Du tittar nu på taggen föreläsning. Tillbaka »

Paul Wachtel kommer till Stockholms Universitet

Måndagen den 31 augusti kommer psykoanalytikern Paul Wachtel och föreläser på Stockholms Universitet. Wachtel är en erfaren psykoterapeut och författare som alltmer kommit att bli en av teoretikerna för den relationellt inriktade psykodynamiska skolan. Han har även intresserat sig för integrativa angreppssätt där man lånar från både psykodynamisk- och kognitiv teori.

På mitt nattduksbord ligger hans bok Relational theory and the practice of psychotherapy (Guilford Publications, 2008). Två dagar senare föreläser Wachtel i regi av SAPU på Nürnbergshuset. Den relationella skolan har betonat vikten av relationen mellan klient och terapeut. Man har också haft en modernare syn på överföring och motöverföring som man aktivt använder sig av i det psykoterapeutiska arbetet med klienten. SAPU beskriver på sin hemsida relationell psykoterapi på följande vis:

Relationell psykoterapi är ett internationellt vedertaget samlingsbegrepp
för ett förhållningssätt som utgår från interpersonella faktorers centrala
betydelse för psykisk hälsa och utveckling. Det bygger på aktuell
utvecklingspsykologisk forskning, evidensbaserad psykoterapiforskning och
klinisk tillämpning.

De teoretiska utgångspunkterna är:

Affekterna kan beskrivas som människans primära motivationssystem

Inre arbetsmodeller formas i grunden som en följd av det tidiga samspelet
med andra människor och kommer i hög grad att styra utformningen av
interpersonella relationer

Varje psykoterapeutiskt möte är unikt och formas av det implicita och
explicita samspelet mellan patient och terapeut.

Strukturell psykologisk förändring är ofta en följd av nya relationella
erfarenheter i den terapeutiska processen.

Allt det här låter för många ganska självklart men det har det inte varit bland psykodynamiskt inriktade terapeuter vilket både är tråkigt och konstigt. Konservatismen har varit frapperande.

För den som tycker det är tungt att läsa på engelska har Rolf Holmqvist skrivit en introduktion: Relationella perspektiv på psykoterapi (Liber, 2007). Kolla även in SFRP (Svenska Föreningen för Relationell Psykoterapi).

Jan Eliassson pratar om medling för psykologer

Diplomaten och f.d utrikesministern Jan Eliasson (s) besöker Psykologiska institutionen i Stockholm den 16 september. Han håller en öppen föreläsning bland annat om den medling han arbetat med i konflikter, senast i Sudan/Darfur, men också tidigare under till exempel Irak-Iran kriget (i samarbete med Olof Palme), och om ”Den nya diplomatin” – att vidta åtgärder i tidigt skede för att undvika att konflikter utvecklas till krig.

Föreläsningen ingår i en serie föreläsningar vid Psykologiska institutionen med temat Samexistens – Interkulturell dialog. Föreläsningen äger rum 16 sep, kl 10-12 i David Magnussonsalen.

Kul att min institution lyckas få dit en så spännande talare att prata om medling och förhandlingar. Ett ämne som psykologer borde vara intresserade och intierade om.

Sex x 6, föreläsningsserie i Uppsala

Ola Enström och Susanna Johnsson är två psykologstudenter i Uppsala som tycker det är dags att för psykologerna att snacka sex. De är initiativtagare till en föreläsningsserie i vår som de kallar för Sex x 6. sprida kunskap, intresse och engagemang för frågor om sexualitet. Deras förhoppning är att de psykologer som utbildas i Uppsala i framtiden ska vara mer förberedda att möta personer med sexuellt relaterade problem. De vill även visa på behovet av undervisning i sexologi på psykologiska institutionen vid Uppsala universitet.

Föreläsningsserien arrangeras i samarbete med RFSU och Psykologistudenternas Intresseorganisation (PSI). Tid och plats för samtliga föreläsningar Sal 1022, Institutionen för Psykologi, Trädgårdsgatan 20, Uppsala, Kl 17.00-19.00.

Varje kväll har en inbjuden gäst och ett tema:

Steven Hayes på KI

Här kommer ett sista minuten tips. Som andra tipsat om tidigare kommer Steven Hayes till KI idag och håller en öppen föreläsning. Hayes är en av grundarna till ACT (Acceptance and Commitment Therapy) och har skrivit flera böcker i ämnet. ACT brukar kallas för en del av tredje vågens KBT och handlar mycket om att jobba med motivation, acceptans och mindfulness. Föreläsningen börjar kl. 15. Själv hinner jag tyvärr inte gå dit. Det lär vara fullt men det går säkert att snacka sig in.

Vart går psykiatrin?

Under hösten har ABF haft föreläsningsserien Vart gårt psykiatrin? På torsdag kväll (11 december) är det sista för säsongen och då är rubriken ”Bara piller eller bara prat? – om psykiatrins behandlingsmetoder”. Alain Topor är moderator och talar gör Alexander Wilczek, psykiater och psykoterapiforksare, Ami Rohnitz från RSMH (Riksförbundet för mental hälsa) och Ingrid Carlberg, journalist och författare till boken Pillret om läkemedelsindustrin. Seminariet pågår mellan 19-21 och arrangeras i samarbete mellan ABF RSMH, SFPH (Svensk Förening för Psykisk hälsa) och Tankesmedjan inom Stockholms psykiatri. Entré 50 kr.

Mentalisera mera

Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline  (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.

Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.

I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.

Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.

För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.

Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.

Manuell Castells till Stockholm

Emma Stenström tipsar om att Manuel Castells håller en öppen föreläsning på fredag den 28 november på KTH. Temat är “Global civil society and digital communication networks”. Castells blev en superkändis i den akademiska världen under 1990-talet med sin trilogi om informationsåldern och nätverksamhället. Jag har läst halva Identitetens makt, del 2 och hela Milleniets slut, del 3. Han är verkligen skarp i del 3 där han tar ett helhetsgrepp om den globala politiska utvecklingen och fullkomligt pepprar läsaren med intressant statistik och paralleller mellan oljeindustrin i Nigeria och organhandeln i Mellanöstern och Östeuropa.

Det hela börjar halv nio men Castells talar först kl. 9. Mellan 10.30-11.30 är det paneldiskussion mellan Manuel Castells, Pekka Himanen, Helsinki Institute for Information Technology; Ulf Ranhagen, Åke Walldius and Roger Wallis, KTH. Plats för föreläsningen är föreläsningsal E1, Lindstedtsvägen 3, KTH.

PS: Berkeley har för övrigt en timmes intervju med Castells som finns att se här.

Rapport från presentationen av boken Nextopia

Den 2 oktober var det  bokrelease på Södra Teatern  för “Nextopia – Livet lyckan och pengarna i förväntningssamhället”, som ges ut på Volante, ett litet förlag som Tobias Nielsén driver. Volante betyder förresten flygande på latin och defensiv mittfältare på spanska, upplyste Nielsén som för övrigt är Emma Stenströms sidekick på bloggen Kulturekonomi.

Micael Dahlén är 35 år och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare gett ut boken “Boxen – kreativitet som skapar förändring”, 2006, nu översatt till ryska och engelska (Wiley & Son) och handlar kreativitet och marknadsföring. Vill man vara snäll kan man säga att Dahlén verkar vilja berätta om Internetkultur och business. Samtidigt skymtar det fram en sida av att vilja sätta sig själv i centrum för internetdiskussionen.

Dahlén var klädd i jeans, kavaj, röd slips, märkliga gympadojor. Med sitt långa hår påminner han en del om Glenn Strömberg när denne var välvårdad. Hans huvudtes är att vi idag bedömer företag, organisationer och människor inte på basis av vad de har gjort utan vad de vill eller kommer att göra härnäst. Han kallar det Nextopia eller förväntningssamhället. Dahlén tog ett exempel på att kontaktannonserna i tidningar nu mer handlar om vad personerna har för planer inte vad de gjort. En uppmärksam person i publiken sade då att vissa tycks ha större förtroende, status och möjlighet att bli lyssnad på (Steve Jobs, vd:n för Apple till exempel). Det kunde inte Dahlén förklara men sannolikt handlar det ju om att de har gjort något bra tidigare och har fått en viss status. Dahlén kallar dagens globala och mediala värld för ”som helst-världen”. Idag kan vem som helst, när som helst, var som helst köpa, göra, bli känd, för vad som helst. Dock var de exempel somhan tog upp alla internetfenomen av plojkaraktär som när Eva Nazemson spyr i tv, eller Ivan Ukhov som var full och hoppade höjdhopp.

Nuvärdet är idag alltid kopplat till vad som ska ske, inte till hur det varit. Därför menar Dahlén att företagens aktiekurser svänger så mycketpå grund av att nuvärdet idag beror så mycket på vad som komma skall. Framgångsrika människor har funnit ”sin mening” med livet, och det är därför de lyckas var en av Dahléns floskler. Ett cirkelresonemang tycker jag eftersom man lika gärna kan säga att förhållandet är det motsatta.

Dahlén pratade en del om trailerism, dvs. att fler ser trailers för filmer, tv-spel och liknande än faktiskt konsumerar filmen, spelet, skivan etc. Han kallade dagens unga generation Boss, eftersom de själva vill bestämma vad, när, och hur de ska ta del av media. Medieaktörerna kan inte längre bestämma det här. Numera kommer hypen, säljandet och peaken redan innan något släpps. Efter releasedatumet är det redan försent och då går intresset ner. Då gäller det att komma med ompaketering, extended version eller en, två, tre uppföljare som blir nya produkter. Det sätter i gång ny försäljning samtidigt som det accelererar den gamla produkten som får en ny skjuts uppåt.

Ett internetfenomen som han också tog upp var kortversioner av filmer och tv-serier. Minisode Network gör 5-minuters klipp av entimmesavsnitt. Ännu längre har Microsode gått som gjort en fem sekundersavsnitt på filmer.

Dahlén pratade en del om livsnöjdhet som tydligen är 5,8 världen över (på en skala från 1-10). Det är likadant bland mormoner, eskimåer, masajer etc. (5,6 i Sverige). Jobbigt att alltid all lycka klumpas ihop fast vi vet idag att lycka innehåller många olika nivåer på kort och lång sikt. Jag har alltid svårt för ekonomer som använder sig av psykologisk forskning på ett oreflekterat sätt. Det är problematiskt med lycka eftersom vi vet att det finns olika typer av lycka. På lång och kort sikt men det är som om alla dimensioner försvunnit i den här typen av studier. Nåväl.

Avslutande intryck av innehållet i presentationen och boken kändes tunt. Dahlén har en del poänger men allt prat om lycka och att vi blivit så otroligt mycket mer effektiva och otåliga känns taget ur luften. Mer substans och mindre snack är mitt tips för kommande böcker, för ämnet är onekligen intressant.

Andra medier om boken: Veckans affärer, Dagens Media och Fokus.

Öppna föreläsningar på Stockholm Brain Institute

Fick ett mail av Åsa Hedberg på KI och Stockholm Brain Institute, där hon tipsade om deras öppna föreläsningar under hösten. På tisdag 7 oktober pratar Arne Öhman, professor i psykologi under rubriken ”Vetenskapens tredje steg – Hjärnan och människans psyke”. Föreläsningen har en ambitiös utgångspunkt. Jag citerar:

Den smått grandiosa tesen som drivs i denna föreläsning är att vi är på väg mot (eller redan befinner oss i början av) en tredje vetenskaplig revolution, den som gäller förståelsen av människans psyke. Det gäller en tvärvetenskaplig satsning med psykologi och neurovetenskap som viktiga förankringspunkter. I föreläsningen beskrivs linjer som leder fram mot denna omvälvning, och några exempel ges på fynd som illustrerar ny och fascinerande kunskap om människan och hennes medvetande.

Den 6 november talar Martin Ingvar under en betydligt mindre anspråksfull rubrik: ”En liten föreläsning om dyslexi”.

Bägge föreläsningarna börjar kl. 18, på KI, Solna, Nanna Svartz Auditorium, Fri entré.

Referat från psykologstudent 08

I Psykologtidningen nr 9/2008 har jag med ett referat från konferensen i Linköping den 15 mars. Lite sent kan man tycka men till mitt försvar kan jag säga att redaktionen hållit på artikeln i tre månader. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Psykologstudent 08 och bitar av artikeln känner säkert någon igen. Men här följer min text i sin helhet.

På Psykologidagarna 2007, väcktes en idé att sammanföra psykologstudenter från hela Sverige. Sagt och gjort. Ett halvår senare var Psykologstudent 08 verklighet tack vare mödosamt arbete av termin 8 i Linköping. Lördagen den 15e mars samlades 200 studenter i Linköping. Fyra föreläsningar belyste psykologens mångfasetterade yrkesroll från olika perspektiv; psykologen som företagare, fredsmäklare, psykoterapeut och som neuropsykolog. Tore Gustafsson berättade om webbforumet psykologstudent.se, som i dagsläget har över 400 psykologstudenter som medlemmar. Maria Lindhe och Linda Stenbom från Psykologförbundets Studeranderåd informerade om sitt arbete. Och undertecknad berättade om ”Psykologer tittar på film”. På slutet av dagen blev det paneldebatt med föreläsarna som försökte svara på studenternas frågor. Det hela avrundades med middag, spex och fest.

Det var en uppsluppen stämning hela dagen. Det fanns en förväntan och nyfiken entusiasm oavsett med vem jag pratade med. Det kändes som ett speciellt ögonblick att studenter äntligen kom samman. På kvällen lovade några Uppsalastudenter att ta upp stafettpinnen och anordna Psykologstudent 09. Det var ett gediget arrangemang med bokbord och perfekt anpassade lokaler på Nationernas Hus. Linköping bör känna sig stolta över konferensen.

En del saknade att studenterna själva fick så litet utrymme. Det finns enorma kunskaper, erfarenheter och idéer bland deltagarna som man hade kunnat lyfta fram. Med workshops, diskussionsgrupper och paneldebatter hade studenterna kunnat utbyta fler tankar och idéer. När det blev en diskussion om hur psykologer ska nå ut hade panelen med de ”riktiga” psykologerna inte mycket nytt att komma med. Gamla uttjatade kommentarer som: “Det är så svårt att nå ut”, “Man måste vara ordentligt påläst för att kunna uttala sig om något psykologirelaterat” och “Det är lätt att media förenklar för mycket”.

På en direkt fråga från en student om panelen hade några konkreta tips på en lyckad löneförhandling, blev det dödstyst på podiet. Det var en tydlig illustration av ett problem inom psykologkåren i stort.

Kanske kommer det en yngre generation psykologer som inte ber om ursäkt för de kan. Det är kanske de unga som måste gå i bräschen och väcka opinion för viktiga psykologfrågor. Den yngre generationen är inte lika blygsam och har inte dåligt självförtroende. Allt det här hade möjligen kommit fram om det varit större fokus på studenternas egna erfarenheter. /Jonas Mosskin