Igår fredag 8/5 medverkade jag i SVT:s Kulturnyheterna och kommenterade tv-serien In Treatment, med anledning av att serien börjar sändas på måndag. Inslaget är cirka tre minuter långt och börjar 6.45 in i programmet. Där förutspår jag bland annat en terapivåg i sommar och höst där människor inspirerad av tv-serien rusar till psykologer och psykoterapeuter. Tänk bara på vilket uppsving Let’s Dance har haft för alla typer av danskurser. Om en tiondel så många som börjat på danskurs börjar gå i terapi, så tvingas Sveriges samlade psykoterapeutkår att jobba mycket övertid framöver. Då kanske klienterna räcker och blir över för alla terapiskolor.
Etikettarkiv: kultur
Psykologer tittar på film visar Bad Timing
Torsdagen den 16 april visar Psykologer tittar på film Bad Timing av Nicolas Roeg, (1980). Det är en bortglömd klassiker av Roeg som bland andra gjort thrillern Don´t Look Now. I Bad Timing spelar Art Garfunkel en psykiater i Wien under kalla kriget som har ett komplicerat förhållande med Milena. Hon är i sin tur gift på andra sidan järnridån. Filmen kretsar kring skuld och moral och Garfunkels tvetydiga inställning till hennes självmordsförsök. En enträgen poliskonstapel spelad av Harvey Keitel börjar nysta i historien. Gäst är Johan Schubert, psykiater, psykoanalytiker och professor i psykoterapi på Karolinska Institutet.
Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Biljetterna kan köpas på nätet eller i Kulturhusets infokassa på vån 0 eller på telefon 08-508 315 09.
Varmt Välkomna!
PS: Se även Joel Stockmans nya trailer för Psykologer tittar på film. Och gå med i Psykfilm på Facebook och få senaste nytt om kommande evenemang.
AGSLO-seminarium om coaching
Fredagen den 6 februari deltog alla på Organisationspsykologerna i AGSLO:s seminarium om coaching. Det var det sista av tre seminarium som AGSLO anordnade i vintras. Ett 40-tal personer hade samlats för att prata under rubriken Coaching – individualiserad ledarutveckling i tiden? Magnus Larsson, fil.dr., psykolog och verksam i Köpenhamn och Lund höll en översiktlig introduktion till coaching och min chef Johan Grant deltog som reflektör och sparringpartner.
Larsson gjorde en fyrfältare där det enligt honom grov sätt finns två dimensioner som de flesta coacher kan placeras in i. Det handlar dels om fokus för coachingen är prestation eller insikt. Den andra dimensionen handlar om fokus är på individen eller på organisationen. AGSLO och i viss mån Organisationspsykologerna betonar då främst insikt och organisations- och systemperspektiv. De flesta coacher har istället ett individperspektiv med inriktning på prestastioner.
Larsson gjorde ett uttalande som jag tycker väl beskriver hur jag själv tänker kring det här. Han menar att det är svårt att se den organisatoriska verkligheten. Det beror på att organisationer är komplexa, icke materiella och abstrakta i någon mening. Många människor och organisationer är också upptagna av normativa frågeställningar. Man talar om hur det borde vara istället för hur det är. Diskrepansen däremellan blir en sorts inkongruens som ställer till det. Larsson tog även upp att den organisatoriska verkligheten har mycket risk och ångest inom sig som i sin tur leder till fantasier. Som Gervase Bushe skriver i sin bok Klart Ledarskap:
Det man inte vet hittar man på.
Larsson talade också en del om frågan huruvida coacher ägnar sig åt symptomlindring av dysfunktionella system och organisationer istället för att åstadkomma verklig förändring. Larsson lånade ett sätt att beskriva coaching från The Grubb Institute. De brukar tala om att man som coach jobbar med ”person in role”. Alltså hur en person (ledare så vanligtvis) påverkas av den roll, funktion, uppgift och auktoritet som innefattar en särskild roll.
En annan ganska provocerande tanke som Larsson förde fram är att när du möter en person som du coachar så har du framför dig hela organisationen. Larsson och flera med honom menar att det här öppnar upp för ett sätt att tänka som både är bildligt och bokstavligt. När man möter en individ som jobbar i en organisation så möter du också en representant för denna organisation. Det handlar om ytliga saker som kläder, utseende och sätt att föra sig. Men det handlar också om de idéer, tankar och känslor som personen uttrycker förutom att de är unikt individuella även är tankar och känslor som existerar och är tillåtna i organisationen. Det kan vara abstrakt att tänka sig det närt man pratar om en organisation men pratar man istället om en familj eller en viss typ av kultur så blir det genast mer begripligt.
Larssons sätt att beskriva det här och Johan Grants efterföljande reflektioner skapade en bra grund för att förstå vad som skiljer olika perspektiv på individuella kontakter och coaching specifikt. Grant lyfte fram faran med alltför indvidualiserande förklaringar på individers problem. Problemen existerar ofta i ett organisatioriskt kontext. Att arbeta i en dysfunktionell, destruktiv eller meningslös organisation kan locka dig att söka stöd och plåster på såren. Som coach riskerar du då att trösta, stödja och leta syndabockar men inte åstadkomma verkligen hjälp och förändring för individen eller organisationen. Grant menade att spänningen mellan frigörelse och utveckling å ena sidan och plåster och första förband å andra sidan är en av coachens stora utmaningar.
Judar och israeler i svensk tv och film
När Stoppa matchen-spektaklet är över (liksom påföljande pajkastning i SVT:s Debatt 12 mars) och alla vi som inte förstod kopplingen mellan en tennismatch och Mellanösternpolitik samlar oss, är det en del saker jag funderar på. Hynek Pallas har sett om Susanne Biers debutfilm Freud flyttar hemifrån (nu på dvd)och funderar över hur svårt det hade varit idag att skilldra svenska judar utan att samtidigt nämna den ”andra sidan”. Jag citerar:
Men det jag framförallt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är mycket dystert, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SvT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:
Att SVT avstod att sända Kobras program om kulturlivet i Tel Aviv under Gazakriget var inte bara märkligt, det var en unken fläkt av regimteve (som borgarstrebers brukar kalla public service) från förr. Hynek fortsätter:
I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (där vid det här laget samtliga debattörer på alla sidor tycks ha glömt det grundläggande tragiska att några hundra barn dog i Gaza för två månader sedan) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna. Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«. Det finns inget värre än självcensur och det bådar inte gott för framtiden.
Nä, det bådar inte gott. Det är en hatisk stämning mot judar i Sverige. Att det är laddat visar bara att jag för ett par veckor sedan blev ombedd av en civilare att inte låsa fast min cykel för nära judiska synagogan när jag skulle till Berns. Till viss del hade en del av den uppiskade stämningen kunnat neutraliseras av om fler svenska judar än (Dror Feiler) öppet kritiserade Israels politik. Men den stilla önskan verkar vara en utopisk tanke år 2009.
Psykologer tittar på film visar The Queen
Torsdagen den 26 mars visar Psykologer tittar på film The Queen av Stephen Frears (ENG, 2006). Helen Mirren gestaltar drottning Elisabeth som tillsammans med hela kungahuset tas på sängen när prinsessan Diana omkommer i en bilolycka 1997. Filmen följer spänningarna inom politiken och mellan människorna som drabbades personligen. Elizabeth slits i en kamp mellan kungafamiljens personliga tragedi å ena sidan och allmänhetens krav på ett offentligt bevis på deras sorg å andra sidan. Drottningen tycks fången i ett patriarkalt system där känslor inte tolereras. Hovlivet visar sig på många sätt vara mer dysfunktionellt än Elisabeth egna tillkortakommanden.
Gäst och bollplank för publikens frågor är Ann Fridner, psykolog, psykoterapeut och universitetslektor på Stockholms Universitet.
Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Biljetterna kan köpas på nätet https://biljett.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx eller i Kulturhusets infokassa på vån 0 eller på telefon 08-508 315 09.
Varmt Välkomna!
PS: Missa inte Joel Stockmans nya trailer för Psykologer tittar på film. Gå med i Psykfilm på Facebook och få senaste nytt om kommande evenemang.
Ur vårens övriga program:
16 april visas Bad Timing av Nicolas Roeg, (USA, 1980). Gäst är psykoanalytikern Johan Schubert.
28 maj visas Smultronstället av Ingmar Bergman (1957). Det är en del av Bergmanfestivalen som pågår mellan 27 maj och 6 juni på Dramaten. Filmen handlar om den åldrade professorn Isak Borg som minns sin barndom. Gäster är Göran Rydén, psykiater och psykoanalytiker samt Malin Edlund, organisationskonsult och numera känd som radiopsykologen i P1. Biljetterna kostar 120 kr och släpps redan den 17 mars.
Psykologer tittar på: Bergman
Så var det äntligen officiellt att Psykologer tittar på film blir en del av försommarens Bergmanfestival. 27 maj-6 juni kommer ett flertal gästspel till Dramaten för teaterfestival i Ingmars skugga. Kulturhuset är med på ett hörn arrangerar filmvisningar på taket och så gör Psykologer tittar på: Bergman entré i hörsalen på plan 3 i Kulturhuset. Den 28 maj analyserar vi Bergmans mästerverk Smultronstället (1957). Filmen handlar om den åldrade professorn Isak Borg spelad av Viktor Sjöström. Smultronstället utspelas under en dag i bilen där Isak Borg minns och pratar om sitt liv tillsammans med sin sonhustru Marianne spelad av Ingrid Thulin. Det är både en sorgsen och romantisk färd i barndomen och drömmens värld.
Bollplank för diskussionen och publikens frågor är två inbjudna gäster; Göran Rydén, psykiater, psykoterapeut och psykoanalytiker samt Malin Edlund, organisationskonsult och numera känd som radiopsykologen i P1. Biljetter kostar 120 kr och släpps den 17 mars.
Som vanligt är jag moderator. Det ska bli kul med två gäster med psykologisk expertis från olika håll . Förhoppningsvis kan alla få plats i hörsalen som tar åtminstone 300 personer. Välkomna!
PS: Bergmansfestivalens framväxt och behind the scenes kan man följa på den här bloggen. Förra fredagen var det realease för webplatsen på Berns som förövrigt kommer döpa om sin ena bar till Persona Bar under festivalen.
Det våras för den bildade medelklassen!
Det utropar ekonomen Jonas Vlachos på Ekonomistas med anledning av rättegången mot Pirate Bay. Vlachos hoppas att Pirate Bay vinner så att den kommersialiserade kulturen blir mindre attraktiv att satsa på. Han skriver:
Marknadskrafterna kommer därför att driva kulturproduktionen till att i allt högre grad tillfredsställa den bildade medelklassens önskemål. Jim Carrey kommer inte att göra Dum & Dummare II, utan i stället satsa på något i The Eternal Sunshine of a Spotless Minds anda. Det är ju där pengarna finns att hämta.
Även om resurserna för kulturproduktion totalt sett kommer att minska som konsekvens av fildelningen är det alltså inte nödvändigtvis dåliga nyheter för den bildade medelklassen. Vi slipper helt enkelt slåss med andra kulturkonsumenter om produktionsresurserna. Så må Pirate Bay vinna i rätten, för min kulturkonsumtions skull!
Eftersom Vlachos, jag själv och andra finkulturella konsumenter gärna betalar lite extra för produkter med kvalité så hoppas han på en ny vår för kvalitétskulturen. Jag kan bara hoppas att han får rätt. I den störtflod eller moln av kommentarer om fildelning kan den intresserade följa Oscar Swartz blogga inifrån rättegångssalen för E24.
Waltz with Bashir, filmrecension i Psykologtidningen
I nummer 4 av Psykologtidningen som kommer ut i mars, finns min filmrecension av Waltz with Bashir med. Men redan nu ligger den uppe på nätet för läsning.
Kulturella behaviorister
Via Billy Larsson tipsade Tore om den nystartade nättidskriften Charter. En behavioristisk kulturtidskrift som de kallar det själva. Ett gäng nyexade psykologer och studenter från Göteborg har i första numret tagit ett kulturellt perspektiv på ACT. De intervjuar Niklas Törneke, Harriet Häggblom och Billy Larsson om deras förhållningssätt till ACT. I Charter finns även en lång och intervju med Kelly Wilson en av de främsta företrädarna inom ACT. Wilson har t.ex. skrivit en grundbok om ACT tillsammans med Steven Hayes (som nyligen var i Stockholm och föreläste, här är Charlotte Lundéns referat därifrån). Wilson är öppen och personlig i intervjun vilket känns befriande chosefritt. Wilson drar sig inte för att prata om religion, psykoanalys och vår kultur.
I Charter har också psykologstudenten Lasse Jansson skrivit en läsvärd essä om likheterna mellan Lacans psykoanalytiska perspektiv och ACT. För visst är det som rubriken antyder; att språket förenar Lacan och ACT och att det finns en möjlig ohelig allians. En av grundprinciperna i ACT är RFT (Relational Frame Theory) som inte ser språket som en konstant utom som en process. Lacan har också tydligt fört fram det dynamiska, relationella och diskursiva i språket. Vill man lyfta bliken ytterligare handlar det helt enkelt om att Lacan och RFT tagit intryck av postmodernistiska tankegångar som Derrida, Foucault med flera introducerat. Att språket inte är informationsförmedling och maskinellt som många andra teoretiska inriktningar inom psykologin uppfattat det är ett stort framsteg för behandlare och psykoterapeuter.
Jag är verkligen positivt överraskad av Charters #1 och hoppas att det kommer fler nummer. Jag skrev ju innan jul en essä i Psykisk Hälsa 4/2008 om KBT i kulturen, eller snarare bristen på kultur. Kul att jag fick svar på tal så fort. Jag ser fram mot nästa nummer. Lycka till redaktionen!
Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning
Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.
Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?