Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.
Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.
Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.
Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:
”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”
Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.
Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:
”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?
Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:
”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”
Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.
Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:
”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”
Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:
”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.
Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!
