Etikettarkiv: Psykologi

Too cool for blogging

200px-Schulmansigning

Alla pratar om att Alex Schulman skrev en provocerande artikel i DN om ”den onödiga bloggen”. Den fick många att reagera. I mitt tycke en hafsig och alldeles för generell text om bloggen (som om det finns en). Flera svarade snabbt på detta. Så här gjorde t.ex. Isobel:

I förmiddags ringde finaste Leo och frågade om jag kunde skriva något om Alex Schulmans hatattack på bloggvärlden. ”Men det var väl ett skämt?” svarade jag. ”Ja, men skriv om det då” svarade han, och sen gjorde jag det.

Det säger en del om hur nätverkssamhället fungerar idag och hur artiklar blixtsnabbt kommer upp på Newsmill. Jag förvånas mest att så många orkar engagera sig i det här. Själv tycker jag Jonas Morian kommenterat bloggkuppen bäst:

Han har nämligen rätt i att bloggen som sådan inte är något maktverktyg, men att de traditionella mediernas rapportering kring vad en eller flera bloggare skriver kan göra bloggaren till en sådan faktor.

Detta är emellertid inget nytt. Exakt detta har många påpekat tidigare. Och fokuset på bloggen som medium är irrelevant. Det väsentliga är självfallet skribenten bakom och vad hon eller han har att säga.

Min känsla är att annars mest att nu har Schulman fått tillgång till ett annat medium och då är han ”too cool för blogging”.

PS: För övrigt tror jag faktiskt att Schulmans roman ”Skynda att älska” om hans pappa är läsvärd.

Varken kulturen eller psykologin blir valfrågor 2010

Trots att Kulturutredningen och den parallella Skuggutredningen höjde temperaturen i kulturdebatten är det fortfarande i första hand en intern debatt. Tobias skriver på Kulturekonomi om sina dystra tankar efter några dagar i Almedalen:

I måndags samlades företrädare för alla riksdagspartier och om den debatten blir en fingervisning för valåret, hinner alla somna på vägen. Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken. Det är som om utbildningspolitiken bara skulle beröra lärare och rektorer, och försvarspolitiken bara militärer.

Tyvärr utstrålade debatten allt annat än nytänkande eller spänst, och den enda som verkade fundera på hur kulturpolitiken ska lyfta sig i nackskinnet var Madeleine Sjöstedt (FP) som ställde frågan (”hur tar vi oss ur vår lilla box?”) och försökte ge ett svar (”Internet – en revolution som kulturlivet inte ser”).

När det gäller kulturen är nog upphovsrätten i vår nya medievärld den kanske viktigaste frågan precis som Sjöstedt tar upp. Hittills verkar det som att kulturen inte uppfattat detta som en kulturfråga, iallafall inte bland de etablerade partierna och bland kulturbyråkraterna.

Lite på samma sätt är det med psykologer och psykologin. Att människor behöver hjälp av psykologer men inte får tillgång till det på vårdcentraler eller att psykiatrin befinner sig i en ständig identitetskris kommer nog inte bli några valfrågor. Trots att dessa handlar om ”välfärdens kärnfrågor”. Psykologerna är en alldeles för liten, självtillräcklig och marginaliserad grupp i samhället för att kunna påverka ordentligt. De saknar både vana att kommunicera så allmänheten förstår och ett kontaktnät med övriga samhället som skulle behövas för att få gehör för sina frågor. Först när det finns på plats kan psykologer börja påverka på allvar.

Uppdatering: Kulturekonomi fortsätter skriva om detta. Läs Tobias analys om mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik.

Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning…

Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.

Instämmer helt. Som exempel kan man lätt tro att författare och förlag har samma intressen. Det har det inte som jag skrev om här.

Psykologer i Almedalen och i primärvården

Det är intressant att påverka processer och organisationer i det tysta. Många gånger kan det leda till stora resultat tycker jag och det är inte alltid jag känner ett behov att att synas. Ett konkret exempel var i februari då jag var inbjuden till en workshop som Psykologförbundet anordnade som handlade om hur förbundet skulle nå ut till allmänheten och påverka beslutsfattare. En av de konkreta tips som jag kom med var att lansera en psykolog till varje värdcentral. I och för sig inget revolutionerande men ett enkelt budskap som är lätt att förmedla så folk förstår. Min tanke är att det desutom kan ena de olika fraktionerna inom psykologkåren då de flesta inser att här finns en potential för alla psykologer att flytta fram positionerna.

Sedan dess har förbundet jobbat på. Den 16 juni skrev Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin en debattartikel på Brännpunkt i SvD där det här budskapet fördes fram. I Psykologförbundets kartläggning visade det sig att 7 av 10 vårdcentraler saknade psykologer eller ens hade vårdavtal med privatpraktiserande psykologer. I artikeln skrev Ahlin:

Upprepade studier visar att en tredjedel av patienterna som söker hjälp på vårdcentralen har problem relaterade till psykisk ohälsa som exempelvis depression. Detta är vårt lands största folkhälsoproblem och det finns tydliga riktlinjer om vad som behöver göras (Socialstyrelsens riktlinjer för depressionssjukdom och ångestsyndrom). Ändå står man, från samhällets sida, fortfarande och tvekar. Människors psykiska ohälsa tas inte på samma allvar som fysiska sjukdomar.

Psykologförbundet har kartlagt tillgången till psykologer på landets ca 930 vårdcentraler. Kartläggningen gjordes med hjälp av telefonintervjuer under 4 veckor i maj-juni 2009 och gäller varje vårdcentral i landet med några få undantag. Vi kan konstatera att 7 av 10 av landets vårdcentraler saknar en anställd psykolog vid vårdcentralen och att bara 4 procent har avtal med privatpraktiserande psykologer till vilka de kan remittera patienter. Det här är särskilt oroande med tanke på att 70 procent av personer med depression vänder sig till primärvården. Vilken hjälp får de då?

Tragiskt men inte direkt förvånande.

Idag i Almedalen presenterade så förbundet sin rapport (finns att ladda ner här) på ett seminarium med rubriken: Är psykisk hälsa en klassfråga? Moderator för semiariet var Anders Milton och medverkande var Malin Edlund, leg psykolog, just nu aktuell som Radiopsykologen. Jan-Åke Simonsson, (s) ledamot i SKLs sjukvårdsdelegation, ersättare regionstyrelsen (s) ordförande hälso o sjukvårdsnämnd 4 Västra Götalandsregionen Per Olof Sjöblom, Förvaltningschef psykiatri Skåne och sakkunnig i psykiatrifrågor, Socialdepartementet Lars Ahlin, förbundsdirektör Psykologförbundet.

Psykisk hälsa är i högsta grad en klassfråga och som jag skrivit om här: KBT för pöbeln och psykodynamiskt terapi för de välbeställda.

I samma undersökningen visar det sig att nio av tio privatpraktiserande psykologer  att de ofta eller ibland måste säga nej till personer som har tydligt behov av psykologisk behandling men som inte själva kan betala för den. Ahlin avslutar sin debattartikel:

Endast en femtedel av de insatser som de privatpraktiserande psykologerna ger bekostas av landstinget, resten betalas i de flesta fall av den enskilde men också av försäkringsbolag och arbetsgivare. Skulle vi acceptera detta avseende någon annan folksjukdom?

Senast 1 januari 2010 ska alla Sveriges landsting övergå till ett vårdvalssystem i primärvården. Syftet med reformen är att öka patienterna valfrihet och underlätta för vårdgivare att etablera sig i primärvården med offentlig ersättning. Det enskilda landstinget beslutar själv vilken behandling som ska ingå i det så kallade basutbudet. Vi förväntar oss nu att landstingen tillhandahåller den behandling mot måttlig depression samt ångest som Socialstyrelsen rekommenderar.

För att kunna erbjuda en vård på lika villkor och efter behov behöver samtliga av landets vårdcentraler kunna erbjuda besök och behandling hos psykolog. Låt psykolog ingå i basutbudet. Anställ fler psykologer på vårdcentralerna. Ge fler psykologer vårdavtal.

Jag delar Ahlins uppfattning. Fast det finns en annan klassdimension som är mycket mer kontroversiell när det handlar om psykologisk behandling och terapi och som ingen vågar prata om. Mer om det inom kort.

PS: Wemind har även skrivit om rapporten.

Var skeptisk mot goda råd!

some-good-advice

De flesta goda råd jag har fått genom livet har kommit från folk som berättat om ”hur det är”. De har varit allt från lärare, tränare,studievägledare, bekanta och äldre yrkesverksamma inom något fält. Dessa råd har har oftast varit baserade på hur de flesta brukar göra. Majoriteten brukar skaffa sig en utbildning, specialisera sig på ett område som de efter många år behärskar. Sedan brukar de på ålderns höst vidga vyerna och tänka i lite vidare banor. Problemet med det här är inte att det är fel. Det är oftast rätt för majoriteten. Men för många människor är de här goda råden kontraproduktiva. Om man är som jag och oftast gjort tvärtom har de varit farligt att lyssna på de här råden. I princip inget av det jag gjort de senaste 10 åren har varit smart, strategiskt eller följt alla goda råden. Särskilt när man är ung är det lätt att tro att folk som är äldre vet men det är ingalunda säkert det heller. Med tiden har jag identifierat de goda råden och börjat se dem som referenspunkter till hur jag INTE ska göra. Nästan inget av det jag företagit mig hade blivit av ifall jag lyssnat på goda råd.

Här finns en parallell till konsulter och coacher. Många konsulter/coacher har en metod eller en idé om hur det går till när man ska hjälpa folk. Modellen och koncepten är alltid rätta och kan inte klienten passa in, så får klienten/kunden anpassa sig  till modellen. De här sättet att tänka är för mig främmande. Jag försöker närma mig ett problem, en situation eller en klient med nyfiket intresse där jag om det skulle visa sig värdefullt plockar fram ett koncept eller modell.

Avslutningsvis vill jag bara ge ett råd. Skaffa personer/mentorer som du verkligen litar på och fråga dem vad de tycker. Hellre få men bra råd en många som du inte litar på. Är du nyfiken på en bransch eller verksamhet som du är intresserad av, fråga de som har erfarenhet av verksamheten. Fråga, var lyhörd och tro inte att du vet.

Anknytningsproblematik och eftersnack till Psykologer läser böcker

img_00991

Det blev en fin kväll (om jag får säga det själv) i onsdags på Riddarholmen och världspremiären av Psykologer läser böcker. Ett 40-tal personer lyssnade på radiojournalisten och recitatören Sofie Ribbing som  läste högt ur Aidts novell Bröllopsresa som återfinns i novellsamlingen Babian. Därefter samtalade jag och Lotta Landerholm psykolog, psykoterapeut och författare om den här grymma historien.

Vi Läsers chefredaktör Ann Lagerström livbloggade och dokumenterade större delen av diskussionen. Landerholm sade fantastiskt mycket klokt om karaktärernas problematiska relation. Hela Aidts bok Babian kan man nästan se som en slags illustration av hur anknytningsproblematik kan gestalta sig i romanform. Novellerna handlar uteslutande om tillkortakommanden, misslyckanden, brister och oförmåga att relatera till andra. Bröllopsresa är en mörk berättelse utan mycket hopp. Vi kom att prata lite på slutet om det fanns något hopp för de här personerna. Och svaret var terapi. Att någon av karaktärerna kanske skulle börja ta tag i sina problem. Efteråt kom Landerholm emellertid på en annan sak. Att hoppet lever eftersom kvinnan som skrivit novellerna lever och har fått ner detta på papper. Då kan vi läsare ta oss an berättelsen och inte gör om samma misstag.

Flera positiva kommentarer har bloggat om Psykologer läser böcker. Anna Winberg puffade innan kvällen. Sara på Levas redaktionsblogg skriver positivt om kvällen och om vårt behov av att svinga sig över och förstå den andre. BookyDarling är ännu mer entusiastisk och skriver:

En riktigt dunderfin diskussionskväll, där samtalet hölls på en jämn och hög nivå. Underbart att höra andra reflektera över en text. Fler såna kvällar!

Kul att så många kom och att det funkade. Förhoppningsvis blir det fler evenenmang i höst. Vi ses då.

ACT funkar på socialsekreterare

Hillevi Brinkborg på WeMind har tillsammans med Josefine Michanek gjort sin psykologexamensuppsats med fokus på ACT. De har jobbat med ACT för socialsekreterare i Stockholm för att motverka och hantera stress. De får fina resultat och till och med DN uppmärksammar detta i en liten notis. Kul sporre för andra psykologstudenter och en härlig prestationsklump för alla oss som har examensuppsatsen framför oss.

Fredrik Livheim som handlett Brinkborg och Michanek i studien rapporterar om goda resultat vid utvärderingen:

Studien genomfördes på 106 socionomer som är anställda inom Stockholms stad. Upplägget var slumpning till vår ACT-kurs (70 deltagare, totalt 12 tim i grupp) eller väntelista (36 personer). De som fått kursen hade efteråt statistiskt säkerställt:

– Mindre stress
– Mindre utbrändhet (mätt med MBI, Maslasch Burnout Inventory)
(signifikans på alla delskalor i MBI, dvs mindre cynism, mindre emotionell utmattning & bättre professionell effektivitet)
– Bättre generell psykisk hälsa.
– Vad ger du hela kursen (material, utb mm) för betyg: Medel 4,5
– Skulle du rekommendera kursen till socionomkollegor? och är kursen bra för socionomer?: Medel 4,63
– Roligt är också att dessa kurser hållits av gruppledare som jag utbildat och som endast fått 16 timmar utbildning i metoden.

Psykologer läser böcker

babian2

På onsdag 10 juni är det dags. Tillsammans med tidningen Vi Läser startar jag nu Psykologer läser böcker. Det blir samma gamla analyser men i nytt format. Helt enkelt en ny mötesplats för den som vill diskutera böcker utifrån ett psykologiskt perspektiv.

Först ut att analyseras är novellen Bröllopsresa som finns i den hyllade novellsamlingen Babian (Lind & Co, 2009) av danska författarinnan Naja Marie Aidt. En bok som belönades med Nordiska Rådets litteraturpris 2008. Novellen som vi kommer analysera handlar om ett par på bröllopsresa i Grekland som inte har det så lätt ihop och som överrumplas av en främling. En magstark historia med lite sex och våld.

Vi börjar med en uppläsning av novellen. Därefter analyserar Lotta Landerholm, psykolog och psykoterapeut novellen tillsammans med mig och publiken. Kom till Norstedtshuset på Riddarholmen, Tryckerigatan 4, ingång från gården. Programmet är gratis. Vi öppnar portarna kl 19 för vin och mingel och läsningen börjar 19.30.

Varmt välkomna!

Jonas Mosskin & Ann Lagerström, chefredaktör Vi Läser
omsla__nr2_09-1

PS: Novellen kan du redan nu läsa på nätet.

Läs även Bokhoras intervju med Aidt för en tid sedan. I intervjun säger hon att hon gillade Cormac McCarthys senaste bok Vägen. Som jag berättade tidigare medverkade jag i Vi Läser nr 2/2009. Där gjorde jag en psykologiskt analys av just Vägen.

Tidningen Levas redaktionsblogg tycker att Psykologer läser böcker visar att psykologi är inne nu. Men den här bloggaren tyckte min analys var populärpsykologisk och ytlig. Det är nästan en komplimang för mig. Jag som alltid trott att jag var djup.

Psychic Reader in New York

psychicreader

1:a New York-rapporten

Ett slående inslag i New Yorks gatubild är alla psychic readers. Den här andliga rådgivaren lovar till och med bredare än många psykoterapeuter.”Has succeeded where all others have failed”, står det på skylten. Jag antar att såväl psykodynamiker som KBT-are och livscoacher har gått bet. Som svensk är det lätt att slå bort företeelsen men faktum är att jag såg åtminstone ett dussintal psychic readers i New York och då var jag bara där en dryg vecka. Jag har en vän som provat och tyckte det var bra. Själv vågade jag inte. Tröskeln är ungefär likastor för mig som att på ett gympapass på Friskis & Svettis. Vore kul att höra om någon annan blivit analyserade av en ”gypsy woman”.

Jag har skymtat en artikel i DN om det här fenomenet men glömde i vilket sammanhang. Någon?

Psykologer läser böcker

omsla__nr2_09I senaste numret (2/2009) av tidningen Vi Läser är jag intervjuad om hur jag går tillväga när jag analyserar en bok eller en film. Intressant att behöva reflektera över den egna processen. Jag medverkar med en artikel där jag gjort en psykologisk analys av Cormac McCarthys senaste roman Vägen (The Road). McCarthy är en skygg, finlitterär författare som ofta befunnit sig i utkanten av den fina parnassen. Han blev rikitigt känd efter att hans bok No Country for Old men filmades på ett storartat sätt av bröderna Coen för några år sedan. Vägen utspelar sig i en tillvaro efter en stor katastrof som ödelagt större delen av vår civilisation. En man och hans 8-årige son traskar runt med en kundvagn på öde motorvägar i USA och försöker överleva. Boken är på ytan en klassisk postapokalyptisk berättelse men under denna fernissa skymtar något annat. McCarthys egen dödsångest. Hans rädsla för att dö ifrån en värld och sin son.

PS: Thomas Anderbergs skrev förra året en läsvärd DN-artikel om Vägen.

Bra och kort om psykologiforskning

logo

Var ska man läsa om man vill få bra sammanfattningar på svenska om den senaste forskningen i psykologi? Psykologtidningen, Dagens Medicin, DN, SvD…

Jag föreslår istället att du tar del av företaget WeMinds blogg. Där får du korta beskrivningar av psykologisk forskning. Framför allt bevakar Hillevi Brinkborg (som driver bloggen), KBT, psykisk hälsa, psykiatri och behandlingssforskning men man kan även läsa om dagsakutella artiklar och rapporter från myndigheter som är i ropet. Det är bra, koncist och en smula torrt presenterat vilket gör att jag som läsare får en känsla av att jag ”hänger med”. Något jag uppskattar allt mer eftersom jag insett min egen begränsning att hinna ta upp och rapportera om allt. Så läs WeMind och bilda dig en egen uppfattning. Enda önskan jag har är att bloggen skulle våga gå ifrån det neutrala rapporterandet och att jag som läsare fick ännu mer hjälp av Hillevi och de andra på WeMind att gallra i det enorma flöde av forskningsrapporter som kommer. Det om något behövs. För en del studier som görs är ärligt talat inte så meningsfulla.