Etikettarkiv: psykoterapi

Kobra om terapi

Måndag 1 december handlade SVT:s Kobra om terapi. Jag blev på ett tidigt stadium kontaktad av redaktionen, även om de inte nämnde psykfilm lyckades man på ett bra sätt visa på några kopplingar mellan kultur och psykologi. Redaktionen hann med tre längre inslag. Kristofer Lundström träffade Marc Forster, bland annat regissör för senaste Bondfilmen. De talade om att analysera James Bond. Är han en kille som reder sig själv? Forster berättade att han skapat en kvinnlig karaktär som är mer uttrycksfull än Bonds stoneface. På så sätt får betraktaren än hint om vad Bond tänker och känner, något som han i och för sig inte riktigt ville visade det sig (vilket kändes en aning ambivalent).

Kobra träffade också terapeuten/coachen Phil Towle som hjälpte krisande Metallica under deras mödosamma arbete med en skiva i början på 2000-talet. Towle gruppterapeutiska process tillsammans med bandet filmades i den hyllande dokumentären Some kind of monster (En film som jag förövrigt funderat på att visa på Psykologer tittar på film).

Det sista inslaget handlade självklart om HBO tv-serien In Treatment. Kobra träffade såväl regissören Rodrigo Garcia som några av skaparna av den israeliska förlagan Be Tipul i Tel Aviv. Kul att höra röster från Israel. Det känns verkligen inte som någon tillfällighet att en serie om psykoterapi kom till i ett så traumatiserat samhälle som Israel. Flera intervjuoffer på stan i programmet bekräftade bilden att synen på att gå i terapi har förändrats från att vara någon fult till något positivt de senate decennierna. Serien har förmodligen stärkt den processen. det ska bli intressant att se vilka reaktionerna kommer vara i Sverige när SVT börjar sända serien under 2009.

Som vanligt gör Kobra bra, men korta program. Det borde åtminstone få vara lika länge som en terapisession tycker jag.

Se programmet här. Redaktionen har numera även en blogg. Och se framför allt In Treatment.

Ectasy kan lindra posttraumatisk stress

Igår rapporterade DN om att ectasy visat sig lindra Posttraumatisk stresssyndrom (PTSD). Studien gjordes visserligen på enbart på 21 personer. En amerikansk läkare Michael Mithoefer har behandlat ett antal patienter som har PTSD med psykoterapi. En grupp fick förutom terapi dessutom ecstasy och en annan annan kontrollgrupp fick terapi+sockerpiller. När grupperna följdes upp två månader senare hade det som fått ecstasy färre symptom på PTSD. Det är visserligen en liten studie men den pekar på flera intressanta saker. Dels att det har godkänts ur forskningsetisk synpunkt att få lov att göra den här typen av studier. Men också att droger faktiskt kan påverka vårt medvetande och nervssystem i en positiv riktning. Det är forfarande omtvistat om det är ”rätt” att ge centralstimulatia till barn och ungdomar som lider av AD/HD. Jag misstänker att ecstasy är mer kontroversiellt. Själv skulle jag gärna se studier där man testar olika typer av droger på friska normalfungerande personer under kontrollerade former för att på så sätt utforska vår hjärna. Varför inte LSD-studier i laboratoriemiljö till exempel?

Dagens Medicin skriver också om studien liksom Nature News.

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Högskoleverket underkänner psykoterapiutbildningar

SVT rapporterade i onsdags att Högskoleverket (HSV) har följt upp sin granskning av psykoterpaiutbildningarna i Sverige. Förra året fick 4 av 18 utbildningar godkänt. Av de 14 utbildningsinstitut som fick tid på sig att rätta till sina brister får 7 godkänt, resten underkänns. Av pressmeddelandet från HSV framgår inte vad det här får för konsekvenser. Är det kört nu för alla de som blev underkända pånytt?

I princip är det de små, fristående utbildningarna som inte klarar målen och universiteten och ett antal andra som lever upp till kraven. Det är svårt att inte se granskningen som ett sätt att tvinga psykoterpaiutbildningarna till universiteten. Problemet med den strategin är att man inte har tillfört några resurser eller gjort något proaktivt för att stimulera en positiv utveckling där privata institut och universitet kan samarbeta. Istället för morot, använder HSV bara piska. Den här strategin riskerar att utarma Sverige på psykoterapikunnande istället för tvärtom. Visst är det positivt att ställa krav men det finns en byråkratisk stelbenthet över hela förfarandet. Det märkliga är att staten och HSV sedan tidernas begynnelse har negligerat psykoterapiområdet. Ända sedan 1960-talet har det tvingat aktörer att starta egna institut och utbildningsmiljöer. Nu drar man undan mattan utan att föra tillbaka det här arvet till universiteten. Det är en märklig utveckling även om jag i grunden tycker det är bra att förbättra och utveckla psykoterapiutbildningarna. Vad tycker ni andra? Tore skriver på Psykologiaktuellt också om det här. Här nedan är listan på de 14 som granskats igen och en länk till bedömningen av varje utbildning.

Psykoterapeututbildningar som inte uppfyller kraven

Beteendeterapeutiska föreningen , Göteborgs psykoterapeutiska institut, Linnéstadens psykoterapeutiska institut, Otterhällans institut, Psykoterapisällskapet i Stockholm AB, Svenska psykoanalytiska föreningen samt Svenska psykoanalytiska sällskapet.

Psykoterapeututbildningar som uppfyller kraven

Umeå universitet , Uppsala universitet , Center för kognitiv psykoterapi och utbildning , Linköpings universitet, Stockholms akademi för psykoterapeututbildning,

Svenska institutet för kognitiv psykoterapeututbildning samt Ersta-Sköndals högskola.

EMDR, terapimetodernas mysterium

En av de underligare terapimetoderna som trots allt har evidens för sig är EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Terapimetoden används för att behandla traumatiserade patienter (PTSD). I EMDR återberättar patienten händelsen samtidigt som blicken är fäst på terapeutens fingrar som rörs från sida till sida. Syftet är att växelvis stimulera vänster och höger sida av hjärnan. EMDR utvecklades år 1989 av Francine Shapiro. Den bilaterala stimuleringen tros underlätta hjärnans bearbetning av det traumatiska minnet. Det lär vara en lång och komplicerad process att bli EMDR-terapeut vilket gjort att metoden inte blivit ännu mer utbredd. Forskning inom området har ännu inte klarlagt exakt hur denna process fungerar. Det tror jag också är en anledning till att psykoterapeuter drar sig för att använda metoden. För mig personligen är det ett otillfredställande läge att vi inte vet varför det funkar.

BPS Research Digest funderar över vad det egentligen är som är verksamt.

”It suggests instead that the mechanism underlying EMDR is a more general effect based on taxing the big boss of short-term memory – the central executive.

If it’s true that taxing the central executive of working memory is key to EMDR’s success – what’s going on? ”The experience of holding a traumatic memory in mind, made more palatable by the central executive’s attentional resources being taxed, may ultimately work to foster acceptance of those memories,” the researchers said.

In other words, performing a concurrent task, be it eye movements or some other distraction, while also recalling a painful memory, allows a person to be exposed to that memory, without having the mental resources available to get too upset by it. Over time, this process acts like a form of gentle exposure to the memory, as the person learns that they can, after all, cope with their past.

Det återstår mycket forskning innan vi kan fastställa vad som sker vid EMDR och för den delen vad som är verksamt i psykoterapi. De vet vi alldeles för lite om idag. Just exponering är ett begrepp som framför allt används inom KBT. Min känsla är att exponering är en av de viktiga komponenterna även i psykodynamisk terapi och psykoanalys. Men mer om det en annan gång.

PS: Självklart finns det en EMDR-förening i Sverige.

Källa: Shapiro, F. (1989). Efficacy of the eye movement desensitization procedure in the treatment of traumatic memories. Journal of Traumatic Stress, 2, 199-223.

Goda resultat för långvarig psykodynamisk psykoterapi

Det rapporterade DN:s Anna Bratt i veckan. Den hittils största metastudien om psykoterapi visar att långvarig psykodynamisk terapi är effektivare mot vissa tillstånd än kortare terapiformer. Studien har gjort av två tyska forskare Falk Leichensring och Sven Rabung. De har granskat 23 olika studier, med sammanlagt 1 053 patienter. En av slutsatserna är att långvarig psykoterapi (här definierat som 50 sessioner eller mer) är effektivare mot allvarliga tillstånd som till exempel personlighetsstörningar och kronisk psykisk sjukdom. Terapiformen fungerar också väl mot patienter som har flera psykiska problem. Marie Åsberg, professor i psykiatri på KI som inte gjort sig känd som någon psykoanalytikerförespråkare precis, uttalar sig i artikeln på följande sätt:

”Det här är tillstånd där korttidsterapier, som till exempel kognitiv beteendeterapi, inte fungerar lika bra. Problemen är mer djupliggande och kräver mer tid.”

Hon säger också att ”det här är en välgjord studie, som visar att det finns belägg för psykodynamisk psykoterapi faktiskt fungerar mot flera tillstånd.”

Hur ska man då värdera en sådan här studie? Man ska ta det med ro, precis som de flesta andra studier som uttalar sig tvärsäkert om evidens och påvisad effekt. Det råder en förvirrad och uppjagad stämning i psykologkåren och i den offentliga debatten om evidens hit och dit. Hittils har det varit en ojämn kamp där KBT-lägret haft trumf på hand och då har företrädare för KBT basunerat ut metodens förträfflighet och vetenskaplighet i alla möjliga sammanhang. För psykodynamikerna blir då en sådan här studie ett nytt vapen i den här ideologiska kampen. Men eftersom diskussionen ofta förs utan att vetenskapsteori, metod och begrepp definieras blir det ofta jämförelser mellan äpplen och päron. Så länge diskussionen förs på en primitiv och okritisk nivå kan man slå varandra i huvudet med att hitta felaktigheter i olika studier och metoder.

Det viktiga som forskningen om behandling och psykoterapi bör komma fram till, är att det finns flera vägar som leder till resultat och att de är olika bra beroende på terapeut, klient, antal sessioner, metod etc. Innerst inne vet alla det, fast vi vet inte de exakt proportionerna mellan alla variabler. Det irriterar mig att så få vågar stå för den hållningen. En smula intellektuell hederlighet vore på sin plats i den här diskussionen. Det har varit alldeles för mycket affektivt, ideologiskt prat i evidensdiskussionen. Jag hoppas på mer sans och att psykologer håller sams.

Tore skriver om det här på Psykologiaktuellt där han redogör för de vetenskapliga tekniska aspekterna av studien. Hans invändningar har också väckt lite diskussion.

Psykologen Pär Boork bloggar också om det här och är mer positiv. Han får dock mothugg i sitt inlägg från psykologen Stefan Rundgren som tycker studien är oseriös. En kritik som kan riktas mot många tidigare studier i ämnet också.

Här är en länk till tyskarnas abstract.

Bilden av psykologen och psykoterapeuten i Tv-serier

Igår torsdag gästade jag P3 Populär tillsammans med Josefin Michanek, (psykologstudent i Stockholm). Vi diskuterade hur psykologer och psykoterapeuter framställs i tv-serierna ”In Treatment”, ”Tell me you love me” och ”Sopranos”. Det blev ett lättsamt och seriöst samtal med programledaren Hanna Fahl som var påläst och uppenbart intresserad av ämnet. Samtalet börjar cirka 13 minuter in i första timmen och finns att lyssna på här.

Vi var bägge överens om att serierna är hyfsat realistiska. Särskilt In Treatment som i stort sätt bara utspelar sig i terapirummet kommer nära hur en terapi faktiskt går till. Josefin betonade att det uteslutande är den psykodynamiska terapin somportätrtterats på film och i tv-serier vilket för henne som KBT-utbildad ibland känns irriterande.

Vi betonade också att serierna i första hand är underhållning och att psykoterapeuterna gör en del fel, märkligheter som känns klumpiga, orutinerade och oetiska men att de gör handlingen i serierna mera spännande.

Vi försökte oss på att bena ut skillnaderna mellan psykitater, psykolog och psykoterapeut men det är lättare sagt än gjort om man inte ska använda krångliga fackuttryck. Slutligen kom vi fram till att bilden av psykoterapeuten fortfarande är en äldre erfaren gubbe, gärna med skägg.

Slarvigt om terapeuter på film

Annars duktiga Karolina Ramqvist skrev en krönika 19/9 i DN Kultur. Med den klatschiga rubriken ”Å ena sidan älskar drömfabrikerna sina terapeuter, å andra sidan pissar man på dem” popkulturfilosoferar hon om terapeuter på film. Jag irriterade mig på det som jag uppfattar som löst tyckande och direkta felaktigheter i texten. Småaktigt kan tyckas men ändå.

Ramqvist har rätt i sin krönika att kvinnliga terapeuter på film sällan lyckas tack vare sin skicklighet utan snarare på grund av sina kunskaper som femme fatale. Men sedan skriver hon:

”Men på tv håller sig många terapeuter till reglerna. Den manlige terapeuten i ”In Treatment” och den kvinnliga i ”Tell me you love me” (aktuell på SVT just nu), eller dr Melfi i ”Sopranos”.

Det stämmer inte. Terapeuten Paul, i ”In Treatment” gör till exempel många klavertramp och misstag under sina sessioner. Han är en okonventionell terapeut som ofta bryter mot reglerna eller ramarna som vi i svängen säger. Sedan fortsätter Ramqvist:

”Att terapeuter är överrepresenterade på film och tv handlar inte så mycket om ett växande intresse för psykoterapi som att terapeuten är en mycket effektiv karaktär och en berättarteknisk genväg.”

Ramqvist har rätt i att psykoterapi och terapeuter är bra berättartekniska grepp. Däremot ställer jag mig frågande till att terapeuter skulle vara överrepresenterade på film. Vad får hon det ifrån.Dessutom tror jag faktiskt att det finns ett samband mellan ett ökat intresse för psykoterapi (liksom besläktande verksamheter som coaching, personlig utveckling, hälsa, wellness etc.) och att terapeuter dyker upp i populärkulturen. Det brukar ju hänga ihop annars. Folk börjar dansa när ”Let´s dance” går på tv, och tv i sin tur börjar sända program om sådant folk är intresserade av.

Jag stör mig på att journalister kan vara slarviga när det handlar om terapi, ett ämne som inte så många känner till. Ramqvist hade aldrig skrivit så här om det handlat om en hiphop-artist som 10 000 pers har bra koll på.

Öppna föreläsningar på Psykoterapiinstitutet

Under hösten har Psykoterapiinstitutet (en del av Landstinget) i Stockholm, öppna fredagsföreläsningar. Temat under hösten är unga vuxna. Föreläsningarna äger rum på Björngårdsgatan nära Södra Station mellan kl. 14-16. Det är gratis för studenter, annars kostar det 200 kr. Man bör förboka för att vara säker på att få plats. Nu på fredag den 12 september är rubriken ”Om att avsluta psykoterapi med unga vuxna”. Då kommer Bengt Sandström, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, psykoanalytiker. Att avsluta terapiandet känns som ett delikat problem särskilt i den psykodynamiska skolan. Hittils har jag aldrig stött på lösningen eller ”så här gör man”. Jag har själv börjat prata om avslutandet i min egenterapi fast det är ganska långt kvar. Men jag tror att jag precis passerat gränsen för unga vuxna med mina 27 år. Hur som helst, här följer resten av höstens program:

10 Oktober, ”Unga vuxna – forskning med klinisk tillämpning.”
Gunnel Jacobsson, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, psykoanalytiker

7 november, ”Om psykosomatik hos unga vuxna.”
Eli Högberg, leg. läkare, leg. psykoterapeut, psykoanalytiker

5 december, ”Depressioner hos unga vuxna.”
Pirjo Lantz, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, psykoanalytiker

kurs i parterapi för psykologer

Stockholms Universitet startar från och med i höst en utbildning i parterapi för psykologer. Det känns befriande att institutionen tar sig friheten att bredda repertoaren en smula. Anmälningstiden gick ut i måndag men kursen börjar först den 11 september så det finns kanske chans att prata sig till en plats för den som har lust. Kursen är öppen för psykologstudenter på de avslutande terminerna samt för verksamma psykologer. Kursen består av tre delkurser som tar upp psykoanalytiskt orienterad parpsykoterapi, systemisk familjeterapi samt kognitiv beteendeterapi för par och familjer. Den som vill kombinera KBT-terapi för par och familjer med en vecka på Kanarieöarna kan också gå den är kursen.

Liknande kurser i parterapi finns även då och då på Uppsala och Linköpings Universitet som också dragit igång ett forsknignsprojekt om parterapi över internet.Om man vill delta i projektet kan man registrera sig här.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur