Etikettarkiv: Psykologi

Intervju med mig om ”Psykologer tittar på film”

Under rubriken Analysera mera är det en intervju med mig i dagens DN Kultur om ”Psykologer tittar på film”. Den skildrar på ett bra sätt hur jag tänker och hur samtalar om filmerna efteråt. I intervjun säger jag bland annat att jag vill popularisera psykologi. Jag menar att det finns alldeles för mycket elitism och onödigt krångel i psykologivärlden som stänger människor ute. Helt i onödan. Samtidigt är det viktigt att ett populariserat samtal inte blir urvattnat eller okunnigt. Det mänskliga psyket är komplext och det måste vi inse. Psykologer och psykoterapeuter måste våga stå för det och inte mata folk med enkla sanningar.

För den som är intresserad finns förresten ”Psykologer tittar på film” även på Facebook.

Vad har psykologin och psykiatrin bidragit med de senaste 100 åren?

Den frågan ställde Freakonomics till sex olika specialister. WeMind refererar vad David B. Baker, John Medina, Dan Ariely, Satoshi Kanazawa, Peter D. Kramer och Laurie Schwartz tänker om det. För den som är intresserad rekommenderar jag att läsa texten på Freakonomics. Om man ska sammanfatta diskussionen kan man säga att vi vet mer idag, men att vi fortfarande har för trubbiga kunskaper och mediciner för att lyckas behandla alla klienter på rätt sätt. Metoderna och preparaten behöver bli mer träffsäkra och avgränsade. Men de flesta i panelen är ense om att vi vet tillräckligt för att använda oss av psykofarmaka.

Hjärnskada kan förklara konstverk

Erik Stattin skriver om en intressant koppling mellan konst och neuropsykologi. New Scientist rapporterar om den kanadensiska konstnären Anne Adams som skapade ett repetativt mönster som en tolkning till det klassiska stycket Bolero av Maurice Ravel. Adams led av ett symptom som kallas för primary progressive aphasia något som även Ravel antas ha haft när han skapade det märkliga och repetativa musikstycket. I begynnelsen av sjukdomen frigörs nya hjärnkopplingar vilket gör att fler sinnesintryck kopplas samman, ett fenomen som kallas för synestesier. De nya nervkopplingarna skulle kunna vara en förklaring till varför Bolero låter som det gör och varför Adams började rita som hon gjorde. Här är referenserna till artiklarna.

(1) W. W. Seeley et al (2008) Unravelling Boléro: progressive aphasia, transmodal creativity and the right posterior neocortex. Brain 2008 131(1):39-49

(2) L. Amaducci, E. Grassi, F. Boller (2002) Maurice Ravel and right-hemisphere musical creativity: influence of disease on his last musical works? European Journal of Neurology 9 (1) , 75-82

Psykoterapimässan 2008

På torsdag inleds Psykoterapimässan i Stockholm. I tre dagar kommer cirka 180 seminarium att äga rum. Mångfalden är väl mässan både styrka och svaghet. Jag har tittat igenom programmet och konstaterat att man tycks tävla i att hitta på fantasieggande rubriker. Vad sägs om ”En fallen ängel – om Stavrogin i Onda andar av Dostojevskij” eller ”Hölje och hållande” eller ”Hjärnskrynkling? – Vad hjärnavbildningsstudier har lärt oss om psykoterapiers verkningssätt” samt ”Bordshockey – attack eller kontakt? Psykoterapi med en autistisk pojke”.

Mässprogrammet får mig att associera till Alternativmässan som hålls två gånger per år i Liljeholmshallen. Där är det viktigaste att man tror på vad man gör. Hur som helst. Jag ska försöka bevaka evenemanget så gått det går. Jag har valt ut ett par seminarium som jag tycker verkar intressanta. Det finns säkert många fler. Kom gärna med egna tips på föreläsare och programpunkter som jag borde gå på. Min erfarenhet är att det ofta är det obskyra och oväntade seminariet som är mest inspirerande. Läs mer →

Pillerdiskussion på ABF-huset

Jag skrev för en tid sedan om Ingrid Carlbergs nya bok ”Pillret”. Där tar hon upp problematiken med hur sjukdomar och diagnoser i hög utsträckning skapas av läkemedelsindustrin. Finns det ett preparat gäller det att finna en sjukdom att passa ihop det med.

Imorgon diskuterar Carlberg sin bok tillsammans med David Eberhard, psykiater och överläkare, Johan Schubert läkare och professor i psykoterapi på KI samt Richard Bergström, vd för Läkemedelsindustriföreningen. Både Eberhard och Schubert har mycket klokt att säga så det finns förutsättningar för en bra diskussion. Tyvärr är jag själv upptagen på annat håll. Samtalet börjar kl. 18 på ABF-huset på Sveavägen. Här är hela programmet.

Slutintryck från Psykologstudent 08

Psykologstudent 08, anordnades med bravur av termin 8 på psykologlinjen i Linköping. Det var ett proffsigt arrangemang för att vara första gången i sitt slag. Nationernas Hus var en perfekt plats för en konferens med 200 deltagare. Middagen och festen på kvällen får också lyckad även om jag har lite svårt för sjungandet.

Det var en uppsluppen stämning hela dagen. Jag mötte förväntan och nyfikenhet vem helst jag pratade med. Det kändes som ett speciellt ögonblick att vi studenter kom samman. Ska jag vara kritiskt mot något är det just det att vi studenter tilläts få så lite utrymme. Det är paradoxalt att låta fyra ”riktiga” psykologer berätta för oss hur det är, när syftet som jag uppfattade det, var att vi psykologstudenter skulle träffa varandra. För mig känns det självklart att vi studenter bör delta i workshops, diskussionsgrupper, paneldebatter och utbyter tankar tillsammans. Nu skedde det i det dolda. Jag är övertygad om att det finns enorma kunskaper, erfarenheter och idéer bland deltagarna som var där. Det var påfallande lite nytt från paneldiskussionen med de riktiga psykologerna. Det var samma svar som man hört förut:

”Det är så svårt att nå ut”. ”Man måste vara ordentligt påläst för att kunna uttala sig om något psykologirelaterat”. ”Det är lätt att media förenklar för mycket”.

En student frågade om de ”riktiga” psykologerna hade något konkret tips på en lyckad löneförhandling. Då blev det dödstyst på podiet.

Nej, min känsla som jag tror att jag delar med många är att vi har lite att hämta från den gamla tidens psykologer när det gäller att sluta terapifäktas, bryta ny mark, förhandla om löner, eller nå ut i media. Det är den yngre generationen som måste gå i bräschen. Det är vi som måste skapa opinion för viktiga psykologfrågor. Vi kommer inte be om ursäkt för vad vi kan. Vi kommer inte sitta stilla i båten. Vi har inte dåligt självförtroende. Allt det här och mycket mer tror jag hade kommit fram om vi luckrat upp de traditionella upplägget av konferensen. Så det blir min passning till Markus och gänget som på stående fot lovade en Psykologstudent 09 i Uppsala i januari nästa år.

Det var den sista konferensrapporten. Läs mina föreläsningsreferat med Magnus Stalby, Elisabeth Södersten, Sandra Bates och Håkan Nyman.

Att möta barn och ungdomar i sorg, konferensrapport

I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.

Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad. Läs mer →

Martin Ingvar ryter till om skolan och barns hjärnor

På DN Debatt skriver hjärnforskaren och professorn på KI Martin Ingvar, om att svenska skolan struntar i att ta hänsyn till modern neurovetenskaplig forskning. Jag vill egentligen hålla med om mycket av det Ingvar säger, men. Det är ärligt talat svårt att förstå vad han menar. Och vilken hjärnforskningen som han hänvisar till. Vill man kritisera det rådande med hjälpa av att stödja sig på forskning bör man inte då presentera några vetenskapliga belägg för sin ståndpunkt? Hur ska annars offentligheten och lekmän kunna förstå vad det är man vet? Några citat:

En av de viktigaste felgreppen som nu haft lång tid på sig att utvecklas är idén om att pedagogiken inte har att göra med hur barns hjärnor fungerar. Barns hjärnor är som vuxnas, fast bättre.

Jag håller med. Såväl mindre skolbarn som tonåringarnas hjärnor är annorlunda. Men Ingvar förklarar inte på vilket sätt.

Att ha en bra läsförmåga är en helt central färdighet för att få de sociala nycklar som behövs i dag. Det är nyckeln till kunskap, nyckeln till matematikens begreppsvärld och nyckeln till att få flera språk utöver modersmålet. När man lär sig att läsa och skriva får man efter idog träning en automaticitet i sitt läsande som i sin tur avlastar tänkandet och minnet. Då kan man förstå en text. Då kan man tänka själv. Då kan man bli en kritisk väljare och allt annat som befordrar demokratins utveckling. I stället för att bygga på vetenskapen i området har Sverige nu på ett unikt sätt tagit bort läsmetodik ur lärarutbildningen. I dag är det möjligt att bli lärare för de minsta barnen utan att ha insikt om hur man lär barn att läsa. Läsfärdigheten sjunker nu på bred front i skolan och vi har ännu inte sett botten.

Bra talat.

I en ideologisk ratatouille har missriktade jämlikhetsmål varit styrande. Alltså skall alla ämnen vara lika mycket värda. Därför har det inte lönat sig för den enskilde eleven att läsa språk medan hjärnan är ung. Samtidigt som Sverige gick in i EU har en katastrofal nedgång av antalet elever med tredjespråk skett. Det har varit bättre att göra det i den komplettering av skolan som görs inom ramen för komvux av en förfärande stor del av medelklassens barn. Detta är ett resursslöseri som saknar motstycke i världen. Då har hjärnan redan har en ålder då den är mindre bra på att lära in nya färdigheter.

Instämmer. Ett exempel som Ingvar inte nämner är tex. de nya krav som högstadiet medför tror jag generellt sätt kommer 1-2 år för sent. Svenska barn blir understimulerade eftersom de är 13-14 år när de börjar med andra språk, och mer avancerade studier. Från 11 års ålder har de flesta barn nått ett stadium av konkret-operationellt tänkande.

Men mitt slutintryck är ändå att Ingvars argumentation är bristfällig och populistisk. Jag tycker att det krävs mer från psykologisk håll särskilt från en ämnesexpert som Ingvar om man vill föra ut sitt budskap till massorna. Att skrika högt hjälper inte.

Rekonstruktion av Zimbardos fångexperiment

Ett av socialpsykologin mest berömda experiment genomfördes av Philip Zimbardo på Stanforduniversitetet 1971. I fängelseexperimentet placerades ett antal försökspersoner placerades i källaren på univeristetet och tilldelades roller som vakter och fångar. Efter sex dagar fick försöket avbrytas på grund av att de gått över styr.

I onsdag visades filmen ”Repetition” (Powtorzenie) (2005) på Kulturhuset. Där försöker konstnären Artur Zmijewski rekonstruera det fingerade fängelsets arkitektur och regler. Venetianska speglar hängde på väggarna, deltagarna kunde observeras genom fem kameror styrda av kameramän och några automatiska mörkerseende kameror. Några psykologer fungerade som expertkonsulter och hade möjlighet att avbryta experimentet om det på något sätt gick över styr. Vid Stanfordexperimentet 1971 utvecklades snabbt ett mönster där ”fångvaktarna” förtryckte och förnedrade ”fångarna”. Zmijewskis experiment fick ett helt annat resultat: deltagarna bestämde sig för att gemensamt göra uppror och lämna fängelset. Filmen gav upphov till livlig debatt i Polen. Den visades bland annat i den polska paviljongen på Venedigbiennalen 2005.

”Repetition” är ett intressant försök att rekonstruera ett psykologiskt experiment. Men vad är det filmen egentligen återskapar? Är det förutsättningarna? Är det omständigheterna? Är det repliker, karaktärer? Zmijewski låter aldrig betraktaren veta om det som händer är ett dokumentärt förlopp. Det är typ en dokumentär, men så sker saker som bryter mönstret. Det skämtas och flinas. Kissas i soppan. Som betraktare vet jag inte vilka förutsättningar som råder, vilket retar mig. De hade varit enkelt att åtgärda. Trots det blir jag berörd av Zmijewskis film. Fängelser är märkliga och de processer som sätts igång där bör undersökas och lyftas fram. Men ett uns av naiv konstnärlig lättja dröjer sig kvar. Varför inte berätta vad och hur man gör?

Programmet ingår i Radical Thinking, som är en föreläsningsserie på Konstfack som nu lämnat konstscenen. Vad som är Radical thinking, återstår att se.

Några tankar om Jules och Jim och referat från en diskussion

Varje gång jag ser Jules och Jim så grips jag direkt av frihetskänslor och upprymd glädje. Jag sugs med i historien och smattret från berättaren blir till ljuv poesi. Filmen är ett konstnärligt mästerverk och som sådant låter det sig inte analyseras och dissekeras. Det kan rent av vara farligt. Clarence Crafoord återkom gång på gång till motståndet att tolka och dechiffrera karaktärerna i filmen, trots alla de många tecknen på allehanda psykiska problem. ”Jeanne Moreau, är ju så vacker”.

Trots att jag föresatt mig att försöka vrida och vända på filmens teman och initiera en diskussion om det homoerotiska i Jules och Jim, prata om tresamhet, Catherine och de andras narcissism och depressiva drag så blev det mest tafatta försök. Mitt påstående att Jules och Jim egentligen är oförlösta bögar föll också till marken. Ingen tycktes bli provocerad av det.

Jag kallade Clarence generation för naiv när det gällde synen på fri kärlek. Dagens unga är mer realistiskt naiva hävdade jag. ”Tror ni ja”, replikerade han till publikens förtjusning.

Crafoord var dock tveksam till möjligheterna att leva i fungerande tresamhetsrelationer. Det kommer alltid vara någon som är lidande. Det är svårt att rikta den kärlek och uppmärksamhet som krävs för att verklig intimitet ska uppstå mellan två människor, om man samtidigt har flera kärleksobjekt, menade han.

Vi talade även en del om att filmen fortfarande är provokativ och irriterande för en samtid som idealiserar kärnfamiljen och parrelationen. Vi kom även in på att filmens skildring av kvinnor har en släng av manlig mystifikation av kvinnan. Men jag tror att det är våra nutida glasögn som betraktar filmen så. Flera medelålders kvinnor jag träffat påpekat att filmen var en befrielse från de unkna borgerliga konventioner som alltjämt rådde på 1950-talet. Borgerskapets diskreta charm var inte alltid så charmigt. Catherine var för dem först och främst en symbol för en frigjord och öppen kvinna. Samtidigt är den frigörande kraften också destruktiv i Catherines gestalt men även i Jules och Jims figurer. Catherine kräver ständig uppmärksamhet och är rätt neurotiskt. Det var Crafoord och publiken överens om.

Crafoord tog även upp dagens romantisering av singellivet. Det finns lite insikt hos dagens unga om den närhet och intimitet som utvecklas i en långvarig kärleksrelation menade Crafoord.

Till sist frågade jag ”Vilka villkor vi kan urskilja för ett hållbart kärleksförhållande”? Hans svar var nästan buddistiskt. Vi behöver lära oss att kunna avstå från vår älskade och den omedelbara kärleken. Det är först när vi kan avstå från kärleken, som vi kan börja älska den andre och inte vår egen spegelbild. All inledande förälskelse är först och främst vår egenkärlek som vi projicerar på den andre. Den fasen måste vi komma över, slog Crafoord fast.

Tack till alla som deltog i diskussionen och tant pis till alla som inte fått biljett. Vi ses nästa gång.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur