månadsarkiv: november 2008

Freudfrossa

9127058190.jpg

Imorgon tisdag 18 november, är det Freudkväll på ABF-huset.  För ett år sedan var det ”Konst och Litteratur” (som jag skrev om här) som var på tapeten. Den här gången är det ”Samhälle och religion”, band tio i Freuds samlade verk som avhandlas. Jag vet inte om det bara är jag som känner så, men det diskuteras allt mer om religionens förhållande till samhället. Freud har ju sagt något om allt så kanske finns det något för dagens människor att hämta. Här är programmet.

Program:
19.00     Clarence Crafoord och Bengt Warren, psykoanalytiker:
Om Lars Sjögren och redigeringen av volym X av Samlade skrifter av Sigmund Freud

19.15     Owe Wikström, professor i religionspsykologi, Uppsala:
Illusioner som ”verkliga” – tankar om En illusion och dess framtid

19.45     Helena Granström, teoretisk fyskier och författare, Stockholm: Protesgudar och dödsdrift: Vantrivs vi ännu i kulturen?

20.15     Mikael Enckell, psykoanalytiker och författare, Helsingfors:
Mose och Sigmund Freud – Gud bor i detaljen

Moderator: Agnes Mesterton, utbildningsanalytiker och lärare vid Svenska Psykoanalytiska Institutet

Vi minns allt mer för varje generation

SvD skrev förra veckan om Lars-Göran Nilssons (professor på Stockholms Universitet) forskning om hur minnet utvecklats från generation till generation. I över 20 års tid har han drivit Betulaprojektet där man kartlagt demenssjukdomar i en omfattande longitudinell studie.Det har varit allmänt känt att IQ-poängen blir bättre för varje decennium som går. Den så kallade Flynneffekten har gjort att vi presterar lite bättre hela tiden på IQ-test. Den främsta anledningen till det antas vara att vi utbildar oss allt mer idag.

Att minnet även förbättras är något nytt. I den här grafen ser man hur minnet stadigt har förbättrats över tid. Framför allt har semantiskt minne blivit bättre. Vi vet inte orsaken till det här. Nilsson spekulerar i artikeln att vi kanske kan höja pensionsåldern i framtiden. Samtidigt ställer det moderna samhället allt större krav vilket kanske får motsatt effekt. En liten försämring i kognitiv förmåga, minne och arbetskapacitet gör att man inte platsar på arbetsmarknaden eftersom vi hela tiden jämförs med varandra.

Fenomenet Super-Nanny och förgrymmade ungar

516rza79xyl_sl500_aa240_.jpg

Förgrymmade ungar hette ett TV-program i serien ”Dokument Inifrån” som sändes i veckan (och går att se 3 veckor till på nätet). Reportern Erik Sanberg far till tre barn försöker förstå vår tids syn på barnuppfostran och granskar den våg som tv-programmet Super-Nanny skapat. Super-Nannyn själv, Jo Frost har även skrivit en bok om sina råd till föräldrar.  Minns att Göran Hägglund i valrörelsen ville anställa kommunala Super-Nannys som skulle rycka ut och lära föräldrar hur man uppfostrar sina barn. Som utgångspunkt för programmet visade Sandberg gång på gång ett 30 sekundersklipp där Super-Nanny lär en förälder att lyfta ett gråtande barn till skamvrån. Det är ett magstarkt klipp som signalerar att något är galet. Penelope Leach, en av Englands mest kända barnpsykologer säger i programmet att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn på barn och uppfostran. Många har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal åter kommit i ropet. En sak som dök upp i programmet är att vi idag sällan har tid, inte minst för våra barn. Brist på tid menade hon kunde vara ett skäl till att det blivit så viktigt att barnen lyder oss vuxna och inte trilskas. En av föräldrarkursernas kritiserade inslag har varit att barnet får en ”time-out” att lugna ner sig och tänka efter. Barnläkaren Lar H Gustavsson menar att de flesta barn istället behöver” time-in” med sina föräldrar. De behöver bli sedda, bekräftade och lyssnade på, inte ignorerade. Att få ett straff eller en tillrättavisning bör ju ske på en nivå som ett barn kan förstå annars är det ingen mening menade Gustavsson.

att_satta_granser_v2ss.jpg

En som menar att föräldrar har problem att sätta gränser idag är psykologen Bengt Grandelius. Han skrev boken ”Att sätta gränser: ett villkor för växande” (Natur och Kultur, 1997, omarbetad upplaga 2006). Grandelius förekommer i programmet som en representant för den nya synen på barnuppfostran. Den hårda vinkeln i programmet ondgör sig Grandelius för på sin hemsida och bitvis är det påfrestande med Sandbergs ovilja att problematisera och ta in andra synpunkter. Trots bristerna väcker Nannyfieringen många tankar hos mig.

Det känns som att vår tids curlingföräldrar ibland har abdikerat från föräldrar- och vuxenrollen. Föräldrarkurser är kanske ett uttryck för det. Det finns något sunt med att vuxna är vuxna och står för fasta värden som barn har att förhålla sig till. Frågan är om Nannyfieringen och det lite stolpiga fokuseringen på belöningar i en del föräldrarkurser verkligen är rätt väg framåt. Jag tror inte det.

Läs även en tidigare artikelserie i DN om barnuppfostran och föräldrarkurser och mina kommentarer kring det.

Psykologer tittar på film visar 12 Edsvurna män

psykologertittarpafilm-rensad.jpg

Så var det dags för säsongens sista Psykologer tittar på film på Kulturhuset. Torsdagen den 20 november kl. 19, visas 12 Edsvurna män (USA, 1957) av Sidney Lumet. En klassiker som fick flera Oscarnomineringar och som var Lumets debut. I huvudrollen spelar Henry Fonda. Filmen handlar om en jury som ska besluta om en morddömd. Ett fall, ett rum, en och en halv timme och tolv män. Filmen belyser dynamiken hos en grupp människor och alla de intrikata spel som pågår i grupprocess. Filmens känns nästan filmad i realtid och har ett dokumentärt anslag. 12 Edsvurna män är ständigt aktuell och har bland annat filmatiserats igen på 1990-talet.

Gäst är Christer Sandahl, leg. psykolog, docent på KI, och grundaren av psykologkonsultföretaget Sandahl & Partners.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset, Klarabiografen vån 2, entré 60 kr. Köp biljetter i infokassan på våning 0, via telefon 08-508 315 09 eller på Kulturhusets hemsida: https://www.webbiljett.se/kulturhuset/step/chooseEvent_Sorting.aspx

Varmt Välkomna!


Psykologförbundet får ny hemsida

 nysida.JPG

Det var inte en dag för tidigt, eller år för den delen, men i måndags fick äntligen Psykologförbundet en ny webplats. Visst har det blivit lite frächare men det är fortfarande rörigt och svårt att navigera på sidan. Alldeles för mycket information om alldeles för många saker som jag inte vet om jag borde klicka på. Det är ofta oklart vart man befinner sig när man surfar runt. En del saker verkar bugga, till exempel kommer jag inte in till Psykologtidningens hemsida. Diskussionsforum är en svår sak och de är fortfarande hopplöst användarfientliga. Yrkesföreningarnas sidor verkar funka halvhjärtat. Till alla konspirationsbenägna KBT-psykologer verkar  inte sidan för Föreningen för Sveriges KBT-psykologer (långt namn) fungera. Det är också förvirrande med rubrikerna hem, företagare, förtroendevalda och student som ska ta mig till olika stängda delar av webplatsen.

För en webplats är det otroligt viktigt att använda sig av rss. En hemsida som inte har det idag, är inte en bra hemsida. Särskilt viktigt blir det på sådana funktioner som Psykologförbundets Mediebevakning. Där uppdateras de flesta notiser i svensk press som handlar om psykologer. För att få ut maximalt av en sådan tjänst skulle jag vilja prenumerera via rss så att jag slipper klicka in på Psykologförbundets sida. Det kommer jag antingen glömma bort eller inte orka göra. Så slutsatsen är att den nya hemsidan ser fräschare ut, men det är mest lite färg på ytan.

PS: Tore uppmärksammar den nya hemsidan och har problem med lösenord på sidan.

Att vara effektiv

2549032633_1c49522d6e.jpg

Vi ses på Rival, en kall novemberkväll. Vi är båda försenade, stressade och modstulna. Dagen efter ska vi återigen träffa den grupp av människor vi handleder, och vi vet inte vad vi ska göra med gruppen. Vi har träffats kort två dagar innan och haft en trevande, krampaktig fika med promenad. Vi beställer mat och börjar prata om hur vi har det. Vad som hänt sedan sist. Hur vi känner oss. Vilka utmaningar vi står inför och vilka processer vi genomgår. Tiden går. Vi försöker gå till botten med vår egen motivation och vad som driver oss att göra det vi gör. Efter en och en halv timme av intensivt möte där vi båda är närvarande är det plötsligt så givet vad vi ska göra med gruppen dagen därpå. Den ena idén efter den andra dyker upp. Vi planerar och spånar på kommande möten. Efter två timmar skiljs vi, med ett leende på läpparna och med en märklig känsla av att inte bara ha löst konkreta problem utan också haft ett kreativt möte med massor av idéer.

De här illustrera tycker jag en vanlig situation i många av de sammanhang jag befinner mig i och säkert många med mig. Jag upplever att vi har en underligt förhållande till processer, prestation, effektivitet och kreativt arbete. 2/3 av vårt möte ägnade vi endast åt att mötas, se och bekräfta varandra. Sedan på slutet arbetade vi i ordet egenliga mening. Totalt sätt var vi otroligt produktiva. Trots att vi varit med om det här förfarande så ofta och trots att vår planering inför mötet gången innan gick till på exakt samma sätt (fast då träffades vi under 4 timmar) och trots att vi bägge två värdesätter ett dynamiskt sätt att se på arbete/produktion så glömde vi ändå bort ”hur vi skulle arbeta på ett bra sätt”. Det var först efteråt vi insåg att omvägen att verkligen mötas först, och arbete sedan faktiskt är en metod och ett arbetssätt. Ett arbetssätt som fungerar väl för oss två tillsammans. På Kaospiloterna betonades vikten av att strukturera och planera in tid i en arbetsgrupp att mötas, dela förväntningar och farhågor innan man börjar arbeta med uppgiften. Vikten av de här förarbetet och sättet att tänka kan inte nog betonas. Pröva själva. Jag lovar omedelbar avkastning.

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Press om Unge Freud i Gaza

370×150.jpg

Det är fina recensioner för Unge Freud i Gaza. Kul att så många har varit positiva till filmen. Och extrakul att flera medier gjort längre intervjuer med Ayed. Göran Sommardal på P1:s Kulturnytt beskriver träffande de känslor filmen väcker. Hynek Pallas skriver i SvD att innehållet är bättre än filmens estetik och det kan jag hålla med om. Men innehållet är å andra sidan så unikt. Johan Croneman som annars är svårflörtad, är också positiv i DN. Här är fler recensioner från GP, Aftonbladet och Expressen. och Film.nu, Sydsvenskan. Både TV4 och Rapport hade även intervjuer med Ayed under helgen.

Uppdatering: Filmens upphovsman PeÅ Holmquist var med i Kino i P1 (fredag 7/11) och pratade om filmen. Kul nog var även Ayed med i studion. Där berättade han om sin 60 timmars resa för att komma till Sverige och att han bestämde sig för att bli psykolog 1997. Han pappa är narkosläkare och har varit ett stöd för honom i hans val av yrke. I flyktinglägret Jabaliya där Ayed jobbar bor 250 000 människor. Han är ensam psykolog men har ett antal studenter som hjälper honom. I dagslägret är det strejk vilket beror på konflikten mellan Fatah och Hamas. Då håller han kontakt med sina patienter via telefon eller träffar dem i smyg.

Högskoleverket underkänner psykoterapiutbildningar

SVT rapporterade i onsdags att Högskoleverket (HSV) har följt upp sin granskning av psykoterpaiutbildningarna i Sverige. Förra året fick 4 av 18 utbildningar godkänt. Av de 14 utbildningsinstitut som fick tid på sig att rätta till sina brister får 7 godkänt, resten underkänns. Av pressmeddelandet från HSV framgår inte vad det här får för konsekvenser. Är det kört nu för alla de som blev underkända pånytt?

I princip är det de små, fristående utbildningarna som inte klarar målen och universiteten och ett antal andra som lever upp till kraven. Det är svårt att inte se granskningen som ett sätt att tvinga psykoterpaiutbildningarna till universiteten. Problemet med den strategin är att man inte har tillfört några resurser eller gjort något proaktivt för att stimulera en positiv utveckling där privata institut och universitet kan samarbeta. Istället för morot, använder HSV bara piska. Den här strategin riskerar att utarma Sverige på psykoterapikunnande istället för tvärtom. Visst är det positivt att ställa krav men det finns en byråkratisk stelbenthet över hela förfarandet. Det märkliga är att staten och HSV sedan tidernas begynnelse har negligerat psykoterapiområdet. Ända sedan 1960-talet har det tvingat aktörer att starta egna institut och utbildningsmiljöer. Nu drar man undan mattan utan att föra tillbaka det här arvet till universiteten. Det är en märklig utveckling även om jag i grunden tycker det är bra att förbättra och utveckla psykoterapiutbildningarna. Vad tycker ni andra? Tore skriver på Psykologiaktuellt också om det här. Här nedan är listan på de 14 som granskats igen och en länk till bedömningen av varje utbildning.

Psykoterapeututbildningar som inte uppfyller kraven

Beteendeterapeutiska föreningen , Göteborgs psykoterapeutiska institut, Linnéstadens psykoterapeutiska institut, Otterhällans institut, Psykoterapisällskapet i Stockholm AB, Svenska psykoanalytiska föreningen samt Svenska psykoanalytiska sällskapet.

Psykoterapeututbildningar som uppfyller kraven

Umeå universitet , Uppsala universitet  , Center för kognitiv psykoterapi och utbildning , Linköpings universitet, Stockholms akademi för psykoterapeututbildning, 

Svenska institutet för kognitiv psykoterapeututbildning samt Ersta-Sköndals högskola.

Ayed kommer till Psykologer tittar på film!

370×150-2.jpg

Mot alla odds har 28-årige Ayed al Hamrany sluppit igenom gränsen i Gaza. I eftermiddag landar han i Sverige. Psykologer tittar på film visar bioaktuella dokumentären ”Unge Freud i Gaza” på Zita, söndag 9 nov, kl 15. I filmen får man följa Ayed på jobbet in i terapirummet. Då kommer Ayed att diskutera filmen med publiken och prata om vilka utmaningar det är  arbeta som psykolog på Gazaremsan. På plats finns även filmens upphovsman PeÅ Holmquist och Anna Gerge, leg. psykoterapeut.
Det finns fortfarande biljetter kvar. Boka på www.zita.se eller 08-23 20 20. Välkommen!