Etikettarkiv: konst

Samtal om Carl Johan De Geers nya bok

Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).

Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.

De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.

”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.

De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.

Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.

Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.

Peter Kihlgård i samtal med Magnus Bergh

Författaren Peter Kihlgård samtalade med sin förläggare Magnus Bergh, i fredags på Bokmässan. Det blev en fint möte mellan två bildade men avslappnade män som känner varandra väl men ändå lyckades förvåna varandra under samtalets gång. Det kom att handla en del om rytm, känsla, språk och kontrapost. Rätt snart kom de att prata om gestens estetik, något som Bergh menade att Kihlgård är expert på. Enligt Kihlgård handlar det även om gestens etik. ”Jag som författare vill vara en mimartist inte en trollkarl”. Ulf Linde har talat om det här fortsatte Kihlgård. Linde har sagt att han ogillar fotografikonst därför att den inte kräver ett svar, men böcker kräver ett svar av läsaren, menade Kihlgård. Undrar om fotografiskrået håller med? Sedan kom följande replikväxling:

”Kroppen går före, språket kommer efter. Din stils är konstpausens stil. Du har ett omständligt ordval och det finns ett motstånd i ditt språk”.

”För mig är litterär stil i första hand rytm. Jag har letat efter min rytm och där blev Thomas Pynchon en stor inspiratör”.

”Men hos dig är det ingen skillnad mellan språk och kropp”.

”Det var snällt sagt.”

Kihlgårds roman ”Kicki och Lasse” har av en del kallats för en relationsroman. Vissa har sagt att den förebådat relationsromanens återkomst. En genrer som skildrar vuxenlivets liturgier, vanor och nedslipningen i ett förhållande, som Bergh uttryckte det. Bägge två var överens om att ”Kicki och Lasse” inte var en relationsroman. ”Jag vet inget om relationer, åtminstone som jag skulle vilja föra vidare iallafall, sade Kihlgård”.”Boken började med en pretentiös idé om att skriva om modernitet och ensamhet”, fortsatte han. Jag log för mig själv över författares övertro på att undersöka en fix idé och att lsäaren ska förstå deras tankegång. Det gör inte alltid så mycket att det inte blir helt tydligt, resultatet kan bli bra trots eller kanske tack vare att den fixa idén inte blir synlig.

Kihlgård avslöjade ocså med ett flin att jeansen är den mytiska nyckeln i ”Kicki och Lasse”. Så lite kul är det att skriva ändå, skrattade Bergh. Kihlgård försvarade sig ändå. ”Jag är väldigt misstänksam mot berättelsen som sådan. Mina böcker skriver aldrig sig själv. Om man ägnar sig åt att ljuga som författare gör, måste man vara väldigt noga med sanningen”, sade Kihlgård och citerade Eyvind Johnson.

Sedan förundrades han över vårt minne. ”Att minnas är en skapande akt. Både varseblivning och hågkomster skiftar vilket gör att det är ett mirakel att vi kan komma överens om något”.

Berg konstaterade också på slutet att Kihlgård beskrivit Sundsvall som en erotisk plats med två toppiga kullar och en vik som kommer in och möter dem. För mig som jämte är det svårsmält att tänka sig att Sundsvall skulle vara en erotisk plats.

PS: ”Kicki och Lasse” är Kihlgårds bästa roman, som nu finns i pocket. Obligatorisk läsning.

Hur unik är djuret människan, egentligen?

Det var rubriken för ett seminarium som Populärare Vetenskap arrangerade på Bokmässan i fredags. Anders Piltz katolsk präst, författare och professor konstaterade att ”inga apor anordnar bokmässor”. Per Enflo, matematikprofessor kontrade med att ”den tekniska utvecklingen går fortare än vi föder barn”. Det tycktes få Piltz i gasen ännu mer. ”Det är viktigt att känna av vilka hormonduschar som vi träffas av när vi går på grannens tomt”. Peter Gärdenfors, författare och professor i kognitionsvetenskap ville hellre tala om den unika mänskliga förmågan att samarbeta i stora grupper. Piltz fortsatte i samma spår som tidigare och menade att inga andra djur ordnar etiska kongresser.

Sedan kom diskussionen att kretsa kring vårt behov av mening. Som utgångspunkt tog de Gärdefors bok ”Den meningssökande människan”. ”Meningen med livet, är meningen med livet”, avslutar Gärdenfors i den boken. Det tyckte Piltz var fegt. ”Forskningen ska inte svara på meningen med livet”, de ska vi grubbla på menade Gärdenfors. Piltz citerade Thomas av Aquino som ansåg att sökandet efter meningen är kanske det enda behov som vi människor har som inte har ett självklart objekttillfredställelse såsom hunger, törst, sex etc.

Ett intressant spår som kom upp på slutet handlade om att kråkor är smarta djur. Kråkfåglar kan tydligen tillverka verktygm de kan planera och samarbeta. Kråkor känner till och med igen sin egen spegelbild. Deras hjärnors är dessutom större i förhållande till sin kropp än människan.De nämnde också kort evoultionsforskaren Robin Dunbars forskning. Dunbar merar att människor började organisera sig i större grupper och det födde ett behov av att skvallra om gruppmedlemmarna. Putsningen och skvallret gjorde att talspråket utvecklades.

En intressant detalj som kom upp är också att människor har vita ögonvitor. Det är en bra förutsättningen för att kunna följa andras blick så att vi förstår vad andra riktar sin uppmärksamhet på.

Den här typen av diskussioner riskerar att bli antingen för filosofiska eller för vetenskapliga, men panelen med moderator Ann Fernholm lyckades hålla sig på en perfekt nivå.

KBT i Kulturen

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.

Creativity Now på Södra Teatern

Imorgon onsdag den 18 juni anordnar trendmagasinet Tokion sitt första Creativity Now i Stockholm. Sedan 2002 har man arrangerat årliga konferenser. I år är första gången som evenemanget flyttar utanför New York. Under fyra timmar kommer man diskutera konst, mode och trender. Det verkar vara ett spännande initiativ även om två dagar innan midsommar inte är den bästa tidpunkten kanske. Creativity Now på Facebook. Biljetterna kostar 180 kr.

Här är hela programmet:

14.00 Anders Sjöstedt (Upplevelseindustrin) och Larry Rosenblum (Tokion) hälsar välkommen
14.10 Introduktion av Stefan Nilsson (Trendgruppen) och Heather Seccia (Tokion)
14.20 Panel: Konst & fotografi
Cilene Andréhn, Andréhn-Schiptjenko Gallery
Leigh Ledare, New York
Ulf Lundin, Stockholm

Matthew Stone, London
Moderator: Emelie Persson, SvT Arty/Kobra
15.30 Paus
16.00 Martin Renck/Pacemaker intervjuas av Chris Ambrose (Tokion)
16.30 Panel: Mode
Patrik Ervell, New York
Daniel Jackson/Surface 2 Air, New York
Axel Nyhage/The Local Firm, Stockholm
17.45 Stefan and Heather sammanfattar dagen
18.00 Slut

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Hjärnskada kan förklara konstverk

Erik Stattin skriver om en intressant koppling mellan konst och neuropsykologi. New Scientist rapporterar om den kanadensiska konstnären Anne Adams som skapade ett repetativt mönster som en tolkning till det klassiska stycket Bolero av Maurice Ravel. Adams led av ett symptom som kallas för primary progressive aphasia något som även Ravel antas ha haft när han skapade det märkliga och repetativa musikstycket. I begynnelsen av sjukdomen frigörs nya hjärnkopplingar vilket gör att fler sinnesintryck kopplas samman, ett fenomen som kallas för synestesier. De nya nervkopplingarna skulle kunna vara en förklaring till varför Bolero låter som det gör och varför Adams började rita som hon gjorde. Här är referenserna till artiklarna.

(1) W. W. Seeley et al (2008) Unravelling Boléro: progressive aphasia, transmodal creativity and the right posterior neocortex. Brain 2008 131(1):39-49

(2) L. Amaducci, E. Grassi, F. Boller (2002) Maurice Ravel and right-hemisphere musical creativity: influence of disease on his last musical works? European Journal of Neurology 9 (1) , 75-82

Rekonstruktion av Zimbardos fångexperiment

Ett av socialpsykologin mest berömda experiment genomfördes av Philip Zimbardo på Stanforduniversitetet 1971. I fängelseexperimentet placerades ett antal försökspersoner placerades i källaren på univeristetet och tilldelades roller som vakter och fångar. Efter sex dagar fick försöket avbrytas på grund av att de gått över styr.

I onsdag visades filmen ”Repetition” (Powtorzenie) (2005) på Kulturhuset. Där försöker konstnären Artur Zmijewski rekonstruera det fingerade fängelsets arkitektur och regler. Venetianska speglar hängde på väggarna, deltagarna kunde observeras genom fem kameror styrda av kameramän och några automatiska mörkerseende kameror. Några psykologer fungerade som expertkonsulter och hade möjlighet att avbryta experimentet om det på något sätt gick över styr. Vid Stanfordexperimentet 1971 utvecklades snabbt ett mönster där ”fångvaktarna” förtryckte och förnedrade ”fångarna”. Zmijewskis experiment fick ett helt annat resultat: deltagarna bestämde sig för att gemensamt göra uppror och lämna fängelset. Filmen gav upphov till livlig debatt i Polen. Den visades bland annat i den polska paviljongen på Venedigbiennalen 2005.

”Repetition” är ett intressant försök att rekonstruera ett psykologiskt experiment. Men vad är det filmen egentligen återskapar? Är det förutsättningarna? Är det omständigheterna? Är det repliker, karaktärer? Zmijewski låter aldrig betraktaren veta om det som händer är ett dokumentärt förlopp. Det är typ en dokumentär, men så sker saker som bryter mönstret. Det skämtas och flinas. Kissas i soppan. Som betraktare vet jag inte vilka förutsättningar som råder, vilket retar mig. De hade varit enkelt att åtgärda. Trots det blir jag berörd av Zmijewskis film. Fängelser är märkliga och de processer som sätts igång där bör undersökas och lyftas fram. Men ett uns av naiv konstnärlig lättja dröjer sig kvar. Varför inte berätta vad och hur man gör?

Programmet ingår i Radical Thinking, som är en föreläsningsserie på Konstfack som nu lämnat konstscenen. Vad som är Radical thinking, återstår att se.

Några tankar om Jules och Jim och referat från en diskussion

Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.

Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.

Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.

Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.

Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.

Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.

Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.

Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.

Några tankar om Kulturhuset och Erik Sjöström

Sedan en månad tillbaka har Kulturhuset i Stockholm en ny chef. Han heter Erik Sjöström och bloggar om sina första 100 dagar i huset. I förra veckan blev Sjöström intervjuad i DN på stan. Han har en bakgrund inom pr och marknadsföring senast från Folkoperan.
En sak som slog mig var att jag inte vet vem som var chef innan Sjöström tillträde. Frågan är om jag borde det? Kanske är det ett nytt skifte på gång att allmänheten vet vem chefen på Kulturhuset är.

Sjöström gör ett samlat och förnuftigt intryck i intervjun. Några citat:

Som jag ser det är kulturhuschefen 2008 skyldig att blogga. Eller åtminstone försöka. Sedan får vi se hur länge det är intressant att fortsätta, säger han och efterlyser feedback i form av kommentarer och mejl.

Jag håller med. Det är en demokratisk ynnest att få följa ledande personer och läsa om deras arbete. Att blogga som chef är en bra sätt att kommunicera med omvärlden. Samtidigt har Sjöström själv på sin blogg antytt att det är problematiskt att blogga som chef. Alla riktigt intressanta diskussioner och planer är man tvungen att hemlighålla för läsarna. Dessutom tar bloggande mycket tid i anspråk, någon som chefer sällan har gott om.

Han lägger till att de största sponsorerna är kulturarbetarna som håller allt flytande med eftergifter i allt från löner till anställningsvillkor.

Så sant. Läs mer →

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur