Du tittar nu pÃ¥ taggen psykolog. Tillbaka »

Sökes: psykolog/psykoterapeut som vill prata om Antichrist i Skövde

Den 12 november kommer Psykologer tittar på film göra en avstickare till Skövdes Filmfestival. Vi kommer att analysera Lars von Triers Antichrist. Istället för att buda ner en psykolog eller psykoterapeut från storstan tänkte jag utnyttja de lokala förmågorna i Skaraborg. Har du tips på någon bra psykolog eller psykoterapeut som kan kommentera och diskutera filmen tillsammans med mig och publiken, hör gärna av dig till mig.

Psykologer i Almedalen och i primärvården

Det är intressant att påverka processer och organisationer i det tysta. Många gånger kan det leda till stora resultat tycker jag och det är inte alltid jag känner ett behov att att synas. Ett konkret exempel var i februari då jag var inbjuden till en workshop som Psykologförbundet anordnade som handlade om hur förbundet skulle nå ut till allmänheten och påverka beslutsfattare. En av de konkreta tips som jag kom med var att lansera en psykolog till varje värdcentral. I och för sig inget revolutionerande men ett enkelt budskap som är lätt att förmedla så folk förstår. Min tanke är att det desutom kan ena de olika fraktionerna inom psykologkåren då de flesta inser att här finns en potential för alla psykologer att flytta fram positionerna.

Sedan dess har förbundet jobbat på. Den 16 juni skrev Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin en debattartikel på Brännpunkt i SvD där det här budskapet fördes fram. I Psykologförbundets kartläggning visade det sig att 7 av 10 vårdcentraler saknade psykologer eller ens hade vårdavtal med privatpraktiserande psykologer. I artikeln skrev Ahlin:

Upprepade studier visar att en tredjedel av patienterna som söker hjälp på vårdcentralen har problem relaterade till psykisk ohälsa som exempelvis depression. Detta är vårt lands största folkhälsoproblem och det finns tydliga riktlinjer om vad som behöver göras (Socialstyrelsens riktlinjer för depressionssjukdom och ångestsyndrom). Ändå står man, från samhällets sida, fortfarande och tvekar. Människors psykiska ohälsa tas inte på samma allvar som fysiska sjukdomar.

Psykologförbundet har kartlagt tillgången till psykologer på landets ca 930 vårdcentraler. Kartläggningen gjordes med hjälp av telefonintervjuer under 4 veckor i maj-juni 2009 och gäller varje vårdcentral i landet med några få undantag. Vi kan konstatera att 7 av 10 av landets vårdcentraler saknar en anställd psykolog vid vårdcentralen och att bara 4 procent har avtal med privatpraktiserande psykologer till vilka de kan remittera patienter. Det här är särskilt oroande med tanke på att 70 procent av personer med depression vänder sig till primärvården. Vilken hjälp får de då?

Tragiskt men inte direkt förvånande.

Idag i Almedalen presenterade så förbundet sin rapport (finns att ladda ner här) på ett seminarium med rubriken: Är psykisk hälsa en klassfråga? Moderator för semiariet var Anders Milton och medverkande var Malin Edlund, leg psykolog, just nu aktuell som Radiopsykologen. Jan-Åke Simonsson, (s) ledamot i SKLs sjukvårdsdelegation, ersättare regionstyrelsen (s) ordförande hälso o sjukvårdsnämnd 4 Västra Götalandsregionen Per Olof Sjöblom, Förvaltningschef psykiatri Skåne och sakkunnig i psykiatrifrågor, Socialdepartementet Lars Ahlin, förbundsdirektör Psykologförbundet.

Psykisk hälsa är i högsta grad en klassfråga och som jag skrivit om här: KBT för pöbeln och psykodynamiskt terapi för de välbeställda.

I samma undersökningen visar det sig att nio av tio privatpraktiserande psykologer  att de ofta eller ibland måste säga nej till personer som har tydligt behov av psykologisk behandling men som inte själva kan betala för den. Ahlin avslutar sin debattartikel:

Endast en femtedel av de insatser som de privatpraktiserande psykologerna ger bekostas av landstinget, resten betalas i de flesta fall av den enskilde men också av försäkringsbolag och arbetsgivare. Skulle vi acceptera detta avseende någon annan folksjukdom?

Senast 1 januari 2010 ska alla Sveriges landsting övergå till ett vårdvalssystem i primärvården. Syftet med reformen är att öka patienterna valfrihet och underlätta för vårdgivare att etablera sig i primärvården med offentlig ersättning. Det enskilda landstinget beslutar själv vilken behandling som ska ingå i det så kallade basutbudet. Vi förväntar oss nu att landstingen tillhandahåller den behandling mot måttlig depression samt ångest som Socialstyrelsen rekommenderar.

För att kunna erbjuda en vård på lika villkor och efter behov behöver samtliga av landets vårdcentraler kunna erbjuda besök och behandling hos psykolog. Låt psykolog ingå i basutbudet. Anställ fler psykologer på vårdcentralerna. Ge fler psykologer vårdavtal.

Jag delar Ahlins uppfattning. Fast det finns en annan klassdimension som är mycket mer kontroversiell när det handlar om psykologisk behandling och terapi och som ingen vågar prata om. Mer om det inom kort.

PS: Wemind har även skrivit om rapporten.

Radiopsykologen gör entré i P1

Imorgon den 5 februari är det premiär för SR:s nya program Radiopsykologen. Programledare är Anna Ivemark och psykologen Malin Edlund kommer att svara pÃ¥ lyssnarfrÃ¥gor. Det känns som en naturlig utveckling med ett frÃ¥ga-psykologen program i radio. Förutom att det är billig radio att producera sÃ¥ finns det ett dokumenterat intresse av den här typen av kommunikation med experter. SvD, DN, TV4 har börjat med detta de senaste Ã¥ren och hakat pÃ¥ den trend med frÃ¥gespalter som finns i alla PressbyrÃ¥blaskor. Vad jag kan ställa mig frÃ¥gande inför är att psykologer axlar rollen som expert pÃ¥ livspusselfrÃ¥gor, för det är ju ofta det frÃ¥gorna handlar om. Jag önskar att psykologer profilerar sig i andra sammanhang och kontext som kanske inte alltid är ”mjuka”. Varför inte en psykolog i Kulturradion, i PlÃ¥nboken eller som kommenterar riksdagsdebatter? Den fÃ¥r bli den unga generationens uppgift att förändra den mediala bilden av psykologen.

Premiärprogrammet sänds kl. 11.03 i P1

Vad händer i Gaza?

På fredag den 16 januari, kl 19 arrangerar Zita en filmvisning av Unge Freud i Gaza med efterföljande samtal om situationen i Gaza. Vad har hänt med psykologen Ayed och hans familj och alla hans patienter i krigets Gaza? Filmaren PeÅ Holmquist ger de senaste nyheterna. Han har hållit kontakt via mail, sms och telefonsamtal. Deltar gör även läkaren David Henley som har många års erfarenhet därifrån. Tanken är att ge en personlig och fördjupad information om situationen i Gaza och hur människor klarar av ett sådant här krig. Mer om filmen och om samtalet efter psykfilmsvisningen i november finns att läsa här.

Artikel om In Treatment i Psykologtidningen

I nummer 1/2009 av Psykologtidningen har jag skrivit en recension av tv-serien In Treatment. Jag har ju pratat en del om serien på min blogg så för den flitige bloggläsaren känns nog en del av tankarna igen. Det är svårt att recensera en tv-serie på 45 avsnitt i artikel men jag gjorde ett försök. Den här texten har legat ett tag i byrålådan men blir nu äntligen tryckt. Förhoppningsvis kommer även en längre essä om tv-serien att dyka upp framöver. SVT börjar sända serien någon gång under året. Här följer artikeln i sin helhet.

***

Den israeliska tv-serien Be Tipul började sändas 2005 och blev en av de största succérnas i landets tv-historia. Nu har HBO gjort en amerikansk version, In Treatment. Under sommaren och hösten har Canal+ sänt serien. HBO håller på och spelar in en andra säsong. In Treatment hade nog aldrig kommit till om inte maffiabossen Tony Sopranos hade börjat gå i terapi. Då blev det plötsligt både coolt och folkligt med hjärnskrynklare. Innan dess har psykoterapeuter på film i första hand varit komiska figurer i andra hand galningar.

Terapi har alltid varit en smula gåtfullt. Tystnadsplikten har gjort det svårt att prata om vad som försiggår. Alla som själva gått i terapi vet hur svårt det är att förklara för någon utomstående vad det faktiskt är man gör. Det här har fått konsekvensen att psykologer och terapeuter fortfarande bedriver något som betraktas som suspekt av den breda massan. In Treatment har förutsättningen att bli folkbildande och göra vanligt folk intresserade av terapi.

I serien får vi följa fyra olika klienter som kommer varsin dag i veckan till psykoterapeuten Paul Weston. På fredagarna avslutas veckan med att att han går till sin egen terapeut, Gina. Serien utspelar sig med några få undantag i Pauls mottagning i hans villa i en finare del av LA. Paul är en medelålders man som känner mycket för sina klienter. För mycket, tycker både hans fru Katie och Gina.

Paul är i vissa aspekter en klassiskt skolad psykoanalytisk terapeut. Å andra sidan är han inte särskilt strikt när det gäller ramar. Hans flexibla inställningen till ramarna gör också att gränserna för vad som är terapi och vem som är klient blir luddiga. Det gör honom sårbar för klienternas initiativ och obstruerande. I början av serien bekänner 30-åriga läkaren Laura sin kärlek till honom. Det är uppenbart att Paul har svårt att värja sig för Lauras inviter. När Laura dessutom förför Pauls nye klient den stilige stridspiloten Alex blir det ännu snärjigare. Alex är en målmedveten svart man. Han har under hela sin uppväxt plågats av sin far som pressat honom att vara duktig och macho. När Alex bombat en irakisk skola och av misstag dödat 16 barn, får han permission och inleder terapi med Paul. Alex styr och ställer under sessionerna. Han tar med sig en espressomaskin eftersom Paul gör så uselt kaffe. Då och då under terapin kokar han kaffe något som Paul inte är glad för men som han motvilligt tillåter.

Pauls och Katie har problem och ett sätt att lösa deras äktenskap blir att gå i parterapi hos Gina. En inte helt lyckad konstellation visar det sig. På så sätt utspelas en parallell till Pauls klienter Jake och Amy som går i parterapi. Jake och Amy kommer och går som de vill. De lyssnar inte heller på Pauls försök att få dem att prata med varandra. Till slut tillrättavisar Paul dem och tvingar dem att förhålla sig till honom som en psykoterapeut och inget annat.

Den fjärde klienten är 16-åriga elitgymnasten Sophie. Paul misstänker att hon har blivit sexuellt utnyttjad, något som Sophie protesterar mot. Däremot har hon haft en intim relation till sin tränare under en längre tid och på många sätt en gränslös uppfostran hos sin pappa. Sophies självmordstankar och utåtagerande sätter Paul på prov. Hans sätt att trösta henne  i terapin är okonventionellt och bitvis är han mer som en jourhavande vuxen än en terapeut.

Paul är en sympatisk man som är lätt att fatta tycke för. Han har uppenbara brister som psykoterapeut men reparerar gång på gång misstag vilket känns mänskligt och ganska typiskt för vad den psykoterapeutiska processen är för något. Han blir dock som förbytt när han kommer till Gina. Då läxar han upp henne och tävlar om vem som är bäst som psykoterapeut. Hon koncentrerar sig på Pauls känslor för Laura och kommer med förmaningar om hur oetiskt det vore att inleda en relation. Paul avskyr Ginas tolkningar och det blir ständigt gräl.

Skaparna av In Treatment lyckas med små medel göra varje avsnitt till dramatiskt. Det är lätt att se ett enstaka avsnitt och hänga med i handlingen, mycket tack vare att terapi i sig är ett sorts upprepning. Skådespeleriet är bra och trovärdigt. Liksom många amerikanska tv-serier finns det saker i serien som känns kulturbundna. Men förvånansvärt väl skildrar serien ändå allmängiltiga problem hos människor i vår tid. Det är barn, karriär, äktenskap, bristande självkänsla och prestationsångest såväl i sängen som i det materiella ekorrhjulet. Serien ställer frågor som gör att man vill prata med sina vänner och kollegor om terapi. Det tycker jag är ett mycket gott slutbetyg för en innovativ tv-serie som In Treatment.

Mentalisera mera

 

Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline  (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.

Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det dÃ¥ som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger pÃ¥ den massiva forskning om anknytning som vuxit fram pÃ¥ allvar de senaste decennierna men som bygger pÃ¥ John Bowlbys banbrytande arbete pÃ¥ 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det pÃ¥ svenska blir det nÃ¥got mer stolpigt: ”Att tänka pÃ¥ sina egna och andras känslor och förstÃ¥ att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstÃ¥ andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstÃ¥r sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi mÃ¥nga gÃ¥nger ”främst tränar vÃ¥r mentalisering” genom att förstÃ¥ och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonÃ¥ringar och vuxna blir med tiden allt bättre pÃ¥ att mentalisera och förstÃ¥ vÃ¥re egna inre processer.

I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

Det här har retat mÃ¥nga traditionella psykodynamiker (och dÃ¥ menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är nÃ¥got nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas WÃ¥nge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad WÃ¥nge och andra inte förstÃ¥r är att det här är en medveten strategi frÃ¥n terapeuten och att den nu även strukturerats och fÃ¥tt stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.

Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.

För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.

Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.

 

Therapeutic Assessment

17-19 november pågår Sveriges Neuropsykologers Förenings Riksstämma i Sundsvall. Temat är neuropsykologi och terapi = sant? En av de som ska tala är Stephen E. Finn. Han är en förnyare inom klinisk neuropsykologi och testområdet. Nyligen var han även i Göteborg och föreläste om sin metod.

Finn är neuropsykolog och har utvecklat utvecklat therapeutic assesment som sin grej. I hans bok ”In our clients shoes” (2007) berättar han kunnigt och läsvärt om sitt sätt att arbeta. Kort handlar det om att se även utredningsprocessen och testförfarande som en intervention i sig. Det här sättet att tänka att test är en intervention i sig är egentligen nÃ¥got som har varit vanligt inom andra psykologiska fält. Kul att se att det även kommit till testpsykologin. Enligt Finn gäller det att använda sig av det här sättet att tänka och erfarenheten som en medveten del i behandlingen med klienten. En psykologisk utredning bör vara en positiv erfarenhet för klienten som kan skapa förändring och utveckling i dennes situation. Finn (och fler med honom) menar att klienten ska vara delaktig hela tiden. Det gäller när utredningsuppdraget formuleras liksom när tester och observationer genomförs. SÃ¥ lÃ¥ngt kan de flesta sträcka sig. Men Finn menar ocksÃ¥ att psykologen ska formulera rekommendationer för Ã¥tgärder i samarbete med klienten liksom i psykologutlÃ¥tandet. Han skriver ocksÃ¥ personligt utformade brev till klienten efter avslutat utredning.

Jag har hört att APA nyligen godkänt hans forskning (tvyärr ingen referens om det) och evidensklassat metoden therapeutic assessment vilket är spännande eftersom den är ganska djärv. SprÃ¥ket i ”In our clients shoes” är bitvis ganska tekniskt även om det är personligt hÃ¥llet. Boken riktar sig främst till psykologer som arbetar med kliniska utredningar. Boken gÃ¥r att köpa här tex. Förhoppningsvis är hans nya bok som kommer under 2009 ännu mera tillgänglig för andra än psykologer som jobbar med testning.

Fenomenet Super-Nanny och förgrymmade ungar

Förgrymmade ungar hette ett TV-program i serien ”Dokument InifrÃ¥n” som sändes i veckan (och gÃ¥r att se 3 veckor till pÃ¥ nätet). Reportern Erik Sanberg far till tre barn försöker förstÃ¥ vÃ¥r tids syn pÃ¥ barnuppfostran och granskar den vÃ¥g som tv-programmet Super-Nanny skapat. Super-Nannyn själv, Jo Frost har även skrivit en bok om sina rÃ¥d till föräldrar.  Minns att Göran Hägglund i valrörelsen ville anställa kommunala Super-Nannys som skulle rycka ut och lära föräldrar hur man uppfostrar sina barn. Som utgÃ¥ngspunkt för programmet visade Sandberg gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng ett 30 sekundersklipp där Super-Nanny lär en förälder att lyfta ett grÃ¥tande barn till skamvrÃ¥n. Det är ett magstarkt klipp som signalerar att nÃ¥got är galet. Penelope Leach, en av Englands mest kända barnpsykologer säger i programmet att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn pÃ¥ barn och uppfostran. MÃ¥nga har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal Ã¥ter kommit i ropet. En sak som dök upp i programmet är att vi idag sällan har tid, inte minst för vÃ¥ra barn. Brist pÃ¥ tid menade hon kunde vara ett skäl till att det blivit sÃ¥ viktigt att barnen lyder oss vuxna och inte trilskas. En av föräldrarkursernas kritiserade inslag har varit att barnet fÃ¥r en ”time-out” att lugna ner sig och tänka efter. Barnläkaren Lar H Gustavsson menar att de flesta barn istället behöver” time-in” med sina föräldrar. De behöver bli sedda, bekräftade och lyssnade pÃ¥, inte ignorerade. Att fÃ¥ ett straff eller en tillrättavisning bör ju ske pÃ¥ en nivÃ¥ som ett barn kan förstÃ¥ annars är det ingen mening menade Gustavsson.

En som menar att föräldrar har problem att sätta gränser idag är psykologen Bengt Grandelius. Han skrev boken ”Att sätta gränser: ett villkor för växande” (Natur och Kultur, 1997, omarbetad upplaga 2006). Grandelius förekommer i programmet som en representant för den nya synen pÃ¥ barnuppfostran. Den hÃ¥rda vinkeln i programmet ondgör sig Grandelius för pÃ¥ sin hemsida och bitvis är det pÃ¥frestande med Sandbergs ovilja att problematisera och ta in andra synpunkter. Trots bristerna väcker Nannyfieringen mÃ¥nga tankar hos mig.

Det känns som att vår tids curlingföräldrar ibland har abdikerat från föräldrar- och vuxenrollen. Föräldrarkurser är kanske ett uttryck för det. Det finns något sunt med att vuxna är vuxna och står för fasta värden som barn har att förhålla sig till. Frågan är om Nannyfieringen och det lite stolpiga fokuseringen på belöningar i en del föräldrarkurser verkligen är rätt väg framåt. Jag tror inte det.

Läs även en tidigare artikelserie i DN om barnuppfostran och föräldrarkurser och mina kommentarer kring det.

Press om Unge Freud i Gaza

Det är fina recensioner för Unge Freud i Gaza. Kul att så många har varit positiva till filmen. Och extrakul att flera medier gjort längre intervjuer med Ayed. Göran Sommardal på P1:s Kulturnytt beskriver träffande de känslor filmen väcker. Hynek Pallas skriver i SvD att innehållet är bättre än filmens estetik och det kan jag hålla med om. Men innehållet är å andra sidan så unikt. Johan Croneman som annars är svårflörtad, är också positiv i DN. Här är fler recensioner från GP, Aftonbladet och Expressen. och Film.nu, Sydsvenskan. Både TV4 och Rapport hade även intervjuer med Ayed under helgen.

Uppdatering: Filmens upphovsman PeÅ Holmquist var med i Kino i P1 (fredag 7/11) och pratade om filmen. Kul nog var även Ayed med i studion. Där berättade han om sin 60 timmars resa för att komma till Sverige och att han bestämde sig för att bli psykolog 1997. Han pappa är narkosläkare och har varit ett stöd för honom i hans val av yrke. I flyktinglägret Jabaliya där Ayed jobbar bor 250 000 människor. Han är ensam psykolog men har ett antal studenter som hjälper honom. I dagslägret är det strejk vilket beror på konflikten mellan Fatah och Hamas. Då håller han kontakt med sina patienter via telefon eller träffar dem i smyg.

Psykologer tittar på film visar Unge Freud i Gaza

 

Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.

PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian är oberoende svenska filmare med långt förflutet i Mellanöstern. Tillsammans har de gjort mer än femtio dokumentärfilmer, många av dem prisbelönta och visade över hela världen såsom Gaza Ghetto och Tillbaka till Ararat. PeÅ Holmquist finns även på plats vid visningen.

Filmen börjar kl. 15.00. är 1h 30 min. Efteråt samtalar Anna Gerge, leg psykoterapeut och handledare med publiken. Hon jobbar på Kris och Traumacentrum vid Danderyd Sjukhus och har bland annat specialiserat sig på trauma, hypnos och EMDR.

Biljetterna släpps imorgon den 29 oktober och kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.

Varmt välkomna!

PS: Filmen har premiär på Zita den 7 november.