Etikettarkiv: ekonomi

I bokbranschen intet nytt?

Lasse Winkler skriver en lång rapport i Svensk Bokhandel, från Tools of change-konferensen i New York. Winkler tar pulsen på framtiden när det gäller e-böcker, tekniklösningar och affärsmodeller för förlagen. Winklers kallar det framtiden men jag hävdar att hans rapport handlar om nutiden. Jag citerar:

Det finns i den svenska förlagsvärlden en medvetenhet om att internet på något sätt kommer att påverka framtidens bokutgivning och att e-böcker kan bli en hit, eventuellt. Alla blickar västerut mot USA. Man läser om debatten och väntar på att det till slut ska komma fram en standard, en manual för hur man ska bete sig, vad man ska göra och hur mycket man kan ta betalt och hur man ska undvika att förlora pengar.

Det här upplever jag mycket av  i bokbranschen just nu. Det är som leken hela havet stormar; där en stol tas bort hela tiden. Få tycks se möjligheterna av alla nya stolar som kommer dyka upp. Men det är något som jag själv i högsta grad jobbar med. Winkler fortsätter:

I den svenska bokbranschen är den huvudsakliga aktiviteten att man avvaktar. Man är försiktigt nyfikna. Men saknar i stort sett helt förändringsagenter, de nödvändiga pådrivarna.

Visserligen avvaktar förlagen men under tiden pågår ett intensivt förändringsarbete på t.ex. Natur & Kultur. En del av förändringarna kommer snart låta höra om sig.

Eftersom jag själv ser mig som en förändringsagent är det framför allt två perspektiv jag försöker sprida såväl på förlaget som i andra sammanhang jag rör mig:

1) Tänk Beta. Man lär sig av att sätta igång saker och våga. Det går alltid att justera efterhand när man ser vad som funkar.Tids nog har man lärt sig och kan skörda frukterna av flera tidigare misslyckanden.

2) Förändring är på många sätt en fråga om pedagogik. Att göra folk bekväma med att se möjligheter och inte risker. Att experimentera är fint. Att våga är bättre än att tänka rätt från början.

Det är en spännande tid vi lever i, när gamla strukturer och sätt att tänka ska justeras och ge plats för nya perspektiv. Inte som ersättning för det gamla utan som alternativ.

Det våras för den bildade medelklassen!

Det utropar ekonomen Jonas Vlachos på Ekonomistas med anledning av rättegången mot Pirate Bay. Vlachos hoppas att Pirate Bay vinner så att den kommersialiserade kulturen blir mindre attraktiv att satsa på. Han skriver:

Marknadskrafterna kommer därför att driva kulturproduktionen till att i allt högre grad tillfredsställa den bildade medelklassens önskemål. Jim Carrey kommer inte att göra Dum & Dummare II, utan i stället satsa på något i The Eternal Sunshine of a Spotless Minds anda. Det är ju där pengarna finns att hämta.

Även om resurserna för kulturproduktion totalt sett kommer att minska som konsekvens av fildelningen är det alltså inte nödvändigtvis dåliga nyheter för den bildade medelklassen. Vi slipper helt enkelt slåss med andra kulturkonsumenter om produktionsresurserna. Så må Pirate Bay vinna i rätten, för min kulturkonsumtions skull!

Eftersom Vlachos, jag själv och andra finkulturella konsumenter gärna betalar lite extra för produkter med kvalité så hoppas han på en ny vår för kvalitétskulturen. Jag kan bara hoppas att han får rätt. I den störtflod eller moln av kommentarer om fildelning kan den intresserade följa Oscar Swartz blogga inifrån rättegångssalen för E24.

Fenomenet ”Boreout”

boreout

DN Ekonomi hade nyligen en artikel om boreout, dvs. att de anställda är uttråkade och gör allt för att låtsas arbeta och maska. Två schweiziska forskare Philippe Rothlin och Peter R Werder har lanserat begreppet i sin bok Diagnos Boreout. I artikeln kommenterar sociologen Roland Paulsen på Uppsala Universitet fenomenet. Han säger:

Det finns en föreställning om att organisationer är rationella och att det är den som inte producerar tillräckligt som inte fungerar. Men det finns också irrationella organisationer. Och i många jobb är det närmast omöjligt för chefen att veta hur lång tid en arbetsuppgift tar.

Det här är ett verkligt problem tycker jag. jag skulle  vilja påstå att de flesta organisationer som jag har befunnit mig i har varit irrationella. Det har gjort mig frustrerad och irriterad efter som det ofta sätter käppar i hjulet på de processer som verkligen borde komma till stånd. På många jobb finns inte heller incitament att effektivisera arbetet för då får man bara nya arbetsuppgifter. Jag minns särskilt en kommentar jag fick när jag satt och läste min bok i ett vårdsammanhang. Det upplevdes som icke-arbete till skillnad från att lösa korsord eller läsa skvallerblaskor. Det var med andra ord bättre att läsa fördummande texter än att läsa något intressant när det ändå inte fanns något att göra på jobbet. Många arbeten bygger dessutom på mängden tid du lagt ned inte på vilket kvalité ditt arbete resulterat i. Eftersom arbetslivet stirrat sig blind på timmar är det ett uppenbart problem när vi tagit steget in i ett postmodernt kunskapssamhälle. Jante- och bruksmentaliteten finns kvar i samhället och på många arbetsplatser. Det gör att folk blir passiviserade, understimulerade och desillusionerade.

Vår rätt att leka psyksjuka

 1000px-liljeholmsbron_stockholm.jpg

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Konstiga Företag, av Emma Stenström

9789127118249.jpg

En av de första sakerna jag gjorde på Natur & Kultur var att i förbifarten tipsa om Emma Stenströms avhandling Konstiga Företag. Ett drygt halvår senare kommer nu en reviderad version av avhandlingen ut som pocketbok. Det var min vän Simon som pluggade på Södertörn som satte boken i händerna på mig och jag sträckläste den. Boken är i högsta grad relevant för psykologer som intresserar sig för ledarskap och organisationer. Stenströms bok är en briljant studie om företagens estetisering, ledarskapets romantisering och konstens ekonomisering. Under modern tid har konstnärligt utövande och företagande betraktats som två närmast motsatta företeelser. Den kreativa konstnären kontra den rationella kapitalisten. Men någonting har hänt. I managementlitteratur hyllas nu den visionära ledaren, styrd av känsla och intuition, samtidigt som ledare för konstnärliga organisationer försöker organisera sin verksamhet enligt företagsekonomiska teorier.

Trots att Stenströms Konstiga företag skrevs i slutet av 1990-talet får den med dessa tre parallella tendenser i samhället. När man läser hennes tankar tio år senare förstår man att det mesta som då var tecken i skyn nu redan har hänt. Jag anbefaller alla att läsa boken. Det avsnitt i boken som kanske saknar minst tydliga tecken är tanken om ledarskapets romantisering. Idag skulle man kanske fått in ordet psykologisering eller coachifiering också. I min värld är uppsvinget för coaching och värdebaserat ledarskap och CSR (Corporate Social Responsibility) alla tecken på det Stenström menar med ledarskapets romantisering. Eller i alla fall täcker den här utvecklingen in några aspekter av romantiseringen. För om vi inte ställde  förhoppningar på att ledarskapet ska visa oss vägen, vara mjuk och mänsklig så vore vi inte romantiker. Jämför tex. med de enorma förväntningarna på Barack Obama.

I väntan på nästa bok av Stenström rekommenderar jag att du läser när hon bloggar tillsammans med Tobias Nielsén på Kulturekonomi. Till vardags är hon verksam på Handels och Konstfack och forskar om kultur, företagande och entreprenörskap.

Här är för övrigt en intervju med Stenström är avhandlingen kom ut år 2000.

Och här ett längre referat av avhandlingen som publicerades i Entré nr 2 /2002.

För företagsekonomin och Business Rehnt ut sagt

 9789127118522.jpg

Så heter en ny bok av företagekonomen Alf Rehn. Det är den första bok som jag varit redaktör för på Natur & Kultur. Det är en tvådelad bok där den första delen tidigare hette Vad är företagsekonomi och den andra delen; Business Rehnt ut sagt är nyskriven och där Rehn skriver rakt på sak om hur man blir rik, får kontakter och blir ett strategiskt geni. Rasmus Fleischer skriver en utförligt inlägg om boken på Copyriot. Det är en fin betraktelse över några av Rehn tankegångar och kopplingen till George Bataille. Jag citerar Fleischer:

Alla de företagsekonomer som av intellektuell slöhet tenderat att behandla just marknadsekonomi som “mer ekonomisk” än annan ekonomi blir elegant avklädda i Alf Rehns bok. Gåvoekonomi presenteras här inte som ett apart alternativ till marknadsekonomi, utan som intimt sammanflätad med andra logiker, omöjlig att bortse ifrån: “fråga bara en blomsterförsäljare eller en leksaksproducent kring jultid om gåvor är viktiga”.

Kul att han också ser det i Rehns text. Han fortsätter:

Spänningen mellan gränser och gränslöshet definierar, på ett mycket batailleanskt sätt, Alf Rehns projekt. Företagsekonomin måste överträda sina gängse gränser, inte för att expansion eller överträdelse är bra i sig, utan för att göra gränserna synliga. Därmed omöjliggörs en viss form av teoretiserande, medan nya frågor ställs om hur vi egentligen tänker oss “det ekonomiska”.

Precis det här har jag också fastnat för i boken. Jag trodde företagsekonomi var tråkigt efter att ha läst ett år nationalekonomi. Ett slags mikroekonomi light. Men Rehns text får mig att nyfiket undra om det inte är dags att psykologi och företagsekonomi på allvar börjar närma sig varandra igen Det finns så många psykologiska mekansimer i ekonomi och inte minst i Rehns bok.

Fleischer tipsar även om Rehns personliga krönika Internet lärde mig vad ekonomi egentligen är. Där tar han upp det intima sambandet mellan ett fritt och öppet internet och hans intresse för ekonomi och populärkultur. Det finns mycket att säga om vad Internet har medfört för många av oss. För mig har det det varit en resa på tio år där jag allt mer kommit att intressera mig för utbytet, bloggarna och sociala medier som ett sätt att bli en aktör i samhället. Mer om det en annan gång. Läs även Alf Rehns sparsamt uppdaterade blogg.

Manuell Castells till Stockholm

castells3.jpg

Emma Stenström tipsar om att Manuel Castells håller en öppen föreläsning på fredag den 28 november på KTH. Temat är “Global civil society and digital communication networks”. Castells blev en superkändis i den akademiska världen under 1990-talet med sin trilogi om informationsåldern och nätverksamhället. Jag har läst halva Identitetens makt, del 2 och hela Milleniets slut, del 3. Han är verkligen skarp i del 3 där han tar ett helhetsgrepp om den globala politiska utvecklingen och fullkomligt pepprar läsaren med intressant statistik och paralleller mellan oljeindustrin i Nigeria och organhandeln i Mellanöstern och Östeuropa.

Det hela börjar halv nio men Castells talar först kl. 9. Mellan 10.30-11.30 är det paneldiskussion mellan Manuel Castells, Pekka Himanen, Helsinki Institute for Information Technology; Ulf Ranhagen, Åke Walldius and Roger Wallis, KTH. Plats för föreläsningen är föreläsningsal E1, Lindstedtsvägen 3, KTH.

PS: Berkeley har för övrigt en timmes intervju med Castells som finns att se här.

Mind Hacks om neuroekonomi och Buyology

41xakeaghol_sl500_aa240_.jpg

Mind Hacks tipsar om Jonah Lehrers recension i Washington Post av boken ”Buyology – trues and lies about why we buy”. Den danske författaren Martin Lindström, tar upp neuroekonomisk forskning och teorier och försöker förklara psykologiskt varför vi köper det vi gör. Mind Hacks är föga imponerad och skriver följande om boken:

If one of the greatest ironies of public relations is that it has an image problem, one of the greatest achievements of neuromarketing has been the self-promotion without having demonstrating any material benefit to the approach.

That’s not to say there’s some respectable science being undertaken to understand the neural basis of commercial reasoning and buyer decision-making, but so far, no-one has demonstrated that any of these approaches actually provide a more effective way of marketing.

Det är bara att instämma. Mind Hacks konstaterar:

One irony is that commercial neuromarketing has been a marketing success story, but not on the basis of the neuroscience which is largely just used as another form of traditional branding.

In fact, it’s just a form of marketing first developed by Edward Bernays, the nephew of Freud, back in the 1920s. The secret, Bernays said, was not to appeal to what people need, but to what they desire – in this case, to seem cutting edge.

Idag  vill vi gärna hitta hjärnröntgenbilder som ska förklara allting. Kanske vill vi det lite väl mycket.

Se även bloggen Neurosciencemarketing som skriver utförligt om boken.

Rapport från presentationen av boken Nextopia

 micaeldahlen1_evenemang.jpg

Den 2 oktober var det  bokrelease på Södra Teatern  för “Nextopia – Livet lyckan och pengarna i förväntningssamhället”, som ges ut på Volante, ett litet förlag som Tobias Nielsén driver. Volante betyder förresten flygande på latin och defensiv mittfältare på spanska, upplyste Nielsén som för övrigt är Emma Stenströms sidekick på bloggen Kulturekonomi.

Micael Dahlén är 35 år och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare gett ut boken “Boxen – kreativitet som skapar förändring”, 2006, nu översatt till ryska och engelska (Wiley & Son) och handlar kreativitet och marknadsföring. Vill man vara snäll kan man säga att Dahlén verkar vilja berätta om Internetkultur och business. Samtidigt skymtar det fram en sida av att vilja sätta sig själv i centrum för internetdiskussionen.

nextopia_framsida_ram.png

Dahlén var klädd i jeans, kavaj, röd slips, märkliga gympadojor. Med sitt långa hår påminner han en del om Glenn Strömberg när denne var välvårdad. Hans huvudtes är att vi idag bedömer företag, organisationer och människor inte på basis av vad de har gjort utan vad de vill eller kommer att göra härnäst. Han kallar det Nextopia eller förväntningssamhället. Dahlén tog ett exempel på att kontaktannonserna i tidningar nu mer handlar om vad personerna har för planer inte vad de gjort. En uppmärksam person i publiken sade då att vissa tycks ha större förtroende, status och möjlighet att bli lyssnad på (Steve Jobs, vd:n för Apple till exempel). Det kunde inte Dahlén förklara men sannolikt handlar det ju om att de har gjort något bra tidigare och har fått en viss status. Dahlén kallar dagens globala och mediala värld för ”som helst-världen”. Idag kan vem som helst, när som helst, var som helst köpa, göra, bli känd, för vad som helst. Dock var de exempel somhan tog upp alla internetfenomen av plojkaraktär som när Eva Nazemson spyr i tv, eller Ivan Ukhov som var full och hoppade höjdhopp.

Nuvärdet är idag alltid kopplat till vad som ska ske, inte till hur det varit. Därför menar Dahlén att företagens aktiekurser svänger så mycketpå grund av att nuvärdet idag beror så mycket på vad som komma skall. Framgångsrika människor har funnit ”sin mening” med livet, och det är därför de lyckas var en av Dahléns floskler. Ett cirkelresonemang tycker jag eftersom man lika gärna kan säga att förhållandet är det motsatta.

Dahlén pratade en del om trailerism, dvs. att fler ser trailers för filmer, tv-spel och liknande än faktiskt konsumerar filmen, spelet, skivan etc. Han kallade dagens unga generation Boss, eftersom de själva vill bestämma vad, när, och hur de ska ta del av media. Medieaktörerna kan inte längre bestämma det här. Numera kommer hypen, säljandet och peaken redan innan något släpps. Efter releasedatumet är det redan försent och då går intresset ner. Då gäller det att komma med ompaketering, extended version eller en, två, tre uppföljare som blir nya produkter. Det sätter i gång ny försäljning samtidigt som det accelererar den gamla produkten som får en ny skjuts uppåt.

Ett internetfenomen som han också tog upp var kortversioner av filmer och tv-serier. Minisode Network gör 5-minuters klipp av entimmesavsnitt. Ännu längre har Microsode gått som gjort en fem sekundersavsnitt på filmer.

Dahlén pratade en del om livsnöjdhet som tydligen är 5,8 världen över (på en skala från 1-10). Det är likadant bland mormoner, eskimåer, masajer etc. (5,6 i Sverige). Jobbigt att alltid all lycka klumpas ihop fast vi vet idag att lycka innehåller många olika nivåer på kort och lång sikt. Jag har alltid svårt för ekonomer som använder sig av psykologisk forskning på ett oreflekterat sätt. Det är problematiskt med lycka eftersom vi vet att det finns olika typer av lycka. På lång och kort sikt men det är som om alla dimensioner försvunnit i den här typen av studier. Nåväl.

Avslutande intryck av innehållet i presentationen och boken kändes tunt. Dahlén har en del poänger men allt prat om lycka och att vi blivit så otroligt mycket mer effektiva och otåliga känns taget ur luften. Mer substans och mindre snack är mitt tips för kommande böcker, för ämnet är onekligen intressant.

Andra medier om boken: Veckans affärer, Dagens Media och Fokus.