Kategoriarkiv: Psykologi

Konsultationen – en pjäs om handledning i psykoterapi

2010 spelade Unga Klara en pjäs av psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten som hette Konsultationen. Det är en 30 minuters kortpjäs som handlar om en ung psykoanalytikerkollega som söker upp en äldre och mycket erfaren kollega för att få handledning och konsultation med ett knepigt ärende. Det är en 6-årig flicka som psykoanalytikern träffat och som får okontrollerbara vredesutbrott i terapin.

Pjäsen filmades förra året vid två tillfällen på Van der Nootska palatset och visade förra helgen på SVT och kan ses på SVT Play. Efer pjäsen var vi ett antal psykologer, psykoterapueter, lärare och ”vanliga personer” som bjudits in att kommentera pjäsen. Detta samtal har korsklippts mellan de två olika paneler som reflekterade efter pjäsen. Jag var inbjuden och deltog. Den ummärksamme noterar att jag hinner säga tre repliker innan jag sedan försvinner och min stol är tom. Det beror på att jag vid inspelningen (som var försenad) var jag tvungen att rusa till en taxi för att hinna med ett flyg till Berlin.

Hur som helst. Pjäsen stora poäng är att den ger en god illustration av hur en ung och bitvis väldigt omogen psykoterapeut kommer över sin förtvivlan och hjälplöshet av ett kortare handledningstillfälle. Han går från att skuldbelägga flickan och slå i från sig henne, till att faktiskt förstå hur han ska gå vidare för att möta flickan på riktigt. Jag stör mig lite på att terapeuten är så väldigt oreflekterad initialt men det får man kanske köpa. TV-versionen förmår inte att gripa tag i mig lika mycket som den gången jag såg pjäsen live. Men dialogen och temat är ändå hjärtskärande och borde engagera tv-tittaren.

Samtalet mellan oss inbjudna gäster är bitvis ganska oförklarligt i tv-versionen och blir mer en illustration över hur svårt det är att prata om konstnärliga upplevelser och tro att man ska komma fram till något gemensamt. Konsultationen spelade i skolor och i olika sammanhang inför en mindre publik som fick diskutera pjäsen efteråt. På så sätt är förfaringssättet vid tv-versionen i linje med hur pjäsen spelades.

För alla som är intresserade av psykoterapi, handledningssituationen och relationen mellan handledare och terapeut rekommenderar jag verkligen att se pjäsen.

PS: Här är en gammal recension i SvD av teaterkritikern Lars Ring.

Psykologer läser sagor – Bröderna Grimm

Psykologer läser böcker gör ett gästspel på Goetheinstitutet. Den 29 mars kommer Psykologer läser böcker fördjupa sig i Bröderna Grimms sagor med anledning av att det i år är 200 år sedan de gav ut sin första samling folksagor.

Det finns förmodligen inte ett barn som inte någon gång har tagit del av Askungen, Snövit, Hans och Greta, Törnrosa, Rödluvan eller någon annan av de folksagor som bröderna Grimm nedtecknade och gav ut. Berättelserna är klassiska och har återberättats i otaliga versioner, både i bokform, på teater och film. Vi är således helt på det klara med berättelsernas konkreta innehåll.

Men hur kan man förstå deras undertext? Hur kan man tolka dem psykologiskt? Varför finns det så många onda styvmödrar? Varför innehåller sagorna så mycket grymhet och ond bråd död? Vad står egentligen vargen för och vad
symboliserar Törnrosas sömn?

Psykologen och bloggaren Jonas Mosskin och psykologen och författaren Jenny Jägerfeld diskuterar, ger svar och ställer nya frågor. Kvällen genomförs i samarbete med Goetheinstitutet, Psykologförbundet och Modern Psykologi.

PS: Gilla Psykologer läser böcker på Facebook.

Peer-to-peer coaching – gästblogginlägg på HRbloggen

Idag gör jag debut som gästbloggare på HRbloggen.se. Framöver kommer jag då och då att skriva om psykologi, organisation och ledarskapsfrågor för HR-bloggens läsare. Det ska bli kul att möta en ny läsekrets och vara en del av HR-bloggen skribenter. Det är ett intressant och viktigt professionellt sammanhang som är i gränslandet mellan psykologi, arbetsliv, hälsa och samhälle. Mitt första inlägg handlar om peer-to-peer coaching och konsten att lära av varandra i en arbetsgrupp.

Gör smarta mobiler oss verkligen själviska?

Idag är jag intervjuad av TT om smarta mobiler och huruvida de gör oss själviska. Igår skrev SvD en stor artikel om en amerikansk studie av Rosalind Ferraro där man påstod att forskningen visade att vi blev mer själviska om vi använder våra smarta mobiler mycket. De typen av långtgående slutsatser tror jag inte att man kan dra på basis av den amerkikanska studien. Torbjörn Åkerstedt på Stressforskningsinstitutet uttalar sig också i SvD och menade att det finns likheter med missbruk.

Jag har läst studien och menar att det typen av slutsatser som media gör är felaktiga. I tre experiment har man visat att amerikanska collegestudenter bl.a. i en laboratoriesituation tycks vara mindre benägna att skäna pengar till lokala välgörenhetsorganisationer än de som inte använde sin mobiltelefon lika mycket. På basis av detta antas därför studenterna vara mindre intresserade av prosocialt beteende och därmed mer själviska. Jag är tveksam till det. För det första är det en väldigt snäv definition av prosocialt beteende. För det andra är urvalet som vanligt snävt. Medelåldern bland försökspersoner är 20-21 år och har lite andra vanor och värderingar än gemene man. Dessutom var det en stor övervikt av män i en av experimenten, cirka 70 %. Vi vet från andra studier att män tenderar att uttrycka större själviskhet och egoism än kvinnor, varför undersökningen får ett olyckligt slagsida åt ”själviska män”.

Det är viktigt att komma ihåg att medievanor och mobilvanor är olika i olika åldersgrupper. Alla vanor som 20-åringar har följer inte med uppåt tills vi blir 30 eller 40 år. T.ex. gå ut på krogen och festa, för att ta ett exempel. Därför behöver vi studier på bredare befolknnigsgrupper än amerikanska collegestudenter för att med säkerhet kunna uttala oss om de smarta mobiltelefonerna.

Det finns mycket i vårtr moderna förhållande till mobiltelefonerna som kan liknas vid en snuttefilt. Vi har den alltid till hands och kan hela tiden koppla upp oss mot oimvärlden och våra bekanta. Dock tror jag att studien och slutsatserna i svensk media är felaktig. Vårt uppkopplade liv gör oss inte mindre benägna att träffa våra nära vänner. Däremot tränger det kanske undan en del telefonsamtal eller slötittande framför tv:n eller liknande. Men det finns inte psykologisk forskning som stödjer tesen om att vi träffar våra vänner mindre än tidigare. Genomsnittspersonen har cirka 4-5 nära vänner och det har varit konstant över tid.

En viktig sak med vårt uppkopplade liv är att arbetslivet blivit mer gränslöst. Vi kan jobba både hemma och på fritiden. Balansen mellan arbete och annat kan för vissa personer vara ett problem. Denna typ av stress att alltid vara tillgänglig kan för en del människor bli ett problem framförallt i arbetslivet. Upplevelsen av att tappa kontrollen är det centrala. Om kraven blir för stora och vi inte känner att vi kan kontrollera vår tid, kan smarta mobiler där vi ständigt kan jobba bli ett problem. För de flesta människor är detta något som vi kan hantera.

Människor är vanedjur och vi lär oss beteenden och mönster som vi gör till slut utan att tänka på det. Att kolla mailen, sociala medier och surfa på nätet via mobiltelefonen kan bli till en vana som vi gör utan att tänka efter. Det betyder inte att vi gör detta för att vi är själviska utan för att vi skapat ett inlärt beteende. Vanans makt är stor. När Torbjörn Åkerstedt menar att användadet av mobiltelefonen kan ha likheter med missbruk, är det enligt mig ett sätt att säga att vårt användade kan bli till ett gissel och till något som vi inte kan kontrollera. Det gäller troligen bara några enstaka personer. Inte för den stora massan.

Slutligen skulle jag vilja uttrycka min besvikelse över massmediernas larm om att allt är farligt. Så är det inte. Inte ens sociala medier eller mobiltelefoner är farliga. Jag skulle önska att journalister var mer källkritiska till forskningsslutsatser som ofta hårddras föra tt nå igenom massmedias brus. Att media skapar larmrubriker av enstaka forskningsfynd är tyvärr ett problem vi vanliga människor får försöka att förhålla oss till. Trist men sant.

PS: Läs hela studien här.

Mår vi dåligt av Facebook? – intervju med mig i Radio 1

I helgen blev jag intervjuad av Radio 1 i deras nyhetsmagasin. Jag försöker nyansera bilden av sociala medier och Facebook och avlivar myten om att vi blir olyckliga av Facebook. Du kan lyssna här, cirka 22 minuter i sändningen från vecka 10.

Jag chattade med DN:s läsare om Facebook och psykiskt mående

Igår chattade jag på DN.se med läsarna om Facebook, sociala medier och hur vi påverkas psykologiskt av det. Spännande frågor och hektiskt tempo. Förvånansvärt givande att möta läsare och nyfikna i realtid. Får lust att göra om det framöver. Mina svar från chatten finns att läsa här. En ganska tydlig bild av hur jag ser på sociala medier och Facebook framkommer i chatkonversationen.

Gör Facebook oss olyckliga?

”Facebook sprider olycka” var rubriken på en artikel i DN Kultur idag. En artikel med krigsrubriker leder till förväntningar och farhågor på stora problem med psykisk ohälsa hos användarna. När man sedan läser det finstilta i forskningsrapporten av Leif Denti, doktorand i psykologi på Göteborgs Universitet så framkommer en betydligt mindre tvärsäker ton. Som vanligt är mediebilden av nyheten i sig ett problem för att seriöst diskutera forskingsnyheten. Nåväl.

Brit Stakston på JMW blir trött på budskapet och är bl.a. skeptisk till urvalet som är ett så kallat bekämvlighetsurval. Forskarna har skapat ett Facebookevent och utifrån detta samlat in frågor och hittat respondenter, via en så kallad snöbollsmetod. Det vill säga att användare som svarat på enkätstudien har uppmanats att värva andra som också gör studien etc. Detta förfaringssätt är inte helt oomtvistat och det är tveksamt om urvalet är representativt. Trots att man fick ihop 1011 respondenter så vet vi lite om när, hur och varför just de personer som fyllde i frågorna gjorde detta, och utifrån vilket motiv. 33,1 % var t.ex. män vilket är proportionerligt lite i förhållande till Facebook i stort, där kvinnor endast är marginellt fler än männen. 29,3 av respondenterna är studenter vilket också är högre än Facebookanvändarna överlag. Antalet vänner i genomsnitt hamnar också högt 312 i studien vilket är åtminstone 100 fler än vad man traditionellt brukar räkna med (150-200 vänner brukar vara normalt i andra studier). Detta indikerar att urvalet är en aning skevt. Unga kvinnor som studerar är alltså överrepresenterade.

Niclas Strandh, sociala mediestrateg, är också kritisk till de långtgående slutsatserna av studien, liksom att studien genomförts med en pr-byrå och kommunicerats på ett ”pr-mässigt sätt”. Strand skriver på Second Opinion:

Blir folk olyckliga av Facebook? Det vet vi inte. Generellt så är det nog så att lycka och olycka inte påverkas så oerhört mycket av ett enda nätverk eller en avgränsad handlingsbenägenhet utan av hela livskontexten. Undersökningen känns generellt som mycket FUD, som mycket påverkad av forskarnas förförståelse av både beteende och onlinelivet. Det är synd att man inte valt att göra något mer, något mer trovärdigt när man trummar upp att man göra Sveriges största Facebookundersökning.

Jag får några reflektioner om den här studien. Det framkommer att det endast är kvinnor som signifikant mår sämre om de använder Facebook mycket. Sämst mår unga lågutbildade kvinnor mår föga överraskande sämst. Eftersom urvalet består av fler unga kvinnor som studerar så kommer hela undersökningen att präglas av vad denna grupp svarar. Det vi vet generellt från studier är att unga kvinnor mår allt sämre psykiskt under de senaste 10-20 åren. Det har flera större forskningsstudier och rapporter visat. Denti och Nilssons forskning har troligtvis fångat in just denna grupp i sin studie. De säger själva i studien att de inte vet kausaliteten, dvs. vad som är hönan och ägget. Antingen är de som spenderar mycket tid på Facebook mer olyckliga än andra eller så är blir de olyckliga av att vara där. Det verkar sannolikt att de flesta redan är rätt olyckliga innan de loggar in på nätverket. Dock är det sannolikt att en inte obetydlig minoritet faktiskt mår sämre av att se sina ambitiösa vänner ha jobb, karriär, partner och intressen när de själva är arbetslösa och modlösa.

Kvantitativa studier med enkäter har ofta ett problem när det handlar om att förklara varför respondenterna svara som de gjort. Jag skulle önska att forskarna även samlat in kvalitativ data från respondenterna för att på så sätt få lite mer material som underbygger enkätsvaren. Trots alla brister med studien finns det några intressanta siffror i undersökningen som jag skulle vilja lyfta fram:

56 % uttryckte att motivet med att logga in på Facebook var att få tiden att gå. I åldergruppen 14-26 år var siffran så hög som 67%.

27 % uttryckte att de ville komma bort från saker som de måste göra. I åldergruppen 14-26 år svarade 36 % det.

22 % svarade att de ville komma bort från krav och ansvar.

På frågan om den främst anledningen till att skriva en statusuppdatering svarade 39 % att få uppmärksamhet. 26 % för att provocera andra och 24 % för att skryta om någonting. En smula förvånande franka och uppriktiga svar, vilket får mig att tvivla en smula på seriositeten hos respondenterna.

Min slutsats är att forskarna har satt siffror på ett antal fenomen och användarområden som är bra för vidare forskning. Vidare så kan det inte uteslutas att det finns en grupp med användare av sociala medier som faktiskt mår sämre av att fördriva sin tid på sociala nätverk, istället för att tag i sina liv. Men de höga brösttonerna och de långgående slutsatser som forskarna och deras pr-strateger lät basunera ut idag, håller inte. Därtill är studien för dåligt gjort och underlaget för osäkert.

PS: Jag chattade för övrigt idag med DN.se-läsare om Facebook, sociala medier och de psykologiska konsekvenserna för oss människor. Du hittar alla svar från mig och på läsarnas frågor här. Här är ett klipp från Nyhetsmorgon med Leif Denti.

Mosskin.se fyller fem år!

Idag fyller Mosskin.se fem år! Det känns både avlägset och nära på samma gång. Den gången var jag en otålig och brådmogen psykologstudent som var trött på det inbundna psykologiska samtalet som så sällan relaterade till samhället och allmänheten. Idag är jag färdig med studierna, jobbar som psykolog och lever familjeliv. Nuförtiden skriver jag lika ofta artiklar och krönikor i andra mer etablerade forum. Trots det är bloggen den som ligger mig närmast om hjärtat. Bloggen har under hela tiden varit en självklar kanal för mig att föra ett psykologiskt samtal. För mig är nätet och sociala medier ofta början på en dialog och en diskussion om psykologiska frågor, som jag därefter tar med mig till vänner, kollegor och arbetskamrater.

Sedan ett drygt åt har min aktivitet på många sätt förflyttats från bloggen till Twitter. Idag har jag samla känsla som jag hade när jag startade bloggen att jag var med och skapade ett samtal om psykologi. Då var det bloggen som var nybyggarland, men idag är det på många sätt Twitter som håller på att etablera ett samtal om psykologi där psykologer håller på att ta plats.

Det har under dessa fem år varit tydligt att media blivit alltmer intresserade och nyfikna på psykologer och psykologi. Jag får förfrågningar varje vecka om att uttala mig om alla möjiga frågor utifrån ett psykologiskt perspektiv. I den mån jag kan och har lust ställer jag upp, men jag försöker även hänvisa till andra kollegor som kanske är bättre lämpade på att svara. Min känsla är att samspelet mellan medier och psykologer håller på att bli tätare och mer initierat. I det ligger ett ansvar att förvalta och företräda en yrkeskår. Därför handlar min roll idag lika ofta om att förklara och berätta hur psykologer tänker och resonerar. Om Mosskin.se finns kvar under nästkommande fem år, tror jag att det kommer bli än mer diskussion om hur psykologiska frågor och psykologer i allmänhet samspelar på internet och i sociala medier. Ett yvigt samtal likt en dans med många olika stilar. Jag hoppas kunna vara med och påverka inriktningen på det utrymme som psykologer får i det offentliga samtalet. För min och andra psykologkollegors skull.

PS: Läs även mitt första inlägg på bloggen från 2007 där jag berättar om varför jag bloggar. Det är fortfarande sant.

Mysteriet med den insnöade mannen

I lördags dök det upp en märklig historia i media som blivit en världsnackis. Den har kablats ut och debatterats när och fjärran. Det handlar om en 44-årig man som hittades i en bil på en skogsväg utanför Umeå i fredags. Några skoteråkare fann en helt översnöad bil där det hittade en svårt medtagen man. Han påstås ha överlevt på snö sedan den 19 december. Mannen fördes till sjukhus men verkar alltså överleva efter nästan två månader i en bil, utan mat. Det är en osannolik historia, som påminner om en västerbottnisk skröna författad av Torgny Lindgren. Men det verkar nu vara sant.

Bortsett från de medicinska spekulationerna om hur det är möjligt att överleva så lång tid i en bil mitt i vintern som t.ex. Studio Ett ägnade sig åt idag, är jag mer frågande inför varför? Hur hamnade mannen där? Det går inte komma ifrån att fundera över mannens psykiska status.

Enligt Aftonbladet är mannen från Örebrotrakten. Under det senaste året har hann företag drabbats av stora skulder och mannen lär även ha separerat under 2011. Aftonbladet skriver:

Mannen som är från Mellansverige tycks ha levt ett till synes normalt liv med jobb och kärlek. Men under förra året verkar något ha hänt som förändrade mannens liv.

Skulderna började hopa sig och hyresnämnden beslutade om att mannens fastighet med hyreslägenheter skulle tvångsförvaltas. I december, när mannen var försvunnen, fastställde tingsrätten att mannens skulder låg på 1,6 miljoner kronor.

– Han hade en flickvän men det tog slut. Och sen fick han också problem att betala räkningar och sin egen hyra, säger en person som känner mannen.

Vi vet att människor som drabbas av flera kriser under en kort tid har större sannolikhet att falla igenom. Ett socialt kontaktnät i form av partner, familj, vänner och arbetskamrater underlättar för människor att hantera svåra situationer. Mannens pappa säger till Aftonbladet att de inte haft kontakt på 20 år. Att ingen i mannens närhet saknade honom efter två månader, är i sig anmärkningsvärt. Det indikerar att mannen levt ett mycket isolerat liv, med få sociala kontakter. Den typen av historier dyker upp med gamla personer, men att en 44-årig man inte är saknad är mer sällsynt.

Det finns en bok av Jon Krakauer som filmatiserades för några år sedan och som jag kommer att tänka på. I filmen Into the wild (i regi av Sean Penn) får vi följa tjugoårige Chris. Han liftar runt planlöst i USA men bestämmer sig till slut för att överleva i Alaska, ensam med ett gevär. Han dör i ensamhet av bloförgiftning efter flera månaders lidande. Att utsätta sig för extrema förhållanden att man riskerar att dö är en kicksökandes dumdristighet som gränsar till självskadande. I Chris märkliga öde finns kanske en dimension av en slags omedvetet självmord.

Det är svårt att veta hur det ligger till i fallet med den insnöade mannen. Men klart är att en extrem handling måste förklaras med speciella omständigheter, men också med en annorlunda personlighet. Det förefaller för mig osannolikt om historien med mannen inte rymmer ett tragiskt psykologiskt öde. De flesta människor som mår dåligt, hamnar trots allt inte i en bil på en skogsväg i Norrlands inland. Som tur är.

PS: Läs förresten min gamla filmrecension av Into the wild i Psykologtidningen från 2008.

Vi måste prata om Kevin, några psykologiska tankar

250 personer kom och lyssnade på Psykologer tittar på film-seminariet om Vi måste prata om Kevin på Göteborgs Filmfestival. Det var knökfullt och folk trängdes i alla hörn på Lagerhuset intill biograf Draken. Vi måste prata om Kevin är en berättelse, en bok och en film som verkligen engagerar människor. I spåret av skolmassakrer och nu senast det ofattbara attentatet på Utöya, så finns det en slags omedelbar direkthet i historien om Kevin. Vi kanske måste prata om Kevin, vare sig vi vill det eller inte.

Filmatiseringen av Lionel Shrivers bok, en bästsäljare från 2006, är på många sätt bättre än själva boken. Där boken bitvis är pladdrig, självömkande och utgår enbart från mammans perspektiv, blir filmen mer neutral och objektivt betraktande av skeendet, även om filmen också utgår från mammans upplevelse. Boken lider av ett ensidigt perspektiv där mamman som berättar, försöker skriva sig fri från ansvar. Det är uppenbart en självupptagen kvinna som i sitt sökande efter att förstå, främst vill bortförklara det hemska massmordet som Kevin begått. För i Evas värld är det som om hennes egna tillkortakommanden och brister ändå inte kan förklara så mycket. För Kevin var ju psykopat, redan från början. Det var kört. Det var oundvikligt.

Utifrån psykologiska studier är det tveksamt om man kan dra den typen av slutsatser. Det finns inte en enkel orsakskedja som leder fram till associalt beteende och psykopati, menade psykologen Eva Löwstedt som diskuterade filmen med mig och publiken. Dock finns det en del riskfaktorer och Kevin har tyvärr inte en mamma som förmår att möta och se dennes behov på ett adekvat sätt. Det är uppenbart att mamman har svårt att knyta an till sitt barn. Hennes problem med anknytning gäller kanske inte bara sin son utan även i relation till andra också. Eva lämnar Kevin tidigt som liten och är borta i flera veckor, månader på långresor, något som kanske inte var helt lyckat med tanke på anknytningssvårigheterna. Så långa separationer från anknytningspersonen är svåra för barn att hantera.

Hennes man lyckas inte heller vara ett stöd eller en hjälpande partner. Istället blir pappan till en slags blåögd helgpappa som jobbar heltid och som introducerar sonen för manliga, våldsamma lekar. Pappan naivitet och oförmåga att förstå och möta hustruns desperation blir plågsam som man att se. Det är också en smula oklart varför en kvinna som Eva, som satsat allt på karriären, lägger ditt jobb åt sidan i och satsar allt på barnen, som hon inte får så mycket ut av att ta hand om.

Det finns en fråga om barn kan vara onda eller vilja ont som finns närvarande hela tiden i berättelsen om Kevin. Det får mig att tänka på novellen Sommarbarnet, av Tove Jansson i hennes novellsamling Resa med lätt bagage. I den får vi möta ett sommarbarn som kommer till en skärdgårdsfamilj och vänder upp och ned på allt och alla. En 11-årig pojke lyckas på några sommarmånader sprida sådan osämja och dålig stämning att han till slut blir hemskickat. Då har pojken dödat och plågat djur, och gjort allehand otyg. Det som är intressant med Janssons framställning är att den också har samma underliggande idé, nämligen att vissa barn bara är onda eller hopplösa för att de vill det. Janssons språk är stramt och med mycket mellan raderna vilket för mig blir mer levande än Shrivers pladdriga Sex and the City-prosa. Janssons omdöme och estetik tilltalar mig, men budskapet är egentligen detsamma. Det är barnet det är fel på.

Kevins associala drag blir alltmer uppenbara ju äldre han blir. Behandlingen av systern och diversé husdjur följer en en psykiatrisk standardbeskrivning av ett problembarn. Under seminariet framkom det att styrkan med filmen är att den förhåller sig mer öppen och lämnar uttrymme för betraktaren att förklara de biter som fattas i berättelsen. Är det verkligen Kevin som skadar lillasysterns öga eller är det en olyckshändelse t.ex? Det får vi aldrig veta med säkerhet. Själv är jag beredd att hålla med mamman i hennes misstankar.

En sak som stör mig är att Kevins beteende eller massmord aldrig riktigt blir förklarat. Om det var en vansinnesakt på skolan som saknade mening förutom att väcka uppmärksamhet, varför dödade han då systern och pappan? Det enda sättet för mig att förstå dödandet av familjemedlemmarna är att Kevin har någon form av grandios narcissistisk problematik där dödandet av de andra i familjen blir ett sätt att få ha kvar mamman ensam. Men viljan att ha kvar mamman är i Kevins förvrängda värld också ett sätt att rikta sitt uppdämda hat mot mamman genom att döda de två personer som hon verkligen älskar. Tilda Swinton gör en fin rollprestation och förmedlar verkligen en desperat ångest på ett övertygande sätt.

Filmen har en förmåga att stanna kvar och fastän jag inte riktigt vill, så pratar jag om Kevin.

PS: På fredag 17 februari har Vi måste prata om Kevin biopremiär i Sverige.