Etikettarkiv: kultur

Bonniers startar lyriksajt

bonnierlyrik-se.jpg

Bonnierlyrik.se heter Bonniers nya satsning på poesi. Det känns som ett naturligt steg. Det är förvånande att förlagen fortfarande har usla hemsidor och dålig transparens med övriga världen på internet. Eftersom jag skriver om böcker och författare fastnar jag ofta och klickar runt i det oändliga utan att komma dit jag vill.

När jag jobbade med tidningen Nitnit läste jag mycket poesi och skrev egna dikter. Under dessa år upptäckte jag paradoxen i Lyriksverige. Var och varannan skriver egna dikter men ytterst få läser och köper poesi. Det mesta som skickades in till vår redaktion var värdelöst, mycket på grund av att skribenterna inte läste poesi själva. Antalet utgivna diktsamlingar är litet i Sverige på grund av att folk inte köper poesi. Man kan anklaga förlagen för mycket men inte när det kommer till lyrik. Samtidigt har Poetry-Slamvågen kommit och etablerat sig som en egen genre, men inte heller det leder till att folk hittar till poesin. Pontus Dahlman skrev en bra och kritisk artikel om poetryslamkulturen i DN 19/5 2007 (ej på internet).

Nåväl. Efter en första rundtur på Bonnierlyrik är intrycket blandat. Med hemsidan i ryggen finns det förutsättningar för att skapa ett litterärt samtal om lyrik. Kanske kan unga förmågor få chansen att komma fram där innan de ger ut en hel diktsamling. Samtidigt ser designen tungrodd ut. Jag ser för mycket gammalt webtänkande. Klickar jag på rubriken forum får jag upp en lista på alla böcker och författare men hittar inga forum. Fortfarande har sidan mer karaktären av ett skyltfönster för Bonniers egna poeter. Med lite putsning kan Bonnierlyrik kanske lyfta. Noterat är också att de olika grenarna av Bonniers imperium inte vet vad de andra gör. Det illustreras av att Albert Bonniers Förlag inte nämner lyriksatsningen på sin hemsida, vilket hade känts naturligt tycker jag.

Svensk Bokhandel skriver också om Bonnierlyrik.se.

Psykologer tittar på film visar ”Borat”

200px-borat_ver2.jpg

Säsongens sista ”Psykologer tittar på film” tar sig an Sacha Baron Cohens dråpliga film ”Borat”. Den fulla titeln är den något omständiga ”Borat – Culture learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakstan”. Filmen handlar om en påhittad kazakstansk reporter som drar ner brallorna på sig själv och Amerika i en hejdlös komedi. Filmen har lett till hundratals stämningar och kontroverser. Borat hade tidigare dykt upp i tv-showen Ali G. Cohens alter ego Borat Sagdiyev blev så känd efter filmen att det var omöjligt att fortsätta använda sig av karaktären.

Efter filmen tänkte jag vi skulle diskutera vad är det som är roligt med Borat? Är det ens roligt? Vilka psykologiska mekanismer döljer sig bakom humor och komik? Hur kan man utsätta sig för sådan självförnedring? Vilken sorts diagnos har egentligen Cohen för att inte tala om Amerika?

220672_140_160.jpg

Till vår hjälp att analysera ”Borat” har vi Per Naroskin, leg. psykolog, psykoterapeut, författare och komiker. Naroskin har medverkat flitigt i radio, tex. i Spanarna, Studio Ett och Jonas Val. Han har också skrivit boken ”Nyttan av att tala högt med sig själv”, en samling betraktelser om vardagen.

Baren och restaurangen är som vanligt öppen innan och efter filmen. Biljetter finns att köpa i infokassan Kulturhuset vån 0 eller internet. Det är begränsat antal platser.

Filmvisningen äger rum torsdagen den 22 maj och börjar redan kl. 18.00 Klarabiografen, vån. 2 Kulturhuset.

Varmt välkommen!

Fransk och Judisk Filmfestival

img-chansons.jpg

Det är Fransk filmfestival både i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. I Stockholm pågår festivalen till den 5 juni på biograf Sture. Producenten Olivier Guerpillon sade en träffande sak i DN På Stan idag:

”Våra besökare är nyfikna och kulturella. De kan tänka sig att se en fransk film även om de inte vet vad den handlar om. Många av dem tycker att fransk film representerar något speciellt, ungefär som franskt vin”.

Det stämmer in på mig. Även om det också innebär att jag väljer bort ”fransk film” när jag inte är på humör. I artikeln framgår också att bara dussinet filmer kommer till Sverige från Frankrike av de cirka 200 som produceras varje år. Kanske är det just därför som den svenska biopubliken kan räkna med att en fransk film=kvalité.

En snabbtitt i programmet gör att jag vaskar fram två psykfilmer för den intresserade. ”Tous et pardone” om skilsmässa och försoning och ”Les chansons d’amour” av Christophe Honoré som handlar om ung kärlek och tresamhet.

rjellyfish.jpg

Isrel firar 60 år och lagom till det drar också Stockholms Judiska filmfestival igång. Den pågår mellan den 10-13 maj på Zita. Jag är mest sugen på israeliska ”Jellyfish” (2007) som belönades i Cannes och som visas på Cinemateket. Filmen är gjord av Shira Geffen och Etgar Keret och skildrar det moderna Tel Aviv. Så här påar Cinemateket filmen:

”Filippinsk husa mobbas på hebreiska och brud inlåst på toalett klättrar ut och bryter benet i succédebut av författarduo.”

Det blir iallafall jag nyfiken på.

Uppdaterad: Hynek Pallas tipsar om ”Un Secret” av Claude Miller som också visas på festivalen. Så här skriver Hynek om filmen:

Genom återblickar väver Miller ihop minnen och berättelser (nej, det är inte alltid samma sak) om en judisk familj i Andra världskrigets Frankrike. Den atletiske familjefadern Max är jude, men på gränsen till vad vi skulle kalla för självförnekande. Hans fru Hannah, och hennes föräldrar, är desto mer traditionella. I enlighet med titeln finns det en fet hemlighet begravd i filmen, vilken inte skall avslöjas, men den hänger starkt ihop med hur dessa karaktärer ser på sig själva och använder det för sin överlevnad.

Det låter lovande tycker jag.

Sushi, Madonna och mingel x2

picture2.png

I fredags hade internetnomaden och webentreprenören Ted Valentin realease för sitt nya projekt Suskikartan.seGalleri Agueli. Det var en trevlig tillställning med god mat även om det inte bjöds på sushi. För den som liksom jag inte är något freak av rå fisk så kommer inom kort även cafékartan, restaurangkartan och wifikartan.

180px-madonnact.JPG

Igår var det officiell invigning av Klarabiografen på Kulturhuset. Lite sent kan man tycka med tanke på att verksamheten har varit igång sedan i oktober förra året. Nässelshotsen var ingen höjdare men apelsinjuicen var god. Kulturhuschefen Erik Sjöström snackade liksom Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt som talade på politiska vilket politiker behärskar väldigt väl. I bion visade man Madonnas konsertfilm från sin världsturné ”Confession Tour”, givetvis i hd-format. Ett udda filmval kan tyckas med tanke på att biografen ska visa film som inte får plats någon annan stans, men kulturfolket har ju gärna en postironisk glimt till det mesta. Otroligt nog är Madonnas ”Confession Tour” en av de få populärkulturella fenomen som jag lyckats bevittna på senare år. Säga vad man vill om Madonna men underhålla kan hon verkligen.

Fotbollskväll-Kobra 1-1

jockum.jpg

Att höra Chris Härenstam göra en snabbreferat med en teaterbesökare efter en pjäsen kändes lika klockrent som att se Staffan Lindeborg på piano. Överlag var det ett frisk drag över Kobra när sportjournalisterna tog över. Snabbt, och fräckt om operafans i Parma och om några beundrare till konstnären Jockum NordströmGrafikens Hus i Mariefred. Det var befriande att höra honom säga att han inte tyckte att vernisager eller fans var viktiga för honom som konstnär. Jag tror honom verkligen.

Däremot kändes Kobraredaktionens intåg i Fotbollskvällsoffan mer traditionellt. Att höra författare beskriva sin kärlek till fotbollen som Marcus Birro gjorde känns gjort. Det var visserligen intressant att se reportaget om Roma som både har en egen tv- och radiokanal samt en egen tiding. Diskussionerna om skillnaderna mellan journalister och fans kändes givande, även om jag saknade en uppdatering av begreppet journalist. I dagens mediavärld där bloggare ofta rapporterar och mainstrem media klipper och klistrar från bloggar och pressmeddelanden är det inte självklart vart gränserna går.

1-0 till Fotbollskvällsredaktionen. Samtidigt måste man komma ihåg att Kobras format är överlägset Fotbollskväll. Kobra har år efter år gjort intressanta och spännande program i en form som balanserat väl mellan att vara poppigt, nördigt och kulturprettigt. Programmets tempo och rytm gör det lätt även för fotbollsjournalister att hoppa in och extraknäcka. Formatet och strukturen ger en bra grund att stå på. Detsamma kan man verkligen inte säga om Fotbollskväll. En soffa, lite eftersnack och några fotbollsklipp är inte särskilt spännande även för den fotbollsintresserade. Fotbollskväll borde anamma Kobras okonventionella sätt att förhålla sig till kultur. Då skulle jag börja följa programmet.

Med andra ord; kvitterade Kobra till 1-1 i andra halvlek.

Einstürzende Neubaten spelar intellektuellt memory på scen

300px-en_2000-05-19_karlsruhe_1.jpg

Förra söndagen såg jag en fin konsert med Einsturzende Neubaten på Berns. En krytiskt namn som Fredrik Strage förklarar på följande sätt:

Einstürzende Neubauten betyder ”instörtande nybygge”. En kort tid efter att gruppen bildats i Berlin 1980 kollapsade stadens nybyggda kongresshus eftersom en arkitekt hade slarvat han räknade ut takets vikt. Einstürzende Neubauten såg det som ett gott omen. Här skulle rivas.

Det var med spänd förväntan jag cyklade genom stan på väg till Berzelii Park. Jag hade svårt att föreställa mig vilken publik som skulle vara där. Själv upptäckte jag bandet av en slump för ett par år sedan. Soundtracket till filmen ”Berlin Babylon” som jag ännu inte har lyckats se gjorde att jag fick upp ögonen för detta märkliga band. Publiken visade sig vara blandad. Även om kläderna mestadels gick mestadels i svart var åldrar, frisyrer och skor skiftande. Alltifrån tonårspopkids till frustande tyskar (som fick mig att tänka på Hassans sketch om ”10 000 tyska bögar”).

Einsturzende Neubaten är ett industrielektropunkband som vad jag förstått gjort en märklig resa mot ett lugnare och melodiösare sound på senare tid. Deras förkärlek att använda allehanda hjärnföremål i sin musik har dock inte mattats. Scenen såg mer ut som en byggarbetsplats där de mellan varje låt var tvungen att byta ut rör, mot metall, järnskrot, borrar och plasttunnor.

Det är ett fantastiskt pretensiöst band. Samtidigt menar Po Tidholm i DN att de är hundra procent allvarliga i sin musik och att det inte finns någon postmodern ironi i deras musik. Det kan mycket väl stämma, men hela bandets utstrålning känns likväl postmodern. Det är en intressant paradox som illustrerar mångtydigheten i vår kultur.

220px-blixa1arabsch.jpg

Då och då ger sångaren Blixa Bargeld ifrån sig något av sina karaktäristiska skrik. De flesta låtarna är lugna. Publken står och vaggar och väntar på att få röja till en hårdare låt. Det finns en rörande dialog mellan fansen och bandet under hela konserten. Många i publiken verkar kunna det mesta utantill.

Efter andra inklappet kommer Blixa Bargeld in med en svart tygkasse. I det finns ett hundratal lappar med ord som medlemmarna ska improvisera till. De tar alla några lappar och börjar genast byta och sno lappar av varandra. En tilltagande förvirring råder. Vem ska spela och med vilket instrument. Efter tio minuter av förberedelser, skratt och snack blir det till slut en låt. Så här går det tydligen till när bandet experimenterar fram nya låtar i studion. Jag blir full i skratt över att göra det så svårt för sig när de kunde ha kommit in och rivit av en hit och gjort alla fansen glada. Slutnumret liknar ett slags intellektuellt charadmemory som jag är glad att jag fick bevittna.

PS: Fredrik Strage tipsar om ett klipp från en konsert med bandet från Düsseldorf 1980. Där kan man se hur en kundvagn kan användas som ett instrument.

På Wikipedia finns en utförlig beskrivning av bandet. Där fick jag lära mig att Blixa Bargeld varit medlem i Nick Cave and the Bad Seeds mellan 1983 0ch 2003.

Bandets egen hemsida.

einsturzende_neubauten_logo.gif

Intervju med mig om ”Psykologer tittar på film”

eonas153.jpg

Under rubriken Analysera mera är det en intervju med mig i dagens DN Kultur om ”Psykologer tittar på film”. Den skildrar på ett bra sätt hur jag tänker och hur samtalar om filmerna efteråt. I intervjun säger jag bland annat att jag vill popularisera psykologi. Jag menar att det finns alldeles för mycket elitism och onödigt krångel i psykologivärlden som stänger människor ute. Helt i onödan. Samtidigt är det viktigt att ett populariserat samtal inte blir urvattnat eller okunnigt. Det mänskliga psyket är komplext och det måste vi inse. Psykologer och psykoterapeuter måste våga stå för det och inte mata folk med enkla sanningar.

För den som är intresserad finns förresten ”Psykologer tittar på film” även på Facebook.

Psykologiskt eftersnack om ”Motståndaren”

getfile-1.jpeg

Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.

Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.

Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.

Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:

”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”

Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.

Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:

”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?

Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:

”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”

Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.

Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:

”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”

Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:

”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.

Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!

91005776262.jpg

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

369967_200_284.jpg

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.

Alla talar om Lars Norén och ris och ros till SR

larsnoren494_310447b.jpg

Det var givet att ”En dramatikers dagbok” skulle bli en snackis och lika givet att den som känner sig träffade av Noréns elaka penna (läs DN:s Leif Zern) skulle bita tillbaka. Jag har fascinerat betraktat mediecirkusen under den gångna veckan och tänker nu försöka sammanfatta mina intryck. Inte om boken, för den kommer jag inte ha tid att läsa (1680 sidor), utan om debatten om boken.

”En hink med skit över Kultursverige” kallade DN-Kulturs chef, Maria Schottenius Noréns mastodontprojekt. Det tillsammans med Leif Zerns onyanserade recension gjorde att flera höjde på ögonbrynen. Vissa har tagit Norén i försvar och menar att den typen av språkbruk inte känns värdigt eller sofistikerat. Ingmarie Froman skriver i SvD om problemet med kritiker som hamnar i en jävsituation när de förekommer i böcker och menar att Aftonbladet och Expressen skött sådana problem föredömligt men att DN nu trampar i klaveret.

Johan Lundberg kängar också DN på Axessbloggen:

I Sverige kallar kulturchefen för landets största morgontidning en bok för en hink skit. Det säger något om nivån på kulturklimatet, eller det som borde vara kulturklimat. Kultur betyder odling, förfining!? Att man tar ett steg tillbaka från den natur man också hyser inom sig, den som reagerar med inälvorna – les trippes. Den som talar först och tänker sen. Få recensenter har lyckats läsa och presentera En dramatikers dagbok som det det verkligen är, för mig. En bok, i en tradition av liknande böcker.

Lundberg missar inte heller chansen att återigen ta plats på sin kulturkonservativa piedestal där de världsliga ting som pågår i samhället bara är en stillbild i världhistorien. Lundberg kommenterar dagbokslitteraturen på följande vis:

”Själv tycker jag att de är rätt trivsamma att läsa – ungefär på samma sätt som Ulf Lundells sena romaner. De ger åtminstone en inblick i en människas liv, vilket är mer än vad mycket nyskriven svensk skönlitteratur ger.”

sr.gif

Som vanligt är Sveriges Radio överlägsen i sin rapportering. Studio Ett (25 april) lyckades föra ett kvalificerat samtal med Ulrika Knutsson och Björn Linell något som många kulturredaktioner misslyckas med. Bäst är Anneli Dufvas radiointervju med Norén i Biblioteket. Det har mer karaktären av ett viktigt samta. Duva har både auktoritet och finkänslighet som gör att Norén får prata till punkt, samtidigt som hon ställer kritiska frågor. Lyssna på intervjun, det är det enda som verkligen ger en ordentlig förståelse av människan, boken och processen Lars Norén.

Intressant är att SR påade programmet på webben flera dagar i förväg. Det sänds egentligen först idag måndag. Det är första gången jag hör att SR släpper materialet på nätet före det ”sänds i radio”. SR kände med rätta att materialet inte kunde ligga och vänta i flera dagar. Det konstiga är att SR fortfarande beter sig som en trögrörlig koloss i förhållande till sina lyssnare. Att man inte lyckats stuva om sin sin tablå det struntar jag fullständigt i. Jag vill höra Norénintervjun och andra aktuella program direkt, punkt slut. Tyvärr tänker SR fortfarande först radio och sen web. Det är en förlegad syn som känns obsolet år 2008.

Skall du förresten läsa en recension tycker jag Carl-Johan Malmberg i SvD gör det bra.