månadsarkiv: juni 2008

Spelar ordningen i syskonskaran någon roll?

Det finns en seglivad föreställning om att ordningen i syskonskaran påverkar vår personlighet. Jonah Lehrer (författare till boken ”Proust was a neuroscientist”) skriver på sin blogg The Frontal Cortex om varför syskonskaran inte spelar någon roll för personligheten. Så här skriver Lehrer:

What psychological phenomenon do you believe in but cannot prove? I’d have to go with birth order. Having grown up with three siblings, I can’t help but be convinced that my birth order (I’m the second oldest) has had a profoundly important influence on my personality.

That said, birth order is mostly bunk. Numerous scientific studies and meta-analyses have found that the phenomenon doesn’t seem to exist. There are few, if any, personality traits that consistently correlate with a child’s order within the family.

Jag har tidigare skrivit om Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”. I den ägnar hon ett helt kapitel åt att dissikera den här myten. Hon har gått i genom cirka 400 olika studier och funnit att de flesta är metodologiskt bristfälliga och att de flesta inte får fram något signifikans alls för att ordningen i syskonskaran spelar någon roll för vilken personlighet man utvecklar. Det här området är ett av de mest studerade inom psykologin och det borde därför ha genererats hållbara resultat om myten skulle vara sann, resonerar Harris.

Metro gjorde för en tid sedan en stor grej om att platsen i syskonskaran visst spelar roll för vilken typ av person man är. Metro använder en undersökning av SCB till stöd för sina tveksamma teser. I artikeln citeras beteendevetaren Elisabet Schönbeck. som okritiskt får lägga ut texten. Schönbeck tycks ha gjort karriär genom att tala om hur olika syskon blir på grund av ordningen i syskonskaran. Hon har tidigare medverkat i SvD och lagt ut texten i den här frågan. Så här pladdrar Schönbeck på i Metroartikeln:

Det äldsta barnet vill vinna tillbaka mammas och pappas kärlek från de yngre syskonen. Och det gör de genom att vara duktiga och ta ansvar, något de ofta fortsätter med hela livet. Om de får erkännande för att de presterar fortsätter de att göra det. Det är deras sätt att bli älskade på, säger Elisabeth Schönbeck. De yngsta barnen får större möjlighet att utveckla kreativa sidor. Småsyskon siktar mer på det nya, det moderna, framtiden. De äldre syskonen bevarar. Det visar sig både politiskt och i andra sammanhang. Enligt Elisabeth Schönbeck blir mellanbarnen ofta diplomatiska och duktiga på att lyssna på andra. De lägger också stor vikt vid rättvisa. De har fått kämpa där i mitten utan några privilegier vare sig som äldst eller yngst. Det gör att de också kämpar för andra.

Vart hon får alla sina antaganden och långtgående slutsatser ifrån är oklart. Men det frågade aldrig Metrojournalisten om.

Problemet med kvacksalvare

Det är ett allvarligt problem att allmänheten inte känner till skillnaderna på legitimerade psykologer och terapeuter å ena sådan och hobbyterapeuter å andra sidan. I vintras skrev jag om den tveksamma verksamhet som Jonas Gåde bedriver på företaget Communicera och på hans community Terapisnack.

Erik Wallmark, ordförande för studentföreningen Lundapsykologerna har skrivit ett öppet brev till Jonas Gåde, ägare till Communicera.

Hej Jonas!
Var precis inne på ditt forum ”Terapisnack” och läste lite. I mångt och mycket får jag intrycket av att det du skriver är vettigt och att det ni gör är bra, men som psykologstuderande kunde jag inte låta bli att fundera över några saker:

1) Utövar ni på Comunicera psykoterapi?
2) Är du eller någon i din personal leg. psykologer eller leg. psykoterapeuter?
3) ”Behandlar” ni (som det står i presentationen) ångest, panikångest, stress, depression etc.? Och om ni gör, är det genom att remitera klienterna till leg. personal eller är det genom att undvika att kalla behandlingen för psykoterapi?
Nyfiken på svar.

Vänliga hälsningar
Erik Wallmark, ordf Lundapsykologerna

Läs Gådes svar och Wallmarks kommentar här.

Några riksdagsledamöter däribland Barbro Westerholm (fp) har tidigare skrivit en debattartikel på Dagens Medicin där hon krävde en upprensning mot kvacksalveriet. Psykologförbundets orförande Lars Ahlin verkar också ha vaknat. I Sydsvenskan den 26 mars krävde han hårdare tag mot privata terapiutbildningar.

Kändisar går i gruppterapi

”Celebrity Rehab” heter en tv-serie på kanal 5 som jag fick ett tips av på jobbet idag. Ett gäng kändisar (Daniel Baldwin, Jeff ”Kenickie” Conaway, Jaimee Foxworth, Mary Carey, Birgitte Nielsen, Chyna) går i gruppterapi för att komma tillrätta med sina missbruk av kokain, alkohol, marijuna och lite allt möjligt. Dr Drew Pinsky har fått det smaskiga uppdraget att gräva och rota i problemen. Under ett antal sessioner på det privata behandlingscentret Pasadena Recovery Center ska de förhoppningsvis bli kvitt sina problem. Enligt uppgift är serien mer av dokusåpakaraktär än något seriöst försök att skildra gruppterapi. Intressant hur som helst att den här typen av program dyker upp. Om kändisarna kommer ur sina missbruk återstår att se. Det kanske slutar som för Robbie Williams som slutade supa och knarka och tvingade hela sin stab att spela Uno och dricka mineralvatten. Är det någon som har sett serien? Celebrity Rehab går på Kanal 5, onsdagar 22.25. Hittils har 5 av 10 avsnitt visats.

Till NY Times svarade Dr Drew på den massiva kritiken mot programmet:
”Jag har en ganska stark etisk kompass. Det är därför jag kan balansera på den här linjen.”

Undrar om alla håller med honom?

”In Treatment”, nu på svensk teve

Förra veckan började Canal+ att sända terapiserien In Treatment. Det är kvalitetsgaranten HBO som ligger bakom den amerikanska versionen. Fem kvällar i veckan, under en halvtimme får tittaren stifta bekantskap med psykoanalytikern Paul Weston. Magnus Eriksson på SvD gillade det han såg efter två avsnitt. Själv har jag sett de första sex avsnitten. Serien visas nio veckor under sommaren. film- och teveskribenten Kjell Häglund skrev först entusiastiskt om serien på Weird Science men kom senare fram till i Axess att han är mer förtjust i det israeliska orginalet ”Be Tipul”. Lite dålig tajming känns det onekligen att börja sända ”In Treatment” samtidigt som Fotbolls-EM. Men Canal+ tänker nog inte att det är samma målgrupp.

In Treatment känns som en grymt bra teve. Jag blev fast direkt. Den lever mycket på att bra skådespeleri av terapeuten Gabriel Byrne. I en tidigare tråd diskuterade flera att serien upprätthåller den psykodynamiska mystiken kring terapirummet. Men jag tror det motsatta. En stor del av svårigheten med att förstå ett psykodynamiskt perspektiv är att det är vagt och inte så konkret. Serien hjälper betraktaren att se, uppleva och diskutera terapeutens sätt. Speglingar, tolkningar och andra terapeutiska tekniker förekommer regelbundet vilket går att prata om antingen i soffan eller i en utbildningssituation. På samma sätt som ”Sopranos” terapisamtal gjorde att folk diskuterade terapi så tror jag att ”In treatment” i ännu större utsträckning kommer leda till diskussioner och klargöranden. Men i slutändan är det ju bara en teveserie.

Canal+ beskriver Pauls olika klienter på följande vis:

”På måndagar slår psykoanalytikern Paul Weston ifrån sig patienten Lauras uppvaktning, för att istället försöka hjälpa denna unga attraktiva läkare med hennes tendens att ständigt förälska sig. På tisdagar försöker han få den retlige stridspiloten Alex att inse att hans själsliga problem kan bero på att han dödat sexton barn i Irak. Onsdagarna är vikta åt tonåriga gymnasten Sophie, vars olympiska drömmar krossats efter en trafikolycka. Äkta paret Amy och Jake, som ständigt grälar om huruvida Amy ska genomgå en abort, sitter i Pauls soffa på torsdagar. Det är inte underligt att Paul varje fredag behöver rensa hjärnan med ett besök hos sin egen terapeut Gina. Hon analyserar hans skakiga tillvaro med hustrun Kate, och hans tendens att gräva ner sig i sina patienters problem.”

Psykologer har börjat blogga

Förra hösten skrev jag en debattartikel med rubriken: ”Varför bloggar inte psykologer?” i Psykologtidningen 12/2007. Jag fick en del mail och kommentarer efteråt. Mestadels positivt men också en del som ifrågasatte det kloka i att psykologer skulle exponera sina tankar för patienter, kunder och allmänheten. Nu har det gått en tid och även om det inte skett en explosion av svenska bloggar om psykologi så har det ändå börjat röra på sig. Tyvärr är kvalitén fortfarande ojämn och bristande såväl i språkbehandling, relevans och aktualitet. Här är ett svep över några svenska bloggar som skriver om psykologi. Fortfarande är det små sputniks i bloggosfären och det finns plats för många fler. Särskilt de som skriver bra.

Mattias Lundberg, psykolog, psykoterapeut och verksamhetsansvarig för STP, (Stiftelsen för Tillämpad Psykologi) har sedan en tid tillbaka en blogg. Där är det mycket privatsnack om hockey och dylikt men också en och annan psykologisk betraktelse.

Åsa Nilsonne, psykiater, professor på KI och författare både till skönlitterära verk och om psykologi, tex. Tillsammans som tex. har sedan länge en kombinerad blogg och hemsida. Nilsonne blandar vilt mellan Etiopien, nya forskningsrön och om hur det är att vara lärare för studenter.

Håkan Nyman, specialist i neuropsykologi, lärare och handledare skriver ibland om psykologi. Nu senast om scizofreni och lite från Psykiatrikonferensen i Karlstad.

Fredrik Wagnström, psykolog från Göteborgstrakten och har en blogg sedan i höstas. Han skriver ofta om fackliga frågor som rör psykologer.

Daniel Abrams, är en udda psykolog som inriktat sig på att blogga om personlig utveckling och självhjälp. Han skriver ofta långa texter med dragning åt det livsfilosofiska hållet. Abrams svarar också ofta på brevfrågor från allmänheten.

Tore Gustafsson som ligger bakom Psykologstudent.se skriver då och då på Psykologiaktuellt. Han debatterar gärna utbildningsfrågor på psykologlinjen och är ett fan av internetterapi.

WeMind med Urban Pettersson i spetsen ångar på med sin frekventa men summariska blogg. De skriver ofta om psykologiforskning (läs KBT) och tar upp aktuella artiklar om sjukvård och psykiatri. WeMind är ett psykologföretag som driver en egen mottagning i Stockholm med inriktning på KBT, sömnsvårigheter och internetbehandling. Nyligen startade de Sömnklubben tillsammans med Aftonbladet.

Erik Stattin (alias mymarkup.se), bibliotekarie, teknikfreak och bloggare sedan tidernas begynnelse skriver då och då om intressanta psykologiska forskningsartiklar. Stattin hittar gärna referenser från oväntade tidskrifter och skriver lätt och ledigt.

Bubblare: Lustiga Psykbryt, och Oskar Henriksons pod; Radio Rorschach.

Radio Rorschach: ny podradio om psykologi

Oskar Henrikson, psykologstudent i Linköping har startat podradiokanalen Radio Rorschach. I det första programmet berättar han historien om Divanen och Råttan: dvs. arvet efter Freud och Skinner. Bortsett från några upprepningar och stakningar tycker jag Oskar förklarar psykologihistorien på ett pedagogiskt och enkelt sätt. Att ge sig på hypnos i radio är svårt och något som jag inte ens vet om Milton H Erickson skulle rott i land. Hur som helst ett kul och välkommet initiativ.

”Wisdom of crowds”, bokrecension

Det här är en lång recension av James Surowieckis bästsäljare ”Wisdom of crowds”. Texten skrevs ursprungligen som en bokrecension för en skoluppgift, och är något omarbetad. Dock inte tillräckligt för att kunna kalla det för en essä. Boken är idag en modern klassiker vida känd inom webkulturen och allmänheten. Men boken har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar inom psykologifältet. Särskilt ur ett socialpsykologiskt perspektiv är ”Wisdom of crowds” ett banbrytande verk.

Bakgrund

Det började som ett antal kolumner i veckomagasinet ”The New Yorker” men växte sedan till en bok. Första upplagan utkom 2004 (boken finns nu även översatt till svenska med titeln: ”Massans vishet”) och då var tankarna om massans kollektiva visdom redan spridda på internet. ”Wisdom of crowds” har blivit en del av en offentlig sanning som satt fingret på viktiga fenomen i vår postmoderna tid. Internet och opensource. Surowieckis tes är att med rätt omständigheter är grupper anmärkningsvärt intelligenta och ofta smartare än den smartaste individen i gruppen. Kollektiv visdom eller kollektiv intelligens är begrepp som andra använts före Surowiecki men han tar ett nutidsgrepp med utgångspunkt i ekonomi och socialpsykologi för att förklara vilka konsekvenser massans vishet får. Andra har spunnit vidare på idéerna med massan visdom och förklarat skilda fenomen som internet, wikipedia, web 2.0 och bloggosfären, evolutionen etc. Läs mer →

Självmordets olidliga hipphet

Kinky Afro skriver intressant om kopplingen mellan hiphop och självmord. Jag citerar:

”Det känns som att självmordsgenren länge tyngts av kopplingarna till black metal, långt hår, Nemi, kyrkbränningar och uttråkade teens som sitter hemma och karvar sig själva i armarna eftersom korvkioskerna stänger så tidigt på kvällarna i Värmland.

Men det behöver inte vara så. Mycket av den bästa hiphopen på senare tid har haft ovanligt tydliga vibbar av ilska eller deppighet. Det handlar inte nödvändigtvis om att musiken låter ovanligt aggressiv och brölig, ofta är det tvärtom: nedtonat och kontemplativt. Det lär visserligen vara så att svarta amerikaner mer sällan tar sina egna liv än vita, och inom hiphopen har dysterhet traditionellt setts som tecken på fjollig svaghet, men kanske är trenden på väg att vända.”

Förutom att tipsa om artister som rappar om självmord så aktualiserar inlägget vår ambivalens inför att prata om frågan. Det är fotfarande ett tabubelagt ämne i samhället och det gör det svårt för behandlare, psykologer och psykiater att tackla problemet. På psykiatrikursen som jag läser nu har vi talat en del om att det finns tydliga rekommendationer för hur man ska undersöka självmordstankar hos patienter. Om det tidigare var ett problem att man inte vågade fråga, så kan det idag fortfarande vara väldigt svårt för patienter att våga prata om funderingar på att ta sitt liv, trots att en psykiater frågar om det. Förutom ett samhälleligt tabu finns det ett inre tabu och det har inte försvunnit.

Kinky Afro tipsar även om den något udda sidan Självmord.com. Där kan man läsa om 168 olika sätt att ta sitt liv. En mer officiell sida är NASP (Nationellt Centrum för Suicid Prevention) på KI.

Mer om husrivningar och bygglov

Igår skrev jag om svårigheterna att få bygglov för palestinier på Västbanken. Samtidigt berättar Rapport att nya israeliska bosättningar ska byggas i Har Homa och Pisgat Zeev i de arabiska delarna av Östra Jerusalem. Sammanlagt 884 bostäder. Och idag skriver Michel Winiariski i DN om familjen Sobeahs hem som förstördes av israeliska arméns schaktmaskiner. Enligt DN har 18 000 palestinska hus förstörts på Västbanken sedan 1967 och ytterligare 22 000 står på ”dödslistan” med rivningsorder. Det måste kännas tungt att dessutom betala rivningskostnaden på 90 000 kronor för ens eget hus, vilket familjen Sobeah förväntas betala. Det påminner mig om när jag parkerade bilen på lastzon och fick betala böter dels för felparkeringen men även för att bilen fraktats bort till en parkering. Bortfraktningen hade inte jag beordrat.

PS: Läs Johannes Mosskins utförliga beskrivning av bygglovsproblematiken.

Det är inte lätt att få bygglov

När min flickvän sommarjobbade på Stadsbyggnadskontoret i en välbärgad Stockholmskommun med villaprägel blev det mycket prat om alla bygglov och överklaganden. Större delen av arbetet bestod av att administera alla grannar som överklagade på varandra. Kommunen hade en tillåtande attityd som antingen berodde på arbetsbördan eller en uppgienhet inför hela-havet-stormar-situationen. Grundbulten i den svenska offentlighetsprincipen och demokratin verkar bestå i rätten att få anmäla, och överklaga olika lokalpolitiska beslut. Sedan vidtar oändliga utredningar att bereda alla dessa ärenden. Vi började leka med tanken på att det skulle vara en mindre avgift för att göra överklaga ett beslut. 300 – 500 kr kanske skulle kanske räcka för att minska det rättshaveristiska inslaget i vår demokrati. Och göra det möjligt för kommuner och planerade att faktiskt hinna med att arbeta långsiktigt.

Om det klagas i Sverige på svårigheterna att få bygglov är det ingenting mot situationen på Västbanken. Johannes Mosskin skriver om exploateringen på Västbanken. Den israeliska organisationen Peace Now har kartlagt hur många israeler och palestinier som får bygglov. Uppgifterna kommer från det israeliska försvarsministeriet:

Antal palestinska ansökningar om bygglov: 1,624

Antal godkända ansökningar av dessa: 91

Detta ger att ca 94% av alla palestinska ansökningar får avslag. Bland dessa inkluderas utbyggnader av hus på egen mark och infrastruktursatsningar såsom upprustning av vägar och anslutning till el- och vattenledningsnät. Intressant i sammanhanget är att israeliska bosättare under samma period byggde inte mindre än 18,472 bo-enheter inom samma område (enligt internationell rätt är all transfer av ockupationsmaktens civilbefolkning till ockuperat område förbjuden).

94 %:s avslag låter värre än genomsnittet i Sverige. Johannes fortsätter:

Svårigheten att få bygglov leder till att många människor bygger utan tillstånd, dock med stor risk för demolering. Den Civila israeliska administrationen utfärdade under samma sju-årsperiod följande rivningsbeslut mot illegala byggnationer:

4,993 rivningsbeslut mot palestinier. Av dessa hade 1,663 dvs. 33% verkställts när undersökningen avslutades. Under samma period utfärdades 2,900 rivningsbeslut mot israeliska bosättare varav 199, dvs. ca 7%, genomfördes. Siffrorna ger att för varje byggnadslov utfärdat till palestinier inom område C får 55 andra byggnader beslut om rivning.

Orättvist, känns som ett för milt omdöme.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur