Etikettarkiv: Psykologi

Anna Odells konstverk fortsätter

I april är det dags för fortsättningen av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” på Strand i Horstull. Vernissagen äger rum den 18 april och utställningen pågår till 20 april. Verket som under det senaste året byggts på i takt med att Odell och konstverket turnerat runt och diskuterats. Bland annat gästade Odell i höstas Psykologer tittar på film och visningen av Lars-Lennart Forsbergs film Misshandlingen.

På Strand visas konstverket av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Konstnären som senare dömdes för våldsamt motstånd samtidigt som hon bjuds in till otaliga seminarier och flera konsthallar. Nya och tidigare ej visade delar ingår samt scensamtal med Anna Odell och inbjudna gäster. Observera att man behöver köpa biljett.

Saxat ur pressutskicket:

Verket väckte en enorm uppmärksamhet och en omfattande debatt drog igång i
media. Den fick makthavare ända upp i regeringen att uttala sig kritiskt utan att ha
sett verket i sin helhet. I debatten deltog människor från vitt skilda områden som
psykiatrin, rättsväsendet, kulturvärlden, konsthögskolor och politiken. Det som
utspelat sig efter att personalen från St: Görans psykakut gick ut i media och Norra
länets psykiatri gjorde en polisanmälan, har hon nu använt till nya delar i verket.
Hennes omfattande arbete med intervjuer, iscensättning och dokumentation har gett
verket ett genomslag som inte bara vitaliserat konstvärlden utan även det
demokratiska samhället.

Tiden efter vernissagen på Konstfack har varit fylld av seminarier och visningar i
Sverige och utomlands. Vare sig det gäller konsthallar eller seminarielokaler har det
varit ett mycket stort intresse och flera publikrekord har slagits. Konstnären Anna
Odell har genom sitt verk och alla utställningar, seminarier och debatter visat på
konstens möjligheter och gränsövergripande gestaltning. Den breda publiken har
mött en ny och lovande konstnär i Anna Odell som med sin starka integritet, stora
öppenhet och begåvning definitivt gjort ett tydligt avtryck i konsthistorien.
Vad är konst? Vad är verklighet? Kan en konstnär återge sin egen erfarenhet av
verkligheten och kalla det för konst? Kan ett konstverk visa verkligheten? Kan
konstnärens egna erfarenheter av psykisk sjukdom återges i ett konstverk utan att
betraktas som sjukt?

Kan en sjuk verklighet som återges av ett konstverk uppfattas som verkligt sjukt att
genomföra? Kan ett konstverk som bygger på en rekonstruktion av verkligheten
betraktas som brottsligt? Vad är sant och vad är lögn av allt det som sagts om
konstnär Anna Odell och hennes verk ”Okänd, kvinna 2009-349701”?

Det ska bli kul att gå dit. Jag får då äntligen möjlighet att ta del av hela konstverket. Kommer du?

Fallos, Oidipus och jämställdhet

”Älskade ojämställdhet” är rubriken på en essä av frilansjournalisten och författaren Anna Lytsy i gårdagens DN Kultur (8 mars, sid. 6, ej på nätet). Lytsy har tidigare skildrat den psykoanalytiska processen i en uppskattad roman: ”Fru Freud och jag” (Normal förlag 2009) som jag tyvärr inte läst.

Med anledning av kvinnodagen den 8 mars är Lytsys text aktuell, fast innehållet är ingalunda nytt. Det är ingen direkt nyhet att Freud och psykoanalysens teorier föddes i en borgerlig, viktoriansk och patriarkal kultur. Detta har kritiserats och debatterats i många decennier nu. Lytsy skriver:

”Dess teorier ligger till grund för såväl utvecklingspsykologin som vetenskapen psykologi över huvud taget. Det vill säga för en stor del av de kulturellt införlivade grundantaganden om vilka vi är och vad som är friskt, sjukt, normalt och onormalt i våra liv.”

Det känns som en överdrift och är inte heller en korrekt beskrivning eftersom psykologin som vetenskap fanns innan Freud. Mycket av dagens utvecklingspsykologi är inte heller fastlåst i detta tankegods.

Det mest intressanta i Lytsys artikel är att hon lyfter fram vårt behov av olikhet. Hon skriver:

Och utifrån just de här antagandena och förhållningssätten finns det något som de flesta människor prioriterar högre än att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma sina liv. Och detta något är en upplevelse olikhet. Och inte vilket olikhet som helst, utan en specifik och könsrelaterad sådan. Och inte bara könsrelaterad i allmänhet, utan baserad på en könsbestämd under- respektive överordning. Åtminstone en liten en. För om den könskodade, hierarkiserade skillnaden mellan kvinnor och män försvann skulle laddningen mellan könen upphöra och erotiken dö. Ifall kvinnor och män verkligen var helt jämställda skulle begäret mellan dem ta slut.”

Jag tror precis som Lytsy att en del av laddningen eller begäret som en psykoanalytiker skulle formulera det mellan män och kvinnor, handlar om upplevelsen av skillnader och olikheter. Det annorlunda är också begärligt. Men när Lytsy tror att ett jämställd samhälle skulle leda till att begäret tar slut tror jag hon tar fel. Begäret innehåller biologiska och sexuella aspekter som ingalunda suddas ut bara för att kvinnor och män har samma lön och status. Upplevelsen av att vara man eller kvinna skiljer sig åt och det kommer fortsätta att trigga vårt begär.

Vi människor jämför oss oftast med andra. Trots att de med låga inkomster i Sverige upplever sig som fattiga är de ju i ett globalt kontext rika. Men genom många experiment och psykologisk forskning vet vi att människor jämför sig med andra individer som finns i vår närhet. Det är den relativa statusen och fattigdomen som betyder något. Upplevelsen av att vara förfördelad är det centrala. Att Haiti är eländigare spelar ingen roll då. Jag tror att begär (såväl sexuellt) som statusmässigt och ekonomiskt handlar om skillnader och olikheter. Men alla olikheter är inte orättvisa eller oskäliga. Det kan vara intressanta, givande och fantasiseggande.

Lytsy använder Oidipuskomplexet och Freuds fixering vid fallos, som ett argument för att psykoanalytikerna återskapar en ojämställd kulturberättelse om män och kvinnor. Den ”fallocentriska världsordningen” hör till en förgången tid och har kritiserats, särskilt av feministiska psykoanalytiker i 40-50 år vid det här laget. Oidipuskomplexet, tror jag man ska förhålla sig till lite som Bibeln. Spännande berättelser och myter som illustrerar eviga teman som mänskligheten brottats med, men knappast en en teori som förklarar människors psykologi eller moralisk eller etisk kompass för dagens människor. Många psykoanalytiker förhåller sig också på detta sätt till Oidipuskomplexet.

Lytsy tror att vi måste välja bort teorier som återskapar en gammal ordning. Jag tror att vi kan förhålla oss kritisk och se teorier och berättelser för vad det är. Vissa saker tar vi med oss, andra delar av teorierna lämnar vi bakom oss. Att begär är centralt i människor liv behöver vi inte överge bara för att Freud hade fel om fallos och Oidipus.

Uppdaterad: På Anna Lytsys hemsida kan man läsa essän i sin helhet.

Psykologisk analys av romanen ”Jag var en arier”

I senaste numret av s-tidningen Tvärdrag nummer 6/2009 (kom ut i februari) gör jag en närläsning av Tony Samuelsson roman ”Jag var en arier”. Boken kom ut i höstas på Norstedts och fick uppskattande kritik. Berättelsen utspelar sig i Sverige år 1976 efter att nazisterna tagit makten i Sverige och vunnit kriget. Albert Speer är den nye Führern och samhället är folkhemskt. Här kommer en längre recension och analys av boken. I väntan på att jag ordentligt drar igång Psykologer läser Böcker, får ni hålla till godo med den här texten:

***

Den anpassliga samtiden

När jag gick på gymnasiet skrev jag en Orwellskt inspirerad novell som karikerade Sverige. Leif ”Loket” Olsson var den allsmäktige ledaren som styrde svenskarna via dumburkar och projektioner runt om på stan. Tolv år har gått sedan dess. När jag fick höra talas om Tony Samuelssons senaste bok Jag var en arier (Wahlström & Widstrand 2009) blev jag genast nyfiken. Tony Samuelssons bok utspelar sig i ett fiktivt Sverige år 1976. Ett land som blivit en nazistisk lydstat efter ”befrielsekriget”. Det nazistiska imperiet sträcker sig till Ural och kontrollerar Europa med undantag för England. Sverige är det ariska mönsterlandet och har en framskjuten position i imperiet. Axeln Germania (Berlin) – Stockholm handlar inte bara om politik utan att den nya Führen Albert Speer besöker sina svenska älskarinnor titt som tätt.

Jag var en arier är en märklig bok. Efter några kapitel lade jag den åt sidan. Berättelsen grep inte tag i mig så länge jag var i Sverige. Men så reste jag till Syrien och Damaskus över julhelgerna och då hände något med min läsning. Syrien, tidigare en av ”ondskans axelmakter” har kommit in i värmen igen inte tack vare politisk liberalisering utan på grund av maktpolitiska förändringar. Det är fortfarande en hårt hållen diktatur med bleknad arabsocialistiskt fernissa. Personkulten kring Hafez Assad från 1970 och sedan år 2000 till hans son Bashar Assad är allestädes närvarande. Nåväl.

I centrum för boken står Thomas som är sportjournalist på tidningen Iaktagelser. Han är 28 år och har en egen spalt där han berättar om idrottshistoriska minnen och personligheter. Thomas är tillsammans med Karin som är en attraktiv doktorand i litteraturvetenskap. Thomas är blyg och en smula underlägsen både på grund av sina lyckade föräldrar och sin vackra flickvän som han hela tiden tror ska lämna honom. Tack vare Thomas föräldrar blir Karin assisten till den upphöjde författaren Stefan Ullman som hon i åratal skrivit en avhandling om. I bakgrunden har Karin i hemlighet kontakter med en subversiv grupp som planerar ett attentat mot Führern. Thomas å sin sida tar sig allt större friheter i sitt jobb när han gräver fram glömda idrottsberättelser från tiden innan nazismen. Med hjälp av sin vän Haraldson som driver ett antikvariat i Gamla Stan kommer han över en tidigare förbjuden författare Jan Sundberg som skrev romaner som ogillades av regimen på 40-talet. Mötet med Sundberg som efter 25 år i kylan nu tagits till nåder och ska väljas in i de 444:s råd blir till en ögonöppnare för Thomas. Hans gradvisa uppvaknande sker långsamt och som läsare hoppas jag hela tiden att han ska anförtro sig till sin flickvän Karin. Men Thomas nyorientering överskuggas av att han misstänker att Karin har ett förhållande med Ullman. Thomas intresse för fotbollsgemenskap mellan judar och fångvaktare i arbetsläger i Ukraina tar en annan vändning när Sundberg berättar att Thomas egentligen är adopterad. Sundberg kände Thomas riktiga mor som var en antinazist. Han visar ett foto på ett kvinnligt fotbollslag som träffas främst för att idrotten var det enda gruppsammankomst som tolererade efter maktövertagandet. På fotot syns Thomas mor och han själv som tvååring. När modern infångades och dödades omhändertogs det lilla barnet och nya föräldrar blev Robladhs som var en del av det svenska nazistiska etablissemanget. Thomas kom sedan att växa upp i ett privilegierad nazistiskt hem.

Boken skiftar berättarperspektiv mellan Thomas, Karin och Führern Albert Speer. Mest levande blir skildringen av Thomas. Jag tror det beror på att Samuelsson väver in sig själv i Thomas som känns mer levande. Jag föreställer mig att Thomas och Tony har många likheter och författaren har själv sagt att han försökt föreställa sig själv som nazist.

Samuelsson väver in verkliga personer och namn i sin framställning och bitvis nämner han namn på kulturpersonligheter som ”Ingo Bergman”, Siv Malmkvist och Jarl Borssén. Han hittar på idrottsmästerskap, ”historiska händelser” och beskriver politiska händelser i boken, men de lever inte sitt eget liv. Det står istället i vägen för berättelsen. Miljöbeskrivningarna känns ibland krystade. Det är svårt att få liv i meningar som:

”Odengatan upp mot Odenplan hade internationellt rykte i guideböckerna för sitt gemytliga folkliv, där var alltid liv och rörelse. Det fanns gott om uteserveringar och ölhallar med umpa-umpa-musik som väckte till liv den tysk som vi alla bar inom oss.”

”Neue Linz. Adolf Hitler står bronsstaty på rådhustorget och operahuset och konstmuseet bär förstås hans namn, Stadens sägs vara östgränsens livligaste kulturmetropol.”

”Vi plockade ur dess färgglada bitar och lärde oss samvetsgrant namnen på de hemliga, heliga platserna. Den berömda Führerstrukturen eller Hitlervindlingen i Kellers centrum. Vi tittade på hans lilla mandelkärna i amygdala och de uppförstorade pannloberna.”

Istället för att gestalta baren eller miljöer som Neue Linz berättas det om det på ett sätt som känns redovisande men inte angeläget.

Min första reaktion på boken är att det är ett riskabelt projekt, något som författaren bekräftar i sin essäsamling Arbetarklassens bästa partytricks (2006). I den berättar Samuelsson om sitt misslyckade romanprojekt som gick under arbetsnamnet Riket 1977. Det som är spännande med Samuelssons essä är att han avslöjar hur han försökte bygga upp en roman, som några år senare faktiskt finns utgiven. Det är ett modigt drag av en författare att ge en inblick i arbetsgången och motivet till romanen. Jag söker efter ett syfte till Jag var en arier och hittar i samma essä två citat från Samuelsson själv.

”Jag försökte föreställa mig själv där, uppvuxen och uppfostrad i en nazistisk värld. I själv och hjärta en skolad nazist, militäriskt drillad sedan barnsben. Hur skulle min moral se ut? Mina känslor? Min historieuppfattning? Mina förträngningar? Min relation till livet? ”…

”Det viktiga var att gjuta liv i några människor som framlevde sina liv under dessa kontrafaktiska omständigheter. En nyckeltanke var det osynliggjorda våldet och förträngningarna. Våldet skulle ha osynliggjorts för att det utövats förståndigt”

Det låter vettigt. Den som vill förstå människans hemskheter gör sig själv en otjänst när man beskriver det som demagogisk ondska, något som även mer sofistikerade politiker än Bush och religiösa ledare som påven Johannes Paulus hemfaller till. Samuelsson vill förmänskliga ondskan. Komma närmare en autentisk skildring av den psykiska process som accepterar våld, intolerans och inhumana handlingar. Från ett psykologiskt perspektiv är det här angeläget. Många människor brukar rygga för framställningar där ondskan förmänskligas men de flesta våldsbrottslingar har börjat med lite våld för att sedan trappas upp till mord och död. De flesta tjuvar har gjort små bedrägerier innan de gjort den stora stöten.

Det finns även ett annat spår i boken. Samuelsson vill också skildra hur mänsklig feghet kan te sig. Till skillnad från idealiseringar av mod, hör fegheten till den kanske vanligaste mänskliga mekanismen som vi alla försöker förtränga. Ingen vill vara feg, men få är modiga när det kommer till kritan.

Samuelsson beskriver ett torftigt intellektuellt klimat där författarna och kulturarbetarna fjäskar med naturromantiska romaner och heroiska skildringar av det fosterländska kriget som de flesta av de intellektuella naturligtvis inte själva inte deltog i. Beskrivningarna hur Thomas far samlar etablissemang och kulturelit för sammankomster och bjudningar i villan i Mälarhöjden är utförlig. Koketterandet för makten och sammansmältningen av kultur och politik kommer till uttryck i det högsta rådet i Sverige som består av 444 rådgivande makthavare, flertalet kulturarbetare. Ola Larsmo skrev i en artikel i januari i DN att Samuelsson i sin bok beskriver och häcklar det samtida kulturklimatet. I dagens kulturella ankdamm handlar det mesta om att sälja in sig själv och synas så till den grad att begåvade författare ändrar sin stil och skriver storsäljande smaskiga deckare. Samuelsson lyckas på ett kusligt sätt i Jag var en arier beskriva den självständiga kulturens undergång. Självcensurens totala makt. När den upphöjde författaren Stefan Ullman läser högt ur sitt nya manus som för en gångs skull är en uppriktig vidräkning med sakernas förlamande tillstånd inför självaste Führern blir han direkt utrensad. Diktaturens makt demonstreras först när någon går över gränsen, en gräns som de flesta är väl medvetna om i de flesta totalitära samhällen. Så är det i Samuelssons fiktiva Sverige 1976 som i det verkliga Nazityskland liksom i dagens Syrien där min bror blir haffad av säkerhetstjänsten för sitt uppsatsarbete om svenskirakiers ekonomiska bistånd till irakiska flyktingar i Damaskus.

Det är ett bra val att av Samuelsson att göra Speer till Führer, eftersom han är den nazistledare som kanske bäst är beskriven, mest komplext och gåtfull i sin natur. En brist i dramatisering av historien är att komplotten mot Speer aldrig förklaras eller tillåts ta plats på riktigt. Det är som om Samuelsson inte tror på en för vardaglig historia och slänger in en kittlande kupp som sedan inte följs upp. Boken slutar med att Thomas tar sig illegalt över östgränsen till Ural till de påstådda judekolonierna. Samuelsson låter det vara öppet om det är Thomas nyfikenhet på det okända eller ett revolutionärt trots som driver honom. Som läsare blir vi kvar med en gnutta hopp och mycket förtvivlan.

Jonas Mosskin

Psykologer tittar på film visar No country for old men

Tisdag 9 mars är det dags för Psykfilm att ta sig an våldet och aggressivitetens mekanismer. 2007 kom brödernas Cohens brutala film No country for old men, baserad på författaren Cormac McCarthys roman med samma namn.

I den skildras ett våldsamt Texas och ett Amerika i långsamt förfall. En man (Josh Brolin) hittar en väska med 2 miljoner dollar i öknen efter ett överfall. Frestelsen att ta pengarna blir för stor. Snart har han en pageprydd och hårdkokt typ (Javier Bardem) efter sig. Beväpnad med såväl basebollträ som automatvapen sker nu en jakt i gränstrakterna mot Mexico. Sheriffen (Tommy Lee Jones) försöker hålla ordning men våldsspiralen visar sig omöjlig att stoppa. Vi möter en urspårad och brutal manlig aggressivitet i ett land där avståndet och förtroendet mellan medborgarna eroderat. Filmen vann 4 Oscar bland andra för bästa film och bästa regi.

Efter filmen blir det ett samtal med Åsa Sandell, kulturjournalist, författare och fd. proffsboxare. Till diskussionen kommer även Tomas Böhm, psykiater, psykoanalytiker och författare. Böhm har bland annat skrivit böcker om hämnd och folkmord.

Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet: Entré 80 kr. Filmvisningen och samtalet äger rum i hörsalen på våning 3 i Kulturhuset.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykologer tittar på film på Facebook.

Mosskin.se fyller tre år!

I helgen fyllde Mosskin.se tre år. Det är på många sätt en kort tid samtidigt som det varit en märklig resa för mig personligen. Det gensvar som jag fått på bloggen och mitt skrivande har varit över förväntan. Bloggen har dessutom gjort att jag fått tillbaka intresset för att skriva (jag hade en paus under 2006) och utvecklat mig stilistiskt. dag formulerar jag mig mycket snabbare och skarpare. Med cirka 120 bloggprenumeranter och 100 unika läsare/dag har den här enkla bloggen blivit en smula inflytelserik. Iallafall om man får tro på statistiken på inflytande.se.

Att blogga är att ständigt bli förvånad. Nu senast har plötsligt många läst min utförliga text om Paul Watzlawicks klassiska bok ”Vad är förändring”.Många läsare är trogna och läser noga och länge vilket känns kul.

Även om jag gör mycket annat och bloggen delvis fått lägre prioritet återvänder jag ständigt till den och till er som läser. Mitt intresse för psykologi och kultur börjar på bloggen och tar sig vidare ut i världen härifrån.

Den 20 februari 2007 skrev jag så här och det gäller i stort sätt fortfarande:

I två år har jag funderat till och från att starta Mosskin.se. Flera saker har lett fram till det. En tilltagande rastlöshet över att vara passiv läsare. En djupare känsla att jag har något att säga. Kort och gott; Jag saknar ett forum som passar mig. Det här blir ingen blogg om lunchskildringar mellan föredrag. Det blir inte heller en blogg där jag tycker ditten och datten. Men likväl kommer jag skriva, tänka och fundera. Jag kommer berätta om psykologi, ekonomi, kultur och politik. Kort sagt allt det som jag är intresserad av. Som psykologistudent vill jag skapa diskussion kring frågor som det inte finns tid till att ta upp på seminarier och föreläsningar. Om jag har ett kall så är det att sprida psykologiska tankar och teorier till allmänheten. Mer prat leder förhoppningsvis till intressantare resultat och bättre teorier. Det är min vision.

Nu börjar Mosskin.se.

En reflektion jag får är att det för tre år sedan inte fanns ett psykologiskt samtal på internet. Sedan dess har mycket hänt och idag är vi åtminstone 20-30 personer som bidrar till att hålla liv i detta. Och fler blir det förhoppningsvis under de närmaste tre åren. Nu fortsätter vi.

Stereotyp bild av KBT och (PDT för den delen)

Psykologen Anna Kåver skrev nyligen en debattartikel i SvD där hon klagade över den stereotypa bilden i media av vad KBT är för något. Ett påstående som man måste hålla med om. KBT är också relation, djup och medmänsklighet. Däremot tycker jag det är feltänkt av Kåver att skylla på media. Min erfarenhet är att man får den mediebild man förtjänar. Och i tio års tid har ledande företrädare för KBT basunerat ut att man är en evidensbaserad, manualbaserad terapimetod som jobbar här och nu med konkreta verktyg för att förändra beteenden. Det är svårt att höra andras röster i den flod av företrädare som salufört KBT på detta sätt. Det är inte konstigt att media presenterar KBT på precis detta sätt.

Likadant är det med psykodynamiker och psykoanalytiker. I decennier har man pratat om djup, barndom, flum, betonat det svåra och viktiga att gå till botten med patienternas omedvetna. Det tar flera år minst att komma till insikt etc. idag suckar många i detta läger om att media, beslutsfattare och patienter har fått en skev bild av psykodynamiskt terapi. Företrädare som hyllat det svåra och komplexa med PDT har städigt lyfts fram på bekostnad av andra mer konkreta metoder och perspektiv som också finns inom PDT (tex. olika typer av korttidsterapier och forskning som stödjer PDT som terapiform). Ingen kan vara förvånad över mediebilden av mossiga psykodynamiker som endast pratar om Oidipuskomplex.

Alla stereotyper har ett visst mått av sanning annars skulle de inte fortsätta att existera. Det tar lång tid att ändra människors och medias bild av organisationer, rörelser och människor. Det enda sättet att förä dra bilden är att börja ”vara och göra det nya”. Tids nog kommer allmänhetens bilder och föreställningar ändras. Men då krävs det att en och annan KBT-are pratar om något annat än beteendeanalyser och psykodynamiker lyfter fram andra aspekter än Freuds sexualfaser. Än så länge har de flesta suttit stilla i den egna båten och accepterat dessa förenklade bilder.

Thomas Drost på WeMindbloggen på samma tema.

Psykologer tittar på film visar Marie-Jo och hennes två älskare

Torsdag 18 februari kl 19, är det ny filmvisning på Kulturhuset. Då visas Marie-Jo och hennes två älskare. Det är en klassisk fransk triangelhistoria av Marseilleskildraren Robert Guédiguian där Marie-Jo är passionerat förälskad i sin man Daniel och i sin älskare Marco. Hennes otrohet leder till mycket smärta och besvikelse. En ohållbar situation som kräver en lösning. Kvällens gäst är Lotta Landerholm, psykolog, psykoterapeut och författare.

Biljetterna kostar 60 kr och köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

PS: Redan nu kan du köpa biljetter till visningen av ”No country for old men” av bröderna Cohen, den 9 mars. Då gästas Psykologer tittar på film av journalisten och fd. proffsboxaren och Åsa Sandell samt psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Missa inte det!

Några intryck från Göteborgs Filmfestival

Filmkritikern Hynek Pallas är ilsken både på SFI som fegar om kvotering och på journalister som gnäller på att festivalen är för smal. Jag delar Pallas syn att styrkan med Göteborgs filmfestival är bredden, mångfalden och att man satsar på att lyfta fram filmen som kulturytrring. Det är befriande att se filmer från Nicaragua, Malaysia, Ungern, Israel, Estland och Tjeckien som jag gjorde vid sidan om de stora filmländerna USA och Frankrike. Kvalitén är förvånansvärt hög och göteborgarna får verkligen man ur huse och fyller nästan varje visning även av smalare filmer. Det är stort och viktigt i tider av SF:s monopol och fördumningsfilmer.

Hynek har också lobbat för Lukáš Přibyl fyra dokumentärfilmer Forgotten Transports på Weird Science. I tio år har historikern letat i arkiv efter bilder och sedan lärt sig göra film och intervjuat överlevare frånkoncentrationsläger som knappt någon vet något om. Jag såg filmen som handlade om några okända läger i Polen. Det var en märklig upplevelse att höra berättelserna från gamlingarna och se videoklipp och fotografier som ger en bild av hur jävligt livet under kriget var. Otroligt bra gjort. Filmerna fick mig att tänka på Primo Levis fantastiska berättelser om sin tid i lägren i ”Om detta är en människa” samt den långa vägen hem i ”Fristen”. Levi har också skrivit romanen ”Om inte nu så när” som bygger på verkliga händelser om judiska motståndsmän som höll ut i flera år i skogen och träsken i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland.

På festivalen såg jag även hyllade Rage av Sally Porter. En konsekvent gjord film där en praktikant intervjuar modefolk med sin mobiltelefon. Potter verkar vara en tänkande regissör med många idéer. Filmen är bra men den påstådda kritiken mot modevärldens cynism kommer lite av sig eftersom filmen är så snygg, så rätt och så trendig. Blue Screen-bakgrunden skiftar beroende på karaktärernas klädval, hår- och ögonfärg. Det blir för snyggt och en smula ytligt på ett sätt som inte känns autentiskt (för min känslan är att Potter vill vara just autentisk). Jag tycker ofta att samtida regissörer (särskilt amerikanska) blir för trendiga och hippa i sin stil på bekostnad av djup. I Rage störs jag av att skottlossning hörs från rummen intill men att intervjuandet pågår som om inget hänt. Att vara konsekvent i sin form och stil är bra men ofta lättar det upp om det kommer något som bryter av. Minns Spielbergs svartvita ”Schindler´s list” där det förekommer en scen i färg.

Werner Herzog är en av mina favoritregissörer. På festivalen visades hans nya remakefilm ”Bad Lieutanant”. Den var överraskande pigg med en suverän Nicolas Cage i rollen som en knarkande polis i New Orleans efter Katrinas framfart. Bitvis surrealistisk men härlig Hollywoodskt tempo.

Jag såg även Nicaraguas första spelfilm på 20 år: La Yuma. Där får man följa Yuma i som är en lovande tjejboxare som tar hand om småsyskonen när föräldrarna abdikerar i sin roll.

Välgjord var även Army of Crime av franske socialrealisten Robert Guédiguian. Den handlar om några invandrade motståndsmän som under ledning av armeniern Missak Manouchian begår attentat mot nazisterna i Paris under Andra Världskriget.

Dessutom såg jag en märklig israelisk dokumentär: As Lilith. Den handlar om Lilith vars dotter tar livet av sig. Hon vill kremera henne men då griper religiösa judiska grupper in med organisationen Zaka i spetsen. De försöker tvinga henne att begrava dottern enligt deras religiösa övertygelse. Den lilla staden Zikron Yaecov vänder sig mot den udda kvinnan Lilith på ett obehagligt sätt. Utfrysningen och den sociala isoleringen känner alla som bott i små samhällen igen.

Jag avslutade min vistelse med att se och analysera estniska film Temptation of St Tony. En konstnärlig och symbolisk film som jag och psykologen Ingela Thylefors försökte förstå tillsammans med publiken. Mer om det en annan gång.

SR:s program På nätet om psykisk hälsa och sociala medier

Idag medverkade jag i P1:s program På nätet som handlade om sociala medier och hälsa. Förutom programledaren Johan Torstensson diskuterade jag tillsammans med Kim Nordlander, enhetschef på Vårdguiden.se. Kim är ansvarig för vårdguidens satsningar i sociala medier. I studio var även Joanna Hagström, hälsoinspiratör, bloggar på Livsvinst.se. Hon har tack vare sitt bloggande lyckats gå ner över 80 kg och dessutom tagit steget och startat eget företag. Programmet sändes även i Bambuser som hade 600 livetittare. Där kan man även se och höra eftersnacket där vi hade tid att fördjupad diskussionen.

Intressant diskussion. Joannas perspektiv var den aktive som fått hjälp tack vare sociala medier och Kims var mer myndighetsperspektivet. Mitt bidrag är ju snarare psykologens som också är aktiv på sociala medier. Jag är helt övertygad om att vi inom en snar framtid kommer få se mängder av experiment och försök där internet och sociala medier kommer att användas. Det krävs nytänkande för att skapa ett professionellt psykologiskt bemötande för 2010-talet.

PS: Här länken till Vårdguidens nya Klamydiatest som Kim Nordlander pratade om.

Som en pascha

Jonas Holmberg skriver i Expressen om manlighet och sex med anledning av Svante Tidholms dokumentär om Tysklands största bordell i Som en Pascha som hade premiär nu på Göteborgs Filmfestival. Jag såg filmen strax innan jul på Rio i den första offentliga visningen. Holmberg jämför filmen med Pål Hollender som för tio år sedan gjorde konstfilmen Buy Bye Beauty när han åkte till Baltikum och köpte sex av prostituerade. Holmberg skriver:

Om Pål Hollenders antropologiska strategi kan kategoriseras som en sällsynt aggressiv variant av Malinowskis deltagande observation, kan Svante Tidholms ses som typisk för den samtida etnologin: fältstudier kombineras med djupintervuer och en självreflexiv ansats. Men frågan är om inte en rent iakttagande cinema verité-metod skulle passat bäst i det här fallet. Det räcker långt att bara titta på torskarna på taket.

Jag tycker det är lite orättvist att misstänkliggöra Tidholms motiv. Holmberg ifrågasätter tillvägagångssättet och att filmaren inte lyckas få något vettigt ur männen som köper sex. Men har man som Tidholm, besökt bordellen ett dussintals gånger under flera års tid och inte fått mer material misstänker jag att det beror på att männen inte ställer upp och att de faktiskt inte har så mycket vettigt att säga annat än att det är kåta och vill ha sex. Tragiskt måhända men förmodligen nära verkligheten. Kanske får vi acceptera att vi i dagens samhälle har en massa människor som köper sig närhet eftersom de inte fått lära sig eller klarar av att hantera nära relationer. På det sättet är det lika synd om männen som köper och kvinnorna som säljer sex. De flesta verkar sakna relationskompetens. Kanske är det föräldrarnas fel eller vårt kapitalistiska samhällssystem?

Själv tycker jag Tidholm var modig som vågade sätta luppen på männen och göra det med sig själv som verktyg. jag skulle aldrig palla att traska runt i bordellindustrin.

PS: Som en pascha lär visas i vår på SVT. Håll utkik.