månadsarkiv: oktober 2008

Gudmundson om det svenska filmfiaskot

Ibland tänker jag att ledarskribenter blir köpta för att vara självständiga och frispråkiga. En sådan person är bloggaren Per Gudmundson. Det säger en del om det svenska filmklimatet att det är han som tar ton på SvD:s ledarplats om den usla svenska filmpolitiken. Låt gå för att han säger det som filmkritikern Hynek Pallas och andra med honom har sagt tidigare. Men han har rätt. Gudmundson ställer sig den enkla frågan varför SFI (alltså inte Svenska för invandrare) inte ger pengar till intressanta filmare som går utanför ramarna som till exempel Johan Melins Preludium. Den är filmad i ett enda tvåtimmarsklipp en kväll i Köpenhamn. Filmen visades nyligen på FLM:s filmfestival som jag tyvärr missade. Jag kan bara instämma i den absurda ordningen att Göta Arn 5 av Nutley-Hobert får alla pengar. Sällan har ordet systemfel varit mer adekvat. Det är i klass med den svenska psykiatrin.

EMDR, terapimetodernas mysterium

En av de underligare terapimetoderna som trots allt har evidens för sig är EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Terapimetoden används för att behandla traumatiserade patienter (PTSD). I EMDR återberättar patienten händelsen samtidigt som blicken är fäst på terapeutens fingrar som rörs från sida till sida. Syftet är att växelvis stimulera vänster och höger sida av hjärnan. EMDR utvecklades år 1989 av Francine Shapiro. Den bilaterala stimuleringen tros underlätta hjärnans bearbetning av det traumatiska minnet. Det lär vara en lång och komplicerad process att bli EMDR-terapeut vilket gjort att metoden inte blivit ännu mer utbredd. Forskning inom området har ännu inte klarlagt exakt hur denna process fungerar. Det tror jag också är en anledning till att psykoterapeuter drar sig för att använda metoden. För mig personligen är det ett otillfredställande läge att vi inte vet varför det funkar.

BPS Research Digest funderar över vad det egentligen är som är verksamt.

”It suggests instead that the mechanism underlying EMDR is a more general effect based on taxing the big boss of short-term memory – the central executive.

If it’s true that taxing the central executive of working memory is key to EMDR’s success – what’s going on? ”The experience of holding a traumatic memory in mind, made more palatable by the central executive’s attentional resources being taxed, may ultimately work to foster acceptance of those memories,” the researchers said.

In other words, performing a concurrent task, be it eye movements or some other distraction, while also recalling a painful memory, allows a person to be exposed to that memory, without having the mental resources available to get too upset by it. Over time, this process acts like a form of gentle exposure to the memory, as the person learns that they can, after all, cope with their past.

Det återstår mycket forskning innan vi kan fastställa vad som sker vid EMDR och för den delen vad som är verksamt i psykoterapi. De vet vi alldeles för lite om idag. Just exponering är ett begrepp som framför allt används inom KBT. Min känsla är att exponering är en av de viktiga komponenterna även i psykodynamisk terapi och psykoanalys. Men mer om det en annan gång.

PS: Självklart finns det en EMDR-förening i Sverige.

Källa: Shapiro, F. (1989). Efficacy of the eye movement desensitization procedure in the treatment of traumatic memories. Journal of Traumatic Stress, 2, 199-223.

Savanten Daniel Tammet till Stockholm

/* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:”Normal tabell”; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:””; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:”Times New Roman”; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;}

Imorgon torsdag 23 oktober, kommer Daniel Tammet till ABF-huset i Stockholm. Om jag inte varit i Göteborg hade jag garanterat varit där. Tammet har aspergers syndrom och är en av de 52 savanter som finns i världen idag. Han minne är något utöver det vanliga och kopplingen till ”Rain Man” är naturlig.

För två år sedan gjorde hans självbiografiska bok ”Born on a blue day” succé i USA och England. Nu finns boken översatt till svenska, ”Född en blå dag” (Natur & Kultur) Daniel Tammet har en unik matematisk och språklig förmåga. Siffror ser han som former och färger, hans hjärna fungerar som en kalkylator och han blev världsberömd när han – inför publik – ur minnet rabblade 22 514 decimaler till pi. Han behärskar tio språk och lärde sig isländska på en vecka. Däremot kan han inte köra bil, har svårt att förstå känslor och kan inte skilja på höger och vänster. Men han har lärt sig att kommunicera med sin omvärld och möter förståelse för sin egenart. Här finns ett program som CBS 60 minutes gjorde om honom för ett tag sedan. Föredraget på ABF börjar kl. 18 och kostar 50 kr i entré. Här är Tammets egen blogg.

Psykologidagarna 2008

Nu på torsdag och fredag (23-24 oktober) är det Psykologidagarna i Göteborg. Som vanligt är det ett digert program med många spretiga punkter. Det är både charmigt och problematiskt. Det blir lite som att alla pratar och ingen lyssnar, vilket ju i och för sig är på modet i dagens bloggande samtid. Vi får se hur många som kommer till Götet. Vi stockholmare är ju vana vid att alltid ha gångavstånd till alla evenemang. Jag är där på blixtvisit under torsdagen och tänkte mingla, nätverka och representera Natur & Kultur tillsammans med Carl Sahlin. Kom gärna med tips på föreläsningar och presentationer som jag borde bevaka, här är programmet. Kanske ses vi där.

Psykologer tittar på film visar Water Lillies

Nästa Psykologer tittar på film blir fransk. Då visar jag Water Lillies, (”Naissance des pieuvres”, FRA 2007), av Céline Sciamma. Den utspelar sig i en Parisförort där vi möter de tre 15-åriga flickorna Marie, Anne och Floriane som är filmens nav. De övar konstsim, är svartsjuka och försöker förhålla sig till den komplicerade frågan om sin sexualitet. Utan pekpinnar eller fördomar får vi inblick i en ungdomsvärld som är vacker, ensam och laddad med kärlek, hetro såväl som homo. Med konstsim som fond lyckas regissören Sciamma berätta en poetisk Fucking Åmål-historia där vuxna är trovärdigt frånvarande. Filmen har tidigare visats i Sverige på någon enstaka festival men kommer tyvärr inte på bio.

Till vår hjälp att prata om filmen efteråt kommer Fredrik Livheim, leg. psykolog. Han har jobbat mycket med tonåringar och föräldrarutbildningar utifrån terapimetoden ACT (Acceptance Commitment Therapy).

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr.

Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida. Observera att filmen är på franska och textad till engelska.

Nästa visning är 20 november. Då visas 12 Edsvurna män (USA, 1957), av Sidney Lumet. Lumets film handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor. Den är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen på 1990-talet. Gäst är Christer Sandahl, docent, leg. psykolog och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Varmt Välkomna!

PS: Psykfilm på Facebook.

Rapport från presentationen av boken Nextopia

Den 2 oktober var det bokrelease på Södra Teatern för “Nextopia – Livet lyckan och pengarna i förväntningssamhället”, som ges ut på Volante, ett litet förlag som Tobias Nielsén driver. Volante betyder förresten flygande på latin och defensiv mittfältare på spanska, upplyste Nielsén som för övrigt är Emma Stenströms sidekick på bloggen Kulturekonomi.

Micael Dahlén är 35 år och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare gett ut boken “Boxen – kreativitet som skapar förändring”, 2006, nu översatt till ryska och engelska (Wiley & Son) och handlar kreativitet och marknadsföring. Vill man vara snäll kan man säga att Dahlén verkar vilja berätta om Internetkultur och business. Samtidigt skymtar det fram en sida av att vilja sätta sig själv i centrum för internetdiskussionen.

Dahlén var klädd i jeans, kavaj, röd slips, märkliga gympadojor. Med sitt långa hår påminner han en del om Glenn Strömberg när denne var välvårdad. Hans huvudtes är att vi idag bedömer företag, organisationer och människor inte på basis av vad de har gjort utan vad de vill eller kommer att göra härnäst. Han kallar det Nextopia eller förväntningssamhället. Dahlén tog ett exempel på att kontaktannonserna i tidningar nu mer handlar om vad personerna har för planer inte vad de gjort. En uppmärksam person i publiken sade då att vissa tycks ha större förtroende, status och möjlighet att bli lyssnad på (Steve Jobs, vd:n för Apple till exempel). Det kunde inte Dahlén förklara men sannolikt handlar det ju om att de har gjort något bra tidigare och har fått en viss status. Dahlén kallar dagens globala och mediala värld för ”som helst-världen”. Idag kan vem som helst, när som helst, var som helst köpa, göra, bli känd, för vad som helst. Dock var de exempel somhan tog upp alla internetfenomen av plojkaraktär som när Eva Nazemson spyr i tv, eller Ivan Ukhov som var full och hoppade höjdhopp.

Nuvärdet är idag alltid kopplat till vad som ska ske, inte till hur det varit. Därför menar Dahlén att företagens aktiekurser svänger så mycketpå grund av att nuvärdet idag beror så mycket på vad som komma skall. Framgångsrika människor har funnit ”sin mening” med livet, och det är därför de lyckas var en av Dahléns floskler. Ett cirkelresonemang tycker jag eftersom man lika gärna kan säga att förhållandet är det motsatta.

Dahlén pratade en del om trailerism, dvs. att fler ser trailers för filmer, tv-spel och liknande än faktiskt konsumerar filmen, spelet, skivan etc. Han kallade dagens unga generation Boss, eftersom de själva vill bestämma vad, när, och hur de ska ta del av media. Medieaktörerna kan inte längre bestämma det här. Numera kommer hypen, säljandet och peaken redan innan något släpps. Efter releasedatumet är det redan försent och då går intresset ner. Då gäller det att komma med ompaketering, extended version eller en, två, tre uppföljare som blir nya produkter. Det sätter i gång ny försäljning samtidigt som det accelererar den gamla produkten som får en ny skjuts uppåt.

Ett internetfenomen som han också tog upp var kortversioner av filmer och tv-serier. Minisode Network gör 5-minuters klipp av entimmesavsnitt. Ännu längre har Microsode gått som gjort en fem sekundersavsnitt på filmer.

Dahlén pratade en del om livsnöjdhet som tydligen är 5,8 världen över (på en skala från 1-10). Det är likadant bland mormoner, eskimåer, masajer etc. (5,6 i Sverige). Jobbigt att alltid all lycka klumpas ihop fast vi vet idag att lycka innehåller många olika nivåer på kort och lång sikt. Jag har alltid svårt för ekonomer som använder sig av psykologisk forskning på ett oreflekterat sätt. Det är problematiskt med lycka eftersom vi vet att det finns olika typer av lycka. På lång och kort sikt men det är som om alla dimensioner försvunnit i den här typen av studier. Nåväl.

Avslutande intryck av innehållet i presentationen och boken kändes tunt. Dahlén har en del poänger men allt prat om lycka och att vi blivit så otroligt mycket mer effektiva och otåliga känns taget ur luften. Mer substans och mindre snack är mitt tips för kommande böcker, för ämnet är onekligen intressant.

Andra medier om boken: Veckans affärer, Dagens Media och Fokus.

Artikelserie om Borderline personlighetsstörning

I veckan har frilansjournalisten Annika Olsson gjort en omfattande artikelserie i DN om borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det även kallas. Det är fyra artiklar som tar upp olika aspekter av hur det är att leva med borderline samt olika typer av behandling såsom DBT (Dialektisk Beteendeterapi, med rötter i KBT) och MBT (Mentaliseringsbaserad Terapi, med rötter i psykodynamisk teori).

Några intressanta fakta är att cirka 85 % av alla som får diagnosen borderline är kvinnor. I befolkningen i stort är det cirka 1-2 % drabbas av borderline. Det finns många viktiga fakta om den här diagnosen. Självmord är vanligt förekommande. DN pratar om 10 %, jag har hört siffror som är betydligt högre. Särskilt bland de patienter som haft problematiken under många år. En stor del av kvinnorna som fått diagnosen också varit sexuellt utnyttjade. Jag minns inte siffrorna i huvudet men jag tror det var mer än 50 %. En annan intressant egenhet är att borderline är ett tillstånd som förändras över tid. När man gör uppföljningar av patienter över tid är det många som inte uppfyller diagnoskriterierna efter ett antal år. Den här tillfrisknanden om man kan tala om det, sker även om patienten ifråga inte behandlas. Diagnosen borderline är på så sätt mindre statisk än vad som hävdat tidigare.

Här är alla artiklarna. ”Det känns inte hopplöst längre”, del 1 (Intervju med psykiatern Åsa Magnusson). ”Det svåraste var att känna tillit”, del 2 (Intervju med Jessica som haft borderline). ”Vi lär patienten att reflektera”, del 3 (Intervju med Per Wallroth som är psykolog och som arbetar vid MBT-teamet i Huddinge som behandlar borderlinepatienter). ”Ökade krav gör fler sjuka”, del (Intervju med psykiatern Alexander Wilczek som forskat på KI om ärftliga aspekter av borderline).

En av psykolgerna som intervjuas är Per Wallroth. Han har tillsammans med läkaren och psykiatern Göran Rydén skrivit boken ”Mentalisering – att leka med världen” (Natur & Kultur, oktober 2008). Där beskrivs teorin och metoderna som ligger till grund för MBT-behandlingen. Jag har läst några kapitel och tycker det är bra. Mer om mentalisering och boken en annan gång.

Bloggar Psykiatern tipsar om en intervju som bloggen Psykbryt gjorde i somras med Göran Rydén som är behandlingsansvarig för MBT-teamet. Den ger många bra svar om vad MBT och MBT-teamet i Huddinge är och vad mentalisering handlar om.

Sömnigt om Freud

En sömnig Understreckare diskuterar Sigmund Freud i lördagens SvD. ”Freud kilade sig in mellan tro och vetande” är rubriken och skribenten är Jayne Svenungsson, lektor i teologi. Essän utgår ifrån den nyöversättning av Freuds samlade skrifter som Natur och Kultur började ge ut 1996. Idag återstår endast bandet med index,

Svenungsson utgår från band X där Freuds skrifter om ”Samhälle och Religion” återfinns. Där kan man bland annat läsa klassikern ”Totem och tabu” (1913) liksom ”Vi vantrivs i kulturen” (1930). Essän tar visserligen upp att Freud i sin föresats att plocka isär och analysera religionen och andra vetenskaper, satte den egna psykoanalytiska teorin i förgrunden på bekostnad av giltigheten i den egna tolkningen. Därför blir Freuds analyser och förklaringar spekulativa och ovetenskapliga om än fantasifulla.

Det är ju sant, men vet vi inte redan det? Jag undrar verkligen hur många som intresserar sig för den här typen av texter idag. Inte är det många.

PS: Jag skrev för längesedan om Band XI som handlar om ”Konst och litteratur”. Här ett referat från ett seminarium om boken. Det handlar ganska mycket om Freuds spännande konstanalys av Mosesmonumentet av Michelangelo.

Analys av filmen Sung Song Blue

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

I’m your man, Cohen!

En fantastisk Leonard Cohen ville aldrig sluta spela i Globen igår. Jag tappade räkning både vad det gäller inklappningar och extranummer. ”Democrazy is coming to the USA” kändes mer passande än någonsin. Och när han sjöng ”I’m your man” för hundratusendegången så tycktes han mena det, fortfarande,

När alla trodde att det var slut med ”Closing time” så kom han in ytterligare en gång och sjöng ”I couldn’t leave you”. 74 år gammal spelar han i över tre timmar, är artig som en tjänare och snygg som en vis man. Otroligt!

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur