Etikettarkiv: artikel

Essä i Psykologtidningen Om att känna sorg och vara psykolog

12593753_578986565587770_7641961814662733243_o För en tid sedan publicerade Psykologtidningen (nr 1/2016) min essä om sorgens väsen. I artikeln förklarar jag varför även vi psykologer har svårt att tala om sorg. Utgångspunkten är några personliga erfarenheter i mitt liv och i min professionella roll som psykolog som gjorde att jag fick upp ögonen för detta ämne. Min största tröst fann jag i litteraturen, den hjälpte mig mest på traven när jag sörjde: ”Litteraturen min dagliga tröst, terapeuten mitt veckovisa stöd”. Hela essän finns att läsa här: PT 1 2016 Essä Jonas Mosskin.

Läs mer

Rorschach: Bläckplump som väcker känslor – essä för DN Kultur

original

Nyligen blev jag ombedd att skriva en essä för DN Kultur om Rorschachtestet. En metod och ett test som väckt känslor i snart hundra år. I essän beskriver jag historiken bakom och hur metoden har utvecklats trots att samma tio tavlor används år efter år. Du kanske tänker att det där bara är flum och nys, men faktum är att Rorschach är en av de mest studerade personlighetstesten. Läs mer

Är du narcissist lille vän? – om skillnader mellan bekräftelsebehov och narcissism

Jonas-Mosskin_Foto_Ida-Knudsen_Large

Jag skriver om skillnaderna mellan narcissism och bekräftelsebehov för Augmented Society. Det finns en medial diskussion om vårt narcissistiska och självupptagna samhälle som jag försöker nyansera. Dessutom kommer jag med lite tips på karaktärer på film som skulle kunna beskrivas som narcissistiska.

PS: Augmented Society är Svenska Filminstitutets satsning där man lyfter fram filmens betydelse för att skildra samhället. Läs mer

Årstidernas Facebook – Krönika i Modern Psykologi

I senaste numret av Modern Psykologi (#5/2012) reflekterar jag över årstiderna på Facebook. Kunde inte låta bli att avslöja min irritation över mina vänner och bekantas sätt att använda Facebook. Kanske någon som håller med eller tycker tvärtom?

TYST OM JOBBET PÅ FACEBOOK

Så här när kantarellsäsongen är slut på Facebook och har övergått till bildarrangemang på egenmustade äpplen funderar jag över årstidernas gång i sociala medier. Skolstarterna har passerat och höstprakten övergår snart till julfirande med pudersnö och soliga skidbilder. Så kommer sportlov och långsemestrar i Sydostasiens stranddyningar. Till våren har vi påskdekorationer och körsbärsträdens blomsterprakt i Kungsträdgården i Stockholm, tätt följd av skolavslutningar med somriga barn och giftasglada brudpar. Sociala medier följer årets växlingar slaviskt och liknar en kalender över våra lyckliga liv. Under sommarsemestern i år tog jag bort facebook- och twitterapparna från mobilen. Jag loggade ut. Men ibland tjuvkikade jag på sociala medier och fann då mina bekanta vara upptagna av att berätta om lyckliga semestrar med sina barn, vänner och familjer. Det var ingen hejd på alla weekendresor, öluffar, seglatser, grill- och strandposer med glittrande hav i bakgrunden. Facebookvänner som sällan är aktiva på sociala medier började plötsligt berätta om sin semester. Hur kom det sig? Är det för att folk har mer tid och då börjar sända hälsningar, en sorts digitala vykort? Kanske är semestern inte en privat angelägenhet utan en iscensättning av en kollektiv förväntan om ett lyckligt liv.

För mig är semester framför allt en mental uppsamling innan jag återigen sätter i gång att tycka, tänka och kommunicera. När jag arbetar, delar jag dagligen med mig på sociala medier. Jag tycker mycket om många saker. För många och försöker lägga band på mig, men det är svårt.

Men när jag är ledig, då vet knappt någon vad jag gör. Ringer folk låter jag det ringa några extra signaler för att se om det verkligen är något viktigt. På min semester är jag under radarn, samtidigt som jag gör det som folk gör mest. Fast jag delar det inte på sociala medier. Det känns trivialt, intimt. Ointressant. Vilken myggig skärgårdsö som jag sitter på och klagar på dåligt väder och usla sommarpratare, det behåller jag för mig själv.

Det finns en studie som visar att 72 procent av de tillfrågade tycker att deras vänner berättar för mycket om sina liv på sociala medier, men att de själva inte gör det. Det liknar studier som visar att de flesta bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet, vilket ju är en omöjlighet.

Mina bekanta på nätet verkar alla leva liv och haft semestrar som är bättre än genomsnittet. De kvittrar för glatta livet om solnedgångar och svamppromenader i skogen. När samma vänner däremot arbetar, då är det tyst. De tiger om sina arbeten. Paradoxalt nog blir dessa människor mer privata på sina jobb än när de är lediga.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och skribent

Debattartikel om Socialstyrelsens riktlinjer om depressionsbehandling

En redigerad version av mitt tidigare blogginlägg om Socialstyrelsen ligger nu uppe på Newsmill. Rubriken är Osäkerheten om depressionsbehandlingar drabbar patienterna. Debatten fortsätter. Vad tycker du?

 

Psykologen som fick Nobelpriset

I nya numret av Modern Psykologi (#6/2011) skriver jag en artikel om psykologen som fick Nobelpriset. Så syns psykologin i Tomas Tranströmers poesi.

Foto: Ulla Montan

Liksom många andra, jublade jag när Peter Englund kom ut från Svenska Akademiens sammanträdesrum och berättade att Tomas Tranströmer var årets Nobelpristagare i litteratur.Jag kände mig patriotiskt glad på samma sätt som när Sverige vinner OS-guld. Tomas Tranströmers tonsäkra lyrik talar direkt till mig och många andra. Men min stolthet rörde inte bara Tranströmers nationalitet och poesi. Poeten Tomas Tranströmer har också varit verksam som psykolog, ända tills han drabbades av stroke i 60-årsåldern.

På 1950-talet studerade Tomas Tranströmer både litteratur och psykologi vid Stockholms universitet. Han slog igenom vid 24 års ålder med debuten 17 dikter år 1954 och tog snart även psykolog­examen. Under en femårsperiod arbetade han med kriminella på ungdomsanstalten Roxtuna. År 1965 flyttade han till Västerås och kom att jobba på bland annat det lokala Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, med arbetslösa och sjukskrivna. Han mötte människor som behövde hjälp att komma tillbaka till arbetet eller byta inriktning efter en kris.

Mot slutet av sitt yrkesliv jobbade Tranströmer halvtid som psykolog och ägnade resten av tiden åt skrivande, översättningar, uppläsningar och resor. Jag ringer psykiatern och psykoanalytikern Daniel Frydman, som i likhet med Tomas Tranströmer också tillbringar somrarna på Runmarö i Stockholms skärgård. Kan han skönja psykologen bakom Tranströmer poesi?

– Tomas Tranströmer har en enastående iakttagelseförmåga. Man kan tänka sig att han hade nytta av det i sitt arbete när han mötte människor, säger Daniel Frydman.

– Vi lär oss inte iakttagandets konst under utbildningen. Men mötet med klienter ger oss välbehövlig träning och en referensram för våra iakttagelser om människor. Psykologjobbet har förmodligen gett honom stor tillgång till material om andra människors livsvärldar.

Tomas Tranströmer säger i en intervju i Psykologförbundets tidning Psykologtidningen 4/2011 att den långa dikten Galleriet, ur Sanningsbarriären, 1978, uttryckligen handlar om hans arbete som psykolog och tog många år att skriva. I dikten sover han över på ett motell vid E3:an och drar sig till minnes asiatiska masker från ett museibesök:

som tränger fram genom glömskans vita vägg
Jag ligger vaken och ser dem kämpa
och försvinna och återkomma.

Dikten fortsätter:

Några lånar drag av varann, byter ansikten
långt inne i mig
där glömska och minne bedriver sin kohandel.
och mot slutet av dikten:
Jag låg över på sömngångarnas motell.
Många ansikten härinne är förtvivlade
andra utslätade
efter pilgrimsvandringen genom glömskan.

För mig låter det som om maskerna och ansiktena är minnet av klienter som han mött genom åren. Kanske speglar dikten ett dåligt samvete över att den hjälp han som psykolog har kunnat ge ofta bara är en bråkdel av vad som skulle ha behövts.

Det är en erfarenhet som Daniel Frydman känner igen sig i:

– Vi möter nästan aldrig någon annan till hundra procent. Det orkar vi inte. Och frågan är om det går.
Många av Tomas Tranströmers dikter börjar med en vardaglig scen, han rakar sig, har ser en långtradare, eller betraktar en skalbagge som väcker en association hos honom, och då öppnar sig livets mysterium i det lilla ögonblicket. Litteraturhistorikern Staffan Bergsten skriver i sin biografi Tomas Tranströmer: ett diktarporträtt att poeten själv har förklarat att allt han säger i en dikt måste vara sant. Kanske finns det en tro hos honom att varje enskild människas upplevelse i sig själv räcker för att förmedla känslan av att vara människa, vare sig det handlar om honom själv eller en klients berättelse.

”Han var privat”, skriver Staffan Bergsten på ett annat ställe i sin bok. Kanske var Tomas Tranströmer privat på det sätt som psykologer ofta är. Det har varit kutym att vara restriktiv med att berätta om sig själv och sitt privatliv för klienter.

Jag åker till Västerås och träffar psykologkollegan Lars Parland, som arbetade med Tomas Tranströmer på AMI under åren 1980–90. Vi promenerar längs Svartån.

– Tomas är en försynt och anspråkslös person. Han har humor och var en omtyckt kollega. När han sade något, då lyssnade man, säger Lars Parland.

– På 1980-talet var AMI i Västerås en speciell arbetsplats. Åke Nordin, som också var poet i sin ungdom, var avdelningschef. Det var högt i tak och en öppen stämning. Tomas var engagerad i sitt arbete och i sina klienter. Vi kolleger beundrade hans dikter, men det talades sällan om det.

Vi passerar domkyrkan där Tomas Tranströmer lär ha varit en flitig besökare när det var orgelkonserter på lördagar.

– Tomas är ju andlig på ett plan som många uppskattar i hans poesi, säger Lars Parland. Det finns ett existentiellt djup i dikterna, och där finns det en likhet med psykologrollen. Varje möte med en annan människa är unikt.

Vad Facebook verkligen gör med din identitet

Det är rubriken på en längre artikel i Modern Psykologi #1 2011 som jag skrivit. I den försöker jag reda ut hur sociala medier påverkar oss som individer. Med hjälpa av socialpsykologi och sociologer tecknar jag ett rörligt identitetslandskap där vi ikläder oss olika roller på t.ex. Facebook. Här är hela artikeln i sin helhet.

***

På Facebook ikläder vi oss olika roller, precis som på en teaterscen. Skillnaden är att det inte är fiktion utan oss själva vi gestaltar.

På en middag för ett tag sedan satt vi några vänner och diskuterade våra helgplaner. Vi insåg att de flesta av oss inte skulle veta vad som händer om det inte vore för Facebook. Plattformen har för många blivit både en eventkalender och ett sätt att hålla koll på nära vänner och flyktiga bekanta. De arma stackare som inte deltar missar både släktträffar, inflyttningsfester, utförsäljningar av märkeskläder eller det senaste virala skämtet. Ingen av oss vid middagsbordet hade anat detta när vi gick med i Facebook 2007. Men hur påverkas vi psykologiskt av att Facebook har blivit infrastrukturen för vårt sociala liv?

I internets begynnelse förkunnade såväl nätentusiaster som forskare att vi kunde skapa oss nya identiteter och bli någon annan på nätet. Den virtuella verkligheten var kvalitativt skild från vår vanliga gråtrista värld, där vi alltid måste vara oss själva. På den tidiga webbens sociala forum var folk anonyma eller använde alias, vilket gjorde att man sällan visste vem som var vem. Den tiden är sedan länge förbi. Webben är idag mer social, en process som inleddes med bloggarna och accelererade med Facebook.

I USA är Facebook redan den mest välbesökta sajten, före Google, och detta lär snart ske även i Sverige. I dag är mer än hälften av alla svenskar med i Facebook och när sajten nyligen låg nere under två timmar i Sverige blev det blev till förstanyhet i de större mediernas webbupplagor. Att händelsen fick uppmärksamhet kanske kan förstås som att våra sociala liv tillfälligt var nere eller ur funktion.

En av de viktigaste förändringarna som Facebook fört med sig är att vi slutat vara anonyma på nätet. Den tekniska plattformen har uppmuntrat oss att vara dem vi är med alla våra förtjänster och brister. Det har blivit till en social konvention att vara uppriktig, om än något förskönande. Det är ingen tillfällighet att strukturen i Facebook uppmuntrar oss att sluta vara anonyma. Om alla är sig själva och berättar om sina intressen, vanor och vad de ”gillar” är det så mycket lättare att skräddarsy annonser och riktade erbjudanden till varje individ, vilket ju är sökmotorn Googles huvudsakliga affärsidé.

Öppenheten på Facebook har gjort att intresset vuxit för att studera hur vi framställer oss som på nätet. En intressant studie The Faces of Facebookers av Zywicka och Danowski vid universitetet i Illinois jämförde människors personlighet med deras profil och aktivitet på Facebook. Personer som var mer extroverta, med ett stort kontaktnät tycktes bli ännu mer populära i sociala medier. De uttryckte sig oftare och var mer självutlämnande på Facebook. De hade också fler vänner på Facebook. Fenomenet kallas för ”rich get richer”. Samma studie visade också att de som hade en introvert personlighet i vanliga livet var mer försiktiga på sociala medier. De förhävde sig inte utan framställde sig snarare torftigare än befogat. Intressant nog hade dessa introverta personer fått fler sociala kontakter än tidigare, tack vare sociala medier. Alltså ”poor get richer”. Forskarna liknar det vid en slags stimulanseffekt.

Socialpsykologen Erving Goffman var en inflytelserik teoretiker på 60- och 70-talet. Han var framförallt fascinerad av att studera vardagslivets psykologi, till exempel hur vi pratar i telefon eller hur människor går på en gata. Goffman liknar sociala sammanhang vid en teater där vi regisserar och spelar upp våra identiteter för varandra. Hans tes är att vi försöker framställa oss i förskönande dager för att verka intressanta, attraktiva och intelligenta.

Goffmans beskrivning av livet som utspelas på en teaterscen ger en bra bild av hur vi beter oss på sociala medier. Vi ikläder oss olika roller och iscensätter våra identiteter för en halvt offentlig allmänhet. Vi förskönar, lägger till och drar ifrån vår bild av oss själva. Inte så att vi luras, men vi är måna om att ge rätt intryck. Eller snarare det intryck som vi för närvarande vill lansera. Goffman studerade social interaktion på arbetsplatser och menade att olika yrkesgrupper spelar ett spel inför utomstående. Ofta är arbetet uppdelat i en öppen och en stängd del. Ett typexempel är restaurangen vars köksdel är smutsig, skrikig och där glåporden haglar. Mot gästerna är serveringspersonalen däremot överdrivet vänlig. Gästerna i sin tur, tar gärna sin tilldelade roll. Det liknar hur många patienter inom sjukvården eller hos psykologen försöker vara duktiga och svara på det sätt som de tror att doktorn vill.

Martin Berg är sociolog i Malmö och forskar om sociala medier. Han ser Goffmans tankar som ett sätt att beskriva hur vi handskas med andra människor på ett medvetet plan.

– Men man kan fråga sig hur medvetna vi egentligen är, säger Martin Berg. Vi imiterar andra och lär oss hur vi ska bete oss. Han hänvisar till sociologipionjären George Herbert Mead som menade att vi har svårt att få syn på oss själva.

– Bästa tillfället att bli varse vårt jag är när vi ser oss själva genom andra. I dag har vardagen blivit föremål för feedback på ett sällan skådat sätt. Att skriva en statusuppdatering på Facebook om att man äter pizza till middag kan plötsligt bli föremål för en diskussion. Någon ”gillar det”. Men vad är det man gillar egentligen: pizzan, att jag äter middag eller kanske att jag berättar att jag finns? Idag får en massa människor feedback på vardagshändelser. Det kommer att få konsekvenser, säger Martin Berg. Frågan är vilka.

Anthony Giddens är en av nutidens mest inflytelserika sociologer. Han har beskrivit hur vår kultur sedan 1980-talet har blivit alltmer självreflexiv. Vi funderar helt enkelt mer på oss själva och vilka vi är. Enligt Giddens beror detta på att gamla institutioner som stat, kyrka, partier och föreningar, som tidigare hjälpt till att organisera våra liv, nu mist sitt grepp över oss. Internet har accelererat den här utvecklingen och med sociala medier har vi nu möjlighet att fördjupa oss i skapandet av vår identitet och samtidigt lägga oss i andras.

I sin examensuppsats undersökte psykologen Linda Hellqvist fem personers statusuppdateringar på Facebook under två veckors tid. Det visade sig att de flesta hade en humoristisk ton. Flera beskrev att det var viktigt att folk kommenterade deras statusuppdateringar och då gällde det att vara rolig för att få uppmärksamhet. Folk uttryckte att när de upplevde motgångar och problem så försökte de vända dessa till något positivt. Många var också överens om att det inte passade sig att vara deppig eller må dåligt på Facebook. Hellqvist frågar sig vart negativa känslor tar vägen om de inte får uttryckas på sociala medier. Håller vi på att skapa en konvention om att inte prata om jobbiga saker?

Martin Berg påminner om att Facebook startades i USA och i grunden är ett uttryck för en amerikansk socialisationskultur.

– I USA är det mer av en peppkultur där man lyfter fram positiva saker. Det hade varit intressant att tänka sig ett Facebook som sprungit fram i en centraleuropeisk kultur. Då kanske vi hade haft mer av en deppkultur där professionella gråterskor florerat på Facebook, säger han.

Men åter till vårt jagblivande. Hur påverkas vi då av att vårt sociala sammanhang också presenterar sig själv på ett medvetet sätt?  I boken Connected visar Harvardforskarna Nicholas A. Christakis och James H. Fowler hur beteenden smittar. Umgås du med tjocka människor löper du större risk för att vara överviktig. Hänger du med rika personer har du lättare att bli rik. Röstar vänner på ett visst parti, är det större sannolikhet att även du gör detta. Inte så konstigt egentligen. Men författarna har även studerat effekterna av sociala relationer som är flera steg bort. Kan det vara så att även dina vänners vänners vänner påverkar dina beteenden? Svaret verkar vara ja. Här blir plötsligt kopplingen till sociala medier viktig. För Facebook administrerar på många sätt just hur vi interagerar med våra bekanta och deras bekanta. Diskussioner, videoklipp och nyheter sprids som en löpeld genom kluster av personer på Facebook. Men det är framförallt information från vänner som ligger ett eller några få steg bort som poppar upp i ditt flöde på Facebook. En del sociologer menar att det här riskerar att skapa ett slags balkanisering av vårt sociala liv. Den nya tiden hotar på så sätt det sociala kontrakt som tidigare fanns mellan människor i ett land. Vi hörde alla ihop. I dag hör och ser vi bara det som är i vår närmaste bubbla. En studie har visat att endast 25 procent av nätanvändarna aktivt söker efter nyheter och information på egen hand.

En aning pessimistiskt verkar det som att vi tillsammans med våra vänner skapar bubblor som svävar omkring i en jättelik väv av hopkopplade människor. Närmare bestämt 500 miljoner. Man kan fråga sig om det är något nytt under solen. För är det inte precis så människor har levt även tidigare i historien? Kanske har vi haft en bedräglig fas under 1900-talet där radio, television och tidningar förmedlat en bild av ett gemensamt samhällsprojekt och nationalstat. Det har verkat som att vi delar samma verklighet men i själva verket har vi levt segregerat och nätverksbaserat precis som förut. Kanske har Facebook egentligen bara lyft fram människors sociala nätverk till ytan så att alla kan beskåda det.

För Facebook har gjort att vi har fått fakta om vem som har många kontakter och vem som har få. Vem som lägger ut roliga filmklipp och vem som gör namninsamlingar och diskuterar seriösa nyheter. Vem som ogenerat lägger ut semesterbilderna och vem som får flest grattningar när de fyller år. Det här är fakta vi känt på oss men nu får vi det svart på vitt.

Precis som Google är uppbyggt kring hårddata om vad vi söker för information, håller Facebook på att skapa en liknande databank om våra sociala liv. Man behöver inte vara dum för att förstå att den typen av information är guld värd för framtidens företag. Framtidens sociala medier kommer ge konsumenterna erbjudanden i realtid i mobilen på stan och tipsa om erbjudanden och butiker som är skräddarsydda just för dig. ”Du verkar vara en sådan som tänker – köp nya numret av Modern Psykologi och läs Jonas Mosskins spännande artikel om sociala medier”.

Jonas Mosskin är psykolog, bloggare och frilansskribent.

Essä om In Treatment

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.

***

I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.

Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.

En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?

LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.

När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.

PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.

Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.

DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.

STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.

Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.

– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.

SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.

Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.

PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.

Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.

En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.

PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.

JONAS MOSSKIN

Psykologstudent

Beröm för min artikel

För en tid sedan skrev Lars Linder en blänkare i DN Kultur (18/1 sid 4) om min artikel i Modern Psykologi. Alltid roligt när man får beröm för en text och särskilt den här som jag lade ned mycket tid och kraft på. kul att även ett så finkulturellt forum som DN:s Kultursida bläddrar i popuärvetenskapliga blaskor. Hela artikeln ”Därför bråkar alla om KBT” finns att läsa här på min blogg. Här följer DN Kulturs kommentar:

Soffterapin inte alls så försoffad

”Kanske är tiden inne för konstruktiv dialog om psykiatrins medel och mål” – så löd Johan Cullbergs försonliga slutrader i DN Kulturs serie ”Arma själar” om psykiatrins mål och medel i höstas. En smula otippat, eftersom företrädare för olika skolor inom psykologi och psykiatri dessförinnan efter bästa förmåga bankat heder och ära ur varandra. Men kanske var det mer än en from förhoppning, ändå. Den infekterade striden mellan psykodynamisk behandling å ena sidan, KBT och evidensbaserad psykiatri å den andra, har djupa rötter i psykologins historia, konstaterar Jonas Mosskin i nya numret av Modern psykologi (nr 1/10).

Den går tillbaka på urgamla motsättningar mellan humaniora och naturvetenskap, men också mellan terapeutiskt och experimentellt inriktad psykologi. Den mer medicinskt inriktade psykologin har har varit på offensiven på senare år och skaffat sig ett övertag eftersom den är lättare att sätta siffror på. Men psykodynamikerna är inte uträknade. Det amerikanska psykologförbundet har nyligen antagit mindre snäva definitioner för vad som räknas som vetenskaplig ”evidens”; dit ska också räknas långvariga – men mer svårmätbara – terapeutiska yrkeserfarenheter på soffan.

Mosskins artikel är det klart intressantaste bidraget i en ny tidskrift som ännu söker sin form. Den vill blanda högt och lågt men något i mixen skär sig. Veckotidningsfrågor som ”Vilken typ är du –
testosteronmänniskan eller serotoninindividen?” låter mer vulgärvetenskap än populärvetenskap.

LARS LINDER

Våndan av att söka hjälp

JonasMosskin_VandanAttSokaHjalp

Jag har skrivit en krönika för Psykologiguiden.se, Psykologförbundets nya webbplats om psykologi och psykisk hälsa. Krönikan handlar om våndan att söka hjälp, något som för mig är en viktig aspekt av allt psykologiskt arbete vare sig det handlar om terapi, stödsamtal eller arbete med grupper. De flesta människor söker hjälp när det gått för långt istället för att förekomma svåra problem. I texten funderar jag över ett barndomsminne från Jämtland, ett landskap där oviljan att söka hjälp ibland får märkliga konsekvenser.