Etikettarkiv: sjukvård

Domen mot Anna Odell

3000170251

Så blev Anna Odell dömd till 50 dagsböter för våldsamt motstånd och ofredligt förfarande. Våldsamt motstånd är ju svårt att bedöma men annars är det en märklig dom som rimligen borde prövas i en högre instans. Fast den borde aldrig hamnat i rätten från början. I Studio Ett (måndag) kommenterade psykiatern David Eberhard och DN:s Maria Schottenius. Läkaren Eberhard (som gjorde anmälan) var såklart positiv till domen, Schottenius mer kritisk. Domen signalerar symbolpolitik. Särskilt när man återupplivar gamla lagar från 1940-talet som ”oredligt förfarande”. kulturkritikern Bo Madestrand kommenterar i DN:

Det märkliga är att hon ändå fälls för oredligt förfarande, med motiveringen att hon ”åsamkade Norra Stockholms psykiatri omotiverad vårdkostnad, låt vara inte till ett så högt belopp som anges i åtalet”. Hur mycket, igen? Jo, just det: 35 kronor och 20 öre…

…Men rättegången mot Anna Odell handlar naturligtvis om mer än pengar. I förlängningen kan domslutet sätta käppar i hjulet såväl för den fria konsten som för den undersökande journalistiken.

Claes Borgström menade efter domen att risken för den grävande journalistiken är försumbar – de flesta redaktioner skulle klara av ett bötesbelopp på ett par tusenlappar. Men det är inte riktigt det det handlar om. Om det nu finns ett prejudikat på att den här sortens journalistik är olaglig skulle det inte längre vara etiskt försvarbart att arbeta under täckmantel.

Det är en inskränkning i yttrandefriheten som måste väga tyngre än allmänhetens behov av att knäppa Anna Odell på näsan.

Det är bara att hålla med. Ulrika Knutson och Carl Johan de Geer har olika uppfattningar och håller inte med varandra. Konstfack skramlar ihop till skadeståndet , advokat Claes Borgström funderar på att överklaga. Åsa Mobergs och Torsten Kindströms menar i SvD att Anna Odell ger psykiskt sjuka hopp.

Clemens Poellinger skriver i SvD:

Jag efterlyser ett sinne för proportioner. Varje november tolererar det öppna samhället nazistiska manifestationer under Karl XII:s dödsdag. Nästan varje match mellan AIK och DIF kräver massiva polisinsatser. Hur ofta skapar eleverna på Stockholms konsthögskolor problem för offentligheten med sina projekt?

Återigen är det bara att hålla med. Nåväl. Sista ordet är nog inte sagt när det gäller psykiatrin och Anna Odell.

Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.

Har handikappade inte något liv?

jonasfranksson

Jonas Franksson kommenterar på Newsmill den senaste debatten om selektiv abort med anledning av barnläkaren som använde sig av aktiv dödshjälp. Franksson frågar sig om vi handikappade inte har något liv. Han går hårt åt barnläkaren Hugo Lagercrantz och dennes uttalande om att vi inte bör rädda alla liv till varje pris. Franksson är en viktig röst som ofta ställer sig lite vid sidan om gängse åsikter och diskurser. Det gjorde han som programledare för SVT:s CP-magasinet. Det gjorde han även när han gästade Psykologer tittar på film (som den hittils ende gästen utan psykologiskt eller psykiatriskt bakgrund) för två år sedan. Då diskuterade vi filmen ”Min vänstra fot” som han dissade som sentimental smörja som endast framställer cp-skadade som duktiga om de presterar något och blir normala, dvs. blir lyckad som konstnär och författare som huvudpersonen Christy blir i filmen.

Nåväl. Jag har svårt att köpa den rådande diskussionen där många människor menar att det är en mänskligh rättighet för vuxna att skaffa barn till varje pris. Samtidigt har jag också lite svårt för att alla liv ska räddas till varje pris. Lite konsekvenstänkande är nog på sin plats ibland. Jag tror dock till skillnad från Franksson att debatten om aktiv dödshjälp och selektiv abort är viktig. Vi kommer fatta bättre och mer övervägda beslut i samhället ju fler som diskuterar frågan. Men jag håller verkligen med Franksson om att det är misstänkt när handikappade själva inte förekommer i debatten och att deras historiska lidande tystas ner. Som vanligt i sådana här situationer undrar vän av ordning, var är psykologerna i debatten? Är det inte neuropsykologer som är bäst på att bedöma kvaliteten på ett skadat fosters liv?

PS: Franksson bloggar för övrigt på föreningen Stils hemsida.

Staten och SKL strösslar rehabpengar till ”KBT”

skl_logo_2009_new

Förra veckan träffade jag några av Psykologförbundets företrädare och blev då upplyst om innebörden av Rehabgarantin som staten via SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) pytsar ut under 2009-2010. Innebörden av de här pengarna är att man strösslar 1,5 miljarder under 2009-2010 till KBT-metoder till sjukskrivna smärtpatienter och ångest- och depressionspatienter. Så här skriver SKL på sin hemsida:

Den 12 december 2008 fattar SKL styrelse beslut om en fortsättning som innebär att landstingen har möjlighet att ta del av 560 miljoner kronor 2009 och 960 miljoner kronor 2010. Överenskommelsen innebär att en rehabiliteringsgaranti successivt kan börja att träda i kraft under 2008 för medicinska behandlingsmetoder där vetenskapligt stöd för effekten återvunnen arbetsförmåga kunnat visas. De stora diagnosgrupperna icke specificerad smärta i rygg, axlar och nacke, samt lindrig eller medelsvår ångest och depression omfattas.

Det låter ju bra kan man tycka. Problemet är att man har låst fast insatserna vid vissa specifika metoder med evidens som argument. Om man läser det finstilta dokumentet om hur detta ska genomföras framkommer dessutom ett chockerande resonemang:

För att få ersättning inom ramen för rehabiliteringsgarantin krävs att utredning och behandling individuellt eller i grupp genomförs av:
1. leg. psykolog med KBT inriktning
2. leg. psykolog med annan inriktning men som använder KBT metoder eller IPT
3. behandlare som har en adekvat grundutbildning som t.ex. sjuksköterska, socionom,
sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare, pedagog med påbyggnadsutbildning i KBT eller
IPT i omfattning som motsvarar en steg 1-utbildning
4. behandlare som har en adekvat grundutbildning som t.ex. sjuksköterska, socionom,
sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare med påbyggnadsutbildning i KBT med en omfatt-
ning av minst 7.5 högskolepoäng eller psykolog under utbildning. Dessa behandlare
ska ha kontinuerlig handledning, minst 2 gånger/månad, av handledarkompetent psy-
kolog och eller utbildad handledare i KBT Behandlingsmetoder ska vara uppfölj-
ningsbara.

Mig veterligen finns det ingen evidens att personer med 7,5 högskolepoäng i KBT kommer hjälpa de här patienterna. Politikerna har nu öppnat dammluckorna för att vem som helst kan utöva så kallade evidensbaserade metoder utan adekvat utbildning. Ingen skulle drömma om att använda pengar till läkarinsatser på detta sätt. Varför inte låta läkarsekretare göra bedömningarna på vårdcentralerna istället för läkarna för vanliga penicillinärenden.

Det här visar att politikerna inte förstått vad evidens och KBT egentligen betyder. De har lärt sig några nya ord och hoppas att det kommer ge resultat. Dessutom är det märkligt eftersom det finns studier på att t.ex. psykodynamiskt terapi visst hjälper mot depression. Det är inte svårt att räkna ut att en massa ”behandlare” kommer bedriva påstådda KBT-metoder. De med minst utbildning kommer vara billigast för kommunerna att anlita vilket vi har sätt i många fall tidigare. Kuratorer istället för psykologer på vårdcentraler, skolor etc.. Tyvärr kommer en massa människor inte få adekvat hjälp av en tillräckligt kunnig person. Det kommer dels urholka förtroendet för KBT-metoder samtidigt som psykologerna håller på att tappa inflytandet att bestämma själv över metoder, behandling och upplägg. Rehabgarantin visar att KBT-begreppet förvanskats och nu används av människor som inte vet vad det innebär. Återigen visar det hur svagt Psykologförbundet och psykologkåren är i förhållande till politiker och andra yrkesgrupper. Den blinda fokuseringen på metod som varit en av konsekvenserna av 200o-talets evidensdiskussion har lett in i en återvändsgränd för psykologer och hela psykologin. Det gynnar ingen.

PS: Se även Tores senaste inlägg om rehabgarantin.

Vår rätt att leka psyksjuka, del 3

konstfack_odell494_431139b

”Vi stöttar vår konststudent”, är rubriken på en artikel i DN av Konstfacks ledning med anledning av mediedrevet kring Anna Odells konstprojekt. Jag har tidigare kommenterat händelsen här och sedan här. Det är bra att Konstfack själv förklarar sina ståndpunkter. Jag har tidigare klagat på bemötandet och tystnaden från Anna Odell och Konstfack. Artikeln tycker jag på ett nyanserat sätt förklarar hur man resonerat. Det låter nyktert om än en smula naivt och lite ihåligt att be mediedrevet besinna sig. Det här konstprojektet utspelar sig till stor del tack vare just detta mediedrev men det är tystligen inte Konstfack modiga nog att erkänna. Men annars var klargörandet bra. Jag tycker det övertygar. Särskilt med tanke på psykiatrins problematiska historia genom decennier och sekler är det rimligt att granska och blanda sig i psykiatrin även som konstnär.

Konsvetaren Sophie Allgårdh skrev förra veckan en läsvärd kommentar på konstbråket i SvD. I artikeln med rubriken ”Angeläget belysa psykvård i resurskris” försöker hon balansera de olika åsikterna och landar rätt nära min egen bedömning; att Odells konstverk är kontroversiellt men berättigat.

Uppdatering: Karolina Ramqvist skriver även på Dagens Arena om den kulturkonservatism som bubblat upp med anledning av konstdebatten.

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Vår rätt att leka psyksjuka

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

”Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Psykiatricirkusen i Stockholm

Det har återigen varit turbulens i Stockholmspsykiatrin. När politikerna plötsligt dragit ner på budgeten med 30 miljoner och chefen för Norra Stockholms Psykiatri Anna Åberg Wistedt tog strid fick hon kicken. Förfarandet har upprört många kollegor. I måndags skrev ett gäng berörda ett upprop i Läkartidningen där de försvarar Åberg Wistedt och påtalar den politiska styrningens problem. David Eberhard har varit en av de skarpaste kritikerna. Andra som protesterat är Ulla Elfving Ekström och Torsten Kindström ordförande respektive vice ordförande för Brukarrådet på Norra Stockholms Psykiatri. Det har skrivit ett öppet brev till politikerna kräver en förklaring.

Det verkar onekligen som politikerna skjuter sig själva i foten. Med tanke på att det råder brist på psykiatriker lär Stockholm knappast få det lättare att rekrytera kompetenta medarbetare i framtiden.

Är gränsen mellan liv och död knivskarp?

Insidan skriver idag om narkosläkaren Karl-Henrik Fridblom och hans erfarenheter av patienter i akuta situationer. I artikeln tar man upp frågan om ”gränsen mellan liv och död är knivskarp eller ett landskap man kan vistas i och färdas över?” 35 års yrkeserfarenhet har gett Fridholm mycket tid att fundera över tillstånd i utkanten av vårt medvetande. För att klassificera barns medvetande brukar man tala om sex vakenhetsnivåer. Nivå 1 kallas för djup sömn och nivå 2 för lätt sömn. För att klassificera mänskliga upplevelser bör nog djup sömn och lätt sömn problematiseras. Gränsen mellan liv och död passar inte riktigt in i den här klassificeringen. Fridholm tycker sig ha märkt att den sjukes egen vilja har betydelse för om förloppet går bra och patienten överlever. Det förefaller ju inte otroligt med tanke på allt vi vet om betydelsen av motivation och positivt tänkande för att lyckas. Läs mer →

Att träna cp-skadade barn

Studio Ett, på P1, diskuterade 19/11 om hur rehabiliteringen av hjärnskadade barn bör gå till. I Sverige verkar landstingen inte ha några gemensamma riktlinjer vilket om man vill vara bitsk, gör det hela till ett lotteri. Å andra sidan finns det möjlighet för enskilda landsting att pröva nya metoder som sedan kan visa sig vara effektiva och som slår igenom nationellt efter ett par år. Intensivträning som ett komplement till ”vanlig” sjukgymnastik eller istället för den traditionella arbetsträningen diskuterades. Intensivträningen eller så kallad konduktiv pedagogik (bland annat move and walk modellen). Kritikerna menar att de inte är vetenskapligt bevisat att det är bättre än den allmänna rehabilieringen och att det kan stressa föräldrar och ge dem falska förhoppningar om att deras barn snabbt ska bli bättre. En mamma som medverkade i programmet suckade uppgivet inför utsikterna att få intensivträningens metoder vetenskapligt styrkta.

”Ingen vill ju låta sitt barn tillhöra kontrollgruppen, de flesta föräldrar vill ju göra allt de kan för att hjälpa sina barn att utvecklas”.

Svårigheterna att evidensbasera tyst kunskap och praxis som bygger på många års erfarenhet är delvis en kostnadsfråga. Det är dyrt att göra en heltäckande studie som tar hänsyn till alla de fallgropar som finns. Det är inte en prioriterad uppgift av landstingen att forska och föräldrarna är fullt upptagna. Tid, resurser men även motivation hos forskare och finansiärer av forskning är ett vamligt problem tror jag.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur