Kategoriarkiv: Okategoriserad

Wikipedia på universiteten

nohat-logo-nowords-bgwhite-200px.jpg

Att akademierna är traditionella och ganska konservativa är ju ingen nyhet precis men att förbjuda studenterna att använda och citera wikipedia är bara korkat. DN skriver idag om högskolan i Gävle där studenterna skriver egna wikipediainlägg som en del av examinationen. Samtidigt är många spektiska till Wikipedia överhuvudtaget. Jag citerar:

På flera universitet får studenterna inte citera Wikipedia. Lärarna menar att studenterna som använt Wikipedia på gymnasiet bör sluta med det när de kommer till högskolan. Eftersom Wikipedia inte kontrolleras av experter anses det av en del inte som tillförlitligt.

En invändning som är lika bra argument mot Nationalencyklopedin. Alla uppslagsverk och kunskap är filtrerad och är ett urval. Det kan inga experter i världen förhindra. Den äldre synen på kunskap kommer till uttryck hos  Johan Vamstad, universitetslektor på samhällsvetenskapliga institutionen på Mittuniversitetet:

Wikipedia ska lika lite användas som källa i akademiska uppsatser som något annat uppslagsverk, säger Johan Vamstad. Mina studenter får lära sig att uppslagsverk inte är acceptabla källor ens på en B-uppsats.

Det är inte länge sedan internet uppfattades som en suspekt källa. De flesta har ändrat inställning idag.

Bonniers startar lyriksajt

bonnierlyrik-se.jpg

Bonnierlyrik.se heter Bonniers nya satsning på poesi. Det känns som ett naturligt steg. Det är förvånande att förlagen fortfarande har usla hemsidor och dålig transparens med övriga världen på internet. Eftersom jag skriver om böcker och författare fastnar jag ofta och klickar runt i det oändliga utan att komma dit jag vill.

När jag jobbade med tidningen Nitnit läste jag mycket poesi och skrev egna dikter. Under dessa år upptäckte jag paradoxen i Lyriksverige. Var och varannan skriver egna dikter men ytterst få läser och köper poesi. Det mesta som skickades in till vår redaktion var värdelöst, mycket på grund av att skribenterna inte läste poesi själva. Antalet utgivna diktsamlingar är litet i Sverige på grund av att folk inte köper poesi. Man kan anklaga förlagen för mycket men inte när det kommer till lyrik. Samtidigt har Poetry-Slamvågen kommit och etablerat sig som en egen genre, men inte heller det leder till att folk hittar till poesin. Pontus Dahlman skrev en bra och kritisk artikel om poetryslamkulturen i DN 19/5 2007 (ej på internet).

Nåväl. Efter en första rundtur på Bonnierlyrik är intrycket blandat. Med hemsidan i ryggen finns det förutsättningar för att skapa ett litterärt samtal om lyrik. Kanske kan unga förmågor få chansen att komma fram där innan de ger ut en hel diktsamling. Samtidigt ser designen tungrodd ut. Jag ser för mycket gammalt webtänkande. Klickar jag på rubriken forum får jag upp en lista på alla böcker och författare men hittar inga forum. Fortfarande har sidan mer karaktären av ett skyltfönster för Bonniers egna poeter. Med lite putsning kan Bonnierlyrik kanske lyfta. Noterat är också att de olika grenarna av Bonniers imperium inte vet vad de andra gör. Det illustreras av att Albert Bonniers Förlag inte nämner lyriksatsningen på sin hemsida, vilket hade känts naturligt tycker jag.

Svensk Bokhandel skriver också om Bonnierlyrik.se.

Passion for Business

passionforbusiness.jpg

Så heter en ny affärstidning för kvinnor som Anna Carrfors Bråkenhielm och Carin Nunstedt ligger bakom. Redaktionen har även en blogg. Det är uppenbarligen fortfarande högkonjunktur eftersom det startas nya tidningar. Vi får väl se framåt vintern och nästa år hur många som överlever. Själv tycker jag att det känns en smula omodernt med tidningar. Hinner businesskvinnorna verkligen läsa? Borde man inte tänka web istället?

Jag passar inte direkt in på målgruppen eftersom jag varken är kvinna eller särskilt passionerad när det kommer till business. Natur och Kultur är partner till tidningen vilket inte är så långsökt eftersom det är kvinnor som köper böcker. När jag bläddrat i tidningen slås jag av att den känns mjäkig på något sätt. Det är duktiga skribenter men på något sätt drunknar texterna i uppmaningen att-tjäna-pengar-och-unna-dig-sedan-en-dyr-Luis-Vuittonväska. Hur många kvinnor med passion for business finns det som brinner för det undrar jag?

Men Jan Gradvalls intervju med Antonia Ax:son Johnson är läsvärd. Det är en intervju som kommer bortom klichéer och schabloner. Personen Antonia framträder och det var väldigt intressant. Expressens kultursida är inte imponerad av tilltalet. Vassa Eggen kommenterar omslaget och den blundande Antonia och Plura är inne på samma spår som jag. Vi får se framöver hur tidningen utvecklar sig.

Uppdaterad: Bokhoras Johanna Ö tycker att tidningen har för mycket ton av ”Kvinnor Kan”.

Psykologer tittar på film visar ”Borat”

200px-borat_ver2.jpg

Säsongens sista ”Psykologer tittar på film” tar sig an Sacha Baron Cohens dråpliga film ”Borat”. Den fulla titeln är den något omständiga ”Borat – Culture learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakstan”. Filmen handlar om en påhittad kazakstansk reporter som drar ner brallorna på sig själv och Amerika i en hejdlös komedi. Filmen har lett till hundratals stämningar och kontroverser. Borat hade tidigare dykt upp i tv-showen Ali G. Cohens alter ego Borat Sagdiyev blev så känd efter filmen att det var omöjligt att fortsätta använda sig av karaktären.

Efter filmen tänkte jag vi skulle diskutera vad är det som är roligt med Borat? Är det ens roligt? Vilka psykologiska mekanismer döljer sig bakom humor och komik? Hur kan man utsätta sig för sådan självförnedring? Vilken sorts diagnos har egentligen Cohen för att inte tala om Amerika?

220672_140_160.jpg

Till vår hjälp att analysera ”Borat” har vi Per Naroskin, leg. psykolog, psykoterapeut, författare och komiker. Naroskin har medverkat flitigt i radio, tex. i Spanarna, Studio Ett och Jonas Val. Han har också skrivit boken ”Nyttan av att tala högt med sig själv”, en samling betraktelser om vardagen.

Baren och restaurangen är som vanligt öppen innan och efter filmen. Biljetter finns att köpa i infokassan Kulturhuset vån 0 eller internet. Det är begränsat antal platser.

Filmvisningen äger rum torsdagen den 22 maj och börjar redan kl. 18.00 Klarabiografen, vån. 2 Kulturhuset.

Varmt välkommen!

Vad händer egentligen i Libanon?

amal_shia_gunman_27318t.jpg

Den frågar kan man verkligen ställa sig. Vilka källor ska man lita på? Vem har inte en dold agenda i händelserna? Här är ett försökt att sammanfatta situationen och alla motstridiga rapporter. DN rapporterar liksom SvD via Reuters om att omvärlden börjar reagera på händelserna i Beirut. Det är en summarisk rapport som inte svara på frågan varför det hettar till just nu.

Robert Fisk är på plats i Beirut och hans analys av läget är sansad och balanserad. I Fisks artikel idag i Independent är rubriken:

”Hizbollah rules west Beirut in Irans proxy war against US”.

Det är svårt att inte tro något annat. Maktdemonstrationen i Beirut måste varit välplanerad sedan länge. Hezbollah visar musklerna och ställer regeringen mot väggen. På sikt är ju en sådan situation ohållbar. Men bägge parters oförmåga att kompromissa är symtomatiskt. Varje provokativ handling leder till en mothandling i en spiral som ingen har kontroll över. Fisk fortsätter och drar paralleller med den palestinska situationen:

When Hamas became part of the Palestinian government, the West rejected it. So Hamas took over Gaza. When the Hizbollah became part of the Lebanese government, the Americans rejected it. Now Hizbollah has taken over west Beirut. The parallels are not exact, of course. Hamas won a convincing electoral victory. Hizbollah was a minority in the Lebanese government; its withdrawal from cabinet seats with other Shias was occasioned by Mr Siniora’s American-defined policies and by their own electoral inability to change these.

Fisk är inne på att Libanon är skådeplatsen för konflikten melan USA och Iran. Han fortsätter:

No, this is not a civil war. Nor is it a coup d’etat, though it meets some of the criteria. It is part of the war against America in the Middle East. The Hizbollah ”must stop sowing trouble,” the White House said rather meekly. Yes, like the Taliban. And al-Qa’ida. And the Iraqi insurgents. And Hamas. And who else?

Irans och USA:s inblandning är viktig men samtidigt har Hezbollah demonstrerat att man har en egen agenda som inte styrs helt från Teheran. Att alltför mycket betona Iran och USA gör att man underkänner libanesernas egen del i konflikten. Lite i den riktningen hamnar Guardians journalist Nicholas Noe när han analyserar situationen.

Hezbollahs aktion ser ut som en seger, men samtidigt förlorar de legitimitet i omvärlden och bland sunnimuslimer i Mellanöstern. För Hezbollah har tidigare haft ett visst stöd bland sunnimuslimer eftersom de krigar mot Israel. Så länge vapnen används mot Israel är de berättigade men i samma stund som vapnen används mot sunnimuslimer och kristna libaneser så förbrukas den gnutta legitimitet som man hade. Så här sade den libanesiska regeringen i ett uttalande som Daily Star citerar:

”Hizbullah’s claim that its arms were only targeted at Israel have proved false and invalid in the past two days, which witnessed the uses of such arms against the Lebanese people.”

Det ligger onekligen något i det. Liberale Fredrik Malm frågar sig om det är Syriens hemliga förhandlingar med Israel om Golanhöjderna som ligger bakom Hezbollahs agerande. Han skriver:

Samtidigt som Hizbollah har nära band till Iran har de också nära band till Syrien. Senaste tiden har uppgifter florerat om samtal mellan Israel och Syrien. Även Turkiet är involverat i detta. Det skulle kunna innebära en överenskommelse där Syrien får tillbaka Golanhöjderna mot att de i gengäld bryter med Hizbollah. Det vore ett stort genombrott och skulle underlätta ett israeliskt tillbakdragande från Västbanken, och öka stödet för Abbas. En sådan fred accepterar givetvis varken Hizbollah eller Iran. Det är ingen omöjlighet att händelserna i Libanon kan ha ett samband med just detta, men det skulle då också innebära att Syrien inte är regissören.

En intressant tanke. Om Hezbollah förlorade stöd av Syrien skulle man vara utlämad åt Iran. Stödet till Hezbollah har framför allt skett ekonomiskt och ideologiskt från Iran men logistiskt har det skett via Syrien.

Robert Fisk tycker sig höra ett obehagligt tonläge mellan ledarna och skriver:

Yet still the language of Nasrallah – like that of Kabbani – was frightening, even though he had behind him the national flag of Lebanon with its green cedar tree as well as Hizbollah’s own yellow banner. To call Jumblatt ”a liar, a thief, a killer…” – though this view might be heartily reciprocated by Jumblatt himself – is language that puts Lebanese in danger of their lives.

Det är oroande minst sagt.

Avslutningsvis klagar Jinge på att svensk media återrapporterar västliga (läs amerikanska) underrättelsekällor och deras pressmeddelanden. Det är förvisso sant att rapporteringen är bristfällig men samtidigt väljer Jinge att spekulera, välja ut och hänvisa till källor som inte är trovärdiga. Att framställa oppositionen mot Libanons regering som en allians av både kristna och muslimer är att negligera det faktum att Hezbollah och shiamuslimerna är den dominerande parten av oppositionen. Den enda kristna gruppen som stödjer oppositionen är exgeneralen Michel Aoun och dennes läger. En udda typ som var på dekis men som återvände 2005 efter en lång tids exil och splittrade det kristna lägret. Aouns personliga revansch har varit ett sätt att trycka dit sina kristna rivaler. Det handlar som sig bör sällan om demokratiskt sinnade politiker utan om personlig makt och prestige. Det gäller Aoun, Nasrallah liksom de libanesiska regeringen med Saad Hariri och Walid Jumblatt i spetsen. Det är tragiskt, men sant. Och det är inte USA:s eller Irans fel att det ser ut så. Det är libanesernas och deras poltiska företrädares fel, något som liberala Daliy Star ofta påpekar.

Skarpt läge i Beirut

Hezbollah och regeringstrogen milis skjuter på varandra i Beirut för tredje dagen i rad. Det är kusligt hur likt upptrappningen följer det möster som rådde inför inbördeskriget 1975. Det har varit en tidsfråga innan Libanons kris leder till väpnade strider. Det har gått ett halvår utan att landet har lyckats utse en ny president. Trots att man till slut enats om att utse armégeneralen Michel Suleiman till president har man istället börjat tvista om regeringsmakten.

Nu tycks ridån vara på väg ner för gott. Följderna kan bli katastrofala. Det är cyniskt av Hassan Nasrallah och av ledarna för de kristna lägret att hantera människor så lättvindigt. Daily Star rapporterar att Hezbollah övertagit flera kristna eller regeringstrogna distrikt i Beirut. Om så är fallet och militären och polisen inte kan förmå parterna att lägga ned vapnen fruktar jag att Hezbollah kommer ta kontrollen över hela staden. De är beväpnade till tänderna sedan kriget mot Israel för två år sedan. Michael Winiarski skriver i DN ”att det finns anledning att frukta det värsta”. Det gör det sannerligen. Läs även om raketattacken mot Saad Hariris hus.

Fransk och Judisk Filmfestival

img-chansons.jpg

Det är Fransk filmfestival både i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. I Stockholm pågår festivalen till den 5 juni på biograf Sture. Producenten Olivier Guerpillon sade en träffande sak i DN På Stan idag:

”Våra besökare är nyfikna och kulturella. De kan tänka sig att se en fransk film även om de inte vet vad den handlar om. Många av dem tycker att fransk film representerar något speciellt, ungefär som franskt vin”.

Det stämmer in på mig. Även om det också innebär att jag väljer bort ”fransk film” när jag inte är på humör. I artikeln framgår också att bara dussinet filmer kommer till Sverige från Frankrike av de cirka 200 som produceras varje år. Kanske är det just därför som den svenska biopubliken kan räkna med att en fransk film=kvalité.

En snabbtitt i programmet gör att jag vaskar fram två psykfilmer för den intresserade. ”Tous et pardone” om skilsmässa och försoning och ”Les chansons d’amour” av Christophe Honoré som handlar om ung kärlek och tresamhet.

rjellyfish.jpg

Isrel firar 60 år och lagom till det drar också Stockholms Judiska filmfestival igång. Den pågår mellan den 10-13 maj på Zita. Jag är mest sugen på israeliska ”Jellyfish” (2007) som belönades i Cannes och som visas på Cinemateket. Filmen är gjord av Shira Geffen och Etgar Keret och skildrar det moderna Tel Aviv. Så här påar Cinemateket filmen:

”Filippinsk husa mobbas på hebreiska och brud inlåst på toalett klättrar ut och bryter benet i succédebut av författarduo.”

Det blir iallafall jag nyfiken på.

Uppdaterad: Hynek Pallas tipsar om ”Un Secret” av Claude Miller som också visas på festivalen. Så här skriver Hynek om filmen:

Genom återblickar väver Miller ihop minnen och berättelser (nej, det är inte alltid samma sak) om en judisk familj i Andra världskrigets Frankrike. Den atletiske familjefadern Max är jude, men på gränsen till vad vi skulle kalla för självförnekande. Hans fru Hannah, och hennes föräldrar, är desto mer traditionella. I enlighet med titeln finns det en fet hemlighet begravd i filmen, vilken inte skall avslöjas, men den hänger starkt ihop med hur dessa karaktärer ser på sig själva och använder det för sin överlevnad.

Det låter lovande tycker jag.

I Ludvig Igras fotspår

13 maj, kl 19. anordnar Judiska Museet i samarbete med Mareld en kväll med samtal om psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra. ”Den själsliga ökenvandringen – Ludvig Igras psykologiska Exodus” är rubriken för kvällen. Ludvig Igra använde bibliska berättelser och judisk tradition i sina tolkningar av människans inre landskap. Till hjälp för att tolka det här landskapet har man samlat en kunnig panel. Tomas Böhm, psykoanalytiker och författare, Eva Ekselius, fil dr i litteraturvetenskap, författare och journalist, Morton Narrowe, överrabbin emeritus samt Sara Wasersztrum, psykoanalytiker och psykoterapeut.

Ludvig Igra (1945 2003) föddes i Polen. Hans föräldrar överlevde Förintelsen och kom till Sverige 1947. Han var psykolog, psykoanalytiker, föreläsare, lärare och författare. Han har givit ut flera böcker bl a ”Objektrelationer och psykoterapi”.(1993) och ”Den tunna hinnan -mellan omsorg och grymhet” (2003)

Judiska Museet ligger på Hälsingegatan 2. Det är obligatorisk föranmälan till annika@judiska-museet.se eller tel 08-31 01 43.

Sushi, Madonna och mingel x2

picture2.png

I fredags hade internetnomaden och webentreprenören Ted Valentin realease för sitt nya projekt Suskikartan.seGalleri Agueli. Det var en trevlig tillställning med god mat även om det inte bjöds på sushi. För den som liksom jag inte är något freak av rå fisk så kommer inom kort även cafékartan, restaurangkartan och wifikartan.

180px-madonnact.JPG

Igår var det officiell invigning av Klarabiografen på Kulturhuset. Lite sent kan man tycka med tanke på att verksamheten har varit igång sedan i oktober förra året. Nässelshotsen var ingen höjdare men apelsinjuicen var god. Kulturhuschefen Erik Sjöström snackade liksom Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt som talade på politiska vilket politiker behärskar väldigt väl. I bion visade man Madonnas konsertfilm från sin världsturné ”Confession Tour”, givetvis i hd-format. Ett udda filmval kan tyckas med tanke på att biografen ska visa film som inte får plats någon annan stans, men kulturfolket har ju gärna en postironisk glimt till det mesta. Otroligt nog är Madonnas ”Confession Tour” en av de få populärkulturella fenomen som jag lyckats bevittna på senare år. Säga vad man vill om Madonna men underhålla kan hon verkligen.

Fotbollskväll-Kobra 1-1

jockum.jpg

Att höra Chris Härenstam göra en snabbreferat med en teaterbesökare efter en pjäsen kändes lika klockrent som att se Staffan Lindeborg på piano. Överlag var det ett frisk drag över Kobra när sportjournalisterna tog över. Snabbt, och fräckt om operafans i Parma och om några beundrare till konstnären Jockum NordströmGrafikens Hus i Mariefred. Det var befriande att höra honom säga att han inte tyckte att vernisager eller fans var viktiga för honom som konstnär. Jag tror honom verkligen.

Däremot kändes Kobraredaktionens intåg i Fotbollskvällsoffan mer traditionellt. Att höra författare beskriva sin kärlek till fotbollen som Marcus Birro gjorde känns gjort. Det var visserligen intressant att se reportaget om Roma som både har en egen tv- och radiokanal samt en egen tiding. Diskussionerna om skillnaderna mellan journalister och fans kändes givande, även om jag saknade en uppdatering av begreppet journalist. I dagens mediavärld där bloggare ofta rapporterar och mainstrem media klipper och klistrar från bloggar och pressmeddelanden är det inte självklart vart gränserna går.

1-0 till Fotbollskvällsredaktionen. Samtidigt måste man komma ihåg att Kobras format är överlägset Fotbollskväll. Kobra har år efter år gjort intressanta och spännande program i en form som balanserat väl mellan att vara poppigt, nördigt och kulturprettigt. Programmets tempo och rytm gör det lätt även för fotbollsjournalister att hoppa in och extraknäcka. Formatet och strukturen ger en bra grund att stå på. Detsamma kan man verkligen inte säga om Fotbollskväll. En soffa, lite eftersnack och några fotbollsklipp är inte särskilt spännande även för den fotbollsintresserade. Fotbollskväll borde anamma Kobras okonventionella sätt att förhålla sig till kultur. Då skulle jag börja följa programmet.

Med andra ord; kvitterade Kobra till 1-1 i andra halvlek.