Etikettarkiv: samhälle

Att vara förälder och fånge är inte lätt

Gert Svensson skriver idag på DN Insidan om anstalten Engelsborg i Danmark. Där får barnen bo tillsammans med mamman på en särskild anstalt som anpassats för föräldrar som sitter i fängelset. Även partners får möjlighet att bo där. Beskrivningen av Engelsborg liknar mer ett stödboende eller kollo än ett fängelse. Det låter fantastiskt om alla barn till interner fick den här möjligheten som fångarna på Engelsborg får. Själv funderar jag på kostnaderna. Det låter dyrt och krävande. Å andra sidan är det kostsamt att på lång sikt trasa sönder familjer i onödan. Barn till kriminella måste få samhällets stöd annars hamnar de lätt snett.

På Engelsborg arbetar man med familjerna utifrån ett systemiskt familjeterapeutiskt perspektiv. Man kan väl sägas att med det menas att man ser hela familjen som ett system där helheten är mer än delarna. När en förälder hamnar i fängelse påverkar det hela familjen och genom att försöka behandla hela familjen hoppas man kunna nå bättre resultat än att bara behandla och stödja den intagne. I grunden en ganska självklar inställning som den svenska kriminalvården tycks ha förtvivlat svårt att tillämpa i praktiken. Ett tecken på det är ju att jag blir förvånad varje gång det vårdande inslaget står i fokus i fängelsesammanhang. Det känns sällsynt efter åren med Bodström.

I Sverige får tydligen föräldrar ha sina barn på anstalt fram tills ett års ålder. I artikeln berättar forskaren Annelie Björkhagen Turesson om ett upprörande fall. En mamma som tagit hand om sin dotter fick lämna bort barnet när det blev ett år gammalt. Barnet placerades då i en fosterfamilj trots att det endast återstod tre månader av mammans straff. Med tanke på vad vi idag vet om hur små barn påverkas negativt av separationer är det fullständigt oacceptabelt tycker jag. Vid ett års ålder håller barnet på att etablera en trygg anknytning till föräldern. Stör man den processen på det sättet riskerar man att skada det lilla barnet för resten av livet.

”Sverige borde lära av Danmark”, säger Barnombudmannen Lena Nyberg. Det är verkligen ett understatement.

Systemteori på Sandahl Partners

Igår hade Jocke Norberg fixat en träff med Sandahl och Partners för oss i nätverket för arbetliv- och organisationspsykologi. Sandahl och Partners är ett renodlad psykologföretag som arbetar med rekrytering, urval, grupp- och ledarutveckling samt coaching. Vi fick möjlighet att träffa Sara Henrysson Eidvall och Maria Åkerlund som bägge jobbar på företaget. Det är positivt att företagen öppnar sig och berättar om vad de gör. Det är en spännande mix av matchning, scouting och socialt minglande när studenter möter det verkliga arbetslivet. Särskilt i en så snårig och komplicerad bransch som organisationsvärlden tjänar alla på att göra trösklarna mindre. Generellt tycker jag att det behövs fler sociala mötesplatser och mer transparens i dagens samhälle.

Något som jag fäste mig vid var att bägge betonade sin teoretiska utgångspunkt. Jag satt och väntade på ett brandtal för någon terapeutisk skola men blev glatt överraskad när de förde fram systemteori som sitt viktigaste redskap för att förstå världen. För Henrysson och Åkerlund var systemteori ett slags kognitiv karta som de använde i alla möjliga sammanhang.

Det lyfte fram några test som de ibland använde sig av vid grupputveckling tex. Susan Wheelans analysverktyg GDQ, Group Development Questionnaire. De använder sig desstuom av utveckling och vidareutbildning inom SCTRI, Systems Centered Training and Research Institute. För övrigt ordnar Lund en tvådagars kurs 15-16 maj kallad GRASP där Wheelan kommer att vara huvudtalare. Det är den sjätte nordiska forskningskonferensen i grupp- och socialpsykologi.

Det är glädjande tycker jag att det systemteoretiska perspektivet används i företagsvärlden. Det finns stort värde i att försöka förstå människor, grupper och organisationer utifrån ett sådant perspektiv.

SCTRI tipsar om läsning för den som är intresserade av systemteori. För mig är det obegripligt att psykologutbildningen inte har mer av de här perspektiven, för att inte tala om universiteten i stort. Det behövs teorier om teorier och perspektiv på perspektiv för att kunna navigera i dagens komplexa värld.

Panorama Stockholm, ny samtalserie på Kulturhuset

Under våren drar Kulturhuset igång en ny samtalsserie kallad Panorama Stockholm. Onsdag 12 mars kl. 19 diskuterar man ”den hållbara staden” med filmaren Tom Alandh, s-politikern Roger Mogert och landskapsarkitekten Per Berg. Moderator under våren är journalisten Christoffer Barnekow.

Övriga datum är 16 april då kommer m-politikern Kristina Axén-Ohlin och stadsplaneraren Nils Ahlberg prata om ”majoritetens stad”. 7 maj kommer arkitekterna Gert Wingårdh, Mia Torpe samt politikern och fd. ministern Jan O Karlsson prata om ”Våra drömmars stad”.

Det ser ut att vara ett lovande program om bara politikerna kan undvika pajkastning.

Zaremba skriver igen om att känna sig kränkt

Maciej Zarembas tredje och avslutande artikel om kränktheten som fenomen i det svenska samhället tar upp ledningsproblematiken på Lärarhögskolan. Precis som jag skrev i förra inlägget är ledningens- och samhällets sätt att hantera kränkta personer och rättshaverister det verkliga problemet. Zaremba utvecklar det här i den sista artikeln och kommer till den rimliga slusatsen att det är ett pris vi får betala för demokrati och öppenhet när vem som helst kan känna sig kränkt. De knäppa är inte att man känner sig kränkt det märkliga inträffar när myndigheter, organisationer och rättssystem låter en diffus känsla av kränkhet (utan motivering), hos vem som helst blir samhällets måttstock. Den omvända bevisbördan är en god men naiv tanke eftersom vi alla är så olika.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som ringer till Ring P1 och beklagar sig och känner sig kränkta. I bästa fall kan Ring P1:s existens motiveras av att det svenska samhället sparar in miljontals pengar på att människor använder det forumet för att uttrycka sin kränkthet istället för att driva kostsamma rättsprocesser.

Föräldrarkurser och skamvråns återkomst

Gert Svensson skrev i veckan ett antal artiklar på Insidan i DN om föräldrarkurser och barnuppfostran. Den första artikeln beskriver föräldrarkursernas utformning. DN ger också en kort översikt av hur synen på barnuppfostran i Sverige har förändrats under de senaste hundra åren. En artikel handlar om en mamma som beskriver hur hon lärt sig handskas med Isak. DN besökte också psykologen och kursledaren Mattias Lilja som är psykolog och kursledare inom ramen för föräldrarkursen Komet.

”Cope” (som kommer från Kanada), ”Komet” (en svensk motsvarighet) och ”De otroliga åren” (som utvecklats av amerikanskan Carolyn Webster Stratton) är tre föräldrarkurser som alla bygger på social inlärningsteori och kognitiv psykologi. I grunden handlar det om att förstärka och uppmuntra önskvärda beteenden och att ignorera och försvaga icke önskvärda beteenden. I föräldrarprogrammen läggs stor vikt vid att berömma och uppmuntra barnen mer än att tillrättavisa dem. Fem gånger mer beröm rekommenderar man. Om barnet blir obstinat och bråkar bör man ta undan barnet i en time out eller nödbroms som det också kallas. Barnet får vara ensamt på en stol eller i ett rum tills dess att barnet lugnat ner sig. Läs mer →

Umberto Eco & Carsten Jensen till stan samt ett seminarium om konst

Några evenemangstips. På onsdag den 23 januari samtalar Umberto Eco med sin översättare Barbro Andersson på Italienska Institutet, Gärdesgatan 14, kl. 18. Eco tillhör Rolls-Roycen bland världens intellektuella idag. Han lär ha ett privat bibliotek med 30 000 volymer. Mer om Eco och programmet kan du läsa här. Hans böcker ges ut på Brombergs förlag där man kan läsa om de verk som översatts till svenska.

Samma dag mellan kl. 15-21 är det ett seminarium på Konstfack vid Telefonplan på temat ”Konstens roll – om konst, konstutövare och arbete”. Det är föreningen Nordens Biskops-Arnö som arrangerar tillsammans med ABF och Konstfack. Saxat ur programmet:

Författare, konstnärer och intellektuella på olika sätt närmar sig frågor om estetiska och politiska strategier inom konst och litteratur. Seminariet vill bland annat undersöka konst som nytta eller överflöd, hur vi värderar och skulle vilja värdera konstnärligt arbete: både i samhället och inför oss själva i vårt eget arbete, samt vad ”det nordiska” skulle kunna innebära för det konstnärliga arbete i Norden idag.”

Torsdag 24 januari kommer Carsten Jensen till Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Jensen är journalist och författare och han ska prata om sin senaste bok ”Vi, de drunknande”, tillsammans med Sigrid Combüchen. Det är en storslagen roman om fyra generationers sjömansliv från mitten av 1800-talet till slutet av Andra världskriget. Jensen är känd för en svensk publik bland annat för sina artiklar och resereportage. Föredraget är i Hörsalen och börjar kl. 19.

Ökar verkligen ungdomsvåldet?

Så kom inlägget som jag gått och väntat på i tre månader. På DN Debatt (14 januari) skrev fyra kriminologer en artikel med rubriken ”Samhällets fokusering på ungas brott är farlig”. Det är märkligt att det tog så lång tid, men debattredaktörerna kunde väl inte till slut ignorera kompletterande perspektiv. Så här skriver författarna;

”Ungdomsbrottsligheten ökade åren 1950-1975 för att sedan stabiliseras åren 1975-1995 och därefter minska något. Minskningen beror främst på att färre unga begår stöld- och skadegörelsebrott. Våldsbrotten är oförändrade, de flesta av våra indikatorer pekar på att vi inte har fler unga som misshandlar eller dödar i vårt samhälle. Utvecklingen är densamma i våra nordiska grannländer.”

Ungefär vad jag haft på känn. Författarna fortsätter: Läs mer →

”Myten om föräldrars makt”

Recension av Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”

Striden om arv och miljö har pågått länge inom psykologin. Den här striden har på senare tid blivit allt mer överspelad. Ett mer modernt sätt att se på en människa är att 50 % kommer från gener och 50 % från miljö. Man kan diskutera om det är 40/60 eller 30/70, eller 70/70. utgångspunkt är att diskutera och problematisera de 50 % som handlar om miljöpåverkan. Vilken miljö är det som påverkar barnet på väg mot vuxenheten? Såväl psykodynamiker som behaviorister har lyft fram föräldrarnas centrala roll. Nästan all forskning handlar om att på ett eller annat sätt bevisa att det är föräldrarna som påverkar sina barn till att bli dem de är. Harris håller inte med. Hon kallar det myten om föräldrars makt. I själva verket är det barnets sociala miljö på dagis, skola och i andra gruppkonstellationer som formar oss. Hennes teori brukar kallas för gruppsocialisationsteorin. Läs även min introduktion om författaren Judith Rich Harris. Läs mer →

Hjärnan hos tonåringen är inte fullt utvecklad

Kan ungdomar inte rå för det som kommit att kallas för ungdomsvåldet? AP rapporterar om hjärnforskning som pekar i den riktningen. Laurence Steinberg, professor i psykologi gör en liknelse med bilar.

”The teenage brain, is like a car with a good accelerator but a weak brake. With powerful impulses under poor control, the likely result is a crash.”

I AP-artikeln fokuserar man på tonåringens hjärna i samband med brottsutredningar. Tonåringens hjärna är fortfarande under utveckling vid 16-17 års ålder, menar Steinberg. Det är hjärnan kontrollerande, resonernade och empatiska delar som främst finns belägna i prefrontalloben som utvecklas sist. Puberteten har tidigare kickat igång hormoner, sexualitet och andra funktioner. Överhuvudtaget utvecklas hjärnans starka drivkrafter först, därfter tycks omdömde och eftertanke komma. David Fasser, professor i psykiatri, säger att i genomsnitt är en 17-åring mer impulsiv, aggresiv, emotionellt instabil, villig att ta risker, mindre stresstålig, mottaglig för grupptryck, missar att se alternativ samt tenderar att överskatta kortsiktiga vinster framför långsiktiga konsekvenser. Läs mer →

Jesper Huor i Rastafariland

Ibland brukar jag riva ut intresssanta artiklar och notiser i tidningen. Ibland glömmer jag bort textern. Ibland läser jag dem. Nu hittade jag en artikel av Jesper Huor i SvD. Den publicerades 7 september. Där besöker han den lilla rastafarikolonin Shashamane, i Etiopien som består av jamaicaner. Tiden verkar stå stilla i rastafarirörelsen. Undrar om det är marijuanaröken som är orsaken till det?

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur