Etikettarkiv: kultur

Mer kommentarer om Slas

7 januari repriserade Kulturradion ett program med Slas från 1992. Bengt Packalén dricker kaffe och kurar skymning i dennes ateljé. Det blir ett otvunget samtal där Slas får prata på om varför han var så förbannad när han skrev ”Brev till en hembygsgård”, från 1974. Det var förövrigt den första boken jag läste av Claesson. Boken handlar om en författare som blivit inbjudan att hålla ett föredrag på hembygsgården från den trakt han skildrat och blivit expert på (läs ”Vem älskar Yngvej Frej”). Huvudpersonen försöker skriva ett brev där han tackar nej men brevet vill liksom aldrig ta slut och det blir istället en lång ilsken dialog med småböndernas barn. I slutet av programmet blir Slas ilska alltmer förklarlig.

Andra som kommit med insiktfulla kommentarer är Stationsvakt som träffande skriver att:

”Hans språk var bedrägligt enkelt – men innehöll mycket ändå”.

I SvD skriver Richard Swartz en läsvärd Understreckare. Swartz tar upp Claessons antiintellktuella hållning och den metod som han fulländat genom att skildra verkligheten och människorna rakt upp och ned, utan omskrivningar. Det finns en befriande vardaglig hållning i Slas böcker. Det bedrägliga är just att det ser enkelt ut, men Slas var en mästare på upprepningar och dialoger från vanliga samtal människor emellan. Gärna på ett tåg, en säng eller krog. Swartz tar även upp problematiska sidor hos författaren vilket känns befriande i all nostalgi.

För den som inte fått nog har SR Minnen, en inspelning från 1966. Där intervjuas Claesson av Gabrilla Garland om hur han reste i efterkrigstidens Europa som fattig frilansande skribent och tecknare.

Läs även om min relation till Stig Claesson.

Vågen om arkitektur

Vågen i P1 i måndags sammanfattade ett händelserikt år inom arkitekturen. Det är typiskt att det är ett litteraturprogram som tar upp diskussionerna om arkitekturen och dess roll i samhället. I panelen fanns Peder Alton arkitekturkritiker i DN, Ulrika Karlsson arkitekt och forskare på arkitektkontoret Servo samt Tomas Lewan arkitekt och skribent som fick arkitekturkritikepriset för sin artikel om Asplund och Statsbiblioteket.

Det var en initierat samtal som bara hann diskutera några få saker. Som väntat ägnades mycket tid att diskutera Stadsbiblioteket. Panelen pratade även om vad högkonjunkturen gör för arkitekturen. Fler unga arkitekter får chansen att komma fram samtidigt som kvalitén blir lägre då alla byggherrar och arkitekter har bråttom att hinna med. Lewan menade att dagens situation liknar byggexpansionen på 1960-talet. Ett bra och högdraget program. Men det kändes slappt att återanvända en intervju med Gert Wingårdh från 2003. Det finns ju verkligen viktigare saker att prata om än Gert Wingårdh. Panelen placerade också in Sverige i ett europeiskt kontext. Andemeningen var att Sverige under de senaste 25 åren hamnat i ett arkitektoniskt bakvatten. V i har inte hängt med i den europeiska utvecklingen.

Läs även min sammanfattning om debatten kring Stadsbiblioteket.

Är nya stadsbiblioteket i Asplunds anda?

I finkulturella kretsar (oavsett om man är till höger eller vänster) hör det till att man ska klanka ner på DN Kultur. Jag försöker undvika att göra det nuförtiden, men så två tecken i tiden som inte går att vifta bort. Jag kan inte låta bli att nämna det liberaler kallar för Jonssonaffären. De är upprörda över att Johan Norberg blir förtalad och inte får ge en replik på Stefan Jonssons påhopp. Säga vad man vill om Norbergs åsikter, men om man tillåter sig själv att använda invektiv som Jonsson gör borde man kunna ge utrymme för debatt. Tyvärr är beteendet vanligt förekommande i debattsvängen.

Sent omsider, tar DN Kultur in två artiklar om stadsbiblioteket. Arkitekturhistorikern Karin Winter försvarar Delphinum idag. Argumentet är något i stil med att Asplund inte tänkte sig tre annex när han ritade sitt bibliotek, utan de har tillkommit senare. Alltså är det riktigare och mer asplundskt att bygga Delphinum. Men Winter tar inte upp frågan om utbyggnaden i stort eller placeringen som ju varit föremål för diskussion.

Anders Wilhelmson, professor i arkitektur ställer sig frågande inför att ha Asplund som utgångspunkt? Men hans inlägg hamnar ute i det blå. Visserligen är det sant att Googles scanningprojekt är intressant och kan stöpa om framtidens bibliotek. Men att ifrågasätta utbyggnaden med argument som att det är ett viktorianskt sätt att kategorisera böcker efter ämnen, känns verklighetsfrånvänt. Det må vara sant men det är inte det som är det intressanta med diskussionen om stadsbiblioteket. Så när DN Kultur väljer att debattera frågan så dyker de här två inläggen upp. Om det hade varit inlägg i en längre pågående debatt hade det varit mer okej. Nu blir det istället det första som sägs efter att tävlingen avgjordes. Märkligt som sagt.

flm: ny kulturtidskrift om film

Det har länge tjatats om att det saknas en vettig tidning om film. Så när alla slutat hoppas så dyker flm upp. Initiativtagare är Jonas Holmberg och Jacob Lundström. Flm är snygg, tilltalande och tar upp intressanta vinklar från filmens värld. Korta texter varvas med längre artiklar, essäer och intervjuer. Läs tex. en intervju med Ika Nord om det rebelliska barnprogrammet med samma namn. Jag minns att jag tyckte det var ett läskigt program. Jag förstod det inte när jag var liten.

Flm tar upp olika aspekter av film och rörliga bilder vilket känns lovande. Kul att läsa om Samira Ariadads projekt Piratbion. Det ordnar gratis filmfester utomhus (och inomhus) där de visar film. Det är mer av ett undergroundprojekt än Psykologer tittar på film, men deras strävan efter att skapa nya sociala mötesplatser känner jag igen mig. I artikeln sägs att ”för Piratbion är istället visning halva poängen..”, vilket lika gärna skulle kunna beskriva mina idéer om Psykologer tittar på film.

Flm skriver också om kopplingen mellan Dior, mode och Hitchcock. Om Hollywoods trend att skildra Afrika, samt om Roman Polanskis ”Repulsion” (1965). Filmen handlar om Carol, en ung kvinna (spelad av Catherine Deneuve), som psykiskt kollapsar och barrikaderar sig i en lägenhet. Artikeln tar fasta på den efterföljande censurdiskussionen och debatt där flera psykologer uttalade sig. Skildringen av ett splittrat inre psyke gjorde att vissa ansåg filmen vara skadlig, medan andra tyckte den illustrerade någon viktigt. Kanske blir det här en kommande Psykfilm?

Hur som helst, ser jag fram mot kommande nummer av tidningen.

Fler som är positiva till flm är Pallas och Bohlin (Kulturnytt 30 november).

Debatten om stadsbiblioteket

Eftersom jag är DN-prenumerant har jag varit slö nog att missa att det varit en bra debatt under hösten om det nya stadsbiblioteket i SvD. Det är en viktig och intressant debatt som DN obegripligt struntat i. Heike Hanadas Delphinum vann ju som bekant tävlingen för en tid sedan, Entusiasmen har varit minst sagt låg inför projektet. I veckan kom endast 30 personer på presentationen av förslaget där Hanada själv medverkade tillsammans med bland andra stadsarkitekt Per Kallstenius. En marknadsförinsmiss eller ett tecken på en jaså-inställning till det vinnande förslget? Tävlingen visar att frågan är fel ställd tycks sammanfatta den allmänna känslan efter att Delphinum vann. Läs mer →

Freud om konst, litteratur och Moses

Förra veckan var det Freudseminarium med anledning av att band 11 i översättningen av Freuds samlade skrifter kommit ut. Det elfte bandet behandlar Freuds texter om konst och litteratur och följdriktigt var semiariet av en högkulturell kaliber som bara JC på Forum slår. Cirka 300 personer hade samlats på ABF-huset i Stockholm. Sedan 1996 har Natur och Kultur gett ut band efter band. Nu återstår bara en sista volym med index och register.

Clarence Crafoord, Ebba Witt-Brattström, Jessica Kempe och Helena & Göran Friberg talade om Freud utifrån olika perspektiv. Witt-Brattströms analys av Freuds analys av romanen Gradiva av Wilhelm Jensens, var rapp och avväpnande. Clarence läste sömnigt innantill från sitt papper om Freuds tankar om diktande och fantiserande. Fribergs lanserade mest sin tes om att Shakespeare var greven Edward de Vere, som Freud också trodde. Jessica Kempe talade om Freuds konstanalyser. Särskilt fascinerande var hennes berättelser om hur han analyserade Mosesmonumentet av Michelangelo. Här följer en sammanfattning av Kempes föredrag. Läs mer →

Tre bra filmer på Stockholms Filmfestival

Jag har hunnit med tre filmer som alla varit starka. ”Magnus” Estlands första independentfilm är en våldsamt vacker film av den unga kvinnliga filmdebutanten Kadri Kousaar. Den handlar om en ung kille som vill ta livet av sig. Efter två självmordsförsök försöker pappan, en knarkande smågangster ta hand sin son. Filmspråket påminner om Ganslandts ”Farväl Falkenberg” och gör filmen vansinnigt vacker. Här en längre recension i Variety.

”The Band´s Visit” heter en israelisk film av Eran Kolirin. Den handlar om en egyptisk polisorkester från Alexandria som blir inbjuden att spela på ett arabiskt kulturcentrum i en israelisk håla. 8-manna orkestern slår sig i slang med några på det lokala caféet under ett dygn och underbara scener utspelar sig. En förtjusande film som påminner om Aki Karusmäkis ”Leningrad Cowboys” fast i öknen.

”Red without blue” är en dokumentär om enäggstvillingarna Mark och Alex. Mark blir bög och Alex byter kön och blir Claire. Familjen och tvillingarnas identitetskris och svåra transformeringsprocess skildras på ett närgånget men varmt sätt.

Mer om filmerna kommer senare. Se alla!

Läs fler kortrecensioner från filmfestivalen här och här.

Statusstress av Alain de Botton

Alain de Botton har blivit en fixstjärna i den populärfilosofiska genrén. Med intellektuell spänst och med ett charmerande språk rullar han upp, associerar och drar paralleller mellan stort och smått, nytt och gammalt, banalt och djupt. Botton är född 1969 och har växt upp både i Schweiz och i England. Det förklarar hans brittiskt torra stil men samtidigt har man en kännedom kontinental idérvet som är lätt för en överlägsen anglosax att glömma bort.

Botton slog igenom med sin bok ”Låt Proust förändra ditt liv” från 1997. Berömmelsen fortsatte i boken ”Filosofins tröst” (2001) som blev en stor succé både som bok och tv-program. Själv är jag förtjust i ”Om konstens att resa” (2002). Det är tio essäer om varför man reser, hur man gör det både i tanken och i verkigheten. Botton varvar egna upplevelser med berättelser och referenser från historien. Det blir en slags karta över resans väsen och psykologi som är ytterst sällsynt i vanliga reseskildringar. Ett litet mästerverk som alla resenärer borde läsa. Här kommer en recension av ”Statusstress” (2004). Läs mer →

Bakgrund till filmaren Nanni Moretti

Nanni Moretti är något av Italiens svar på Woody Allen. Moretti är född 1953 och bosatt sedan länge i Rom. Han är psykoanalytiker, vattenpolofantast och filmare. Han har både regisserat, producerat och varit skådespelare i en mängd filmer sedan 1970-talet. Sedan 1996 driver han en egen biograf, ”Cinema Nuovo Sacher” uppkallad efter sin favorittårta. Hans första långfilm Ecce Bombo (1978) blev en stor succé och anses fortfarande som en kultfilm i Italien. En annan film som brukar nämnas till Morettis främsta är Bianca (1984). Bianca handlar om en Michele (spelad av Moretti själv) som har flera olika syndrom och maniska sidor. I en berömd scen vaknar Michele mitt i natten och äter Nutella ur en gigantisk burk.

Läs mer →

Inga myggor eller tigrar i barnbokshagen

Anna-Clara Tidholm skriver briljant från det lilla kulturreservatet kallat barnbokshagen. Tidholms betraktelse över litteraturens hierarkier är avväpnande och humoristisk. Vuxenboksarenan där fajtas män och kvinnor men i barnbokshagen har männen helt försvunnit. Texten var publicerad 16 oktober på sid. 7 i DN Kultur (tyvärr inte på nätet). Läs och njut.

Hittade också ett ilsket inlägg från Linda Skugge där hon kommenterar Anna-Clara Tidholms digra produktion. Det känns som att den invändningen lämpar sig lika bra på Skugges eget skrivande.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur