Gäst är psykologen och psykoterapeuten Peter Lilliengren. Gå gärna med i Psykologer tittar på film på Facebook.

Varmt Välkomna!

Psykologer ser på konst och tolkar den

I senaste numret av Modern Psykologi #4/2012 gör jag och psykologen Malin Edlund en kortare psykologisk tolkning och analys av Fredrik Wretmans konstinstallation som kan ses på nya konsthallen Artipelag, utanför Stockholm. Wretmans konstverk greppade tag både i mig och Malin på ett känslomääsigt sätt. Vi funderar över gränsen mellan på låtsas och på riktigt och varför det är så skrämmande att se en installation av en ung flicka ligga på marken. Konstverket ingår i utställningen ”Platsens själ” och pågår fram till den 30/9.

Rapport från en coachingkonferens

För ett knappt år sedan arrangerades den första internationella konferensen för coaching och psykologi i Stockkolm. Det var en blandad konferens med både högt och lågt. Ett hundratal psykologer från olika håll och branscher möttes upp. Jag och organisationspsykologen Liv Hök skrev en rapport för International Coaching Psychology Review no 7.