Etikettarkiv: terapi

Problemet med kvacksalvare

nejlikeapelsin.jpg

Det är ett allvarligt problem att allmänheten inte känner till skillnaderna på legitimerade psykologer och terapeuter å ena sådan och hobbyterapeuter å andra sidan. I vintras skrev jag om den tveksamma verksamhet som Jonas Gåde bedriver på företaget Communicera och på hans community Terapisnack.

Erik Wallmark, ordförande för studentföreningen Lundapsykologerna har skrivit ett öppet brev till Jonas Gåde, ägare till Communicera.

Hej Jonas!
Var precis inne på ditt forum ”Terapisnack” och läste lite. I mångt och mycket får jag intrycket av att det du skriver är vettigt och att det ni gör är bra, men som psykologstuderande kunde jag inte låta bli att fundera över några saker:

1) Utövar ni på Comunicera psykoterapi?
2) Är du eller någon i din personal leg. psykologer eller leg. psykoterapeuter?
3) ”Behandlar” ni (som det står i presentationen) ångest, panikångest, stress, depression etc.? Och om ni gör, är det genom att remitera klienterna till leg. personal eller är det genom att undvika att kalla behandlingen för psykoterapi?
Nyfiken på svar.

Vänliga hälsningar
Erik Wallmark, ordf Lundapsykologerna

Läs Gådes svar och Wallmarks kommentar här.

Några riksdagsledamöter däribland Barbro Westerholm (fp) har tidigare skrivit en debattartikel på Dagens Medicin där hon krävde en upprensning mot kvacksalveriet. Psykologförbundets orförande Lars Ahlin verkar också ha vaknat. I Sydsvenskan den 26 mars krävde han hårdare tag mot privata terapiutbildningar.

”In Treatment”, nu på svensk teve

intreatment.jpg

Förra veckan började Canal+ att sända terapiserien In Treatment. Det är kvalitetsgaranten HBO som ligger bakom den amerikanska versionen. Fem kvällar i veckan, under en halvtimme får tittaren stifta bekantskap med psykoanalytikern Paul Weston. Magnus Eriksson på SvD gillade det han såg efter två avsnitt. Själv har jag sett de första sex avsnitten. Serien visas nio veckor under sommaren. film- och teveskribenten Kjell Häglund skrev först entusiastiskt om serien på Weird Science men kom senare fram till i Axess att han är mer förtjust i det israeliska orginalet ”Be Tipul”. Lite dålig tajming känns det onekligen att börja sända ”In Treatment” samtidigt som Fotbolls-EM. Men Canal+ tänker nog inte att det är samma målgrupp.

In Treatment känns som en grymt bra teve. Jag blev fast direkt. Den lever mycket på att bra skådespeleri av terapeuten Gabriel Byrne. I en tidigare tråd diskuterade flera att serien upprätthåller den psykodynamiska mystiken kring terapirummet. Men jag tror det motsatta. En stor del av svårigheten med att förstå ett psykodynamiskt perspektiv är att det är vagt och inte så konkret. Serien hjälper betraktaren att se, uppleva och diskutera terapeutens sätt. Speglingar, tolkningar och andra terapeutiska tekniker förekommer regelbundet vilket går att prata om antingen i soffan eller i en utbildningssituation. På samma sätt som ”Sopranos” terapisamtal gjorde att folk diskuterade terapi så tror jag att ”In treatment” i ännu större utsträckning kommer leda till diskussioner och klargöranden. Men i slutändan är det ju bara en teveserie.

Canal+ beskriver Pauls olika klienter på följande vis:

”På måndagar slår psykoanalytikern Paul Weston ifrån sig patienten Lauras uppvaktning, för att istället försöka hjälpa denna unga attraktiva läkare med hennes tendens att ständigt förälska sig. På tisdagar försöker han få den retlige stridspiloten Alex att inse att hans själsliga problem kan bero på att han dödat sexton barn i Irak. Onsdagarna är vikta åt tonåriga gymnasten Sophie, vars olympiska drömmar krossats efter en trafikolycka. Äkta paret Amy och Jake, som ständigt grälar om huruvida Amy ska genomgå en abort, sitter i Pauls soffa på torsdagar. Det är inte underligt att Paul varje fredag behöver rensa hjärnan med ett besök hos sin egen terapeut Gina. Hon analyserar hans skakiga tillvaro med hustrun Kate, och hans tendens att gräva ner sig i sina patienters problem.”

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

369967_200_284.jpg

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Psykoterapimässan 2008

mass-logga.gif

På torsdag inleds Psykoterapimässan i Stockholm. I tre dagar kommer cirka 180 seminarium att äga rum. Mångfalden är väl mässan både styrka och svaghet. Jag har tittat igenom programmet och konstaterat att man tycks tävla i att hitta på fantasieggande rubriker. Vad sägs om ”En fallen ängel – om Stavrogin i Onda andar av Dostojevskij” eller ”Hölje och hållande” eller ”Hjärnskrynkling? – Vad hjärnavbildningsstudier har lärt oss om psykoterapiers verkningssätt” samt ”Bordshockey – attack eller kontakt? Psykoterapi med en autistisk pojke”.

Mässprogrammet får mig att associera till Alternativmässan som hålls två gånger per år i Liljeholmshallen. Där är det viktigaste att man tror på vad man gör. Hur som helst. Jag ska försöka bevaka evenemanget så gått det går. Jag har valt ut ett par seminarium som jag tycker verkar intressanta. Det finns säkert många fler. Kom gärna med egna tips på föreläsare och programpunkter som jag borde gå på. Min erfarenhet är att det ofta är det obskyra och oväntade seminariet som är mest inspirerande. Läs mer

Psykologer tittar på film visar: En familj som andra

psykbiobild.jpg

En familj som andra i regi av Robert Redford (USA, 1980, 1h 59 min)

Filmvisningen äger rum torsdag 27 mars, kl. 1900.

Redfords regidebut belönades med fyra Oscar. Filmen handlar om Conrad som lever i sorg och med skuldkänslor över sin brors död. Conrad börjar motvilligt att gå i terapi hos den okonventionelle dr. Berger. Filmen berör den terapeutiska processen samtidigt som den skildrar en familj som försöker hålla ihop trots många svårigheter. Den kyliga modern gör det inte lättare för familjen att komma vidare. Bland skådespelarna märks Donald Sutherland, Mary Tyler Moore och Timothy Hutton.

Filmen väcker frågor och tankar om den psykoterapeutiska processen. Dessutom skildrar den familjens problematiska relationer och deras svårigheter att ta itu med det efter en större kris.

Gäst är Eva Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut. Hon har utbildat många svenska landslag i mental träning, utvecklat stresshanteringsprogram varit chef inom barnpsykiatrin. Eva medverkar som relationsexpert i Aftonbladet och som psykoterapeut i SVT:s hälsoprogram Toppform. Hon har skrivit flera böcker om relationer, ledarskap och coaching.

Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Biljetterna säljs på nätet eller i infokassan på våning 0. Det är begränsat antal platser.

Varmt välkomna!

Att arbeta som psykoterapeut

Tredje föreläsningen på Psykologstudent 08 hölls av Sandra Bates, leg. psykolog och leg. psykoterapeut och handledadare i KBT. Hon höll en personligen presentation om sitt yrkesliv och hur det är att arbeta som terapeut. Hon undrade vad det är för ett yrke när folk blir glada av att höra att man inte är psykolog? Bates tog upp några vanliga föreställningar om hur en terapeuten är:

1) Den skicklige terapeuten, tex som klarar av att hantera en gangster som Tony Soprano.

2) Den kloka terapeuten som har svar på allt.

3) den djupsinninge terapeuten som ser saker ingen annan ser. Läs mer

Flm om filmterapi

omslag23.jpg

Jacob Lundström skriver en läsvärd artikel om filmterapi i Flm #2. I artikeln intervjuas neuropsykologen Ursula S. Henningsson som jobbar med film i sitt terapeutiska arbete. Hon suckar åt de förenklade (amerikanska!) föreställningar om att man kan se ”Mandomsprovet” om man går i vuxengrubbeltankar. Enligt Henningsson är:

Filmen i sig är inget botemedel. Den kan fungera som en katalysator och starta ett samtal.

Det är verkligen sant. Det går inte att se en film och känna på ett visst sätt. Vi har olika föreställningsvärldar vilket gör att varje filmupplevelse är unik. Film är tacksamt på det sättet att det skapar en gemensam referensram för att föra en diskussion. Det gör filmen till ett bra instrument att använda i undervisningssyfte eller som psykfilmer. Henningsson berättar också vad som fick henne att inse filmens potential i behandlingarbete.

”Senare läste jag filmvetenskap och den första filmen vi såg på kursen var Bertoluccis Sista tangon i Paris. Ingen av mina unga klasskamrater tyckte om den, men under gruppanalysen berättade de samtidigt väldigt privata minnen som framkallats av filmen. Då förstod jag vilken enorm potential filmen har terapeutiskt verktyg.”

I sitt arbete arbetar Henningsson mycket med perceptionsstörningar och autistiska patienter. Hon har ofta samtal i större grupper. Hennes filmarkiv innehåller klipp från ett hundratal filmer med såväl skräck, action och relationer som tema.

Ett bra tillfälle att komma över senaste numret av Flm är imorgon då det är realeasefestAG 925.

Om Clarence Crafoord

cc-hatt.jpg

Clarence Crafoord, född 1936 har arbetat 40 år som läkare, psykiater, psykoanalytiker. Sedan 20 år tillbaka har han skrivit böcker om psykologia, terapi och litteratur. Crafoords böcker innehåller alla egna upplevelser som läsande och iakttagande betraktare av människor och skeenden. Han har deltagit i den stora översättningen av Freuds samlade skrifter och är redaktör för den psykoanalytiska tidskriften Divan.
För ett knappt år sedan skrev jag på bloggen om Crafoords bok ”Barndomens återkomst”. Det är ett försök till en psykoanalytisk tolkning av Strindberg, Lagerlöf och Proust.

För den som vill finns det en läsvärd intervju med Crafoord som DN gjorde 2005. Den tar bland annat upp Crafoords hjärtinfarkt som han skildrat i boken ”Hjärtats oro”. Nedan följer en lista på Crafoords samtliga böcker. Läs mer

Emmy van Deurzen till Sverige

9789127065550.gif

I helgen är det seminarium i Göteborg med den existentiella psykoterapeuten Emmy van Deurzen. Hon har gjort sig känd som en av de tongivande förespråkarna för den existentiella psykoterapiinriktningen. Van Deurzen har skrivit flera böcker där ”Det existentiella samtalet” finns utgiven på svenska. Hon är ursprugligen från Holland men är verksam sedan lång tid tillbaka i London.

Den här skolan har sina rötter i mötet mellan existentialismens möte med psykoanalysen. I Frankrike, England och i viss mån Centraleuropa har den här inriktningen haft ett visst inflytande genom personer som Ludwig Binswanger och Viktor Frankl. Efter Andra Världskriget hamnade många i USA där Rollo May och Paul Tillich var framträdande personer. Sällskapet för Existentiell Psykoterapi arrangerar två seminarium i Umeå (29 februari) respektive Göteborg (1 mars). Anmälningstiden har visserligen gått ut men det går säkert att göra ett försök. Jag hade gärna gått men lämnar ogärna vår huvudstad.

Mer om ”In Treatment”

intreatment1.jpg

Konrad skriver på Weird Science om ”In Treatment”. Han är uppmuntrande positiv till det han kallar för tålamodsteve. Jag blir generad över att jag inte sett tv-serien ännu. Men jag får skylla en vansinnigt hektisk vecka. Hur som helst Konrads inlägg och kommentarerna till texten gör mig övertygad om att jag måste börja titta. Några spekulerar huruvida SVT kommer att orka sända ”In Treatment”. Låt oss hoppas. Mer om ”In Treatment” här.