Etikettarkiv: terapi

Artikelserie om Socialstyrelsens riktlinjer och KBT-hypen

SvD Idagsidan inleder en artikelserie om de nya riktlinjerna för behandling av ångest och depression som Socialstyrelsen utarbetat och som är så omdiskuterade. I den andra artikeln intervjuas Anna Maria Carlsson, enhetschef på psykiatrimottagningen Kronan i Sundbyberg samt psykologerna Bo Digné och Örjan Nilsson på mottagningen. Kronan verkar vara en nyanserad mottagning med ett brett perspektiv. Örjan Nilsson kommenterar synen på KBT-terapi som en del har:

Ibland talas det om kbt som att man ska få redskap, ungefär som när man snickrar hemma och får en ny hammare, säger ­Örjan Nilsson som själv har sin grundläggande psykoterapi­utbildning i kbt.

– Vissa behandlingar mytologiseras. ”Bara jag får kbt blir allting bra”, verkar en del tänka. Då förväntar man sig inte att arbeta i kbt utan att man ska få kbt, säger Anna Maria Carlsson. Terapi handlar om blod, svett och tårar – man måste utmana sig själv på det ena eller andra sättet, understryker Örjan Nilsson. Det handlar om att våga ­berätta saker man aldrig berättat tidigare, att våga känna saker, att våga vara i situationer där man aldrig varit tidigare.

Det här är en viktig fråga. På samma sätt som folk pratar om att ”få kbt-terapi” är det många som pratar om att ”få personlig utveckling”, särskilt i måbra-sammanhang. Psykologerna på Kronan ger också uttryck för en befogad oro om likriktningen inom psykiatrin:

Alla tre psykologerna är oroliga för den likriktning som kommit med nya riktlinjer och vårdprogram.

– Förr valde man psykodynamisk terapi för alla, i dag ska vi välja kbt för alla. Strängt taget kan man inte säga att diagnosen är en så bra utgångspunkt för val av terapi. Patientens personlighet och relaterande förmåga är en bättre utgångspunkt för val av terapi. Vad förväntar sig personen av terapin? Vad söker man? Är man en person som gärna tar råd och vägledning, då söker man sig kanske gärna till kbt, säger Anna Maria Carlsson.

Örjan Nilsson ser en annan fara:

– I psykiatrin är utvecklingen nu den att det finns mottagningar som bara har kbt-inriktning, ibland bara ett perspektiv inom kbt dessutom.

Jag kunde inte uttryckt det bättre själv.

Del 1 i artikelserien handlar om Annelis psykiska problem.

Argentina; psykoterapins förlovade land

125px-Flag_of_Argentina.svg

Klara Lee Lundberg skrev förra året ett reportage från Argentina och Buenos Aires (där hon för övrigt även är bosatt) i tidskriften Voltaire. Artikeln är mest en inblick i en finkulturell miljö bland intellektuella och författare. I anslaget till hennes artikel nämner hon något om psykoterapins ställning i det argentinska samhället:

Argentina, och framför allt huvudstaden Buenos Aires, är ett av de länder i världen med flest antal psykologer per invånare. Det är vanligare att gå i terapi än att inte göra det, i alla fall om man tillhör medel- och överklassen. Men trots att terapi och psykoanalys alltid har varit en klassfråga så är det förvånansvärt många med låg inkomst och utbildningsnivå som ändå går till sin hjärnskrynklare en gång i veckan.

Statliga institutioner för mental hälsa, enkla kvartersmottagningar och subventionerade kostnader för fackanställda med sjukförsäkring gör det möjligt även för taxichaufförer, klädförsäljare och hembiträden att gå i terapi. Men hur kommer det sig då att det finns en sådan öppen, självklar och positiv attityd till terapi och psykologer i det argentinska samhället? Det måste vara det freudianska arvet som främst de judiska immigranterna från Österrike, Polen och Tyskland fört med sig.

Det judiska arvet är förmodligen sant men det borde rimligtvis finnas andra förklaringar. Vore kul att höra om någon som känner till Argentina och Latinamerika. Varför går de så ofta till psykoterapeuter?

Konferens om framtidens psykoterapi

Den 9 september anordnas en heldagskonferens på Stockholms Universitet om framtidens psykoterapi. I inbjudan står det:

Hur tillgodoses behovet av återväxt och utbildning hos de som skall bedriva framtidens psykoterapi? Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet inbjuder till heldagskonferens den 9 september 2009 för att belysa dessa frågor. Vid konferensen kommer en kartläggning av aktuella psykoterapiutbildningar i Stockholmsregionen, på såväl grundläggande- som avancerad nivå, att presenteras.

Ja sannerligen är återväxten ett problem när det gäller påbyggnadsutbildningen i psykoterapi (tidigare kallad för steg 2). I och med att så många psykoterapiutbildningar underkändes förra året av Högskoleverket är det ett problem att det finns för få platser och för lite spridning av olika inriktningar på de utbildningar som finns kvar. Varför arrangörerna fokuserar på Stockholmsregionen förstår jag dock inte. Psykoterapi-Sverige är en tillräckligt liten ankdamm för att man kan diskutera hela ansamlingen.

Här är praktisk information om konferensen.

Datum: Onsdag 9 september 2009
Tid: 09.30-16.30
Plats: Psykologiska institutionen, David Magnusson salen, plan 2, Frescati Hagväg 8
Anmälan: Senast 31 augusti till khn@psychology.su.se

Hela programmet för dagen hittar du här.

Mosskin om In Treatment i Kulturnyheterna

mosskinkulturnyheterna

Igår fredag 8/5 medverkade jag i SVT:s Kulturnyheterna och kommenterade tv-serien In Treatment, med anledning av att serien börjar sändas på måndag. Inslaget är cirka tre minuter långt och börjar 6.45 in i programmet. Där förutspår jag bland annat en terapivåg i sommar och höst där människor inspirerad av tv-serien rusar till psykologer och psykoterapeuter. Tänk bara på vilket uppsving Let’s Dance har haft för alla typer av danskurser. Om en tiondel så många som börjat på danskurs börjar gå i terapi, så tvingas Sveriges samlade psykoterapeutkår att jobba mycket övertid framöver. Då kanske klienterna räcker och blir över för alla terapiskolor.

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

paul-solo-475På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.

KBT för pöbeln, psykodynamisk terapi för de välbeställda

lady-on-a-divan

Idag är det som bekant mycket dyrare att gå i KBT-terapi än psykodynamiskt inriktad terapi. Eftersom vindarna blåser som de gör kommer det här på sikt att förändras. I takt med att utbudet av KBT-terapeuter ökar och PDT-terapeuter minskar kommer prisnivån rimligen att justeras. När nu Landsting, kommuner och psykiatrin satsar massivt på KBT kommer det här få långtgående konsekvenser. Cullberg, Schubert, Werbart och Sandell skriver i sin artikel om den hotade psykodynamiska terapin och vilka konsekvenser det kan få:

Besluten kommer, om de inte omprövas, att få till följd att den dynamiska psykoterapin pressas ut på den privata marknaden, eftersom många som har råd kommer att vilja söka dessa samtalsformer. Det som den offentliga sektorn kommer att erbjuda i form av utbildning och behandling i KBT kommer att bli alltför ensidigt och komprometteras av bristfällig utvecklingspsykologisk och dynamisk kunskap.

Jag har länge tänkt på det här. När enfalden riskerar att breda ut sig i allmänvården, och det inte längre är möjligt att få en längre samtalsterapi av PDT-slag, kommer människor helt enkelt söka sig till den privata marknaden. Främst välinformerade människor som har råd att betala terapin av egen kraft. På sikt får vi då en allmänhetens psykiatri och psykoterapi där man jobbar med KBT och en annan privat del med PDT och andra alternativa inriktningar. Det här riskerar att förstärka fördomen att det mest är intellektuella konstnärstyper från över medelklassen som ligger på divanen och analyserar sig själva. Det här är ju en fördom som delvis är sann men i framtiden kanske den blir ännu tydligare. Jag är vet jag inte vad jag ska tycka om en sådan utveckling. Det känns fel. Klass och social bakgrund spelar så stor roll ändå i vårt samhälle. Det vore synd om det befästes ännu mer i psykoterapins värld.

Psykodynamisk terapi är hotad, debattartikel i SvD

Uppdaterat inlägg: Så kom det till slut, en debattartikel om nedmonteringen av psykodynamisk terapi inom landsting och psykiatri. Tore kommenterar artikeln på Psykologiaktuellt. Det är förvånande att ingen tagit till orda tidigare. Men det säger en del om den kokong och självtillräcklig bubbla som många äldre psykodynamiska företrädare levt och lever i. En värld där man inte behövt forska eller visa på särskilt mycket resultat (som numera finns).

Johan Cullberg, Johan Schubert (som förresten är näste gäst i Psykfilm), Andrej Werbart och Rolf Sandell skriver en debattartikel i SvD om att viktig erfarenhet och behandling kan försvinna när alla satsar blint på KBT. Det är egentligen självklarheter att plädera för mångfald av behandlingsmetoder och att lyfta fram de viktiga bidrag och forskningsstöd som psykodynamisk terapi åtnjuter. Att de här ens måste påpekas mot politiker och landstingsetablissemang säger en del om hur enögt vindarna blåser för tillfället. Artikeln i SvD har även en fylligare version i Läkartidningen. Författarna skriver klokt:

Vi får inte upprepa sjuttiotalets ideologiska misstag att bara en tankemodell ska gälla eller att nivellera de kompetenser som utvecklats. Båda synsätten är omistliga och måste få komplettera, utveckla och befrukta varandra. Detta är lika grundläggande som att säga att infektionsbemästring sker inte bara genom antibiotika utan också genom kunskap om hygien. Områdena har olika teorier och förutsättningar men är inte desto mindre lika nödvändiga.

En central spelare är KI med Martin Ingvar i spetsen. Det är tragiskt att Ingvars genuina förakt mot psykodynamisk terapi fått så stort utrymme och inflytande med tanke på vilken lysande forskare Ingvar är. Det är ingen hemlighet att Ingvar och KI velat lägga ned Psykoterapiinstitutet som varit en viktig forskningsinstitution för psykodynamisk terapi. Dessutom slutar KI utbilda psykodynamiska terapeuter och satsar enbart på KBT. I en kommentar (jag tror det var i Läkartidningen men hittar inte referensen) sade en ledande företrädare för KI att det inte försvarbart ur ett patientperspektiv att utbilda i annat än KBT, vilket ju är nys. Det är politik det handlar om. En del av konflikten bottnar förmodligen i den historiska häxjakten mot beteendeterapin på andra hälften av 1900-talet. När nu styrkeförhållandena ändras passar olika företrädare på att trycka tillbaka ordentligt.

När nu SKL och Socialstyrelsen konsekvent förespråkar KBT och satsat miljardbelopp med den nya Rehabgarantin riskerar vi att få en skev situation där pengar flödar till KBT och ingenting till PDT. Det som är tragisk att vi inte kan tänka flera tankar samtidigt i Sverige. När en trend kommer satsas enbart på detta. Det tycker jag är ett genomgående drag i många olika sammanhang inom kultur, vetenskap och politik i vårt land.

Vi riskerar att hamna i samma situation där det inte är klienterna och patienternas önskemål som får styra, utan ideologiska övertygelser hos beställare, politiker och psykiatrin. Lika fel som att alla fick psykoanalys för 30 år sedan är det att alla patienterna nu ska få KBT.

Tore är inte så rädd för att KBT får en dominerande ställning. Men med tanke på att majoriteten av nya studenter som utbildas är KBT:are och den massiva satsningen inom landstingen, de stora pensionsionsavgångarna (läs psykodynamiker) kommer fördelningen att se radikalt annorlunda på bara 5-10 år sikt.

I en längre artikel i tidskriften Axess om striden om psykoterapin intervjuades Martin Ingvar och sade så här:

– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT.

och:

När Martin Ingvar beskriver psykodynamikernas ”opportunism” ser han ut som en nöjd katt som leker med en mus.

– Även de mest uttalade antibiologiska fundamentalisterna är nu tvungna att lägga örat mot rälsen, säger han.

Ingvar fortsätter:

Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.

Vid hans institution bedrivs en del av forskningen om olika behandlingsformer för personer med psykiatriska diagnoser. Han har också varit en drivande kraft bakom den nya psykologutbildningen med tonvikt på just neurovetenskap.

– Det är ett problem att den offentliga psykoterapiutbildningen är väldigt analytiskt inriktad. Den offentliga sjukvårdshuvudmannen (landstingen) efterfrågar inte sådana terapeuter utan terapeuter som är privatutbildade i KBT. Att ligga på en divan och associera fritt är ingen evidensbaserad metod för att bota psykiska sjukdomar och störningar. Manualer och mediciner smäller högre enligt de utvärderingar som gjorts hittills.

Det torde stå klart vart Ingvar styr KI:s skuta.

Psykakuten; improviserad lunchteater med terapeut

1829185305

2009 blir kanske psykologins och terapins år. Ett tecken i tiden är kanske dagens premiär av Psykakuten på Kilen, Kulturhuset. Psykakuten är en lunchföreställning med några skådespelare samt Paula McManus som är medverkande regissör och som utvecklat idén. Temat idag var kärlek och Anette Eroselius, en kollega till mig på Organisationsspsykologerna var med på scen i föreställning.

En inmailad fråga blev utgångspunkten för dagens pjäs. Det handlade om ”Olle Persson” (en smula konventionellt namn som publiken hittade på) som har svårt att glömma sin gamla tjej Eva trots att hon gjort slut med honom och lever i en annan relation verkar hon intresserad av Olle och han av henne. McManus ramade in handlingen och publiken fick hjälpa till. Snart hade vi en karaktär som var 25 år, boende i Hägersten som pluggade på Konstfack. Olle hade dåligt självförtroende, kort stubin, var konflikträdd och fnittrig.

Med dessa bakgrundsfakta spelade ensemblen upp ett antal scener i Olles liv, ibland som en dans till musik. Då och då gjorde regissören McManus inspel som styrde berättelsen åt olika håll. Olle var ambivalent och hade svårt att ge så mycket hjälp för terapeuten vilket gjorde det extra svårt att komma någonstans. Det var samtidigt intressant som illustration till en svår klient som inte vet ut eller in.Det funkade bra tycker jag med de improviserande inslagen som bröt av samtalen med terapeuten och som bröt av agerandet.

Några igenkännande skratt och insikter fick nog publiken efteråt. Ett svårt och modigt koncept som jag verkligen tyckte fungerade. Det känns viktigt att synliggöra terapi och Psykakuten är ett steg i rätt riktning.

Kommande veckors tema är: 11 mars: kärleksrelationen, 18 mars: jobbproblem, 21 mars: vänskap, 25 mars: familjeproblem, 1 april: livsavgörande beslut samt 8 april: livet och döden

Biljetterna kostar 120kr. Vill du maila in frågor som kanske kommer att tas upp i programmet är adressen:psykakuten@kulturhuset.stockholm.se.

Medverkande är: Paula McManus, Helen Lindahl, Sofia Czinkoczky, Carl-Johan Stenlund, Olle Sarri, Daniel Gustavsson, Inga Onn. Här är en DN på Stan-intervju med McManus.

Psykakuten var även med i slutet av Nordegren i P1 där skådespelaren Olle Sarri och psykoterapeuten Anette Eroselius pratade. Du kan lyssna på här.

Uppdatering: Anna Ångström skriver en bra recension av Psykakutens första fall i SvD.

Att tipsa kompisar och bekanta om terapi

Det händer då och då att folk frågar mig om råd och tips på vart man kan vända sig för att gå i terapi eller ber om tips på bra psykologer och psykoterapeuter. Med tanke på att det är djungelns lag på terapiområdet så är det här rådfrågande förståeligt. Samtidigt har jag frågat mig själv om jag borde tipsa om min terapeut. Lite förenklat så borde ju det som är bra för mig också kunna vara bra för någon annan? Om jag var missnöjd med min terapeut hade det varit svårt att rekommenderat en vän dit. Samtidigt blir det komplicerat att dela sin terapeut med sina vänner åtminstone om man är skolad i den psykodynamiska traditionen. Det kan vara nog jobbigt att dela frisör. Jag inbillar mig att det inte är helt okomplicerat i andra traditioner.

Jag har vid dessa samtal alltid försökt undersöka vad det är personen förväntar sig att få hjälp med och har behov av och på så sätt kommit med några förslag. Vissa personer, mottagningar eller center har jag mer respekt för än andra vilket så klart spelar roll. Ibland har jag tipsat om en metod eller terapiinriktning som jag trott skulle kunna vara intressant för just den personen. Jag har också haft en tanke att matcha person med terapeut även om det är än mer diffust. De facto vet jag inte hur så många andra terapeuter faktiskt arbetar. Men på sikt tror jag mig kunna ge fler konkreta tips på bra folk baserat på egna erfarenheter av att möta andra behandlare i arbetet som jag har stor respekt för.

Hur gör ni andra? Tipsar ni om terapeuter, terapiinriktingar eller är ni tysta som graven och ber folk titta i gula sidorma? Delar du och din bäste vän terapeut?