Etikettarkiv: kultur

Sommarpratare med koppling till Natur och Kultur

Själv har jag inte mycket till sommarlov där jag kan ligga i en hängmatta och lyssna på Sommar. Men för den som har det finns det fyra sommarpratare som alla har någon typ av anknytning till Natur och Kultur. Den 3 juli pratar Jana Söderberg, samtalsterapeut och författare till självhjälpsboken ”Sluta jämföra dig med andra”. Hon är uppväxt i DDR och kommer förhoppningsvis berätta om sina erfarenheter därifrån. Åsa Nilsonne, psykiater, professor och författare pratar den 14 juli. Hon har också en spännande bakgrund med kopplingar till Afrika. Nilsonne bloggar ju som bekant också. 22 juli är sommarvärden Eva Swartz, vd på Natur och Kultur. Swartz tillhör eliten i det svenska kulturella etablissemanget. Hon har bland annat gjort regeringens nya kulturutredning. För den som är nyfiken på mer om henne gjorde Fokus ett porträtt i vintras. 12 augusti är det dags för översättaren Ann Henning. Om henne vet jag ingenting annat än att hon översatt flera böcker åt förlaget. Det finns säkert många fler spännande sommarpratare men det har jag inte hunnit kolla in.

Debutanter, förläggare och lite Waltic

Bokhora tipsade om att Nöjesguiden i sitt senaste nummer intervjuat både debutanter och förläggare om vad som krävs för att lyckas som författare. En av fyra förläggare som man fört sammat till ett samtal var Petra König som är kollega till mig på Natur och Kultur. Hon är ansvarig för den skönlitterära utgivningen på förlaget. Det var en bra diskussion om varför man inte kan ge ut en pedofils manus eller Billy Butts memoarer. Nöjesguiden frågade även 30 proffstyckare om Sveriges bästa debutroman någonsin. Carolina Gynning röstade på Per Hagmans ”Cigarett”. Inte otippat vann Strindberg med ”Röda rummet”.

Imorgon söndag den 29 juni börjar Waltic, (Writer’s and Literary Translators´ International Congress) en stor litteraturfestival som samlar 600 författare, översättare och intellektuella från hela världen. Sveriges Författarförbund är med och arrangerar och huvudtemat på festivalen är ”Rätten att berätta”. Det mesta av Waltic verkar vara en intern branschangelägenhet men Kulturhuset, 00-tal och Stadsbiblioteket har en del arrangemang för allmänheten. Tisdag den 1 juli verkar vara mest spännande då börjar programmet kl. 15 på Stadsbibblan.

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.

”In Treatment”, nu på svensk teve

Förra veckan började Canal+ att sända terapiserien In Treatment. Det är kvalitetsgaranten HBO som ligger bakom den amerikanska versionen. Fem kvällar i veckan, under en halvtimme får tittaren stifta bekantskap med psykoanalytikern Paul Weston. Magnus Eriksson på SvD gillade det han såg efter två avsnitt. Själv har jag sett de första sex avsnitten. Serien visas nio veckor under sommaren. film- och teveskribenten Kjell Häglund skrev först entusiastiskt om serien på Weird Science men kom senare fram till i Axess att han är mer förtjust i det israeliska orginalet ”Be Tipul”. Lite dålig tajming känns det onekligen att börja sända ”In Treatment” samtidigt som Fotbolls-EM. Men Canal+ tänker nog inte att det är samma målgrupp.

In Treatment känns som en grymt bra teve. Jag blev fast direkt. Den lever mycket på att bra skådespeleri av terapeuten Gabriel Byrne. I en tidigare tråd diskuterade flera att serien upprätthåller den psykodynamiska mystiken kring terapirummet. Men jag tror det motsatta. En stor del av svårigheten med att förstå ett psykodynamiskt perspektiv är att det är vagt och inte så konkret. Serien hjälper betraktaren att se, uppleva och diskutera terapeutens sätt. Speglingar, tolkningar och andra terapeutiska tekniker förekommer regelbundet vilket går att prata om antingen i soffan eller i en utbildningssituation. På samma sätt som ”Sopranos” terapisamtal gjorde att folk diskuterade terapi så tror jag att ”In treatment” i ännu större utsträckning kommer leda till diskussioner och klargöranden. Men i slutändan är det ju bara en teveserie.

Canal+ beskriver Pauls olika klienter på följande vis:

”På måndagar slår psykoanalytikern Paul Weston ifrån sig patienten Lauras uppvaktning, för att istället försöka hjälpa denna unga attraktiva läkare med hennes tendens att ständigt förälska sig. På tisdagar försöker han få den retlige stridspiloten Alex att inse att hans själsliga problem kan bero på att han dödat sexton barn i Irak. Onsdagarna är vikta åt tonåriga gymnasten Sophie, vars olympiska drömmar krossats efter en trafikolycka. Äkta paret Amy och Jake, som ständigt grälar om huruvida Amy ska genomgå en abort, sitter i Pauls soffa på torsdagar. Det är inte underligt att Paul varje fredag behöver rensa hjärnan med ett besök hos sin egen terapeut Gina. Hon analyserar hans skakiga tillvaro med hustrun Kate, och hans tendens att gräva ner sig i sina patienters problem.”

”Wisdom of crowds”, bokrecension

Det här är en lång recension av James Surowieckis bästsäljare ”Wisdom of crowds”. Texten skrevs ursprungligen som en bokrecension för en skoluppgift, och är något omarbetad. Dock inte tillräckligt för att kunna kalla det för en essä. Boken är idag en modern klassiker vida känd inom webkulturen och allmänheten. Men boken har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar inom psykologifältet. Särskilt ur ett socialpsykologiskt perspektiv är ”Wisdom of crowds” ett banbrytande verk.

Bakgrund

Det började som ett antal kolumner i veckomagasinet ”The New Yorker” men växte sedan till en bok. Första upplagan utkom 2004 (boken finns nu även översatt till svenska med titeln: ”Massans vishet”) och då var tankarna om massans kollektiva visdom redan spridda på internet. ”Wisdom of crowds” har blivit en del av en offentlig sanning som satt fingret på viktiga fenomen i vår postmoderna tid. Internet och opensource. Surowieckis tes är att med rätt omständigheter är grupper anmärkningsvärt intelligenta och ofta smartare än den smartaste individen i gruppen. Kollektiv visdom eller kollektiv intelligens är begrepp som andra använts före Surowiecki men han tar ett nutidsgrepp med utgångspunkt i ekonomi och socialpsykologi för att förklara vilka konsekvenser massans vishet får. Andra har spunnit vidare på idéerna med massan visdom och förklarat skilda fenomen som internet, wikipedia, web 2.0 och bloggosfären, evolutionen etc. Läs mer →

Dramalabbet gör samtidsrevy om 1998-2008

Imorgon söndag, kl. 16 är det sista chansen att se Dramalabbets jubileumsrevy. Under fem kvällar i maj har de firat att teatern funnits och spelat nyskriven dramatik i tio år. Jubileumsrevyn består av tio kortare nummer där tio dramatiker som skrivit för Dramalabbet fick varsitt år att utgå ifrån. Vad har hänt de senaste tio åren? Jag har märkbart svårt innan föreställningen att dra mig till minnes någonting annat än Göteborgskravallerna och 9/11. Men när väl 1998 börjar och jag slussas tillbaka till Lewinskyskandalen så börjar jag minnas. Och så fortsätter det. Milleniumhysterin, Astrid Lindgrens död, Ingmar Bergman, hatet mot Göran Persson inför valet 2006 och Sarkozys sluddrande ansikte på en presskonferens efter en lite för lång lunch med Putin. Däremellan kommer husbandet och Monica Lewinsky in som konferencier och blir en bro mellan de olika händelserna. De fyra skådisarna återkommer vilket gör att det skapas en länk mellan varje år. Löwenberg gör en skrämmande lik döden från ”Sjunde inseglet” och förvandlas sedan till en ännu otäckare Putin. Det är grymt bra. Det är högt och lågt, seriöst och flamsigt. Personligt och allmängiltigt på en och samma gång. Maja Salomonsson har gjort ett bra jobb att få ihop regin. Det fanns många fallgropar att gå i men istället lyfter pjäsen gång på gång. 2003 blir ett underbart nummer där några karaktärer ur Astrid Lindgrens värld super sig fulla i en förort. Eva, Ida och Annika är alla svikna tonåringar och suckar över Madicken, Emil, Pippi och Tommys snedsteg. Djärvt men kul.

SvD hade en fin recension efter premiären. DN hade också en uppskattande anmälning. Recensenten Ingegärd Waranperä talar om en särskild Dramalabbetdramatik, vilket jag instämmer i. Jag har följt Dramalabbet under snart fem år och sätt de flesta föreställningarna. Det blir hela tiden bättre och det känns angeläget att de fortsätter att knuffa fram nya talanger. Det finns få ställen där unga dramatiker, skådespelare och regissörer kan experimentera. Jubileumsrevyn skulle verkligen kunna gästspela på andra scener i stan eller ute i landet och berätta en subjektiv version av vår samtidshistoria.

Ian Buruma till stan samt realease för ALT

På onsdag 28/5 kommer journalisten och författaren Ian Buruma till Kulturhuset och Internationell Författarscen. Buruma är holländare och har skrivit mycket för NY Review of Books. Han skrev en fantastisk essä i höstas om filmaren Werner Herzogs förhållande till vildmarken, ensamheten och det extrema. Några lösryckta citat från artikeln finns här. Annars DN:s förkortade version men läs hellre ursprungsessän. Buruma är aktuell med boken ”Occidentalism”. Den handlar om fiendens syn på Västerlandet. Boken vänder på perspektivet som Edward Saids presenterade i sin banbrytande bok ”Orientalism”. Där beskrev Said Västerlandets mytiska och fördomsfulla syn på Orienten. Orientalism är en av mina starkaste läsupplevelser någonsin. På Kulturhuset samtalar Buruma med förläggaren Björn Linnell. I höst utkommer dessutom Burumas ”Mordet i Amsterdam” på svenska. Den som handlar om mordet på Theo van Gogh.

På onsdag är det även realease för en ny tidskrift. Det är bokförlaget Atlas som skapat ALT (Atlas Litterära Tillägg). Kl. 18 börjar uppläsningar och mingel på gamla Ugglan, Närkesgatan 8. Via Bokhora kan man få en drinkbiljett. När inte BLM finns längre och OEI fortsätter att ge ut en elitistisk tidning som är tjock som Bibeln så finns onekligen ett utrymme för någon. Om man gör det bra. Vassa Eggen kommenterar innehållet här.

Bord 400 firade 11 år

I elva år har Peter Kihlgård, Johan Pettersson och ett gäng andra författare och ätit lunch på Sturehof. Varje vecka vid samma bord har ensamma kulturarbetare träffat andra i samma situation, skvallrat och snackat skit. En av bord 400:s medlemmar har varit min pappa, så några gånger har jag hängt med. Oftast har det varit när jag inne i en period ”in between things”. Varje vecka brukar man rita en teckning på vad sällskapet ska äta nästa vecka.

Förra helgen bjöd Sturehof och Kihlgård alla som någonsin varit på fredagsluncherna på en eftermiddagsbrunch som flöt vidare in i kvällen. Jag sänkte medelåldern betänkligt men var glad för det. Ett 50-tal kulturcreddiga typer minglade tillsammans. Men om sanningen ska fram så har väl de flesta passerat toppen av sina karriärer. Men de brydde sig ingen om. Stämningen var anspråkslös och en smula bakfull. Sturehof serverade traditionsenligt husmanskost. Krogen hade samma dag en helsidesannons i DN för att fira bord 400. En smula kryptiskt kan jag tycka. Undrar hur många som förstod vad de handlade om. Men det hade säkert Sturehof råd med.

Eftersnack till Borat

Så är det bevisat: Psykologer kan skratta åt Borat. För säkerhets skull var jag tvungen att att påpeka innan filmen att det är helt okej att skratta på ”Psykologer tittar på film”. Det skrattade folk åt. Det är ju som bekant ont om psykologer i humorbranschen. Rättare sagt så det finns bara Per Naroskin. Som tur var hade norrmännen slutat strejka så att han hann fram i tid och kunde vara med och kommentera filmen.

När diskussionen tog vid, bländades vi rejält på scenen. Naroskin satt och duckade bakom mig med en svart keps och mörka solbrillor. Det såg ganska festligt ut.

Nåväl. Det blev en livlig och blandad diskussion efter filmen. Vi kom att tala en del om det är okej att skämta om judar, bögar, romer, kazaker och andra minoriteter. Åsikterna gick i sär. Naroskin och flera med honom var inne på att det är mer okej att slå underifrån. Att med humorns hjälp slå uppåt är mer tacksamt och moraliskt. Sammanhanget, kontext och tajming är viktigt för att skämt ska falla väl ut.

Vi på scen fick frågan om det är okej att skämta om allt. Min inställning är att det måste vara okej att skämta om allt för den motsatta ståndpunkten förefaller orimlig. Vem ska avgöra när man inte får skämta om något? Samtidigt är det lätt att hamna i en relativistiskt och postmodern återvändsgränd med det resonemanget. Ett sätt att komma ur dilemmat är att granska skämtets uppsåt. Naroskin och flera i publiken menade att avsikten med skämt och humor säger mycket om det moraliskt berättigade i själva skämtet. Cohen har ett försprång att driva om judar eftersom han själv är judisk.

En del tycker inte att man ska dra judeskämt när det finns judar i närheten, eller bögskämt med bögar närvarande. Naroskin påtalade det lustiga i denna ståndpunkt. Det är ju samma skämt med samma innebörd, vari ligger skillnaden? Så länge man inte medvetet vill förlöjliga eller skada någon annan så borde man väl kunna skämta även om judar och bögar?

Mitt försök att få Naroskin att ställa en narcisistiskt/exhibitionistisk diagnos på Borat Sagdiyev och Sacha Baron Cohen avspistes snabbt. Det låter sig inte göras tyckte. Inte heller ville han gå med på att Borat hade olöst anala och orala konflikter. Något som åtminstone jag tycker är uppenbart.

Det blev mycket prat om minoritets och etnicitetsaspekten av Borat. När, var och hur är det okej? I publiken visade det sig finnas en ung psykolog som bott i Tadsjikistan och Centralasien under två år. Hon hade inte träffats särskilt många där som uppskattade filmen. Det påminner mig om forna Jugoslavien där jag inte träffade någon som var förtjust i Emir Kusturicas filmer. Där framställs jugoslaver (för att inte tala om romer) i en vulgär dager som inte folk på gatan i Belgrad gillade.

Det blev inte så mycket sagt om Borat och bilden av USA. Naroskin tyckte att de flesta amerikaner verkade hjälpsamma och tillmötesgående, vilket jag kan hålla med om. Men rätt ofta skymtar de fram amerikanska nyllen som uttalar sig på ett sätt som åtminstone får mig att tänka att amerikaner är ett korkat släkte.

Inte blev det heller någon diskussion om kvinnosynen och alla skämt om det. Det blev också en sedvanlig diskussion om huruvida filmen verkligen har några autentiska scener överhuvudtaget. Någon som är Boratexpert kanske kan fylla i men en del scener verkar inte uppgjorda på förhand. Wikipedias artikel om Borat innehåller mängder med stoff, bakgrundsfakta och referenser till filmen.

Naroskin tyckte inte att man skulle skämta om folks utseende. Korta och tjocka personer till exempel. Den principen motsade han direkt genom att berätta om Snor-Johan som vi alla skrattade glatt åt.

Stort tack till alla i publiken och till er som ställde frågor och bidrog med egna tankar. Jag vill passa på att tacka producenterna Hanna Karlsson och Lars Åkesson som släppt in psykologer i Kulturhuset. Det här var sista Psykfilm för säsongen. Vi ses igen efter sommaren!

Kuriosa om filmen: polisen tvingades göra 91 ingripanden.

PS: Fyll gärna på med fler tanakr från diskussionen. Det här var min subjektiva version av vad som sades. Läs även Eric Sjöströms rapport från kvällen på 100kulturhusdagar.

”Borat” är slutsåld

Filmvisningen av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” nu på torsdag kl. 18 är slutsåld. Diskussionen efter filmen däremot är gratis och öppen för alla. Per Naroskin samtalar med mig och publiken från cirka 19.25. Kulturhuset låser dock kl. 19 så den som vill höra snacket får ta ett glas i baren på vån 2 och vänta en stund. Välkomna!

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur