Etikettarkiv: Psykologi

Grupprelationskonferens om risk, tillit och förändring

img

13-18 juni arrangerar AGSLO ännu en grupprelationskonferens på en kursgård utanför Stockholm. Temat är ”Risk, tillit, förändring i arbetsliv och samhälle”. En av de märkligare psykoanalytiskt influerade rörelserna är det gruppsykoanalytiska perspektivet som följde i spåren efter Wilfred Bion och Tavistockinstitutet från 1950-talet och framåt. Sedan 1974 har AGSLO (Arbetgruppen för studium av ledarskap och organisation) anordnat svenska varianter av denna typ av konferens. Men vad är då en grupprelationskonferens? Ja det kan man sannerligen undra. Om man kort ska säga något är det ett fem dagars internat där konferensdeltagarna blir indelade i diversé grupper. Under mer eller mindre ordnade former finns det möjlighet att undersöka vad som sker mellan grupper, deltagare, ledare och system. Själva säger AGSLO att:

”Konferensens metod bygger på erfarenhetsbaserat lärande där det centrala är att utforska vad som kan utspela sig i grupper och organisationer och ger möjlighet till ett unikt personligt förankrat lärande.”

Det låter ju bra. En reservationen jag har är att grupprelationskonferensen i mycket stor utsträckning bygger på deltagarnas ansvar och förmåga eftersom ramarna är så fria. Det ställer stora krav på varje individ. Det liknar pedagogiken på Kaospiloterna som också ställde extremt höga krav på studenterna men utan att ge tillräckligt stöd för dem. Vilket gjorde att vissa inte klarade trycket.Anmälningstiden för konferensen går ut den 20 maj men det finns fortfarande möjlighet att anmäla sig. För studenter och mindre bemedlade finns det även möjlighet att söka reducerad avgift.

Jag kommer att vara en av deltagarna. Jag har förstås mitt vanliga kritiska sinne till den här typen av sammanhang. Gränsen mellan kvalité och flum är ofta hårfin. På ytan tycks AGSLO och grupprelationskonferenserna ha överlevt sig själv. Men i en samtid som tycks sträva efter konformism är en kurs som den här helt enkelt svårslaget som udda inslag. Jag tror det är svårt att hitta en mer lärande kurs för den som är intresserad av grupper, system, organisationer och ledarskap. Vågar du bli med?

Det finns en gammal antologi (red. Jern och Boëtius) från 1980-talet om Bion och grupprelationskonferenserna. Förutom en del teorier får man dessutom läsa om hur konferenserna utvecklats sedan 50-talet. En läsvärd och intressant bok på många sätt.

Psykologer tittar på: Bergman

image

Torsdagen den 28 maj är det dags för Psykologer tittar på: Bergman. Då visar jag Smultronstället (1957) en av Ingmar Bergmans stora klassiker. Filmen handlar om den åldrade professorn Isak Borg spelad av Viktor Sjöström. Filmen utspelas under en dag i bilen där Isak Borg minns och pratar om sitt liv tillsammans med sin sonhustru Marianne spelad av Ingrid Thulin. Det är både en sorgsen och romantisk färd i barndomens, åldrandets och drömmens värld där ungdomskärleken Sara (Bibi Andersson) dyker upp.

Inbjudna gäster som analyserar filmen tillsammans med publiken är Malin Edlund, organisationskonsult och är numera känd som Radiopsykologen i P1 samt Göran Rydén, psykiater, psykoterapeut och psykoanalytiker. Rydén har varit en drivande kraft att introducera Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) och är författare till boken Mentalisering (2008).

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset. Den här gången i den större lokalen, Hörsalen på vån 3, Biljetter kostar 120 kr och kan köpas på nätet eller i Kulturhusets infokassa på vån 0 eller på telefon 08-508 315 09. Visningen är en del av Dramatens Bergmanfestival som pågår mellan 27 maj-6 juni.

Varmt Välkomna!

PS: Se även Joel Stockmans trailer för Psykologer tittar på film. Gå med i Psykfilm på Facebook

Kitsch, hjortar och tolkningar

09-0095Lena Nordlunds radioprogram i Vetandets Värld (11/5) speglade på ett bra sätt stämningen och inramningen på Psykologer tittar på film. En reflektion jag fick är att en av poängerna med det levande samtalet är att det böljar fram och tillbaka. Scenen i filmen The Queen där Drottning Elizabeth möter en ståtlig kronhjort väckte mycket diskussion efter visningen. Jag tror vi kom upp i åtta olika tolkningar tillsammans med publiken. Och det finns många fler. Det är spännande att en scen som jag själv avfärdade som kitschig smörja väcker så många tankar. Det många tolkningarna visar på kraften och associationsrikedomen som finns om många människor kommer samman och delar en upplevelse. Trots att jag själv tror på värdet i mötet och samtalet glömmer jag själv bort det. Det säger något om kraften i det elitistiska kultursystem som de flesta av oss ingår i där vi orienterar oss mot monolitiska sanningar och personligheter.

Vetandets Värld om psykologi och film

sr

Idag sänder Vetandets värld ett program om psykologi och film. Reportern Lena Nordlund var på plats när vi analyserade The Queen på Psykologer tittar på film tidigare under våren. Jag är intervjuad om kopplingen mellan psykologi och film, liksom psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector. Programmet sänds måndag 11/5 12.10 i P1 med repris 23.07.

Psykologiguiden.se lanserad

Förra veckan lanserade Psykologförbundet sin nya sajt och webportal Psykologiguiden.se. Sidan är ett försök att göra det lättare och mer tillgängligt med psykologisk behandling och psykologer för allmänheten. Ambitionen är att vara något slags vårdguiden för psykologi fast mer allomfattande. Jag har träffat projektledaren Emily Sillén några gånger och hört hur arbetet fortskridit. Tore på Psykologiaktuellt, ser positivt på initiativet men beklgar sig på sajten är statisk och 90-tal. Och det måste jag ju hålla med om. Interaktionen med läsare och besökare är begränsad. Intrycket jag får av sidan är också att det är alldeles för mycket vårdguiden och för lite annat. Rent generellt så tror jag att det finns ett stort problem med den här typen av portaler och sajter idag. Det är att man skapar statiska sidor som inte kan konkurrera med Wikipedia. Materialet på en sida bör vara unikt på något sätt och det kan det antingen vara genom att skribenterna är särskilt kunniga, giftiga och intressanta eller att de ämnen man skriver om är unika. Frågan är om Psykologiguiden har tillräckligt med resurser eller edge för att göra något av detta. Däremot tror jag att en öppen, transparent och bra förpackad sajt: ”vårdguiden 2.0 för psykologi” kan lyckas. Återstår att se om Psykologiguiden kan bli det.

Praktik i New York

2232171063_df9636e124

”Jonas, kan du åka till New York om en vecka? Vi skulle behöva hjälp att administrera allt runt i kring resan och alla tester och personbedömningar.”

”Ja, det kan jag göra. Det funkar för mig.”

Det gjorde att jag fick lite ändrade Valborgsmässoplaner och det gjorde plötsligt att jag fick väldigt lite tid att blogga. Så sedan i söndags är jag på Manhattan och gör praktik i tio dagar. Det är 25 grader varmt och jag är fortfarande jetlaggad. Två joggingturer i Central Park samt längs Hudsonfloden ner till Battery Park har jag hunnit med. Samt att jag fått känna på en fantastisk icke-service från hotellet på 39:e gatan. Amerikaner är verkligen värdelösa på service. När jag frågade om vi kunde få kaffe till vårt konferensrum blev svaret: ”We don’t do catering for less than ten people”. Vad svarar man på det?

PS: På bilden syns Empire State Building, som jag ser från mitt hotellfönster där jag bor på 27:e våningen.

Mosskin bakom kulisserna på Radiopsykologen

Malin Edlund

Jag har fått ett nytt uppdrag. Under tre förmiddagar under våren kommer jag sitta i telefonslussen till Radiopsykologen i P1. Programmet som tidigare har bandat samtal kommer nu direktsända. Tillsammans med psykologen Jenny Jägerfeldt kommer jag ta emot samtal i telefonslussen och göra snabba bedömningar om vad som är lämpligt att prata om och som dessutom kan funka i radio på kort tid. Sedan blir det som vanligt Radiopsykologen Malin Edlunds uppgift att sköta snacket. Programmet sänds mellan 11-11.30 på torsdagar. Imorgon 23 april, 14 maj samt 11 juni är det livesändning som gäller och då sitter jag alltså i slussen. När det är telefonväkteri ringer man 08 24 15 00. Vill man kontakta programmet annars gör man det på radiopsykologen@sr.se eller på telefon 08-784 39 50.

Psykologer tittar på film visar Bad Timing

psykaffisch

Torsdagen den 16 april visar Psykologer tittar på film Bad Timing av Nicolas Roeg, (1980). Det är en bortglömd klassiker av Roeg som bland andra gjort thrillern Don´t Look Now. I Bad Timing spelar Art Garfunkel en psykiater i Wien under kalla kriget som har ett komplicerat förhållande med Milena. Hon är i sin tur gift på andra sidan järnridån. Filmen kretsar kring skuld och moral och Garfunkels tvetydiga inställning till hennes självmordsförsök. En enträgen poliskonstapel spelad av Harvey Keitel börjar nysta i historien. Gäst är Johan Schubert, psykiater, psykoanalytiker och professor i psykoterapi på Karolinska Institutet.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Biljetterna kan köpas nätet eller i Kulturhusets infokassa vån 0 eller telefon 08-508 315 09.

Varmt Välkomna!

PS: Se även Joel Stockmans nya trailer för Psykologer tittar på film. Och gå med i Psykfilm Facebook och få senaste nytt om kommande evenemang.

AGSLO-seminarium om coaching

section_coaching

Fredagen den 6 februari deltog alla på Organisationspsykologerna i AGSLO:s seminarium om coaching. Det var det sista av tre seminarium som AGSLO anordnade i vintras. Ett 40-tal personer hade samlats för att prata under rubriken Coaching – individualiserad ledarutveckling i tiden? Magnus Larsson, fil.dr., psykolog och verksam i Köpenhamn och Lund höll en översiktlig introduktion till coaching och min chef Johan Grant deltog som reflektör och sparringpartner.

Larsson gjorde en fyrfältare där det enligt honom grov sätt finns två dimensioner som de flesta coacher kan placeras in i. Det handlar dels om fokus för coachingen är prestation eller insikt. Den andra dimensionen handlar om fokus är på individen eller på organisationen. AGSLO och i viss mån Organisationspsykologerna betonar då främst insikt och organisations- och systemperspektiv. De flesta coacher har istället ett individperspektiv med inriktning på prestastioner.

Larsson gjorde ett uttalande som jag tycker väl beskriver hur jag själv tänker kring det här. Han menar att det är svårt att se den organisatoriska verkligheten. Det beror på att organisationer är komplexa, icke materiella och abstrakta i någon mening. Många människor och organisationer är också upptagna av normativa frågeställningar. Man talar om hur det borde vara istället för hur det är. Diskrepansen däremellan blir en sorts inkongruens som ställer till det. Larsson tog även upp att den organisatoriska verkligheten har mycket risk och ångest inom sig som i sin tur leder till fantasier. Som Gervase Bushe skriver i sin bok Klart Ledarskap:

Det man inte vet hittar man på.

Larsson talade också en del om frågan huruvida coacher ägnar sig åt symptomlindring av dysfunktionella system och organisationer istället för att åstadkomma verklig förändring. Larsson lånade ett sätt att beskriva coaching från The Grubb Institute. De brukar tala om att man som coach jobbar med ”person in role”. Alltså hur en person (ledare så vanligtvis) påverkas av den roll, funktion, uppgift och auktoritet som innefattar en särskild roll.

En annan ganska provocerande tanke som Larsson förde fram är att när du möter en person som du coachar så har du framför dig hela organisationen. Larsson och flera med honom menar att det här öppnar upp för ett sätt att tänka som både är bildligt och bokstavligt. När man möter en individ som jobbar i en organisation så möter du också en representant för denna organisation. Det handlar om ytliga saker som kläder, utseende och sätt att föra sig. Men det handlar också om de idéer, tankar och känslor som personen uttrycker förutom att de är unikt individuella även är tankar och känslor som existerar och är tillåtna i organisationen. Det kan vara abstrakt att tänka sig det närt man pratar om en organisation men pratar man istället om en familj eller en viss typ av kultur så blir det genast mer begripligt.

Larssons sätt att beskriva det här och Johan Grants efterföljande reflektioner skapade en bra grund för att förstå vad som skiljer olika perspektiv på individuella kontakter och coaching specifikt. Grant lyfte fram faran med alltför indvidualiserande förklaringar på individers problem. Problemen existerar ofta i ett organisatioriskt kontext. Att arbeta i en dysfunktionell, destruktiv eller meningslös organisation kan locka dig att söka stöd och plåster på såren. Som coach riskerar du då att trösta, stödja och leta syndabockar men inte åstadkomma verkligen hjälp och förändring för individen eller organisationen. Grant menade att spänningen mellan frigörelse och utveckling å ena sidan och plåster och första förband å andra sidan är en av coachens stora utmaningar.

KBT för pöbeln, psykodynamisk terapi för de välbeställda

lady-on-a-divan

Idag är det som bekant mycket dyrare att gå i KBT-terapi än psykodynamiskt inriktad terapi. Eftersom vindarna blåser som de gör kommer det här på sikt att förändras. I takt med att utbudet av KBT-terapeuter ökar och PDT-terapeuter minskar kommer prisnivån rimligen att justeras. När nu Landsting, kommuner och psykiatrin satsar massivt på KBT kommer det här få långtgående konsekvenser. Cullberg, Schubert, Werbart och Sandell skriver i sin artikel om den hotade psykodynamiska terapin och vilka konsekvenser det kan få:

Besluten kommer, om de inte omprövas, att få till följd att den dynamiska psykoterapin pressas ut på den privata marknaden, eftersom många som har råd kommer att vilja söka dessa samtalsformer. Det som den offentliga sektorn kommer att erbjuda i form av utbildning och behandling i KBT kommer att bli alltför ensidigt och komprometteras av bristfällig utvecklingspsykologisk och dynamisk kunskap.

Jag har länge tänkt på det här. När enfalden riskerar att breda ut sig i allmänvården, och det inte längre är möjligt att få en längre samtalsterapi av PDT-slag, kommer människor helt enkelt söka sig till den privata marknaden. Främst välinformerade människor som har råd att betala terapin av egen kraft. På sikt får vi då en allmänhetens psykiatri och psykoterapi där man jobbar med KBT och en annan privat del med PDT och andra alternativa inriktningar. Det här riskerar att förstärka fördomen att det mest är intellektuella konstnärstyper från över medelklassen som ligger på divanen och analyserar sig själva. Det här är ju en fördom som delvis är sann men i framtiden kanske den blir ännu tydligare. Jag är vet jag inte vad jag ska tycka om en sådan utveckling. Det känns fel. Klass och social bakgrund spelar så stor roll ändå i vårt samhälle. Det vore synd om det befästes ännu mer i psykoterapins värld.