Etikettarkiv: Psykologi

Staten och SKL strösslar rehabpengar till ”KBT”

skl_logo_2009_new

Förra veckan träffade jag några av Psykologförbundets företrädare och blev då upplyst om innebörden av Rehabgarantin som staten via SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) pytsar ut under 2009-2010.  Innebörden av de här pengarna är att man strösslar 1,5 miljarder under 2009-2010 till KBT-metoder till sjukskrivna smärtpatienter och ångest- och depressionspatienter. Så här skriver SKL på sin hemsida:

Den 12 december 2008 fattar SKL styrelse beslut om en fortsättning som innebär att landstingen har möjlighet att ta del av 560 miljoner kronor 2009 och 960 miljoner kronor 2010. Överenskommelsen innebär att en rehabiliteringsgaranti successivt kan börja att träda i kraft under 2008 för medicinska behandlingsmetoder där vetenskapligt stöd för effekten återvunnen arbetsförmåga kunnat visas. De stora diagnosgrupperna icke specificerad smärta i rygg, axlar och nacke, samt lindrig eller medelsvår ångest och depression omfattas.

Det låter ju bra kan man tycka. Problemet är att man har låst fast insatserna vid vissa specifika metoder med evidens som argument. Om man läser det finstilta dokumentet om hur detta ska genomföras framkommer dessutom ett chockerande resonemang:

För att få ersättning inom ramen för rehabiliteringsgarantin krävs att utredning och behandling individuellt eller i grupp genomförs av:
1. leg. psykolog med KBT inriktning
2. leg. psykolog med annan inriktning men som använder KBT metoder eller IPT
3. behandlare som har en adekvat grundutbildning som t.ex. sjuksköterska, socionom,
sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare, pedagog med påbyggnadsutbildning i KBT eller
IPT i omfattning som motsvarar en steg 1-utbildning
4. behandlare som har en adekvat grundutbildning som t.ex. sjuksköterska, socionom,
sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare med påbyggnadsutbildning i KBT med en omfatt-
ning av minst 7.5 högskolepoäng eller psykolog under utbildning. Dessa behandlare
ska ha kontinuerlig handledning, minst 2 gånger/månad, av handledarkompetent psy-
kolog och eller utbildad handledare i KBT Behandlingsmetoder ska vara uppfölj-
ningsbara.

Mig veterligen finns det ingen evidens att personer med 7,5 högskolepoäng i KBT kommer hjälpa de här patienterna. Politikerna har nu öppnat dammluckorna för att vem som helst kan utöva så kallade evidensbaserade metoder utan adekvat utbildning. Ingen skulle drömma om att använda pengar till läkarinsatser på detta sätt. Varför inte låta läkarsekretare göra bedömningarna på vårdcentralerna istället för läkarna för vanliga penicillinärenden.

Det här visar att politikerna inte förstått vad evidens och KBT egentligen betyder. De har lärt sig några nya ord och hoppas att det kommer ge resultat. Dessutom är det märkligt eftersom det finns studier på att t.ex. psykodynamiskt terapi visst hjälper mot depression. Det är inte svårt att räkna ut att en massa ”behandlare” kommer bedriva påstådda KBT-metoder. De med minst utbildning kommer vara billigast för kommunerna att anlita vilket vi har sätt i många fall tidigare. Kuratorer istället för psykologer på vårdcentraler, skolor etc.. Tyvärr kommer en massa människor inte få adekvat hjälp av en tillräckligt kunnig person. Det kommer dels urholka förtroendet för KBT-metoder samtidigt som psykologerna håller på att tappa inflytandet att bestämma själv över metoder, behandling och upplägg. Rehabgarantin visar att KBT-begreppet förvanskats och nu används av människor som inte vet vad det innebär. Återigen visar det hur svagt Psykologförbundet och psykologkåren är i förhållande till politiker och andra yrkesgrupper. Den blinda fokuseringen på metod som varit en av konsekvenserna av 200o-talets evidensdiskussion har lett in i en återvändsgränd för psykologer och hela psykologin. Det gynnar ingen.

PS: Se även Tores senaste inlägg om rehabgarantin.

En sen kommentar till De ofrivilliga

de_ofrivilliga_poster

Två gånger har jag fått vända i dörren för att Ruben Östlunds hyllade De ofrivilliga var utsåld. Men igår kom jag äntligen iväg. Östlund lyckas med perfekta dialoger och ett slags perifert foto (där man ofta bara får se den som blir pratad till) berätta fem historier på samma gång. Den gemensamma nämnaren är grupptryck i olika situationer och sammanhang. Bland lärarkollegiet, grabbänget, fjortisar, på ett kalas och på en främmande buss.

Jag slås av att Östlund visar på undvikandet och den passivitetens förödande konsekvenser. Vi människor tror gärna att icke handlandet är neutralt. I själva verket är det en lika aktiv handling som vilken som helst. Jag tänker på kvinnan som har sönder en gardinstång på bussens toalett och inte säger ”ursäkta, jag råkade snubbla”. Istället sitter hela bussen och väntar på ett erkännande som aldrig kommer. Till slut ger sig ett litet barn tillkänna. Att det ska vara så svårt att bara prata med varandra? Jag blir verkligen irriterad och känner igen mig.

Att påpeka missförhållanden handlar om civilkurage men också om anständighet. Det talas sällan om lojalitet idag men jag tror att lojalitet är något som genomsyrar dagens samhälle på ett obehagligt sätt. Vi ska vara lojala mot den egna gruppen eller saken, utan hänsyn till vilka konsekvenser det får. Eller till en vidare krets av människor.

ofrivilliga_3

En annan scen som jag slås av är när tonårsmamman skäller ut sin dotter som supit sig redlös. Efter en lång harang om att mamman bryr sig om henne, säger dottern; ”men du skäller ju bara på mig”. Precis, tänkte jag. Det är så lätt att skälla på folk och så svårt att mötas och förstå varandra. Alltför ofta hör man folk säga att det vill föra ett samtal eller dialog, när de egentligen menar ”tyst nu, och lyssna på mig”.

Hynek Pallas har förstås skrivit ett långt och läsvärt inlägg om Östlunds film och vad som gör den så bra utifrån en massa perspektiv. En månad för sent vill jag bara säga att det är skandal att Guldbaggejury inte belönade förra årets bästa svenska film; De ofrivilliga.

Några tankar om Waltz with Bashir

waltz-with-bashir-01.jpg

Så har äntligen Ari Folmans film Waltz with Bashir premiär på svenska biografer. Filmen hyllades i Cannes förra året och var en av de filmer som det snackades mest om i Göteborg på filmfestivalen där Psykologer tittar på film gjorde ett gästspel. Folmans prisade film är en animerad dokumentär där drömmar och minnen står i centrum. Det är en riktig psykfilm som alla som gillar film men särskilt de som är psykologiintresserade måste se.

Filmen börjar på en bar där två män pratar. Den ene berättar om sin återkommande mardröm. En ruggig scen där 26 hundar jagar som besatta på Tel Avivs gator. De blodtörstiga hundarna stannar nedanför hans fönster och skäller som besatta. Då vaknar han. Varje natt i två år har samma mardröm återkommit. Tillsammans med sin vän och filmens regissör Ari Folman förstår de att det handlar om minnen från Libanonkriget 1982. Det är samma antal hundar som han denne skjöt på ett av sina första uppdrag.Det finns en oerhörd symbolik i den här scenen. Hundarna är det dåliga samvetet som gör sig gällande. Det finns där men kan inte riktigt nå honom i den trygga miljön några våningar upp i hyreshuset. Men samvetet går inte att tränga bort. Historien med hundarna får Ari att inse att han själv inte kommer ihåg något av vad som hände under kriget. Bortträngning är en välkänd mekanism och i det här fallet har kraften varit väldigt stark. Inga minnen finns kvar. En smula underligt tycker de båda två. Men påföljande natt återkommer en diffus dröm från krigets Beirut Det blir upptakten till Folmans terapeutiska resa i sitt förflutna och i ett minne som både är pockande och undflyende på samma gång.

Morgonen efter uppsöker Folmans sin vän Ori Sivan som är psykolog. Folman är rädd att obehagliga saker ska komma upp om han börjar gräva i det förflutna. Men hans vän lugnar honom. ”Du kommer inte upptäcka något som du inte vill”, är hans kommentar. Kommentaren kan tyckas märklig särskilt som det är en vanlig föreställning hos folk att vad som helst kan dyka upp i minnet. Men Sivans kommentar pekar på en intressant sak nämligen kraften och möjligheten att styra vårt minne. Att minnas är en process som är i ständig rörelse, så också att återvända till bortträngda minnen.

Folman reser runt och intervjuar gamla vänner , journalister och militärer som var med vid tiden för kriget. Steg för steg kommer han närmare sitt eget samvete och den egna skulden. Men han tar omvägen via surrealistiska bilder som inte passar ihop i tid och rum.

Det är en poetisk och drabbande skildring av det meningslösa i att föra kriget. Det är verkligen oglamoröst skildrat. Rädslan och fruktan hos de unga soldaterna gestaltas på ett trovärdigt sätt. Den likgiltighet som finns i befälens och ledarnas inställning till kriget blir verkligen belyst. De israeliska soldaterna är alla väldigt unga vilket gör dem extra sårbara. Det finns mycket forskning som visat att det gramförallt är de äldre, erfarna soldaterna med mycket utbildning och förberedelser som klarar av att hantera krig och stress bäst. Trots det fortsätter de flesta regeringar att skickar ut 20-åringar i krig. Det finns en oerhörd cynism med det.

Filmens berättelse leder på ett obönhörligt sätt fram till den fruktansvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Då dödades cirka 900 personer av kristna falangister medan israeliska armén tittade på. Folman som själv var där når fram till sitt traumas kärna: hjälplösheten och den moraliska skulden att åse ett massmord.

Gå och se årets psykfilm!

Uppdatering: Fler kommentarer om Waltz with Bashir av Jacob Lundström i Flm, Hynek Pallas på Weird Science, Jenny Tunedal i Aftonbladet samt Jeanette Gentele i SvD.

Fenomenet ”Boreout”

boreout

DN Ekonomi hade nyligen en artikel om boreout, dvs. att de anställda är uttråkade och gör allt för att låtsas arbeta och maska. Två schweiziska forskare Philippe Rothlin och Peter R Werder har lanserat begreppet i sin bok Diagnos Boreout. I artikeln kommenterar sociologen Roland Paulsen på Uppsala Universitet fenomenet. Han säger:

Det finns en föreställning om att organisationer är rationella och att det är den som inte producerar tillräckligt som inte fungerar. Men det finns också irrationella organisationer. Och i många jobb är det närmast omöjligt för chefen att veta hur lång tid en arbetsuppgift tar.

Det här är ett verkligt problem tycker jag. jag skulle  vilja påstå att de flesta organisationer som jag har befunnit mig i har varit irrationella. Det har gjort mig frustrerad och irriterad efter som det ofta sätter käppar i hjulet på de processer som verkligen borde komma till stånd. På många jobb finns inte heller incitament att effektivisera arbetet för då får man bara nya arbetsuppgifter. Jag minns särskilt en kommentar jag fick när jag satt och läste min bok i ett vårdsammanhang. Det upplevdes som icke-arbete till skillnad från att lösa korsord eller läsa skvallerblaskor. Det var med andra ord bättre att läsa fördummande texter än att läsa något intressant när det ändå inte fanns något att göra på jobbet. Många arbeten bygger dessutom på mängden tid du lagt ned inte på vilket kvalité ditt arbete resulterat i. Eftersom arbetslivet stirrat sig blind på timmar är det ett uppenbart problem när vi tagit steget in i ett postmodernt kunskapssamhälle. Jante- och bruksmentaliteten finns kvar i samhället och på många arbetsplatser. Det gör att folk blir passiviserade, understimulerade och desillusionerade.

Kulturella behaviorister

Via Billy Larsson tipsade Tore om den nystartade nättidskriften Charter. En behavioristisk kulturtidskrift som de kallar det själva. Ett gäng nyexade psykologer och studenter från Göteborg har i första numret tagit ett kulturellt perspektiv på ACT. De intervjuar Niklas Törneke, Harriet Häggblom och Billy Larsson om deras förhållningssätt till ACT. I Charter finns även en lång och intervju med Kelly Wilson en av de främsta företrädarna inom ACT. Wilson har t.ex. skrivit en grundbok om ACT tillsammans med Steven Hayes (som nyligen var i Stockholm och föreläste, här är Charlotte Lundéns referat därifrån). Wilson är  öppen och personlig i intervjun vilket känns befriande chosefritt. Wilson drar sig inte för att prata om religion, psykoanalys och vår kultur.

I Charter har också psykologstudenten Lasse Jansson skrivit en läsvärd essä om likheterna mellan Lacans psykoanalytiska perspektiv och ACT. För visst är det som rubriken antyder; att språket förenar Lacan och ACT och att det finns en möjlig ohelig allians. En av grundprinciperna i ACT är RFT (Relational Frame Theory) som inte ser språket som en konstant utom som en process. Lacan har också tydligt fört fram det dynamiska, relationella och diskursiva i språket. Vill man lyfta bliken ytterligare handlar det helt enkelt om att Lacan och RFT tagit intryck av postmodernistiska tankegångar som Derrida, Foucault med flera introducerat. Att språket inte är informationsförmedling och maskinellt som många andra teoretiska inriktningar inom psykologin uppfattat det är ett stort framsteg för behandlare och psykoterapeuter.

Jag är verkligen positivt överraskad av Charters #1 och hoppas att det kommer fler nummer. Jag skrev ju innan jul en essä i Psykisk Hälsa 4/2008 om KBT i kulturen, eller snarare bristen på kultur. Kul att jag fick svar på tal så fort. Jag ser fram mot nästa nummer. Lycka till redaktionen!

Vår rätt att leka psyksjuka, del 3

konstfack_odell494_431139b

”Vi stöttar vår konststudent”, är rubriken på en artikel i DN av Konstfacks ledning med anledning av mediedrevet kring Anna Odells konstprojekt. Jag har tidigare kommenterat händelsen här och sedan här. Det är bra att Konstfack själv förklarar sina ståndpunkter. Jag har tidigare klagat på bemötandet och tystnaden från Anna Odell och Konstfack. Artikeln tycker jag på ett nyanserat sätt förklarar hur man resonerat. Det låter nyktert om än en smula naivt och lite ihåligt att be mediedrevet besinna sig. Det här konstprojektet utspelar sig till stor del tack vare just detta mediedrev men det är tystligen inte Konstfack modiga nog att erkänna. Men annars var klargörandet bra. Jag tycker det övertygar. Särskilt med tanke på psykiatrins problematiska historia genom decennier och sekler är det rimligt att granska och blanda sig i psykiatrin även som konstnär.

Konsvetaren Sophie Allgårdh skrev förra veckan en läsvärd kommentar på konstbråket i SvD. I artikeln med rubriken ”Angeläget belysa psykvård i resurskris” försöker hon balansera de olika åsikterna och landar rätt nära min egen bedömning; att Odells konstverk är kontroversiellt men berättigat.

Uppdatering: Karolina Ramqvist skriver även på Dagens Arena om den kulturkonservatism som bubblat upp med anledning av konstdebatten.

Psykoterapiinstitutet läggs ned

pi-entre1

Förra vecka rapporterade DN (ej på nätet) att Psykoterapiinstitutet inom Stockholms läns landsting läggs ned. Istället bildas ett nytt kompetenscentrum för psykoterapi, CPF. Dagens Medicin har rapporterat om detta liksom Wemind. Så här skriver Dagens Medicin:

Psykoterapiinstitutet har främst varit inriktat på psykodynamisk terapi. Tanken med det CPF är att se till att patienterna ska få tillgång till behandling med såväl psykodynamisk terapi som KBT och andra former av terapi. 9 miljoner kronor avsätts för forskning och utveckling, medan 13 miljoner ska gå till några av de psykiatriska klinikerna för att utveckla metoder och behandlingsformer.

Det har under en längre tid figurerat rykten om att Psykoterapiinstitutet ska förändras och det har varit svårt att få ett klart grepp om bakgrunden till detta. En del av förändringen nu hänger också ihop med att Citybanan ska byggas och lokalerna ligger precis intill spåren vid Södra Station vilket gör att man tvingas flytta verksamheten under en längre tid. Men förutom det är mitt intryck att det i evidensens tidevarv funnits en långsiktig plan att komma åt ett av de viktigare FOU-enheterna som jobbar med psykodynamisk terapi. Det är djupt olyckligt att man försöker strömlinjeforma och anpassa alla enheter efter samma mall; (läs evidens enligt ett medicinskt paradigm). Det leder till enfald och inte mångfald. Vad vi idag behöver är fler enheter som satsar på psykoterapi forskning och utveckling från olika angreppssätt, inte färre. Vill man trycka dit flummet då ska man inte lägga med Psykoterapiinstitutet utan se över andra verksamheter och enheter. Tyvärr verkar inte den insikten finnas på Karolinska Institutet och det är sjupt beklagligt.

Se även Britta Blombergs ledare i Mellanrummet nr 19/2008 som utvecklar sin kritik mot den här utvecklingen.

Radiopsykologen gör entré i P1

502253_180_230Imorgon den 5 februari är det premiär för SR:s nya program Radiopsykologen. Programledare är Anna Ivemark och psykologen Malin Edlund kommer att svara på lyssnarfrågor. Det känns som en naturlig utveckling med ett fråga-psykologen program i radio. Förutom att det är billig radio att producera så finns det ett dokumenterat intresse av den här typen av kommunikation med experter. SvD, DN, TV4 har börjat med detta de senaste åren och hakat på den trend med frågespalter som finns i alla Pressbyråblaskor. Vad jag kan ställa mig frågande inför är att psykologer axlar rollen som expert på livspusselfrågor, för det är ju ofta det frågorna handlar om. Jag önskar att psykologer profilerar sig i andra sammanhang och kontext som kanske inte alltid är ”mjuka”. Varför inte en psykolog i Kulturradion, i Plånboken eller som kommenterar riksdagsdebatter? Den får bli den unga generationens uppgift att förändra den mediala bilden av psykologen.

Premiärprogrammet sänds kl. 11.03 i P1

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?