”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?