Etikettarkiv: Psykologtidningen

Miss Kicki, filmrecension

Jag har skrivit en filmrecension av den hyllade och bioaktuella filmen Miss Kicki för Psykologtidningen. Recensionen fick inte plats i pappersupplagan men kan läsas här eller på Psykologtidningens webbplats.

***

Miss Kicki är en ny svensk långfilm av norsk-taiwanesiske Håkon Liu. En debut som många kritiker blev förtjusta i på Stockholms filmfestival men som länge saknade biodistribution innan äntligen Folkets Bio beslöt sig för att visa filmen på sina biografer.

Kicki, spelad av Pernilla August, är i 40-årsåldern och bor ensam i en lagom trevlig men ostädad Södermalmslägenhet. Hon är glad i rödvin och verkar ensam. Hon dejtar taiwanesiske affärsmannen Mr Chang på nätet. De har en flirtig webbkamerarelation där han visar Kicki utsikten över Taipei från hans kontor i en av alla skyskraporna. Han lockar med en lös invitation att komma till Taiwan.

I början av filmen möter vi Kicki som uppvaktas på sin födelsedag med prinsesstårta av tonårssonen Viktor och mormor. Den kyliga tonen indikerar att allt inte står rätt till. Hon har märkbart svårt att relatera till sin familj. Glättighet kombinerat med ointresse ger det hela en märklig känsla av djupaste avstånd mitt i tårtätandet. Mormodern föreslår att hon borde göra något med sonen för att förbättra deras relation och så kommer det sig att mor och son sitter på ett flygplan till Taiwan.

Kicki håller på distansen till Viktor. De första dagarna går de runt var och en för sig i den taiwanesiska huvudstaden för att Kicki ska fixa några saker. Hon ger sig av mot kontoret där Mr Chang jobbar men trots att hon springer runt i korridorerna vågar hon inte ta steget och knacka på. Frustrationen över sin rädsla för närhet driver henne till att börja supa med hotellpersonalen. Viktor tröttnar på mammans självupptagna distans och upptäcker istället motvilligt staden på egen hand. Han blir bekant med unge Didi. Tillsammans på vespa utforskar det staden, kastar macka, äter nudelsoppa och jämför sina dysfunktionella familjesituationer.

Efter några dagar och ännu fler rödvinsglas hamnar Kicki med Viktor och Didi i farstun till Mr Changs lyxiga villa. Mötet blir inte som någon tänkt sig. Changs drillade barn spelar klassisk musik och en artig hustru konverserar de udda och objudna gästerna till allas lättnad. Mötet gör det uppenbart för Viktor varför mamman valt att besöka Taiwan och det minskar inte precis avståndet mellan dem. Didi och Viktors relation blir allt intimare på knagglig engelska samtidigt som Didis liv som smågangster får konsekvenser för dem alla.

Vi får veta väldigt lite om bakgrunden till Kickis och sonens relation. Det framkommer att Kicki lämnat Viktor för en jobbkarriär i USA när sonen bara var 4 år. Tolv års frånvaro förklarar varför Kickis gör aviga närmandeförsök till Viktor. Kicki är en sargad själ som inte klarar av närhet och beroende, med- och motgångar. Pernilla Augusts bräckliga kvinnoporträtt av Kicki är tragiskt och träffsäkert. Jag lider med sonen som ständigt upplevt förhoppningar på att mamman ska finnas där och så är hon bara luft. Det är plågsamt men väldigt bra.

Den finns en dyster melankoli över karaktärerna och landskapet i Miss Kicki. De vackra bilderna och stämningen i filmen från miljonstaden Taipeis gytter, blir en fond där den moderna storstadsmänniskans ensamhet utspelar sig. Viktor och Didi lever utsatta liv på varsin kontinent. Föräldrars bristande omsorg har lämnat ut dem bägge till samhället och andra människors intressen när de som tonåringar försöker hitta sig själva i världen.

Filmen gestaltar avstånd och tystnad mellan människor på ett ypperligt sätt. Som betraktare skruvar jag på mig för att försöka uthärda en jobbig men trovärdig relation mellan en mor och en son. Lite terapi skulle kanske kunna vara en bra hjälp på vägen.

En vision om framtidens psykologi

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2010) har jag skrivit en krönika om framtidens psykologi på 2010-talet. Jag har redan fått många uppskattande kommentarer på artikeln så jag antar att jag uttryckte något som många går och känner var för sig. Här är hela texten i sin helhet. Vad tycker du? Håll du med? Jag är nyfiken på dina synpunkter.

***

En vision om framtidens psykologi på 2010-talet

Jag ska villigt erkänna att när jag började på psykologprogrammet 2006 tänkte jag: nu är jag inne, och nu ska jag se till att göra det till en exklusiv klubb för mig och mina jämnåriga kursare. Ju färre psykologer desto högre löner och fler intressanta jobb för oss blivande psykologer. När Karolinska Institutet och Mittuniversitetet i Östersund startade nya utbildningar blev jag skeptisk. Nu har jag tänkt om.

Sedan min sambo blev arkitekt har vi under åren jämfört våra respektive yrkeskårer. Det är slående att psykologer och arkitekter delar så många gemensamma problem. Vi har en uppblåst självbild som vi odlar för oss själva. Självbilden handlar om höga ideal, exklusivitet och akademisk snobbism. Samtidigt lider vi av dåligt självförtroende och en bristande tillit att försvara våra ideal annat än med symbolpolitik. Den gloria vi ser runt oss själva falnar i verkligheten, där saknar vi reell makt och politiskt inflytande. Arkitekterna kämpar med tröga planeringsförfarande, byråkratiska beslut och blir oftast överkörda av beställarna: ingenjörerna hos de enorma byggbolagen. Byt ut byggbolag och politiker mot landstinget och mot läkarna i vita rockar så fattar du själv.

I Danmark däremot har arkitekterna en annan ställning. Där utbildas lika många arkitekter fast antalet invånare är hälften av Sveriges. Arbetslösheten bland arkitekter är lika hög/låg som hos oss (konjunkturberoende bransch). Behovet av arkitekter borde rimligen vara ungefär lika många som i Sverige. Men istället för arbetslöshet finner arkitekterna nya jobbmöjligheter som beställare i offentliga och privata sammanhang runt om i samhället. På så sätt finns det kunnande, kompetens och förståelse för arkitekters förmåga och perspektiv på ett helt annat sätt i Danmark än i Sverige. De danska arkitekterna har därför högre status och större inflytande än i Sverige.

Jag tror att svenska psykologer har något att lära av danska arkitekter. Det är dags att sluta tro att man får inflytande gratis. Inflytande är något man förtjänar. Framtidens melodi för psykologin på 2010-talet kanske är att på sikt fördubbla antalet utbildningsplatser på psykologprogrammet utan att sänka kvalitén. Om något höj kraven i linje med vad Studeranderådet föreslagit här i Psykologtidningen tidigare. Vi måste sluta betrakta psykiatrin som den viktigaste arbetsplatsen för psykologer. Låt läkarna ta hand om ett organisatoriskt sjunkande skepp där pinnar är hårdvaluta. På sikt kommer mjukare värden och psykologiskt kompetens få ökat inflytande. Satsa istället på att lobba för psykologer på vårdcentraler, skolor, företag och arbetsplatser. De psykologer som idag inte får jobb i traditionella psykologjobb kommer istället vara attraktiva för arbetsmarknaden. Som generalister med vana att leda andra är vi som klippta och skurna för en globaliserad ekonomi.

Unga människor har en annan respekt och förståelse för psykologers kunnande. Vi måste inse att vi måste uppvakta morgondagens beslutsfattare. Kommer de inte till oss får vi bjuda in oss till Stureplanscentern, mingla med piratister, träffa ungsossar på Sveavägen och ge visitkort till ”nya moderater”. Finns naturliga mötesplatser där unga psykologer socialiserar sig med politiker kommer vi i sinom tid bli anlitade, konsulterade och få möjlighet att påverka politiken oavsett vem som vinner valen. Om tio år ska det vara lika självklart att en psykolog är med vid runda borden som en ingenjör, ekonom, statsvetare eller läkare. Lägg därtill täta kontakter med medievärlden och med patient- och anhörigföreningar som för vår talan.

Det är dags att psykologin på allvar etablerar sig som en vetenskap och ett yrkesskrå för framtidens samhälle. Psykologin ska göra sig oumbärligt för medborgarna. Det ska vara självklart för politiker och beslutsfattare att inkludera psykologer i företag, styrelser, forskningsråd och nätverk. Både lokalt och globalt. För det krävs ett radikalt nytänkande där psykologin erkänner sig själv som tillräckligt kunnig och kompetent för att ta sig an uppgifter som ansetts för svåra. Om vi själva slutar be om ursäkt för vår kompetens och betraktar oss som naturliga samarbetspartners kommer andra att göra detsamma.

Sociala medier förändrar psykologyrket

Jag blev tillfrågad att skriva en krönika för Psykologtidningen och resultatet är nu publicerat i senaste numret (nr 11/2009). Där försöker jag få psykologkåren att lyfta blicken från det förhärskande individfokuset som råder oavsett om man är psykodynamiskt- eller KBT-inriktad och börja intressera sig för Bloggar, Facebook och sociala medier. Här är texten i sin helhet.

SOCIALA MEDIER FÖRÄNDRAR PSYKOLOGYRKET

Just nu pågår ett gigantiskt mänskligt psykologiskt experiment kallat Facebook. 270 miljoner människor deltar världen över, varav över 2,6 miljoner i Sverige. Miljontals människor berättar om sig själva via sociala medier såsom bloggar, Facebook, MySpace och Twitter. Men inget vet på vilket sätt det påverkar oss psykologiskt och socialt på längre sikt. Det märkliga är att få i den psykologiska världen tycks reflektera över att utvecklingen även förändrar psykologyrket i grunden. För hur ska psykologer förhålla sig till klienter som vill vara ”vän” med dem på Facebook? Vad händer med idén om att psykologen ska vara neutral, när klienterna i detalj kan studera de digitala fotavtryck som vi lämnar efter oss på Internet. Och vad säger vi om att bli betygsatta av patienter och anhöriga på forum som t.ex. Doktorguiden.

Idag sveper ett enormt realtidsflöde in i behandlingsrum och kliniker. Med några klick på mobiltelefonen kan vem som helst kolla upp vad som helst om vem som helst. Den här möjliga öppenheten väcker både fascination och fruktan hos psykologer. En del psykologer väljer att inte synas alls. De raderar gamla synder på dejtingsajter och skaffar sig hemliga nummer. Andra som t.ex. jag själv deltar fullt ut och ser möjligheter. Gränser mellan arbete och privatliv blir otydligare i många människors liv. Tidigare i år blev det en del snack om personalrekryterare som dubbelkollar kandidaterna på Facebook samtidigt som andra får sina jobb tack vare just sina kontakter. Internationellt finns en del studier om hur Internet påverkar människor psykologiskt men i Sverige har det varit osedvanligt tyst.

Så vad vet vi då om t.ex. Facebook? I Sverige är knappt 30 % människor aktiva där och andelen äldre ökar snabbast. Vi har i genomsnitt 110 vänner på Facebook fast vi har bara nära konversation med 6,6 av dessa[1]. Det ligger nära tidigare vänskapsforskning som brukar landa vid 4-5 nära vänner och den fysiska gräns som tidigare forskning dragit vid maximalt 150 bekanta. Fler än så hinner man inte med. Många spekulerar i att den gränsen för antalet bekanta håller på att förskjutas i en digital tidsålder. En annan studie indikerade att vissa personer blivit mer svartsjuka på Facebook tack vare att tekniken gjort det lättare att spionera på nära och kära[2]. Många har även påtalat att kommunikationen är en smula narcissistisk. Vi ombeds hela tiden svara på frågan vad gör du nu? Skräckscenariot att vi blir mer asociala på nätet verkar inte stämma. Flera studier har visat att bloggare har fler sociala kontakter i verkliga livet än de som inte bloggar[3]. Men hur är det med kvalitén på den tid vi umgås med nära vänner och familj. Om man ska tro sociologen Putnam så bowlare nu åtminstone amerikanerna ensamma och det gör förmodligen svenskarna också[4].

APA publicerade nyligen en utförlig genomgång där man diskuterade hur den nya tekniken påverkar psykologiutbildningen, forskningen och psykologrollen[5]. Idag har forskare tillgång till nya insamlingsmetoder och kan lättare göra specialiserade urval till studier bortom de vanliga amerikanska collegestudenterna. Samtidigt ökar risken att samhället blir alltmer segregerat eftersom vi hela tiden kan välja vår egen lilla värld även på Internet. Andra utmaningar som APA tar upp är att centraliserade datasystem på Internet ökar risken att journaler kommer på villovägar. Men konfidentialiteten är kanske även ett problem för psykologen. När allt syns och lagras på nätet är det lätt för klienten att komma nära inpå behandlaren genom att t.ex. fejka en alias.

APA efterlyser uppdaterade yrkesetiska regler för en ny tid. Det digitala samhället har förändrat maktbalansen mellan klient och psykolog när informationstillgången är större. Det ställer förnyade krav på hur vi ska tolka och förhålla oss till yrkesetiska principer som utarbetats i ett predigitalt samhälle.

Psykologin måste släppa individperspektivet och titta på det sociala kontext som vi är inbäddade i. Det krävs nya angreppssätt för att förstå den spel- eller porrberoende som med ett klick i mobilen kan fortsätta med ett destruktivt beteende. Vad händer med behandlingens effektivitet när självskadande personer ger varandra tips på nätet hur man ska gå tillväga?[6] Vi måste möta unga människor som är blyga och rädda för att exponera sig själv på nätet som kompisarna gör. Vi behöver fler studier, mer kunskap och duktiga psykologer som förstår att tolka det nya samhälle vi lever i. Är ni redo?

/Jonas Mosskin

PS: Läs även Nicholas A. Christakis & James H. Fowler, Connected: The surprising power of our social networks and how they shape our lives, (2009) Little, Brown & Company

[1] K. Lewis and others, ”Tastes, Ties and Time: A New (Cultural, Multiplex, and Longitudinal) Social Network Dataset Facebook.com”, Social Networks 30, (2008): 330-342

[2] Emily Christofides, Amy Muise, Serge Desmarais, ”Information Disclosure and Control on Facebook: Are They Two Sides of the Same Coin or Two Different Processes?” CyberPsychology & Behavior. June 2009, 12(3): 341-345.

[3] James R. Baker, Susan M. Moore. ” Blogging as a Social Tool: A Psychosocial Examination of the Effects of Blogging”, CyberPsychology & Behavior. December 2008, 11(6): 747-749

[4] Putnam, Robert, Den ensamme bowlaren, SNS Förlag, 2006

[5] APA ”How technologies changes everything (and nothing) in Psychology”, American Psychologist, juli/augusti (2009)

[6] J.L. Whitlock, J.L Powers, and J. Eckenrode, ”The virtual Cutting Edge: The Internet and Adolescent Self-Injury”, Developmental Psychology 42, no. 3, (2006): 1-11

Waltz with Bashir, filmrecension i Psykologtidningen

I nummer 4 av Psykologtidningen som kommer ut i mars, finns min filmrecension av Waltz with Bashir med. Men redan nu ligger den uppe på nätet för läsning.

Artikel om In Treatment i Psykologtidningen

I nummer 1/2009 av Psykologtidningen har jag skrivit en recension av tv-serien In Treatment. Jag har ju pratat en del om serien på min blogg så för den flitige bloggläsaren känns nog en del av tankarna igen. Det är svårt att recensera en tv-serie på 45 avsnitt i artikel men jag gjorde ett försök. Den här texten har legat ett tag i byrålådan men blir nu äntligen tryckt. Förhoppningsvis kommer även en längre essä om tv-serien att dyka upp framöver. SVT börjar sända serien någon gång under året. Här följer artikeln i sin helhet.

***

Den israeliska tv-serien Be Tipul började sändas 2005 och blev en av de största succérnas i landets tv-historia. Nu har HBO gjort en amerikansk version, In Treatment. Under sommaren och hösten har Canal+ sänt serien. HBO håller på och spelar in en andra säsong. In Treatment hade nog aldrig kommit till om inte maffiabossen Tony Sopranos hade börjat gå i terapi. Då blev det plötsligt både coolt och folkligt med hjärnskrynklare. Innan dess har psykoterapeuter på film i första hand varit komiska figurer i andra hand galningar.

Terapi har alltid varit en smula gåtfullt. Tystnadsplikten har gjort det svårt att prata om vad som försiggår. Alla som själva gått i terapi vet hur svårt det är att förklara för någon utomstående vad det faktiskt är man gör. Det här har fått konsekvensen att psykologer och terapeuter fortfarande bedriver något som betraktas som suspekt av den breda massan. In Treatment har förutsättningen att bli folkbildande och göra vanligt folk intresserade av terapi.

I serien får vi följa fyra olika klienter som kommer varsin dag i veckan till psykoterapeuten Paul Weston. På fredagarna avslutas veckan med att att han går till sin egen terapeut, Gina. Serien utspelar sig med några få undantag i Pauls mottagning i hans villa i en finare del av LA. Paul är en medelålders man som känner mycket för sina klienter. För mycket, tycker både hans fru Katie och Gina.

Paul är i vissa aspekter en klassiskt skolad psykoanalytisk terapeut. Å andra sidan är han inte särskilt strikt när det gäller ramar. Hans flexibla inställningen till ramarna gör också att gränserna för vad som är terapi och vem som är klient blir luddiga. Det gör honom sårbar för klienternas initiativ och obstruerande. I början av serien bekänner 30-åriga läkaren Laura sin kärlek till honom. Det är uppenbart att Paul har svårt att värja sig för Lauras inviter. När Laura dessutom förför Pauls nye klient den stilige stridspiloten Alex blir det ännu snärjigare. Alex är en målmedveten svart man. Han har under hela sin uppväxt plågats av sin far som pressat honom att vara duktig och macho. När Alex bombat en irakisk skola och av misstag dödat 16 barn, får han permission och inleder terapi med Paul. Alex styr och ställer under sessionerna. Han tar med sig en espressomaskin eftersom Paul gör så uselt kaffe. Då och då under terapin kokar han kaffe något som Paul inte är glad för men som han motvilligt tillåter.

Pauls och Katie har problem och ett sätt att lösa deras äktenskap blir att gå i parterapi hos Gina. En inte helt lyckad konstellation visar det sig. På så sätt utspelas en parallell till Pauls klienter Jake och Amy som går i parterapi. Jake och Amy kommer och går som de vill. De lyssnar inte heller på Pauls försök att få dem att prata med varandra. Till slut tillrättavisar Paul dem och tvingar dem att förhålla sig till honom som en psykoterapeut och inget annat.

Den fjärde klienten är 16-åriga elitgymnasten Sophie. Paul misstänker att hon har blivit sexuellt utnyttjad, något som Sophie protesterar mot. Däremot har hon haft en intim relation till sin tränare under en längre tid och på många sätt en gränslös uppfostran hos sin pappa. Sophies självmordstankar och utåtagerande sätter Paul på prov. Hans sätt att trösta henne i terapin är okonventionellt och bitvis är han mer som en jourhavande vuxen än en terapeut.

Paul är en sympatisk man som är lätt att fatta tycke för. Han har uppenbara brister som psykoterapeut men reparerar gång på gång misstag vilket känns mänskligt och ganska typiskt för vad den psykoterapeutiska processen är för något. Han blir dock som förbytt när han kommer till Gina. Då läxar han upp henne och tävlar om vem som är bäst som psykoterapeut. Hon koncentrerar sig på Pauls känslor för Laura och kommer med förmaningar om hur oetiskt det vore att inleda en relation. Paul avskyr Ginas tolkningar och det blir ständigt gräl.

Skaparna av In Treatment lyckas med små medel göra varje avsnitt till dramatiskt. Det är lätt att se ett enstaka avsnitt och hänga med i handlingen, mycket tack vare att terapi i sig är ett sorts upprepning. Skådespeleriet är bra och trovärdigt. Liksom många amerikanska tv-serier finns det saker i serien som känns kulturbundna. Men förvånansvärt väl skildrar serien ändå allmängiltiga problem hos människor i vår tid. Det är barn, karriär, äktenskap, bristande självkänsla och prestationsångest såväl i sängen som i det materiella ekorrhjulet. Serien ställer frågor som gör att man vill prata med sina vänner och kollegor om terapi. Det tycker jag är ett mycket gott slutbetyg för en innovativ tv-serie som In Treatment.

Psykologförbundet får ny hemsida

Det var inte en dag för tidigt, eller år för den delen, men i måndags fick äntligen Psykologförbundet en ny webplats. Visst har det blivit lite frächare men det är fortfarande rörigt och svårt att navigera på sidan. Alldeles för mycket information om alldeles för många saker som jag inte vet om jag borde klicka på. Det är ofta oklart vart man befinner sig när man surfar runt. En del saker verkar bugga, till exempel kommer jag inte in till Psykologtidningens hemsida. Diskussionsforum är en svår sak och de är fortfarande hopplöst användarfientliga. Yrkesföreningarnas sidor verkar funka halvhjärtat. Till alla konspirationsbenägna KBT-psykologer verkar inte sidan för Föreningen för Sveriges KBT-psykologer (långt namn) fungera. Det är också förvirrande med rubrikerna hem, företagare, förtroendevalda och student som ska ta mig till olika stängda delar av webplatsen.

För en webplats är det otroligt viktigt att använda sig av rss. En hemsida som inte har det idag, är inte en bra hemsida. Särskilt viktigt blir det på sådana funktioner som Psykologförbundets Mediebevakning. Där uppdateras de flesta notiser i svensk press som handlar om psykologer. För att få ut maximalt av en sådan tjänst skulle jag vilja prenumerera via rss så att jag slipper klicka in på Psykologförbundets sida. Det kommer jag antingen glömma bort eller inte orka göra. Så slutsatsen är att den nya hemsidan ser fräschare ut, men det är mest lite färg på ytan.

PS: Tore uppmärksammar den nya hemsidan och har problem med lösenord på sidan.

Referat från psykologstudent 08

I Psykologtidningen nr 9/2008 har jag med ett referat från konferensen i Linköping den 15 mars. Lite sent kan man tycka men till mitt försvar kan jag säga att redaktionen hållit på artikeln i tre månader. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Psykologstudent 08 och bitar av artikeln känner säkert någon igen. Men här följer min text i sin helhet.

På Psykologidagarna 2007, väcktes en idé att sammanföra psykologstudenter från hela Sverige. Sagt och gjort. Ett halvår senare var Psykologstudent 08 verklighet tack vare mödosamt arbete av termin 8 i Linköping. Lördagen den 15e mars samlades 200 studenter i Linköping. Fyra föreläsningar belyste psykologens mångfasetterade yrkesroll från olika perspektiv; psykologen som företagare, fredsmäklare, psykoterapeut och som neuropsykolog. Tore Gustafsson berättade om webbforumet psykologstudent.se, som i dagsläget har över 400 psykologstudenter som medlemmar. Maria Lindhe och Linda Stenbom från Psykologförbundets Studeranderåd informerade om sitt arbete. Och undertecknad berättade om ”Psykologer tittar på film”. På slutet av dagen blev det paneldebatt med föreläsarna som försökte svara på studenternas frågor. Det hela avrundades med middag, spex och fest.

Det var en uppsluppen stämning hela dagen. Det fanns en förväntan och nyfiken entusiasm oavsett med vem jag pratade med. Det kändes som ett speciellt ögonblick att studenter äntligen kom samman. På kvällen lovade några Uppsalastudenter att ta upp stafettpinnen och anordna Psykologstudent 09. Det var ett gediget arrangemang med bokbord och perfekt anpassade lokaler på Nationernas Hus. Linköping bör känna sig stolta över konferensen.

En del saknade att studenterna själva fick så litet utrymme. Det finns enorma kunskaper, erfarenheter och idéer bland deltagarna som man hade kunnat lyfta fram. Med workshops, diskussionsgrupper och paneldebatter hade studenterna kunnat utbyta fler tankar och idéer. När det blev en diskussion om hur psykologer ska nå ut hade panelen med de ”riktiga” psykologerna inte mycket nytt att komma med. Gamla uttjatade kommentarer som: “Det är så svårt att nå ut”, “Man måste vara ordentligt påläst för att kunna uttala sig om något psykologirelaterat” och “Det är lätt att media förenklar för mycket”.

På en direkt fråga från en student om panelen hade några konkreta tips på en lyckad löneförhandling, blev det dödstyst på podiet. Det var en tydlig illustration av ett problem inom psykologkåren i stort.

Kanske kommer det en yngre generation psykologer som inte ber om ursäkt för de kan. Det är kanske de unga som måste gå i bräschen och väcka opinion för viktiga psykologfrågor. Den yngre generationen är inte lika blygsam och har inte dåligt självförtroende. Allt det här hade möjligen kommit fram om det varit större fokus på studenternas egna erfarenheter. /Jonas Mosskin

”Fjärilen i glaskupan” filmrecension

Jag har recenserat ”Fjärilen i Glaskupan” i Psykologtidningen nummer 3/2008.

Föreställ dig att du är en man i dina bästa år. Du är snygg, har tre barn och en vacker fru som du bedrar då och då. Du är en beundrad chef för en internationell modetidning. Då råkar du utför en stroke och hamnar i koma. När du vaknar upp är du totalt förlamad, sånär som på ditt vänstra öga som du kan blinka med. Du har drabbats av det mycket ovanliga ”locked-in-syndrom”. Detta var vad som hände Elles chefredaktör Jean-Dominique Bauby, vars bok (”Le Scaphandre et le papillon”) nu har blivit film. ”Fjärilen i glaskupan” är konsekvent filmad med en inifrånblick där betraktaren får uppleva Baubys klaustrofobiska värld sedd från ett öga. Perspektivet är ibland suddigt, obegripligt, hotfullt och på sniskan. Nervtrådarna i det andra ögat är skadade och för att ögat inte ska torka ut syr man igen det. Stygn för stygn tills det blir mörkt. Män i vita rockar talar med honom. Han svarar men märker efter ett tag att svaren bara hörs i hans huvud. Paniken stegrar. De hör mig inte! Snart överlämnas han till en talpedagog som ska hjälpa honom att kommunicera, och en sjukgymnast. Läs mer →

Varför bli en ”Prefix-psykolog”?

Det frågar sig psykologstudenten Aram Seddigh i senaste numret av Psykologtidningen (nr 13/2007). Han ifrågasätter med rätta vad som egentligen berättigar att vissa kallar sig för den ena eller andra typen av psykolog. Vad innebär det i så fall att bara vara ”vanlig” psykolog frågar sig Seddigh?. Det kan man verkligen fråga sig. Seddigh menar att lite skiljer under utbildningen mellan en x-psykolog och en y-psykolog varför hela prefixgrejen är märklig. Han efterlyser en större öppenhet inför varjen enskild klient och skriver:

”Det ska vara patientens behov som leder oss in i den behandlingsform som vi använder, inte vårt eget intresse för behandlingsformen”

Men jag är samtidigt kluven till en sådan hållning. Visst ska patientens vilja och motivation styra men det går inte komma ifrån att man jobbar bättre om man arbetar på ett sätt och med en metod som man trivs med. Dogmatism inom psykologkåren borde bekämpas men också acceptansen att vi gör på olika sätt och det är okej. Ett problem är att få personer är så insiktsfulla att de skickar vidare folk när klienten och terapeutens behov går isär.

Varför bloggar inte psykologer?

Det är rubriken på min artikel i Psykologtidningen nr 12/2007, som kommer ut i dagarna. Där försöker jag få psykologkåren att vakna ur den nuvarande Törnrosasömnen. Kom gärna med egna synpunkter och kommentarer på artikeln. Håller ni med? Som av en händelse finns inte Psykologtidningens artiklar att läsa på nätet så därför publicerar jag artikeln här.

”Hur kan det komma sig att alla bloggar utom psykologer? Sedan ett par år tillbaka har bloggosfären växt explosionsartat. Det är inte längre frågan om vem som bloggar, utan vem som inte bloggar. Det fanns en tid när det anordnades bloggöl i Stockholm. Så litet var bloggosfären. Den tiden är förbi. Idag är bloggandet en naturlig del av ett informationsutbyte på internet. Ett utbyte som växer och breder ut sig. Men inte bland psykologer. Läs mer →