Etikettarkiv: böcker

Horace Engdahl, en sann och stolt elitist

 binaryloader.jpg

Horace Engdahl har aldrig döljt att han är en tillskyndare av traditionen och kulturella världen. Ibland känns han som en elitistisk relik från förra sekelskiftet. Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av en man som är elitist ända ut i fingerspetsarna, och står för det. Det är intressant att så många retar sig på honom. Idag är det fint att vara modeelitist men fult att vara kulturelitist. Följande underbara replikväxling utspelade sig i P1-morgon fredag, tillsammans med programledaren Lasse Johansson, med anledning av nobelpriset i litteratur till fransmannen Le Clézio. För mig var det stort litet litteraturögonblick.

– Ni använder kodnamn, för de olika kandidaterna. Vilket var Le Clezios?

Chateaubriand.

– Jaha, Det är väl inte precis FRA-säkert.

– Nä, men in det här landet är folk så pass obildade så att de flesta tror att det är en maträtt och inte en författare.

– Är vi obildade i det här landet?

– Ja.

– Vad bygger du det på?

– Ett livs, erfarenhet.

– På vilket sätt är vi obildade då?

– Vi ser inte till att förse oss med det kulturella bagage som vi som västerlänningar har rätt till.

– Varför det då?

– Lättja.

– Varför har vi hamnat där då?

– Det finns för mycket distraherande element i samhället som konkurrerar med uppmärksamheten.

– Som vadå?

– Medierna till exempel.

– Som att du sitter här och pratar. Folk borde inte lyssna på dig?

– Ja, strängt taget borde folk sitta hemma och läsa.

– Är det här ett problem eller är det så det är?

– Problem och problem. Är livet ett problem…(skratt) man ska inte moralisera, det är bara en iaktagelse man kan göra.  Människor berövar sig rätten till ett rikare liv genom att visa så svalt intresse för det klassiska kulturarvet.

– Jag tyckte jag hörde lite moraliserande där.

– Nä… Var och en väljer ju sitt eget helvete, så att säga. Det är inget jag vill lägga mig i.

PS: Sedan fortsatte samtalet med att Horace pucklade på det problemet med att så mycket amerikansk litteratur översätts, och att kommentatorerna blir förbannande när de inte känner till nobelpristagarna. Och så jämförde han sig med kungen. Som ständig sekreterare kan han knappt hosta utan att det blir rabalder.

Några bra inlägg om webben och bokbranschen

 480047671_42cd3ccfda.jpg

Tomas Wennström samlade nyligen sin What’s next panel och pratade bland annat om webben och bokbranschen (cirka 14 minuter in i programmet). Det sades väl inget revolutionerande men det blev en del diskussion om e-papper är framtiden eller inte. Fredrik Wass (Bisonblogg) var övertygad teknikoptimist men de andra var mer osäkra och tveksamma.

En given slutsats är att böcker kommer att scannas in mycket mer än idag, särskilt kurslitteratur. Joakim Jardenberg från Mind Park påpekade att i samma stund som en bok digitialiseras så kan man börja använda innehållet på ett nytt sätt. Det öppnar för nya möjligheter för till exempel kollaborativa tjänster.

Panelen trodde inte att bokbranschen själv skulle initiera förändring utan den kommer komma utifrån och så kommer man bli lika passé som skivindustrin. De var överens om att aktiviteterna runt i kring böckerna borde kunna ske i större utsträckning på nätet, vilket det bara är att instämma i. Karin Adelsköld föreslog att man skulle kunna köpa ett roligare slut. Ett annat exempel var den mailkonversation där förlaget var inblandad och som föregick lanseringen av Stig Larssons postuma deckare.

Kul att det här diskuteras. Det är ju verkligen på gång. Själv gör jag mitt bästa för att föra in de här på perspektive på Natur & Kultur. Min upplevelse är att det finns stor förståelse för förändring men få vet hur det ska ske. Kanske kan panelen ge oss en hjälp på traven framöver.

Några äldre inlägg i samma ämne. Vassa Eggen tipsade för en tid sedan om Penguin Books projekt. Där man kan bläddra i en bok på nätet med fakta om dagens mediekonsumtionsvanor.

Ett exempel på alternativa sätt att lansera en bok är Thomas L Friedmans nya bok ”The world is flat”.

Författaren Helena Looft skriver om hur det funkar bakom kulisserna på Vulkan.

Releasetider

pittstim.jpg nextopia_framsida_ram.png ruscha_edward.jpg

Det känns som att Bokmässan snarare var startpunkten än slutpunkten för den här mingelhösten. Igår var jag på release för Pittstim på PetSounds. Det är lite av en manlig uppföljare till Fittstim även om inte Belinda Olsson håller med. Zanyar Adami och Inti Chavez har varit redaktör. Axel Gordh Humlesjö berättar i boken om att bli kissbombad i hockeylaget. En ny erfarenhet för mig även fast jag spelat hocket i Näldens IF.

I eftermiddaghåller Micael Dahlén sin release och show på Södra teatern. Han har skrivit boken Nextopia som handlar om vår kulturs ständiga hets på nya saker och produkter. Det ska bli kul att höra mer om tankarna i boken som ges ut på Tobias Nielséns förlag Volante.

Senare ikväll är det vernissage på Moderna Muséets utställning om Los Angeles 1957-1968.

Som om inte det vore nog har IT-entreprenören Ted Valentin release på Edenborgs för sin hemliga nya sajt. Under sommaren har Valentins kartimperium brett ut sig och frågan är om det är ytterligare en kartsajt eller något helt annat?

Som om inte det var nog, snackade jag i radio imorse.

Samtal om Carl Johan De Geers nya bok

9789100118174.jpg

Tabu, det var rubriken på en diskusison om Carl Johan de Geers nya bok ”Jakten mot nollpunkten – en bok om mig själv”. De Geer är en allkonstnär som åtminstone inte jag förknippar med böcker. Trots det har 70-åringen skrivit 14 böcker och jobbat i offentligheten med konst sedan mitten av 60-talet (som han uttryckte det själv).

Han citerade Mao som sagt att ”ingen ocean är så djup som klasskänslan”. Sin egen bok ville han beskriva som en ny version av Bourdieus kulturteori, från 1977. ”2008 är kanske mitt genombrottsår”, funderade de Geer som också klagade på att det är svårt att vara kulturentreprenör. De Geer avvek från ämnet gång på gång, enligt moderatorn Ulrika Knutson, men ”att ständigt avvika från ämnet, är min grej” menade de Geer.

De Geer växte uppt med sina farfar och farmor på ett skånskt gods, ”där man parkerade alla barn medan man gjorde karriär”, som han själv sade. ”Farmor ville hindra vår pubertetsutveckling. I vår släkt fanns det inte pubertet ansåg hon”, fortsatte han.

”Pappa och jag”, hette en antologi där 14 författare skrev om sina fäder. 30 stycken var tillfrågade men det var endast de vars föräldrar som hade dött som ville medverka. Åsa Linderborg konstaterade att  ”Om min mamma hade varit död hade min bok blivit bättre”. Det folk reagerat mest på i hennes bok ”Mig äger ingen” var den bristande hygienen enligt henne. ”Ni sov i en säng utan lakan”, är en vanligt kommentar från folk som illustrerar att vikten av att vara hel och ren alltid varit en dygd inom arbetarklassen.

De Geer beskriver sin egen adelssläkt som en familj på dekis. De hade hål på armbågarna, var schaskiga och gick med gummistövlar på parketten. De hade ungefär samma bordsskick och var lika excentriska som 1960 – och 70-tals vänstern. Hans farmor var sjukpensionär som fick sociala myndigheter att bekosta en våning på 270 kvm. Hon behövde socialbidrag till en stor våning eftersom hon hade klaustrofobi. Hennes självförtroende var ogrundat och bisarrt enligt de Geer. ”Dagens friherrarinnor skulle inte lyckas med det”, sade en imponerad Ulrika Knutson. ”Men de skulle däremot mina exfruar”, trodde de Geer och fick auditoriet att gapskratta. Vid 48 års ålder gifte han sig för övrigt för fjärde gången.

Att släktbanden var komplicerade underlättades inte av att de Geers mormor var en övertygad nazist enda in på 1970-talet. Hans bror lär också ha sagt att mammans begravning var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Psykologen Per Naroskin var den fjärde panelhönan. Han tyckte boken liknade att gå i terapi. Flödet i boken och glidningarna påminner om den terapeutiska processen.

Linderborg tyckte att de politiska dimensionerna försvunnit i diskussionen om boken. En kommentar som åtminstone jag har hört henne säga ett dussintals gånger om olika företeelser. Avslutningsvis konstaterade de Geer att han var ett rött skynke för Svenska Dagbladets ledarredaktion, eftersom han sagt att vänstern har rätt i sina två grundläggande påståenden: ”Att vi lever i en orättvis värld och att det borde göras något åt detta.”Carl Johan de Geer är väl ingen arbetare” hade en ledare i SvD snäst. De Geer har också blivit attackerad för sin stöddiga ateism. Enligt honom ”finns det ingen gud och det vet alla innerst inne, även om de inte vill erkänna det”. Då blev han uppläxad av Knutson som tyckte han skulle läsa Steven Pinker, för att som hon uttryckte det: ”det skulle du nog få ut mycket av”.

Peter Kihlgård i samtal med Magnus Bergh

kihlgard_140_248029r.jpg

Författaren Peter Kihlgård samtalade med sin förläggare Magnus Bergh, i fredags på Bokmässan. Det blev en fint möte mellan två bildade men avslappnade män som känner varandra väl men ändå lyckades förvåna varandra under samtalets gång. Det kom att handla en del om rytm, känsla, språk och kontrapost. Rätt snart kom de att prata om gestens estetik, något som Bergh menade att Kihlgård är expert på. Enligt Kihlgård handlar det även om gestens etik. ”Jag som författare vill vara en mimartist inte en trollkarl”. Ulf Linde har talat om det här fortsatte Kihlgård. Linde har sagt att han ogillar fotografikonst därför att den inte kräver ett svar, men böcker kräver ett svar av läsaren, menade Kihlgård. Undrar om fotografiskrået håller med? Sedan kom följande replikväxling:

”Kroppen går före, språket kommer efter. Din stils är konstpausens stil. Du har ett omständligt ordval och det finns ett motstånd i ditt språk”.

”För mig är litterär stil i första hand rytm. Jag har letat efter min rytm och där blev Thomas Pynchon en stor inspiratör”.

”Men hos dig är det ingen skillnad mellan språk och kropp”.

”Det var snällt sagt.”

Kihlgårds roman ”Kicki och Lasse” har av en del kallats för en relationsroman. Vissa har sagt att den förebådat relationsromanens återkomst. En genrer som skildrar vuxenlivets liturgier, vanor och nedslipningen i ett förhållande, som Bergh uttryckte det. Bägge två var överens om att ”Kicki och Lasse” inte var en relationsroman. ”Jag vet inget om relationer, åtminstone som jag skulle vilja föra vidare iallafall, sade Kihlgård”.”Boken började med en pretentiös idé om att skriva om modernitet och ensamhet”, fortsatte han. Jag log för mig själv över författares övertro på att undersöka en fix idé och att lsäaren ska förstå deras tankegång. Det gör inte alltid så mycket att det inte blir helt tydligt, resultatet kan bli bra trots eller kanske tack vare att den fixa idén inte blir synlig.

Kihlgård avslöjade ocså med ett flin att jeansen är den mytiska nyckeln i ”Kicki och Lasse”. Så lite kul är det att skriva ändå, skrattade Bergh. Kihlgård försvarade sig ändå. ”Jag är väldigt misstänksam mot berättelsen som sådan. Mina böcker skriver aldrig sig själv. Om man ägnar sig åt att ljuga som författare gör, måste man vara väldigt noga med sanningen”, sade Kihlgård och citerade Eyvind Johnson.

Sedan förundrades han över vårt minne. ”Att minnas är en skapande akt. Både varseblivning och hågkomster skiftar vilket gör att det är ett mirakel att vi kan komma överens om något”.

Berg konstaterade också på slutet att Kihlgård beskrivit Sundsvall som en erotisk plats med två toppiga kullar och en vik som kommer in och möter dem. För mig som jämte är det svårsmält att tänka sig att Sundsvall skulle vara en erotisk plats.

PS: ”Kicki och Lasse” är Kihlgårds bästa roman, som nu finns i pocket. Obligatorisk läsning.

9100120545.jpg

Webbens betydelse för bokbranschen

img_0693.JPG

Det var temat för en diskusisonen i Natur och Kulturs monter, på Bokmässan. Jag var moderator och Linda Skugge, (vulkan-vd) och Anna Winberg (bokbloggar på vårt förlag med Ilovepocket, som tidigare hette bitchinboutbooks) var gäster. På ett sätt kommer vi alla tre med ett utifrånperspektiv på bokbranschen om än från olika håll. Det var rätt mycket folk, och flera journalister slet i Skugge när vi gick i korridorerna innan. Vårt samtal blev kanske en aning pubertalt då vi dissade rätt mycket, men på något sätt är kritiken mot den saktfärdiga bokbranschen berättigad.

Vi talade om bokbranschens framtid där var Skugge skeptisk och menade att om tio år kommer bokhandlarna och många förlag vara borta. Det kommer att bli som för skivbranschen. Vi var alla tre överens om att upplagetänkandet är förlegat. Det är dyrt och onödigt att hålla sig med lager av böcker som inte kommer att sälja. Likaså katalogtänkandet med höst, vår och kanske en sommar känns mossigt och kommer att behöva förändras.

Vi var också överens om att print-on-demand kommer att bli vanligare. Folk orkar inte läsa långt längre, menade Skugge. Där höll inte jag och Winberg med. Folk vill ha korta böcker sms-romaner och bloggspråk men samtidgt vill människor läsa och fördjupa sig och det tar tid. böcker. Skugge trodde också att nyhetspocketar med den senaste politiska diskussionen (Liza Marklunds val av agent, FRA-frågan etc.) kommer i bokform direkt när det är aktuellt. Vi talade ocksåom att bokbranschen är konservativ och har så varit i 50 år, enligt Winberg. Internet och bloggar är bara en i raden av trender som bokbranschen inte velat anamma. Få förlag har fungerande hemsidor idag, fortsatte Winberg och det höll vi andra med om.

Skugge sade också att den som är mest konservativ inom branschen är bokhandlarna själva med Svensk Bokhandel i spetsen. Winberg höll inte med. Hon sade att det idag är för lite kommersiellt tänkande, eller fel sorts kommersiellt tänkande i branschen. Man säljer på fel sätt och struntar i att göra fina omslag till exempel. På slutet kom vi även in på att det existerar dubbla eller parallella trender. Å ena sidan en pocketifiering av allt. En pocket är knappt värd sitt eget papper idag. Å andra sidan finns det lyxiga utgåvor som är att betrakta som design och konstobjekt. Skugge tyckte inte det var något nytt. Winberg menade också att boken har tappat sin roll som kunskapsförmedlare. ”Idag är den förströelse och underhållning”, sade Skugge. ”Vill man lära sig något letar man på nätet”, avslutade Skugge som för övrigt precis gett ut en bok med Svenska fåglar där innehållet endast kommer från Wikipedia. Skugge höll med om att det inte var den mest spännande ämnet. Kanske kommer det en sexbok i framtiden.

Webbens betydelse för bokbranschen

2252957453_3356ddc942.jpg

Det är rubriken på ett seminarium som jag ska hålla på Bokmässan, nu på fredag 13-13.20 i Natur och Kulturs monter (B04:52). Till min hjälp har jag Anna Winberg, bloggare sedan länge som nu kommer att blogga hos Natur och Kultur framöver. På I love pocket frestar Winberg med bokomslag som jag gärna vill ha som affischer. Till diskussionen kommer även Linda Skugge journalist, författare, och vd för uppstickaren Vulkan, en webplattform som ger ut böcker genom print-on-demand men som vägrar kalla sig för ett förlag.

Vi kommer diskutera varför bokbranschen är mer konservativ än man kan tro, hur pocketifieringen påverkar läsandet och varför förlagen är kommersiella fast på fel sätt. Förhoppningsvis hinner vi säga något om sms-romaner, USB-böcker och att upplagetänkandet är förlegat. Välkomna att lyssna.

 

Mot Bokmässan

Fredag och lördag åker jag ner och bloggar, spanar och minglar från Bokmässan i Göteborg. I första hand ska jag hålla koll på psykologidiskussionen även om den inte har något självklar plats på mässan. Några av författarhöjpunkterna på årets mässa tror jag blir Ian Buruma, Elias Khoury och Peter Kihlgård.

Senaste gången jag var där var 2005 då jag höll ett minisemiarium. Den gången höll jag på med Nitnit och snackade med Po Tidholm om ”Varför Sveriges Kulturtidskrifter inte bloggar”. Den gången var Po bakis och allmänt skeptiskt till tidskrifter överhuvudtaget. Den annars så kommersiella Bokmässan kör med svårflörtade teman. 2005 var det Litauen, 2007 Estland och i år är det Lettlands tur. Känns som en märklig fixering vid våra baltiska grannländer i dagens globala värld.

KBT i Kulturen

 2441851569_0a989d2568_m.jpg

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.


Böckerna tar plats på Facebook

n28135210355_5595.jpgn22988824508_5313.jpg

Så har böckerna på allvar börjat ta sig in på Facebook. Det är både högt och lågt, stort och smått som använder sig av den här ”nya” plattformen.

Författaren Helena Loofts nya bok Kulturkontoret, är ett exempel. Boken är en dialog mellan henne och Sven om vad som sker på Tidskriftsverkstans lokaler på Östgötagatan i Stockholm. Looft var kollega och entusiast på den tiden jag höll på med Nitnit. Boken är hennes fjärde och är släppt på Skugges skapelse Vulkan. Du kan gå med i Kulturkontoret på Facebook. I dagsläget är vi 41 medlemmar.

En annan bok som det snackas mera om är Dan Josefssons och Egil Linges ”Hemligheten – från ögonkast till varkatig relation” (på Natur och Kultur). Den handlar om Josefssons upptäckter under sin terapi. Boken har en hemsida och en Facebookgrupp där vi just nu är 120 medlemmar. För tillfället leder ”Hemligheten” som ju såklart har en helt annan marknadsföringsbudget. Ingen av Facebookgrupperna känns levande och som kanske vore önskvärt. ”Hemligheten” har visserligen en del snack i sitt forum. Det återstår att se om Facebook kan bli något annat än ytterligare en marknadsföringskanal. Spontant vore det mycket roligare om det blev så, men jag har mina tvivel.